Senaste kommentarerna i forumet

är det skönt att känna att det gick bra. Skönt att inte barnen reagerade, kan vara jobbigt att förklara när man själv känner sig skör, jag har samma funderingar själv. Ska umgås med mina "nyvuxna" hemifrånflyttade hela helgen som kommer och känner lite oro för vad de kommer att säga. Lö kväll är inga problem eftersom jag tagit på mig att köra tidigt sö morgon. Men ändå. Vill helst inte förklara en massa.

Har du bra stöd från maken? Det känner jag att jag har och det är värt så mycket.

/m

men, som ni så nyktert(!) påpekar, ett tecken på att det är som det ska och att utvecklingen av syskonrelationerna fortgår. Rollskapande & positionering är en brutal process emellanåt som testar tålamodet, kanske ibland mest hos föräldrarna, men jag upplever att båda mina pågar tycker det är extremt uttröttande och påfrestande stundtals. Tyvärr känns det de facto som något som är oundvikligt och nödvändigt. Jag ser även så många tecken på att de faktisk, 'til the bitter end, älskar och värdesätter sitt syskon och att de verkligen har mycket kul och utbyte av varandra.

Sååå, det går väl över, om man inte lägger sig i för mycket, fast det är ju svårt att hålla fingrarna borta emellanåt...

Keep up the fight!/NM

Starkt av dig med nio månader. Är imponerad!

/m

Lycka till på beroendecentrum!

/m

Vill bara snabbt skriva: Genomtänkt, klokt och väldigt välskrivet. Du målar bilder som fastnar i huvudet och som är lätta att ta till sig.

Jag har en lite annorlunda situation därhemma med en kvinna som är glad för ett glas vin eller två men som aldrig missbrukar. Detta tänker jag inte försöka få henne att sluta med, då jag inte upplever att det ställer till några problem för mig eller min nykterhet. Det gäller att må bra tillsammans och finna ett liv tillsammans som fungerar. Vi kan kommunicera på ett verklighetsförankrat sätt kring det komplicerade förhållandet som råder kring alkohol och dess följdverkningar. Just nu är jag så glad att jag slipper bära oket av att missbruka att jag inte har några problem, vare sig med att det står öppnade flaskor hemma eller att hon tar några glas vin på helgen. Även hon har slutat dricka vin under vardagarna, även om den vanan bara ställde till problem för mig. Detta är jag ändå, på något sätt, tacksam över...

Hoppas innerligt att ni hittar ett gemensamt förhållningssätt till LIVET och att ni kan forstsätta den spännande, okända vägen framåt tillsammans!

Många björnkrammar!/NM

Det är skönt att läsa att barnen verkar trivas. Hur jobbigt det än är så är barnens kivande ett tecken på att de trivs. Tack för den påminnelsen, jag känner att jag har lite kort om tålamod just när det gäller det där kivandet ibland men hellre det än att de smyger runt och läser av de vuxnas status innan de törs yttra sig.

Hoppas rivjärnet passar, du behöver nog lite avlastning!

Ja, det känns som jag är på rätt väg. Jag måste nog som du säger gå till botten med problemen och inte dämpa dem eller döva dem med alkohol.

Det krävs dock verkligen motivation och vilja. Med jämna mellanrum känner jag för att ge upp och fly från ångesten som river i mig - ta den kortsiktigt lätta vägen.

Jag hoppas och tror att det är värt att uthärda just nu för att få skörda långsiktigt istället.

Hur går det i ditt arbete med nykterheten?

Vi håller kontakten!

/H

Tänker tillbaks på den gångna helgen, nu när jag får sitta i mitt eget lilla "space"..
För mig är det viktigt med lite egen tid och eget livsrum.. Tror det handlar om integritet och "självbestämmande".
Därför är det också viktigt för mig, att jag får ha Forumet lite "i fred"..
Mycket handlar om negativa upplevelser i min barndom, där det inte ansågs finnas någon plats för barns integritet..
Det är något jag förlikat mig med i vuxen ålder, och det har också gett mig en del svar på varför jag är som jag är..
Integritet, handlar också om tillit. Tillit till en annan människa, men också att vara sann mot sig själv.
Är man inte sann mot sig själv, tror jag att man ständigt har ett samvete som skaver lite någonstans och då är man lättare att manipulera..
Har man dåligt samvete, tror jag att man är mer benägen att "se mellan fingrarna" och tolerera/ blunda för beteenden som man i vanliga fall inte tycker är okej..

Tillit, är också något man bygger upp under lång tid. Det är inget man har/får automatiskt, vilket de som "kraschat" det på några bråkdels sekunder fått erfara..
Både vi som är beroende och medberoende, vet att misstänksamhet, är ett gift, som långsamt men säkert kan förstöra en relation.. När lögner och urskuldranden staplas på varandra. När löften sviks..
Det enda vi kan göra, är att vara sanna/ärliga mot oss själva och låta det ta tid.. Att stå fast vid våra beslut och inte dagtinga med oss själva.
Jag tror att just det, är början till att lära känna sig själv! Och jag tror faktiskt på det (tror det var Lelas inlägg som jag kopierar här nedan) som står i en annan forumdel/tråd, att ett förhållande måste börja med ett JAG, DU, VI.. Just i den ordningen..
Det gäller för både beroende och medberoende.
"Båda personerna i relationen måste alltså tänka, och i den här ordningen:
- Jag. Vem är jag? Vad vill jag? Hur mår jag?
- Du. Nämen, hej! Där är ju du! Vem är du? Vad vill du? Hur mår du?
- Vi. Nu när jag vet vem jag är och vem du är, så vill jag satsa på vårt gemensamma vi. "

En del kommer naturligtvis att komma fram till andra slutsatser.. Kanske har många nått vägs ände? Kanske har de upptäckt, att de vuxit ifrån varandra? En del upptäcker kanske att "alkoholen" var det enda som (hur konstigt det än låter) höll dem samman..?
För egen del, ser jag hur jag och mannen har börjat gå lite sida vid sida.. Han kämpar naturligtvis med sina inre demoner.
Jag har beslutat mig för att inte lägga mig i den kampen, för det skulle vara att ge näring åt de små alkoholdjävlarna som sitter och tjattrar.. Typ: Tänker du låta HENNE bestämma? eller Jaha, nu får jag inte för HENNE..
Ibland blir han både arg och rädd, när jag säger: Jag tar den här vägen och jag tänker inte gå tillbaks.. Eftersom han vill gå en annan väg och vill att jag gör honom sällskap..
Det är som om han anar att det finns en skiljeväg därframme och att han måste bestämma sig, om vi fortfarande ska gå på samma väg, parallella vägar eller om vi i framtiden går åt olika håll..
Jag förstår sorgen, att skiljas från alkoholen, som varit sällskap hela det vuxna livet.
Jag kan inte erbjuda något snabbt "botemedel" om det egentligen är de "gamla vanorna" man vill ha kvar..
Det enda jag kan göra, är att påminna om att vägen delar sig därframme...

Det är tufft att se andras "kamp", att låta bli att säga det de VILL höra och istället säga det de BEHÖVER höra.. ( Men ibland räcker det också att låta tystnaden tala..)
Jag fortsätter med att ta reda på mer om vem JAG är och vad jag vill.. Jag hoppas att det övernsstämmer med hans "jag"... För att vi ska kunna bli ett VI..

Speciellt nu när du kommit till den berömda insikten. Fokusera på DIG nu.
Och se framåt mot den underbara våren.
Lycka till!
/

Läser dina senaste veckor. Du har hittat din väg, Harry. Att gå till botten med problemet och prata med en psykolog, hitta kärnan till varför man dövar sig med alkohol. Det är så jag tänker också, måste vara motiverad och utgå ifrån det som är "infekterat".

Du verkar veta vad du vill.
Härligt med din målmedvetenhet.
Bra jobbat!

i helgen hade vi inget speciellt inbokat och jag var lite orolig över hur det skulle gå. det finns ju få lika bra och enkla botemedel mot rastlöshet eller tristess som ett par öl!

men det gick faktiskt bra! Tanken att dricka slog mig aldrig med samma kraft som det alltid gjort tidigare.

dag 29 nu! Detta hade jag aldrig någonsin trott för en månad sen ...

jag kände likadant. de få gånger jag hade bestämt mig för att försöka låta bli så kröp det i kroppen. vanan att dricka fredag och lördag gjorde sig påmind och jag gick runt och kände mig fruktansvärt rastlös.

jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag nu har lyckats (fjärde nyktra helgen bakom mig nu). men en stor bidragande orsak var att jag ringde alkohollinjen, han som jag pratade med lyckades peppa mig rejält! jag hade nämligen fortfarande inte riktigt bestämt mig när jag ringde den fredagen. testa!

vanligtvis hade jag suttit nu på jobbet och varit rejält ångestfylld och smådeprimerad. allt brukade kännas skit söndag, måndag och tisdag. Nu sitter jag här och det är som en vilken vanlig dag som helst! så skönt!

Tillbaka på jobbet efter en nykter helg. Idag träffar jag Beroendecentrum och på onsdag en psykolog. Känns bra och jag ser fram emot mina möten.

Idag är det min 9:e dag som nynykter - jag hoppas de ska bli långt flera.

/H

Tycker jag, varför får det inte bara innehålla det gottaste, jag vet inte!
Igår var det 9 månaders obruten nykterhet för mig :)

Tankarna snurrar kring alkoholen hela tiden! Har inte lagt märke till det tidigare, hur mycket som kretsar kring den. Nu märker jag hur fast jag är, hur skall jag lyckas, det ska gå, det måste helt enkelt gå!!

Bara ler, när jag läser... :-D
Du ÄR verkligen på rätt väg.. Du vet att det inte är lätt, men som den envisa **** du är, släpper du inte taget!
Du är en av oss alla som vi är otroligt stolta över!
kram / trollis

Morron Vännen!
Vi tillhör nog lite av samma generation.. Eftersom vi varit/är uppfostrade i den Lutherska andan, att arbeta i vårt anletes svett, är det lite konstigt, att ha "tid"..
Vi som alltid sörjt för "alla andra", får plötsligt tid att fundera, vilka VI är, och vad VI vill.. Inte lätt ;-D

Uppbrott, är aldrig lätta, inte ens om de är positiva.. Många vågar inte riktigt planera, vad de ska göra efter pensionen.. De ser en lång välkommen ledighet framför sig (särskilt de som vantrivts med sina jobb)
Sedan efter ett tag blir de deprimerade.. och undrar varför..?
Kanske har det att göra med att man får känslan av en dörr som stängs..?

Så du gör helt rätt i att fortsätta söka efter "meningen med livet", för DET tror jag aldrig att vi blir för gamla för ;-D

Även om själva livet fortfarande har både ups and downs, så är åtminstonde jag fortfarande NYFIKEN..

Det finns fortfarande massor kvar att upptäcka..
Tack för vänskapen mulletant! Tack för att du vågar att så naket och öppet dela med dig!

Ha en underbar första dag, på resten av ditt liv! /kram trollis

Att höra om dina barn och hur de "växer", vilken bra pappa du är för dem nu.
Lite kusligt är det, tänkte på dig när jag gjorde mig iordning nu på morgonen, hur det går för barnen, J, och hur det blev med finska rivjärnet. Läser sedan din tråd och du tar upp allting, spooky!!
Hoppas du får en riktigt bra dag!! Kram

Har suttit och läst tillbaks i tråden om dina helgeskapader ;-D
Ser att du har distans till det här med dejtande ;-)
Jag tror att du håller på att dejta "Dompa", först och främst.. Tror du håller på att ta reda på vem Dompa är..?!
Och att du gör det genom att "spegla" dig i andra människor.
Ett alldeles utmärkt sätt, om man är ärlig med sina intensioner (inte minst mot sig själv)
Så fortsätt du att dejta.. Vi människor är flockvarelser och behöver stimulansen att umgås med andra!

Det är ju i modern tid (hmmm) som vi blivit "sexfixerade"..
Själv tycker jag att det är himla tråkigt, att dejtande nuförtiden verkar till 98% gå ut på att hamna i säng så snabbt som möjligt.. Tror det leder till fler uppbrott i verkligheten.
För i RL, är sex (även om det är en viktig!) så ack så liten del av "livet"..
Det viktiga är ju hur vi trivs i övrigt med varandra..
Som Maria skrev, "han får mig att skratta".. Kan man inte ha roligt med varandra, kan man inte känna gemeskap, så är det inte mycket att bygga på..

Vem har föresten sagt att att att vi inte kan ha andra sorters gemenskap med människor?
Jag har en hel del vänner, av båda könen. Inte skulle jag vilja ha sex med dem.. Då vore de ju inte vänner längre..?
Tror ifs att du redan kommit underfund med det ;-D

Ha en underbar dag med "cirkusen"! / kram trollis

Nu är första helgen över och det enda med alkohol jag drack var en lättöl till middagen i lördags.
Vilken känsla det är idag:). Jag kommer ihåg hela helgen och vaknade pigg och glad varje morgon. Barnen kommenterade inte överhuvudtaget att jag inte drack en massa vilket var enormt skönt. Kanske är det som ni säger att folk inte bryr sig. En positiv effekt är att min man sa att pga att jag drack lite så drog han också automatiskt ner på sitt drickande. Nu hoppas jag bara att detta positiva jag känner nu håller i sig. Lite rädsla ligger dock kvar men jag ska försöka se det positivt. Kramar

tänker jag försöka låta bli, det verkar jävligt onödigt. Allra minst mig själv och de mina, huvudfokus måste ligga där för mig, och eftersom Ni är mina människor ;-] så vill jag absolut inte svika Er heller.

Var hemma med lille hos hans mormor igår och föreslog för svärfar att vi kunde spela en runda bowling på eftermiddagen. Det gjorde vi och det blev en hård drabbning på dryga två timmar som jag lyckades segra i! (Min fru undrade om det var någon och filmade från "Vem kan slå en pensionär!" Haha!) Köpte öl till honom och vatten till mig i bowlinghallen och han tittade lite avvaktande på mig. När vi kom hem så tyckte han att vi kunde ta en öl och prata om matchen, men jag sa nej tack. Han såg konfunderad ut, vi har tagit rätt många öl ihop förr... Då sa han att jag gärna fick en whiskey, han har måååånga sorter, istället, men jag sa lugnt: Nej tack, jag ska inte ha någon whiskey idag. Och så ställdes det fram vinglas till maten men då sa jag att lille och jag skulle dricka mjölk till maten. Reaktionen blev omedelbar och mycket förvirrad: MJÖLK?!

Jag har druckit allt man kan tänka sig med denna glada levnadskonstnär, som trots en ganska omfattande alkoholkonsumtion, inte alls, vad jag kan tänka mig, har något problem med drickat. Han kommer att bli över hundra och han kommer att göra allt han vill, inklusive sina dagliga promenader och sin simning och sina föreningsengagemang. Men jag kommer nog att få introducera honom för lite nya sorter vad det lider...

Sååå, alltså fick jag mer än bowlingträning igår. Jag tränade på att säga: Nej Tack!

Now, off to work! See Ya'll!

PS. Lille hade en kanondag hos mormor!

Tack A! Jo, duvan måste få flyga iväg. Hon förtjänar att bli lycklig med någon som kan ge henne det jag inte lyckades med. Jag fick precis höra alla hennes tankar om hur hon har mått när jag har varit packad. Alla tillfällen, all vämjelse, alla vidrigheter, och hur hon har försökt köra på som om ingenting har hänt. Av kärlek. Men att hon mått så dåligt vilket nu hunnit ikapp. Jag kan inte förstå att det är jag i de där bilderna. Men det gör jag ju.

Ja, det är verkligen ingenting man önskar någon och jag kan förstå att hon inte vill försöka på nytt även fast hon vet att jag varit sjuk. Det är bara att inse fakta och gå vidare, men aldrig mer hamna där. Tack för ert stöd! Nykterhet gäller, alltid.

Svik mig inte, haha. Självklart menar jag svik inte dig själv eller dina barn. Jag tror heller inte att så kommer att ske. Hoppas du missförstår mig rätt! Mina morgontankar är bra luddiga. Behöver en ca tre timmar för att vakna upp...varje morgon! Man kan se det som bortkastad tid eller som egentid. Jag väljer det senare. Ser fram emot fler texter. /R

Godmorgon själv! Jag tror att pensionen blir bra...att bara vara...du och din nyktre gubbe. Att unna sig. Unna tycks vara nytt favvotänk för mig. Men att ha hälsan och huvudet kvar efter ett långt arbetsliv är en gåva...som man ej ska ta för given. Själv har jag 20 år kvar...men man kan inte se det så...jag trivs med mkt i mitt yrke. Tänker på de som hamnat helt fel och bara längtar efter nästa ledighet. Lätt att ta till sponken då.

Visst var nog kissetårarna även mkt annat...men ändå kisse. Livsdröm? Det ska man ha...jag brukar tänka att när jag blir gammal så ska jag flytta till Grekland och ta hand om katter! Hmmmm den som lever får se.

Ha det fint morgonkompis! Kram/R

Du är inte dum du Santorini. Gårdagen blev mer avslappnad än förgårdagen (finns inga sånna ord, men nu skiter vi i svenskalärarna. Tack mt!) och jag tror att både jag och dejten var roligare. Men jag har fortfarande svårt för sminket...så sydeuropeiskt... Usch jag känner mig fördömande, det är bara ett annat sätt att vara.

Givetvis har ni alla rätt! Nej Maria...inte behöver hon vara den "rätta". Det sista min lilla familj behöver just nu är en ny kvinna...till. Nästa helg kommer mitt finska rivjärn på ett en veckas besök. Vi ska kolla personkemin mellan henne och ongar. Mellan mig och henne var det mycket bra. Men vis (?) av erfarenheten så tänker jag ett steg längre nu. Vill inte ha en bonusmormor...det räcker bra med det bonusbarn som min barnflicka har blivit.

Livet flyter på bra. Men igår drabbades jag av en värk i hjärtat när jag såg mina ongar kivas i tv-soffan. Givetvis tycker jag att vackrare ongar finns det icke! Då kom den...saknaden efter J. Inte den hon är idag...men de vi en gång var. Och smärtan av att hon inte kan se detta. Hur de växer som människor dag för dag. På slutet när vi levde tillsammans så bråkade aldrig barnen med varandra...så osunt. De kände nog att de bara hade varandra. Nu är det mer normalt...alla gapar ;-).

Lång dag framför mig... Men jag är tacksam...för nu orkar jag. Ska till o med gå på spanskan ikväll. Kan ju inte vara omöjligt att lära sig att stava? Sköt om er...människorna mina...och drick med förstånd! /R