Senaste kommentarerna i forumet

Tänk att du hann se det. Kändes så dumt att vara anonym med lillablå. Hon har ju en stor del av att jag förändrat mitt liv. Så jag ville presentera mig, men sedan fegade jag ut...igen. Ha en bra dag Rickard och uppdatera om dina lungor! Tack! För allt, info om inläggning, rädsla etc. Tack /R

Det är så sant. Trots allt jag har läst så har jag inte fattat att ni inte orkar. Jag undrar om jag har druckit mig korkad? Jag vet - hybris? - att jag inte föddes dum. Så jag står tillrättavisad; Självklart orkar ni inte. Men jag står fast vid att både du mt och Lelas är ena djävla skitstarka kvinnor!!!

Villkorslös kärlek. Vaknade vid 04 i min yngsta sons säng. Jag hade somnat under godnattandet. Han gick och lade sig hos syrran, för jag är stor, jag tar plats i sängen och enligt honom var jag helt död och omöjlig att rucka på. Men jag var iaf. nykter. Nu har jag burit tillbaka lillkillen och sängen är hans :) Jäklar vilken dag jag hade igår. Jag fattar fortfarande inte. Nu ska jag på rehab och jag ser fram emot det. Inte många pappa poäng där. Men jag inser det ni alla skriver, det KAN bli bra i slutändan. Kanske, kanske kan jag bli en frisk fungerande pappa? Men mamma då? Vad gör jag där? Barnen - och jag, min tok - älskar sin mamma. Men hon lever i total förnekelse, eller kanske inte? Enligt henne har jag förstört hela familjen genom mitt agerande. Att jag ska nyktra till. Och hon har ju delvis rätt. Jag är självisk, jag vill leva. Leva nykter...med en kisse vid min sida. Nu ska jag ta hunden -som inte, är en katt- på promenad. Lämna tre sovande barn och hoppas på att huset inte brinner upp. Tack för all djävla support. Jag svär för mycket, men ska jobba även på det, men det känns inte som prio ett. Vad jag vill säga är; Tack!!! Tack för att ni tror och hejar på mig. Tack - högre makt? - för att jag hittade hit. /R

Hej kom hem från jobbet vid 23 tiden. Har varit inne på denna sida förut men bara kollat vad det handlade om. Sitter här med mitt fjärde glas vin. Beslutade mig för att bli medlem. När jag läser om era resor om att bli fria från alkoholen blir jag så himla imponerad. Vad ni kämpar mot denna jävul. Nu har jag bestämt mig också. Fom skall jag försöka att lägga av skiten. Själv är jag 50 år och har väl till och från druckit en hel del men efter en separation för 4:a års sedan har mitt alkoholintag ökat avsevärt. Kan dricka 2 liter vin (billigt) om dagen om jag är ledig. Kan hålla upp i några dagar men sen är jag på det igen. Min ekonomi är riktigt dålig trots att jag har ett jobb, tjänar helt ok och sköter det på ett bra sätt. Kronofogden är efter mig men jag vågar inte öppna alla räkningar. Jag lever verkligen i skiten. Vinet är som bomull över ångesten över alla sms lån och allt annat som jag mår dåligt över. Men framförallt mår jag dåligt för att min 12 åriga dotter skall fara illa. Jag är en mycket bra pappa. Men vill inte att hon skall upptäcka att hennes far är alkoholist. Hon är mitt allt!!! Jag dricker inte när hon är hos mig. Men hon har sett mig i berusat tillstånd och jag mår så dåligt av detta. Jag är rädd att hamna på en parkbänk. Verkligen. Fattar inte hur jag hamnat i den här skiten när jag kunde haft det så bra. Men jag skyller bara på mig själv, ingen annan. Kan någon komma med något råd hur jag kan gå vidare? Vart skall jag starta?

Läste just i en tråd att när man slutar skriva här så betyder det oftast att det inte går så bra. Så är det säkert för många, men jag är undantaget för det går ffa bra. Nykter sedan 1 januari. Jag är inne och läser varje kväll och ser att flera slutat skriva som började samtidigt som mig, hoppas det går bra för er också.
Varför skriver jag inte som i början?, tror det beror på att det inte är jobbigt längre, dagarna flyter på, helgerna känns normala utan alkohol, tänker inte på det särskilt mycket så det känns inte som jag har då mkt att tillföra, fast jag kan ju vara ett bevis på att det går att bryta ett dagligt drickande till att knappt tänka på det på 9 veckor.
Klart det kommer att komma bakslag, men det är jag beredd på, känner mig rustad för det.
Styrkekramar till er alla!

Lycka till, Dompa!

Det är så fantastiskt att följa med på din resa!

Och vet du... man får vara rädd. Du vet väl vad Skorpan och Jonathan säger: "Det finns saker som man måste göra fast man inte vågar - annars är man inte en människa utan bara en liten lort." Du är ingen liten lort, du är en värdefull människa.

Kram!
/H.

Mullegulletanten!
Tänk att jag svarade precis i en annan tråd, till Dompa: hur vi orkar? det gör vi ju inte.

Hihi, vi tänker likadant. :-)

Kram!
/H.

Ja, du, Dompa-vännen - hur orkar vi anhöriga?

Sanningen är att vi inte gör det. Vi orkar inte. Det är det som är hela hemligheten... När vi tror att vi orkar, att vi fixar att vara starka för både oss själva och "våra alkoholister", det är då vi går under. Istället är det när vi vågar vara svaga och erkänna att vi inte orkar som vi lyckas.

Det är helt uppochner, jag vet. Och, tro mig, jag ville verkligen inte vara svag. Jag kämpade väldigt länge för att vara stark för oss båda. Tills jag insåg att det var omöjligt, och lät oss falla. Och vilken styrka det finns i svagheten!

Knäpp, men så ser jag på saken. :-) Det påminner mig förresten om en sak som Nasse säger till Nalle Puh: "Det är ju ingen konst att vara modig om man inte är rädd."

Och du... det ÄR rätt mot ongarna. De kommer att förstå. Du drar inte - tvärtom. Det är nu du väljer dem framför flaskan.

Kram, allihop, ni är värdefulla för mig!
/H.

PS. Skaffa en katt! Det är du värd! Och tänk vad mycket villkorslös kärlek man får av de små liven... Vår kisse är en stor hane, gul och vit - världens finaste! :-)

:-)

Tack själv.

/H.

Här sitter jag nu 58 bast med nin nyinköpta laptop. Ut´flyttat på landet efter 50 är i storstan.
Började som ung missbruka Amfetamin tjack. Och det styrde mitt liv mellan 14 -- 31 år.
Flev väl drickande på slutet där för att döva ångesten som brukar dyka upp näm hjärnan börjat tröttna.
Det var ebb på tjack kunde det bli nembutal och sprit bara det fanns något som rörde om i skallen
Drog såklar på mig Hepatit tidigt 70-tal som sen blev hepativ c, vilket de flesta f d narkomaner dras
med. Lyckas träffa min stora kärlek -85 som fick oss att sluta tvärt med tjacket.
förlovade oss, gifte oss 89 och arbetade oss upp i sammhället. Jättekul tyckte man, vi hade det bra ekonimiskt under 90-talet mycket resor och restaruangbesök, kände dock alltid fram mot dessa besök.
De var i ren svenssonanda mycket måttligt och framförallt trevligt.
fick ett jobb 92 som tyvärr gjorde att jag gick in väggen 96 med följd av rehab (underbart gäng)
där jag även kunde lufta mina tidigare upplevelser i storstans undre värld.
Jobbad sen halvtid t o m ca 2002 då jag fick förtid pension.
Försökte gå igenom en tuff bandling för Hepatiten som jag fivk avbryta
vi började göra övervintringsresor i spanien bl. a och iom att alla fasta rutiner försvann med förtids
pensionen började jag få skuldkänslor i hop med drickande Nu kunde jag om jag ville dricka varje dag,
i spanien skyllde man på spanien men sen mellan resorna blev jag orerhört effektiv av (det har i mesta
drag handlat om öl) drickandet. Jag vart kreativ rolig plandere packade ordnade sorterade m m
Köpte hus 07 flyttade till nedre norrland drack inte en droppe i sex månader allt var så kul tycket man.
Sen kom sommaren rosevin i hammocken på trappen på loppisenn för att inte tala om våra vetranmarkander
där ölen tog fort slut. vi stod alltid kvar, för vi drack även på marknadsdagen, har dock aldrig
kört bil och druckit. Där gär gränsen. har nu bott hör 7 år, och känner att du för det väl vara slut.
har ramlat och både skadat revben och annan när jag tagit Imovan och sen fortsatt dricka.
hur min har orkat vete fan rent ut
nu dog min bäste vän i leverkollaps i maj och jag vill inte va med om samma sak.
PÅ måndag tar min första Antabus med kontroller varje vecka, ett villkor för att få igenom en ny fruktansvär behandlig för Hepatitet då jag fått höra att min lever inte alla mår bra som han såg ¨på senaste biopsin. så dagen man har försökt glömma har kommit. har informerat mina närmaste idag blev det middag med vatten för mig. Har alltid varit den typen som inte nöjdt mig en öl. Mina 4 st 7.0
Och dett 5 ggr i veckan blir en stor ångestklump i magen

Finns det något som orkar läsa detta kommentera gärna jag kan behövs lite sponsring och tips o tankar.
PS

LÄTTJEFULL HETER JAG FÖR JAG ÄR VÄLDIGT POSITIV TILL MIN LIVSSYN BLIR GLAD AV ALKOHOLL PYSSLIG EFFEKTIV,
OCH HAR ALLTID TYCKT DET ORDNAR SIG. mEN HAR NU HAFT HEPATITEN I 40 ÅR SÅ MÅSTE LÄRA MIG ATT LEVA ETT LIV UTAN ALKOHOL OM JAG VILL FORTSÄTTA LEVA ETT BRA LIV.

Man är skitskraj. Det är ett stort steg och en stor förändring man står inför.
Men det ger sig. Så länge man är öppen och tar emot hjälpen. Och tillåter sig att krasha. Dom är där för att fånga upp en.

Och ta vara på dagarna. Det kan kännas långt men det går fort.

Stort lycka till!

Ps Snyggt namn DS /Rickard

Härlig läsning att det kändes okej. I min värld sviker du inga barn utan tvärtom - du försöker ställa saker och ting tillrätta, så mycket du bara kan och förmår. Dessutom, du lämnar dem inte ensamma, du lämnar dem hos nära anhöriga som kan hjälpa och stötta. Alla rätt enligt mitt sätt att se på saken. Barnen kommer att ha det bra där och de kommer definitivt att må bättre när även du gör det, vilket du kommer att göra. Du behöver den här tiden för att komma ikapp med allt som hänt och få hjälp att få bort beroendet. Genom att göra det här hjälper du inte bara dig själv utan även barnen. Kisse blir också nöjd när han/hon får en husse som kan må bra. Vilken chans - och du tar den! Du har verkligen tagit tag i livet igen! Så klart en tuff tid som väntar, men du är på helt rätt väg. Stort lycka till nu! /A

Jag har läst allt i din tråd och jag tror på dig. Du fixar det. Har många tankar men jag hinner aldrig sätta dem på pränt. Nu måste jag lägga de små monstren som jag skapat. /R

Yep! Jag gillade hemmet. Barrackliknnde anläggning. Skitigt/torftigt rum. Men personal och och engagemang verkade bra. Så jag köper. Nästa måndag checkar jag in. Och jag är fortfarande livrädd... men även lite hoppfull/R

Så känner jag när jag kliver in här; Hemma. Vilka fina bilder, jag blev mest rörd av de växande plantorna. Ser dem som ett självpoträtt av lillablå? Är du en växande planta? i mina ögon; JA. Älskade också kattbilden. Jag är så svag för katter, jag ska UNNA MIG en katt när jag kommer hem från rehab. Visst är det ett åtagande, men så är också tre barn. Katt får det bli. Växte upp med katter, saknar en katt. Nu har vi en hund, hon är inte dum, men hon är ingen katt? Frun sade att alla barn borde få växa upp med en hund, hon har antagligen rätt. Men jag är en kattkille. Mitt besök på hemmet gick bra. Det kändes gott. Om en vecka får jag checka in... Vill jag ;JA. Är det rätt mot ongarna ; Jag vet inte!!! Planen är att de ska bo hos svågern och svägerskan, och jag vet att de får det bra där. Men har jag "rätt" att lämna?? Att bara dra? Pappa alkis, mamma vinfyllo? Ska jag inte vara där? Ska jag inte ta hand om dem? Mycket, mycket i huvudet just nu. För att inte tala om jobbet. De vill att jag ska komma tillbaka strax, att jag ska leverera. Medans jag är glad över att jag överhuvudtaget lever. Nykter, yep, jag lever nykter just nu och stundtals hatar jag det. För det gör ont!!!/R

Hoppas att allt har gått bra. Du vet redan vad jag tycker om ditt agerande.
Fantastiskt bra jobbat - även om du inte känner att du ligger på topp just nu.
Fortsätt framåt, du är på rätt väg!/A

Hur fan orkar anhöriga? frågar du. En bra fråga - och jag har inget svar. Jag orkade ju inte. Orkade och ville inte leva med alkoholen som en del i livet. Alkoholen som långsamt förändrade livet till ett liv jag inte ville ha. Jag har funderat mycket över vad jag har orkat med, vad andra - till synes - orkar med och finner sig i. Jag har reflekterat över hur det var i mitt föräldrahem, hur min uppväxt påverkat mig. Min gräns visade sig nog förhållandesvis tidigt.

I mitt vuxna liv har jag haft det riktigt bra i det stora hela. Det var de senaste åren som det blev för mycket alkhol. De åren gick vi igenom de varianter som beskrivs här med olika regler och begränsningar. De åren tjatade jag, satte upp regler och ville att vi skulle "hjälpas åt"... Inget av det förändrade nånting - förändringen kom med den konkreta erfarenheten, insikten, att jag lämnar. Då hade jag också insett att jag inte kan hjälpa honom och talade om det.

Men... i vårt liv finns så mycket som bär. En lång gemensam historia, många djupt personliga saker som vi delat, en gemensam syn på vad som är viktigt i livet. Det här året tycker jag också att vår tolerans och respekt för varandra vuxit en bit till.

När jag läst på forumet har jag många gånger undrat hur andra orkat och orkar. Det kan vara så, tänker jag, att när man orkat för långt och för mycket har man inga krafter kvar till förändring. Man har låtit sitt liv begränsas så mycket att man inte ser någon väg ut. Det är ganska många som börjat skriva och försvunnit under "mitt" år här - jag undrar vart de tagit vägen... hur livet ser ut idag.

Medberoende är en kraftfull och en osynlig "sjukdom". En folksjukdom när man beräknar hur många som är drabbade, 3-4 omkring varje missbrukare. Precis nu kommer Fråga doktorn på TV med inslag om kvinnor som lever i destruktiva förhållande och har en klump i magen när de ska hem. Så bra att det talas om missbruk och misshandel... Så att kunskapen sprids.

Nu har jag mest flummat... gör andra saker samtidigt. Din fråga inspirerade mig Dompa. Jag önskar dig stort lycka till! / mt

Hej tvåbarnspappan,

Jag anmälde mig idag till forumet och hoppade från sida ett av denna tråd till den sista. Vilket driv och glöd du visar upp, om musiken din är hälften så inspirerande så hoppas jag att den delas en dag om inte redan.

Jag såg att du hade det lite jävligt. För två dagar sen lät jag som du gjorde på första sidan av denna tråd, idag låter jag som dina poster ovan. Helt paj.

Jag hoppas att du mår bra iallafall. Om inte kan vi må jävligt tillsammans i några dagar och låta tiden skänka nytt hopp.

Jag faller i samma spår som du, gång på gång. Senaste 3 månaderna har jag mått kasst hälften av tiden och det enbart pga. av dom här jävla helgfyllorna. Senaste två veckorna har det spårat nåt rejält.

Jag orkar inte med det här längre heller. Jag sårar och kommer att såra om jag inte hittar bort från det här.

Du ska veta att även om jag bara tog del av några rader så sprider du nytt hopp och lugn en dag som denna. För mig handlar det om att sluta nu eller vara tillbaka här om ett par veckor. Jag kan inte hantera mitt intag.

All lycka!

jag fotar, massor... ibland är det som om min högre makt pratar till mig genom kameran...
den senaste veckan har jag fått två sådana meddelanden...
eller också så väljer jag bara att tolka sammanträffanden som det passar mig... =)
här kommer en länk till de foton Lilla Blå har lagt upp på sin facebooksida...
kramkram!!
/k

http://www.facebook.com/media/set/?set=a.106772102699554.4109.100001002…

Ska hålla en tumme för dig idag! Hoppas att ni kommer finna varandra, du och hemmet, och att du kan hålla rädslan i handen och inte låta den övertala dig platt hemmet suger... Jag tror det blir bra! Och ja, du är alltid välkommen hit!
Tack för dina värmande ord... Tack!!
Lycka till!!!
Kramar!!!
/k

Stark, som vågar inse sanningen
Ödmjuk, som ber om hjälp
Osjälvisk, som gör något skrämmande för ongarnas skull, och modig...

Kan fortsätta listan, men jag tror nog att du inser poängen... Du ska vara STOLT över att du tar dig till ett behandlingshem... STOLT!
Kram!
/k

Jag hade inte heller varit tuffast i stan i din situation, det skall erkännas direkt. Har dock svårt att se att andra skulle ogilla dig, åtminstone utifrån hur du framstår här.

Du har ju det viktigaste, en insikt att något måste göras och det är du själv som tagit detta initiativ. Jag tror på dig och att detta kommer bli bra.

Sovit max en halvtimme inatt. Idag är en skrämmande dag. Idag ska jag och soccan kolla in rehabhemmet. För mig är det stort, skrämmande och nödvändigt. Vuxen man, rädd att möta det som kommer. Tänk om jag hatar det? Tänk om de hatar mig? Bokstavligen skiträdd, varit vaken och magsjuk hela natten. Sur som fan. Men nu kör jag, för det finns inget alternativ. Nu är det frukost med barnen och sedan? Fan, jag skiter på mig. Jag på ett rehabhem? Stämmer inte i med den sjävbild jag vill ha. /R

Tack! Jag har så mycket jag vill säga. Men jag sammanfattar, i ditt fall känns det tryggt att göra det; TACK!!! /R

Det var väl allt, ingenting men ändå mycket; Tack mt!!!! /R