Senaste kommentarerna i forumet

@Carisie Du verkar verkligen ha fullt upp! Har du någonsin tänkt på om ditt liv styrs av "Jag måste" (städa, fixa massa grejer e.t.c) eller om ditt liv styrs av "Jag vill" ?

Det finns en paradox i att alkohol inte ska vara viktigt. Så länge det är svårt att skippa det en kväll, är alkoholen fortfarande viktig. Så länge man är sugen så är alkoholen viktig. Då ska man inte dricka, tänker jag.

Du kan ju prova det jag brukar säga till mig själv; Äh, du kan dricka imorgon, om det nu är det du vill. Alltså En Dag i Taget-principen.

Tack för att du uppmuntran! Det är hjärta i kalendern idag med. Samma sak imorgon.

När är abstinensen så pass farlig att man behöver hjälp via sjukvården?
Sista året så har jag fått panikångest och skakningar varje gång jag försöker sluta. Självkänslan är i botten.
Dricker mycket mindre nu för tiden då jag insett att mitt alkoholbruk blivit en sjukdom. Jag har druckit kraftigt i 15 år, sista 8 åren 4-5 dagar i veckan och sista 2 åren endast helger.
Men det är en ständig kamp varje söndag. Perioderna blir mer och mer jobbiga. Oftast börjar det med en hård helg, och när jag väl är inne i det så äter jag inte. Lider av uppkastningar, förmodligen pga att jag inte äter. När promillen går ner så kommer panikångesten. Förut vid 0, dvs nykter, men nu kan den komma mycket tidigare än förut, redan vid 0,7, vilket gör att jag fortsätter dricka för att ta mig igenom det.
Hur tar jag mig ur det här?
Jag har varit i kontakt med beroendeenheten på kommunen tidigare men ständigt kämpat mig kvar vid alkoholen..

@Andrahalvlek Vad bra du beskriver dopaminjakten i ditt första stycke! Har inte tänkt på att Bekräftelsejunkien är med i ligan. Men det har du rätt i. Hoppas du hittar en trevlig herre i skogen.
@S.Franzen
Fint skrivet! Har också märkt fördelen med hjärnans utveckling utan regelbunden vintillförsel. Det är så för mig också; en ny och intressant väg att gå. Det är nog många som läser det du skriver, även om du inte får någon replik alla gånger. Du är inte ensam med dina tankar.

@Dum Ta dig en funderare med dig själv till att börja med.
Är det du som vill sluta dricka, eller är det familjen som vill att du ska sluta dricka?

Sen går du ut lite försiktigt.... en dag i taget. Det är okej att äta massa godis och se på film varje kväll. Det är bäst om du börjar ta en promenad varje dag. Passa på att äta regelbundet och näringsrikt. Sen läser du här på forum hur andra gjort. Vi har alla slutat dricka. Mer eller kortare tid. Somliga för all framtid. Så det finns en hel del erfarenhet hur det är att ta sina första nyktra steg.

Lycka till och ta hand om dig!

Hej @AndyAndyAndy! Vad bra att du skriver här om ditt mående! Grymt bra jobbat med 4,5år! Det är viktigt tror jag att skriva med andra nyktra alkisar här på forumet när man inte går på AA för annars tappar man lite sanningen om hur illa det var när man drack och plötsligt har man kanske druckit det där första glaset som väcker beroendet och då är det inte säkert att man någonsin ser fönstret öppna sig för att bli nykter igen. Du har kämpat dig igenom separation och behöver vara utan dina barn varannan vecka, sånt är väldigt slitsamt. Jag tycker det hjälper mycket att skriva om mina känslor för hand på papper, att skriva tills pennan nästan går av sig själv, där får jag kontakt med mina känslor och får liksom tag på sånt jag inte förstår med mitt mående annars.

En jätteviktig del i att blivit nykter är att lära sig ha kontakt med sina känslor, inte vara rädd för dom utan låta sig känna det man känner. I en ångestattack försöker jag tänka att den går över, snart kommer toppen och sen kommer det dala igen, andas! Sedan skriver jag ofta på forumet när jag mår dåligt och får då bolla med andra som hjälper mig reda i mina tankar. Stor kram❤️

@förvirradtjej
Hej.

Gå inte på att det skulle vara ditt fel, bland annat så finns det alltid anledning till att dricka. Och det är inte helt ovanligt att personer i missbruk skyller på andra, kanske ett inre kraft av självbevarelsedrift, att skydda sig själv för skam. För de flesta jag vet som dricker för mycket, är någon gång medvetna om att de gör det. Mitt ex, sade någon gång till en kompis att han dricker och är inte stolt över det.

Jodå, "min alkoholist" drack lagom ibland. Visst hände det. Men, jag vet ju inte vad han drack då jag inte såg. Och någon gång verkade han "normal" flera veckor då jag tyckte att jag liksom höll honom under lupp. Han kunde emellanåt säga att nu har jag hållit upp si och så länge så nu är jag värd några öl. Bara en person med beroendeproblematik uttrycker sig så ... :-(

Och en sista sak. Vad du än säger så gör han som han vill gällande alkoholen, det måste till en inre vilja för att ändra en sådan sak.

KRAM.

Kikar in och önskar er en fin onsdagskväll. Var inne snabbt i morse, men skulle iväg på jobb.

@Flarran Bra skrivet.

@ElleW Ja, jag vet. Det var lättare för honom att lägga det på mig för att själv slippa ta ansvar.
Nu när det lagt sig så säger han att det blev fel. Men han blir extra känslig och nojjig när han dricker generellt

@Åsa M Jag sa precis det som du skrev, att man alltid har ett eget ansvar. Att han dessutom visste var jag var och med vilka. Givetvis är det lättare för honom att skylla på det, han hittar ju anledningar för allt hela tiden för att slippa ta ansvar. "Ja men förra veckan drack jag ju x antal dagar eftersom det var påsk"
Så kontrollerande brukar han inte vara, å andra sidan brukar vi båda ha mobilen nära till hands och svara snabbt när vi är ifrån varandra.
Jag förstår dig att du blev jättearg, för jag blev verkligen det med. Jag stod på mig och tog inte hans skit.
Hur mycket drack ditt ex? Jag läser i olika forum / trådar där kvinnor skriver att deras män dricker och är fulla varje dag. Så har jag ju aldrig haft det, och därför undrar jag om jag överdriver.

@Denlillamänniskan Tack så hemskt mycket för tips. Ska prova imorgon när jag är ensam hemma. Har farit runt som en skållad råtta och städat hela huset. En typiskt "ledig" dag 😅 Meeeen efter en långsemester i Thailand ska jag inte klaga. Jag har läst en hel del om Buddhism och bott i Thailand - det är min melodi. Ska verkligen försöka mig på meditation av bägge sorter. Just nu känns det som att jag skulle vilja sitta ner och meditera eftersom jag är på benen på alla arbetspass och sen hemma. Ibland känns det inte som att jag sitter förrän jag ska lägga mig 😅

Oj, det blev en lång parentes.

Jag läste dina tidigare inlägg och konstaterade att vi nog har liknande mål med vårt förhållande till alkohol. Det kändes verkligen både skönt och positivt att någon har liknande tankar som jag och verkar se på framtiden med tillförsikt ☺️

Ha en fin dag och hoppas det blir ♥️ i kalendern

Dag 4. Jag är fortfarande hemma. Vågar typ inte gå ut. Sover mycket när familjen är på jobb och skola. Lyssnar och läser om beroende. Jag har gjort det förr. Till och från så dyker tanken upp, "att tänk om jag vågar gå på ett AA-möte ändå". Kan det hjälpa mig? Kommer jag få panik och kalla fötter? Förmodligen. Men jag låter tanken komma och gå. Tänker fortfarande att mina problem kanske inte är tillräckligt stora för sådana möten. Men har också förstått av allt jag lyssnat/läst de senaste dagarna så är det en vanlig uppfattning bland andra.

Jag pendlar lite mellan dröm och verklighet, jag tror det var i drömmen som jag blev så oerhört ledsen när jag tänkte att jag aldrig mer ska dricka alkohol. I verkligheten känner jag inget sug, jag brukar inte känna det så här mitt i veckorna. Det kommer att komma. Jag ska vara förberedd denna gången.

Jag pratar mellan varven lite lätt om mitt problem med min sambo. Han är snäll, dömer mig inte, han har aldrig talat om för mig att jag har problem, det är konstigt egentligen, men ibland är det svårt att prata om sådant som skaver. Han har i och för sig själv problem (har nog skrivit om det i nån gammal tråd). Han dricker varje dag, men blir aldrig onykter/påverkad. Det är så galet sjukt egentligen att vi båda har varsitt problem, liknande men ändå så olika. Jag fattar inte alls varför man ska sitta och dricka ett antal öl varje dag, och han fattar nog inte alls varför jag eller nån skulle få för sig att dricka upp exakt allt som finns hemma på ett och samma tillfälle. När jag skriver det nu så fattar jag inte det själv heller, varför gör jag så.

Jaja, nu ska jag samla kraft så jag kanske vågar ta mig ut en sväng idag. Jag måste komma tillbaka till jobbet, så vardagen blir normal igen. Men just nu är jag inne i en egen märklig bubbla.

@Andrahalvlek Tack för att du delade med dig så att man inte behöver känna sig ensam i sina tankar.

Jag tror oxå på ödet, att det finns en rengbåge där någon i slutet står och väntar i sin ända lila mycket som jag står och väntar på henne i min. Men när,hur eller var det är inte upp till mig utan det står ödet för.

Pratade med min terapeut där vi pratar mycket om att inte skuldbelägga mig själv för att jag hamnar i diket ibland på vägen till ett bättre liv är viktigt för det finns isfläckar och andra dårar på vägen som kan orsaka en utkörning. Det är viktigt att tänka vad som hände och kan jag lära mig något av det för att sedan lägga det bakom mig och köra vidare.

Som du skrev är ju all form av snabb doppamin kickar något man ska vara försiktig i början innan man är stark nog att kontrollera det bättre.

Gillar oxå att hitta nu tankar och känslor som kommer när man är nyckter efter ett tag. Är ju lite som att vara en upptäcktsfärd i det okända 😊

Nu börjar jag kunna det här. Har tappat lusten igen. Det är inget roligt liksom, har tröttnat på att skriva en massa deprimerat dravel. Nykter och alkoholfri det är jag. Men det känns bara tomt och allmänt meningslöst. Känner till att man ska rycka upp sig och väl ta en rask promenad. Vilket väl är universalmedlet för att kunna möta ännu en lika trist dag som igår, för att kunna vandra tomt rakt framåt mot evigheten. Har nu liksom tröttnat på att lyssna och göra musik också. Det finns ingen motivation alls längre. Känner inte alls för att skapa mig några påhittade roligheter.

Tröttnat helt på att försöka bry mig. Vet inte vad det är för mening att hålla på och kämpa längre. Saknar faktiskt motivation att ens göra en kopp med varm choklad och limpsmörgåsar med mjukost. Som jag väl borde göra då det i alla fall är en liten ljuspunkt att ha som frukost en stund. Det är nu grått, segt, mulet och känns bara helt som motvind och uppförsbacke igen. Ska väl vara tacksam och njuta av det nyktra alkoholfria livet kanske...

Det var inget paradis att sitta som missbrukare och dricka heller. Man har då inte nån baksmälla när man vaknar om man nu har haft lyckan att få sova en stund. Magen fungerar som den ska. Men det normala psykiska måendet som dystemiker är inte kul. Har inte lust och energi att göra något alls. Minns dagar förr när man mådde så här bedrövligt för flera år sedan när helnyktre farsan levde.

Då brukade han till sist inte orka höra mitt trista gnat om hur jag mådde. Så trots att han hatade allt vad alkohol hette så sade han. Gå och köp öl! Men då sket jag oftast i det också. Fanns väl som nu, även då, ingen energi att ens väl få på sig ett par skor. Han orkade väl inte höra på mitt jävla gnäll, och vem faen gör väl det i längden alltså. Skulle själv inte orka vara i närheten av en sån deprimerande typ som jag.

Har då i alla fall berättat precis hur det är att vara jag för sjukvården och fått all hjälp de har att erbjuda. Det förstod jag då helt utan tvekan här om dagen. Vid den i och för sig rätt så trevliga lilla pratstunden där på den lokala vårdcentralen. Men medicinskt sett, så var väl besöket hos min nye allmänläkare inte så värst givande. Berättade väl för honom om att jag ibland tänkt på att om jag hade haft en pistol så skulle man säkert ha skjutit skallen av sig för längesen.

Men jag har då ingen direkt ångest och självdestruktivt depressivt inslag eller vad man ska säga som alkoholfri i denna stund. Borde väl inte sitta och skriva en massa skit om mitt envetna och tröstlösa skoskav i själen liksom. Det är väl bara beroendehjärnan som spökar lite. Men nog är det tungt, mörkt och motigt allt. Men jag kämpar nyktert vidare så länge det går.

Ha det gott!

@Ljusmorgon Jag har skrivit lite nu, ett bland de senaste inläggen i min tråd om just detta med när tanken går åt att det är väl lika bra att jag dricker! Läs gärna och skriv hur du tänker❤️Kram

Wow vilket fantastiskt inlägg och jag fylldes av hopp och framtidstro när jag läser vad du skriver. Min tanke är att vi får landa lite i våra egna känslor och ta en dag i taget. Är känslorna starka så kommer vi att klara av denna resan tillsammans men just nu är jag bara glad över att vi inte har börjat kasta anklagelser och hårda ord till varandra och att ringarna sitter kvar på oss båda. Så klart förstår jag att han mår jättedåligt och brottas med jobbiga känslor, det verkar nästan som att han är deprimerad och det handlar nog inte bara om detta utan hans liv i stort. Jag ska läsa igenom kommentarerna igen och bara andas. Strax dags för lunch. Gott mos! 🌞

@Denlillamänniskan 😄 nej det tar inte emot alls. Bromsklossar är känskan alkohol ger. Vi har bara fått lite bastning i tråden om hur vi pratar om vin.

Jag är kvar. Det har varit en spännande utvecklingsresa. Det är då jag tycker man ska se på det för här finns massa att vinna för alla inblandade. Man utvecklas inte om det inte får skava lite. Få förändringar går på ett bananskal. Det skaver innan det blir bättre. Nyckeln är att vilja vara med på en spännande förändringsprocess och vara nyfiken på hur man kan hantera sig själv för att uppnå ett lyckligt liv. Man måste alltså både vilja, våga och ha uthållighet.

Om man bedövat sina känslor under flera år har man berövats chansen att lära känna sig själv. Från dag 1 ställs man inför att hantera allt utan bedövningsmedel. Det är tvära kast. Man har inte ännu öppnat sinnen för att ta in allt runtomkring och kombinera detta med hur man själv känner och genom det kunna utrycka sig på ett sätt som man mår bra av. Det tar tid att förstå sig på sig själv. Det kräver övning och att man testar sig fram i olika situationer för att hitta rätt. Skam har tryckt in en i ett hörn, bedövningsmedel har gjort att känslor har förstärkts i vissa avseenden och tryckts ner i andra. Nu ska man istället lära sig att "live life on lifes terms".

Försök att inte springa på första känslan. Försök istället ge dig tid att bottna i dina känslor. Ge det tid så du får möjlighet att fundera lite innan du ger dig in i diskussioner. Lyssna.

Även din partner har "issues". Det är inte sunt att var medberoende. En medberoende har ex problem med gränsdragning. Kan inte kommunicera sina behov och förflyttar sina behov till att hjälpa andra. Även en sådan person måste bottna i sig själv och se hur hans/ hennes beteende påverkar dem hen lever med. Inte leva genom andra.

Jag brukar säga att man inte är kompatibla i en övergångsperiod. Den medberoende känner sig förbisedd, utnyttjad, arg. Den beroende är vilsen, skamsen och rädd. En person som är arg kommer inte få en rädd att dansa tango. Den rädda och vilsna kommer snarare försöka hantera sin skam på de mest märkliga sätten om inte båda tar ett andetag och försöker börja om från början.

Mitt bästa tips. Försök gå tillbaka till tiden ni en gång var förälskade, börja lyssna på varandra och bete er mot varandra som ni gjorde då. Bara bestäm er för det. Sedan våga lyssna och säga hur ni känner. Känslor har inget rätt eller fel. De kan förändras. Med tålamod kommer ni båda utvecklas. Det ni gör nu tvingar er till förändring.

De flesta paren fastnar i en grå sörja. Tar ni detta för vad det är så han ni chansen att ta er relation till nya nivåer. Nyckeln är att våga prata och lyssna. Sedan måste man lära sig att det är ok att tycka olika. Vissa saker får man leva med. Ha förståelse för att ni nu i en övergångsperiod befinner er på helt olika plattformar. Nu ska ni hitta en gemensam. En fantastisk fin utvecklingsresa har ni framför er!

@Natalia Hej! Det tog ett tag innan jag fattade vad "bromsklossar" var för något. Tar det emot att säga ordet alkohol?

Skrivet med värme och en önskan att din dag blir bra!

@Sisyfos Tack för ditt kloka inlägg...som vanligt så kloka och fina inlägg från dig!

Jag har alltid haft lätt för att gråta. Så mycket som jag har suttit både på behandlingen och på möten och gråtit. Fast just nu känns det lite svårare att gråta....fast nu när jag skriver så känner jag dem...tårarna..som lägger sig så att blicken blir lite suddig. Jag försöker verkligen tänka positivt..inte lägga energi på saker som jag inte kan påverka men det är så svårt. Vissa dagar på jobbet går jättebra. Det är oftast de dagar som jag har haft samtal på ett eller annat sätt med föräldrar. När jag får tillbaka min yrkesidentitet den som är anledningen att jag är på jobbet men andra dagar så känner jag mig helt ensam...som i en bubbla. Jag har ju en kollega som har jobbat ca 20-25 år på min arbetsplats (vet inte exakt hur många år) och jag har jobbat 6,5, år. Hon har ju gått in i en del ärenden i mitt team. Hon har pondus och hon brinner för jobbet. Så det är hennes ord som gäller. En annan kollega från ett annan arbetsplats som sitter på min arbetsplats just nu han delade med sig av sina reflektioner igår till mig och han ser vad jag ser och känner. I em ska vi ha kuratorsträff dessa två arbetsplatser gemensamt. Ska bli intressant! Äntligen någon form av gemensam träff! Men, jag har resignerat lite ...orkar inte strida för vissa saker...det är inte värt den energin som det tar från mig. Jag har sökt ett annat jobb men jag är osäker på om jag ens får komma på intervju men jag måste göra något annat. Jag kan inte vara kvar på denna arbetsplats till min pension. När man har det tufft på sitt arbete behöver man ha det bra på sin fritid. Och...ja...det är väl inte det att jag inte har det bra....men tröttheten gör att jag inte orkar så mycket....jag behöver komma in i sammanhang med andra människor...andra sammanhang än möten...men på något vis.....fast jag har inte energi till att ta initiativ till det. Den här tröttheten gör mig ibland väldigt ledsen.

Något som jag ser fram emot är den konsert som min man och jag ska gå på ikväll. Det ska bli jättetrevligt. Vi ska först äta mat, har förbeställt paj och sallad. Imorgon samtal med min terapeut så himla skönt! Och på fredagem ska jag till företagshälsovården tillsammans med min chef, trepartssamtal. Kanske känns det lite ljusare efter dessa tre olika händelser så att jag kan vila i det till helgen.

Idag börjar jag senare pga kuratorsträffen i em så nu behöver jag gå in i duschen. Kom faktiskt ut på en promenad vilket var skönt!

Ha en bra dag alla kära forumvänner! Kram!

@Insikt_24 Och om du vill behålla honom så är det givetvis det du skriver i brevet! När man blir nykter blir man med nödvändighet självupptagen. Man måste tänka på sig själv i första hand. Din man ser nog det. Och hans medberoende borde han söka hjälp för, tex Al-anon. Han behöver också tänka på sig själv i första hand.

Det finns flera lyckliga exempel på förhållanden som klarat krisen, jag hoppas du får råd från andra som gått igenom just det.

Kram 🐘

@Insikt_24 Lider verkligen med dig. När vi tar bort alkoholen så brukar man få syn på andra destruktiva delar av sitt liv, som tex ett dåligt äktenskap. Väldigt många här på forumet landar förr eller senare i en separation, och jag hoppas att de kan råda dig.

För egen del är det tio år sedan vi separerade. Det var min man som till slut bara sa: ”Du, ska vi komma till skott och separera?” Och jag hade tänkt detsamma i flera år så jag svarade: ”Ja, det gör vi.” Och efter det blev vi fullt upptagna med allt praktiskt - hitta lägenhet till mig, berätta för barnen, anhöriga och vänner, inhandla möbler, flytta etc. Från hans första ord till inflyttning tog det 1,5 månad. Minst sagt snabba ryck, men det är min stil i allt. Har man bestämt sig - kör!

Ett sätt vore att skriva ett brev, där du förklarar precis hur du tänker och känner. Ge din man brevet och säg att imorgon kl 18 pratar vi vidare om detta. Då får ni båda möjlighet att slipa på argumenten. Tänk på att i argumentationen utgå från dig själv. ”Jag känner, upplever, tycker…” Så du inte hamnar i att anklaga honom, då riskerar han att känna sig trängd och säger då sannolikt saker som han inte ens menar. Men dina egna känslor kan ingen annan ifrågasätta, dem äger du rätten till.

Vet inte om detta var hjälpsamt, fortsätt skriv om detta för det är sannolikt en stor orsak till att du har druckit.

Kram 🐘

Varje dag känns som en prövning, inte på grund av alkoholintag eller ens sug efter det. Jag känner mig 100% beslutsam och är av naturen envis som synden. Nej däremot så knakar äktenskapet i fogarna och det är där jag lägger mycket tid och energi just nu. Finns det någon här som har lyckats ta sig förbi "skilsmässokrisen" och kommit upp levande på andra sidan? Just nu känns det ovisst och oroligt. Min man har sina demoner att brottas med i sitt medberoende och sina egna rädslor. Kanske går han runt och känner tvivel på om han ännu en gång ska satsa på oss eller lämna mig. Har ni några upplyftande och positiva erfarenheter så får ni gärna dela med er. Jag vet att jag överlever på egen hand men jag vill inte mista honom.
Just nu är vi inget stöd för varandra men kanske i framtiden om vi bara vågar vänta.
Flummigt inlägg men det är skrivet spontant i stunden.
😔

@S.Franzen Lider verkligen med dig - och känner enorm igenkänning. Bekräftelsejunkien är släkt med Alkoholdjävulen. Och Sockermonstret. Och Nikotinsuckern. Och Spelidioten. Alla sätt som kan kicka igång dopaminet inom oss.

Jag levde med barnens pappa mellan åren då jag var 20 år till 44 år. Vid 44 års ålder blev jag som 18 år på nytt, vad det gäller tillfälliga relationer. Sex och inget mer. I bästa fall. Jag ska inte trötta dig med detaljer, men en sak är säker och det är att jag ska vara glad att jag kom helskinnad undan. Mest känslomässigt, men en del blir även väldigt blåsta ekonomiskt. Och våldsutsatta.

Jag är säker på att det finns guldkorn i dejtingträsket, men träsktrollen är betydligt fler. Tyvärr. Den dagen jag blev nykter för drygt fyra år sedan så raderade jag även alla dejtingappar/konton. Det var en tydlig del av mitt dåvarande missbruk. Jag lade istället all min ork och energi på att lära känna mig själv på djupet. Vem är jag? Vad vill jag? Vad gillar jag? Hur ser mina värderingar ut? Hur tycker jag att andra ska bete sig och hur beter jag mig själv?

I början kändes det som ett evighetsprojekt. Med tiden insåg jag dock att jag gillar att jag aldrig blir färdig. Jag gillar att göra det här jobbet med mig själv. Jag tror på ödet, och är det meningen att jag ska träffa en man så gör jag det. Jag brukar skoja om att jag nog snubblar på honom i skogen, för där tillbringar jag mycket tid. Sen snart ett år tillbaka har jag en hundkompis, som håller mig sällskap i skogen - och resten av dygnet - och bättre sällskap kan jag inte ha ❤️

Fortsätt jobba med dig själv, det är så värt det. Resan blir målet med tiden.

Kram 🐘

@stillibåten tack 🙏. Behövde få ur mig då jag inte har någon i min närhet jag vill eller kan dela det med och samtidigt använda min tråd som dagbok och påminnelse om vad jag aldrig mer ska hamna i för situation. Direkt i måndags morse kontaktade jag vården och nu är känslan bättre när jag vet att jag kommer få hjälp. Jag kan härbärgera det på annat sätt och har tillit till att allt kommer bli bra.