Senaste kommentarerna i forumet

@Påvägmothälsa Fantastiskt bra med enhetsmålet!

Tack.
Vi har precis pratat med barnen och sagt förlåt och bett om ursäkt.
Nu söker vi samtalsstöd för att orka gå framåt.

@Mormor2023 Men nykter har du varit så det kan du glädjas över 👍Som du skrev hade du druckit så hade det garanterat inte känts bättre . Ha en bra söndag kväll

Det är mycket skuld och skam kring alkohol, både för missbrukaren och för anhöriga. Jag kände samma skuld som du när jag ringde mitt ex chef och berättade att han var alkoholist. Samtidigt så såg jag ingen annan utväg för jag orkade inte bära bördan själv. Såg hur han föll och kaosade och orkade inte. Kärleken dog snabbt i och med hans oförmåga att söka, och ta emot, hjälp.
Mitt råd till dig är att se skuldkänslorna som en del av processen att frigöra dig. Det du beskriver är en djupt ohälsosam relation. Du är inte ansvarig för hans hälsa även om du har älskat honom. Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk och det är det som har gjort att jag numera är befriad från mina skuldkänslor. Jag älskade honom tills jag insåg att en relation med honom skadade oss båda. Han lämnade mig av skuldkänslor för att han var sjuk och jag bearbetade mina egna skuldkänslor genom att ordna hjälp åt honom och gå vidare.
Mer hade jag inte kunnat göra och jag undrar vad du känner, kan du göra mer eller är det dags att släppa?

Först : Be barnen om ursäkt ! Rakt och ärligt !
Sen : Lova inget utan se till att komma på nyktert levnadssätt igen utan semestersupandet ! Bollen ligger helt hos er nu. Ni kan bara få tillbaka förtroendet när ni kan visa på ett nyktert levende.

Kämpa på !!

Dag 6 snart över och måste säga det har faktiskt gott över förväntan, är ju lite farligt det med för man har ju ena hjärnhalvan som vill hitta på annat en att vara nykter, men skönt att inte behöva dras med allt för mycket abstinens och sug, det värsta borde ju vara över nu tycker man. Väldigt trött har jag varit men sovit mycket och nestan hela nätterna från och med onsdag men söndag och måndag natt sov jag förvisso ingenting så jämnar väl ut sig. Trevlig söndag kväll på er alla

Ett enhetstillfälle på 12 dagar är ju @Påvägmothälsa 🙂

Hej, jag är helt ny här. Jag och min man har druckit för mycket i över 20 år mest helgfylla och på semestern.En tråkig händelse gjorde att vi ändrade vårt beteende och inställning till alkohol. På över 8 år så har vi druckit alkohol någon enstaka gång på semestern, inget hemma på helgen. Vi skulle haft gäster igår och vi köpte alkohol i syfte att kunna bjuda gästerna och vi tänkte själva dricka alkoholfritt. Nu ställde gästena om pga sjukdom. Tyvärr drack vi då istället alkoholen själva. Våra vuxna barn ringde på kvällen och insåg att vi var onyktra. Dom har många sår från sin barndom. Dom vet att vi valt att leva utan alkohol i dessa 8 år men inte att vi druckit ibland på utlandsresa. Det återfall vi fick igår rev upp alla sår. Ångesten idag är ENORM.... Vart börjar vi? Vi är så ledsna och behöver få tips.

Men herregud var det svårt för mig att sluta då! Ser nu att jag varit med på sidan i över 5 år. Men har jag slutat? Nää.....😒 Ibland är jag supermotiverad och ibland inte.... Just nu borde jag verkligen bestämma mig, men det är inte lätt. Denna helg har det druckits för mycket. Jag har dock klarat mig ifrån värsta baksmällan, som jag nästan alltid har med migränliknande huvudvärk. Men däremot ligger jag här med söndagsångest och extrem trötthet.....jag vet hur skönt det är när man är helt nykter längre perioder....så därför ska jag nog bestämma mig för 3 vita månader. Ja så får det bli....men det blir inte lätt. Nån som vet vart jag ska hitta motivationen?

Hej alla, tillbaka här efter några veckor och ekorrhjulet. Jag känner att jag börjar bli sliten av allt roddande. Vi bor fortfarande isär i en tillfällig lösning. Jag ville lämna redan långt innan vidden av problemet uppdagades. Nu tror han att jag ska ångra mig och finnas 100% som stöd. Säger att jag överger, sviker, att alla andra han pratat med berättar om sina stöttande respektive. Själv håller jag på att gå sönder av att få vardagen att gå ihop, prestera på jobbet, hålla hemmet i ett beboeligt skick. Han tar en massa hjälp och förväntar sig bara applåder för det känns det som. Jag vägrar att bli bitter, men känner mig som en röv när jag måste stå på mig trots att jag egentligen bara vill gråta. Behöver flytta för att komma närmare jobbet men eftersom han inte accepterar att den här separationen kommer bli av så kommer jag inte vidare med att planera allt praktiskt.

Har någon bra tips på anhörigstöd i Stockholmsområdet? Jag har som sagt fantastiska människor omkring mig men skulle behöva mer hjälp att sortera alla tankar och härda ut.

@anonym_anhörig
Kära du ❤️! Som flera forumvänner skriver här. Du är inte ensam. Vi är många som gått igenom och går igenom precis det som du och dina döttrar. Alla hittar inte hit. Jag önskar att jag hittat hit tidigare. Men jag är tacksam för att jag hittade hit.
Kommunerna har ansvar för sina invånare och i varje kommun finns anhörigstöd, eller det bör finnas. Al-anon finns för medberoende, alltså anhöriga till beroende. Jag sökte hjälp på vårdcentralen efter att en man berättat för mig att man kan göra det. Jag visste det inte. Och jag hade inte heller provat. Min läkare är en psykiater och inom psykiatrin fanns det inget stöd eller hjälp då.
Jag har slitit med en obalans förr. Och därför var jag också tacksam för mina år med mitt ex. För att jag var tvungen att ta hand om mig, på något sätt. Och jag fick balans.
Men det var alltså via vårdcentralen som jag fick hjälp. Av en AT läkare som remitterade mig till psykolog, efter att jag önskat det, till att jag "begärde" det. Jag kunde inte arbeta vid den här tiden och jag ville arbeta. Det var väldigt bekvämt för mitt ex att leva på mig, då jag var sjukskriven med dåligt självförtroende. Och så var jag tydligen lättmanipulerad. Vilket jag förstod senare. Idag känner jag inget alls för mitt ex. Jag har brutit all kontakt och jag lever i en sund relation. Mitt ex hörde av sig i somras med ett mail där han tackar mig och berättar att han är svårt sjuk. Det var som ett avskedsbrev och jag responderade som jag behövde.
Livet. Jag hade en nära vän som dog i suicid. Jag har fått perspektiv. På livet.
Här och nu.
Vad är viktigast just nu.
Kanske det är en lång promenaden i skogen och lyssna på vinden, fåglarna och något renoveringsljud ifrån villorna. Motorljud från någon som klipper häckar.
Eller sitta i en soffa med filt och dricka en god kopp te.
Umgås med familj och vänner en stund.
Och skratta.
Eller träna hårt på gymmet.
Eller lagom på gymmet.
Eller yoga på gymmet.
Eller yoga hemma.
Basta på gymmet.
Basta hemma.
Kallbada.
Gå på bio.
Teater.
Museum.
Vad som helst.
Som får en att må bra.
Och njuta av stunden.
Det är stunden.
Just nu.
Som.
ÄR.
Livet.
❤️

Hej! Första gången jag skriver här men har varit här inne och läst sedan många år tillbaka och senaste året nästan dagligen. Har läst många trådar där det i princip känns som det hade kunnat vara jag som skrivit alltihop, så liknande livsöden! Men jag har inte kommenterat heller, tyvärr. Har inte haft orken. Lever sedan 30 år tillbaka med min man, gifta 23 år, tre nu vuxna utflugna barn (som visserligen gärna kommer hem till mamma, ja till mamma säger de, ofta och sover över). Jag var bara 17 år när jag träffade min man, han är 5 år äldre. Jag har praktiskt taget växt upp inom denna relation, flyttade hemifrån direkt till honom, aldrig levt själv. Han har alltid druckit rätt mycket, men för ca 12 år sedan började det smygdrickas mer och mer och för 10 år sedan insåg jag att han åkte till systemet så gott som dagligen. Där och då hade vi en rejäl diskussion kring detta och han lovade att dra ner på det rejält. Det höll ett tag. Sedan gick det gradvis över till mellanöl i veckorna och starköl på helgerna, en del helt nyktra perioder som kunde hålla allt från ett par dagar till några månader. Men han faller hela tiden tillbaka.

Senaste fem åren har vår relation helt förfallit, han har druckit i smyg i stort sett varje dag, 2-3 mellanöl i veckorna och säkert runt en 10-15 starköl på helgerna. Kan gå på helgerna och greja ute och inte äta nåt utan bara dricka. Men när jag frågar om han har druckit är det alltid ett "nej, jag har inte tagit en droppe".... Men stinker öl. Och det märks direkt på ögonen, rörelsemönstret, rösten och hur han talar till mig. Blir "typig" och kan även bli verbalt ful (jag är tjatig, jag bara hugger, allt är mitt fel, han har inget problem med alkohol, det är jag som har problem. Jag tror ni alla vet hur det kan låta). Och han har alltid en äcklig lukt av typ aceton och nåt ingrott runt sig. Hans hygien är ju inte heller den bästa sen flera år tillbaka. Vi har inget samliv alls, jag vill inte att han rör mig, blir mest äcklad. Vi har inte rört varandra på 5-6 år. Gått omkring här och levt parallella liv, sköter hus och hem och barn ihop men för övrigt ingenting. Ingen kärlek, närhet eller göra något tillsammans alls. Han gömmer ölburkar på de mest konstiga ställen och jag som medberoende letar och räknar.... Nu i sommar eskalerade det när han drack sådant han inte tycker om (vin, cider, alkoläsk som blivit kvarlämnat efter äldsta dotterns midsommarfest) i brist på öl. Jag har inte mått bra alls de här 10 åren, varit i en utmattning, gått upp i vikt, ont i kroppen, stressutslag, allt möjligt.

I samband med att ett av barnen inte mådde alls bra med början för ett år sedan så insåg jag att nej, så här vill jag inte leva längre. Men ändra på någon annan, som dessutom inte vill inse sitt problem, går inte. Man kan ju bara ändra på sig själv. Vilket jag har gjort, har gjort och gör en resa inom självkärlek och ta hand om mig själv och jag har kommit långt. Och längs vägen har fantastiska människor kommit in i mitt liv. Men medberoendet stället till det. Han lägger ju så gärna skulden på mig och jag tar på mig den. Han fick panik nu när jag sa att jag tittat på en lägenhet och att även barnen är så trötta på detta och även oroliga över att deras pappa ska dricka ihjäl sig. Så nu skulle han minsann söka hjälp men han tror ju inte på detta att prata med någon och om jag ändå inte stannar är det ingen idé tycker han. Har verkligen försökt få honom att inse att han måste göra det för sin egen skull, annars kommer det aldrig att gå vägen. Han får inte lägga det ansvaret på mig, att jag ska stanna om han söker hjälp. Mina känslor har brutits ner under så lång tid, liksom tilliten. Finns inget kvar. Jag litar inte på honom. Jag kommer alltid älska honom för den han var, men den personen har inte funnits på länge och jag vet inte vem han kommer ut som om han nu klarar av att bli nykter. Det har också byggts upp en sån ilska och ett sånt agg i mig som jag har svårt att släppa, så många situationer och så mycket han hävt ur sig som har gjort mig både förtvivlad och arg. Aldrig fått en ursäkt. Bara bortförklaringar och offermentalitet. Men trots allt detta så känner jag mig som en skurk för att jag vill lämna, som att jag gör fel som väljer att ta hand om mig själv och skapa mig ett liv med lycka och kärlek, förhoppningsvis. Jag har också så svårt att acceptera att jag ska behöva lämna mitt hem jag har skapat mestadels själv, där barnen har växt upp och här där jag älskar att bo (jag har inte råd att ta över själv). Alla dessa tankar och känslor, förvirrade och jobbiga och illusioner jag har haft svårt att släppa. Illusionen om hur det hade kunnat vara om den där nedrans älskarinnan Fru Alkohol, inte hade funnits och tagit så stor plats.

Nu har han varit (vad han säger) nykter i 3-4 dagar, och det stämmer nog eftersom han blir odräglig (ännu mer) när han har abstinens, vilket sätter in redan andra dagen utan den dagliga dosen. Men jag bara går och väntar på fallet. Han påstår att han ska ringa vården imorgon, men samtidigt står han och säger att han förstår inte hur de ska kunna hjälpa honom, vad det ska göra för nytta att "prata sönder barndomen med en psykolog".... Det blev långt det här. Men kände att det var dags att jag skriver min historia. Vilka kämpar det finns på detta forum har jag ju sett och förstått. Går omkring med en ångestklump i magen hela tiden och jag vill inte det längre. Men varför känner jag mig som att det är jag som gör fel? Och hur gör man för att försöka släppa den känslomässiga anknytningen som finns både till personen ifråga såväl som till hus och hem och materiella ting?

Söndag och snart två veckor. Alkoholen helt lämnat kroppen. Skönt. Trött men sovit bra. Tänker att det är ok att vila, har misshandlat mig själv med a länge och min stackars kropp o knopp behöver komma ikapp. I eftermiddag ska vi åka och komplettera vinterutrustningen till hela familjen då vi snart planerar resa till fjällen för att se om huset. Nästa helg är det stor fest, känner mig lugn i att inte dricka. Punkt. Kommer ta bilen försatt det blir så mycket enklare att komma hem så det är ett svepskäl men kommer försöka att inte lyfta det utan bara vara där och inte dricka för att jag inte vill. Önskar en fin, nykter söndag till forumet!

@Varafrisk Att bli en bitter tant ligger absolut inte för dig! Tvärtom! Och jag hoppas du finner något givande men fortsätt att sätta Varafrisk i första rummet, alltid. Tänker på sinnesrobönen och att den kav vara vägledande i all sin enkelhet. Önskar dig en underbar söndag i höstrusket. Snart är det iaf advent och man kan sätta fram lite ljusstakar som motvikt till mörkret. ❤️🥰

@Vinägermamman Har läst tillbaka i din tråd, du som jag har hängt här länge. Upplever att du också kämpar. En bok som fick poletten att nog trilla ned är Beroendepersonligheten av Craig Nakken. Har lyssnat på den ett flertal gånger och lyssnar ofta på den innan jag ska sova. Har läst Annie Grace också och upplever att böckerna kompletterar varandra. Jag är denna gång nykter sedan två veckor, tror inte att jag ska utsätta mig för alkohol i det närmaste eftersom jag utvecklat beroende. Behöver vila och lära nytt utan a om det ska hålla. Jag måste också jobba med mig själv och med orsakerna till att jag började självmedicinera. Har haft ätstörningar tidigare och känner att jag i princip bara växlat beroende. Hur tänker du? Kan tillägga att det mesta är grått för mig också just nu och allt känns liksom extra jobbigt. Bra att du kommit igång med rörelse igen, jag själv upplever inre motstånd men bara måste komma igång för jag vet att det gör gott! Har du testat att helt avstå alkohol en längre period? Jag har siktet inställt på åtminstone tre månader för att sen utvärdera, tänker förvisso redan nu fortsättning men kommer försöka mig på en ordentlig utvärdering ändå, tror att det kan vara hjälpsamt för framtiden. Kram till dig! Hoppas vi kan följas åt hör på forumet

Faen vad slö man är, var tanken som kom till en för en stund sen och tänkte på hur drygt det var att trampa på testcykeln i 15 minuter för någon dag sen. Nu har man på samma inställning och tempo just gjort 20 minuter. Först var det svindrygt och man trodde aldrig att man skulle klara 10 minuter ens, men sen kickade det in lite energi från ingenstans liksom. Så då var det ju bara att fortsätta och när tiduret sen pep och signalerade om att 15 minuter hade gått kändes det lite fånigt att inte bara liksom trampa vidare tills en bra rocklåt som det lyssnades på var slut, så 20 minuter blev det idag. Ha en fin söndag allihopa och ge långfingret åt alla eventuella tankar på alkohol och sån där skit. Ska nu ta en liten promenad till närmsta butik och inhandla en liter, ja inte sånt där som man blir dum i huvudet av, utan bara helt vanlig mjölk som jag funderat på att göra sen igår.
Kämpa på!

@anonym_anhörig
Kära du, det är så svårt att ge råd för alla har sina egna resor.
Jag minns en gång när jag efter 108e gången tog tillbaka honom och jag frågade om råd och det var en person som sa till mig att även om han inte dricker mer kommer du någonsin kunna lita på honom igen? Kommer du kunna leva med de känslorna och minnena?
Kommer du kunna känna dig trygg och ha lika mycket plats i er relation?
De var viktiga frågor och jag såg bort från de för att jag visste att svaret var nej innerst inne men jag var inte redo att följa min egen röst.
Jag vill bara säga att du inte är ensam, vi har alla här gått eller går igenom det.
Så vad du än väljer så finns vi här och du är inte ensam.
Kram

@Smillans @Charlie70 Tack för omtanken ❤️

Ha! Saft med sprit i kaffekopp...

God morgon!

@ Se klart,

Har aldrig gillat glögg så det är då inget problem.
Det att jag tänkte på kommande storhelgers risker med att hamna i feltänk kring drickande skulle väl kanske en läkare man träffade en gång benämnt som förväntansångest. Men nu har man ju lite tid på sig att öva in ett bättre tankemönster. För medveten närvaro i stunden, och ett fokuserat och målmedvetet tänkande för att inte spåra ur, har ju tidigare inte varit ens starka sida liksom.

Tänk vad konstigt allt kan vara ibland, för bara en månad sen lite drygt så skulle man inte alls ha funderat i sådana här banor. Då hade man rusat rakt fram som en skållad råtta utan minsta tanke. Möjligtvis hade man oroat sig för att inte ha råd att införskaffa just de märken och drycker man så ofta förknippat med jul och sånt.

För om mäsk så att säga senaste åren ofta i grunden varit ens husmanskost tillsammans med folköl ville man ju gärna förgylla storhelger med lite finare grejer. Kan inte påstå direkt att julmust genom åren varit prioriterat liksom. Men nu får det väl bli sånt i stället. Men nog kan det bli knepigt, men som sagt har man ju tid att lägga upp en plan så att man har annat att tänka på. Men att sitta och trampa på motionscykeln till Kalle Anka på tv i bakgrunden, känns inte direkt lockande...

Ha det gott!

@anonym_anhörig Kära vän, härinne finns många som vet vad du går igenom och du kommer med all säkerhet att få kontakt med dem. När jag efter trettio år lämnade min man, var alkoholhjälpen lite av min livlina och jag är evigt tacksam för alla som tar sig tid att finnas där för andra.
Du undrar om det finns något du kan göra och jag tror att det bästa du kan göra är att känna efter vad du vill och var dina gränser går och inte låta dig övertalas till något annat. Tycker du t ex att ni ska berätta för dina barn nu, så gör det. Din man är inte den kloka just nu, han är alltför styrd av sitt beroende det kan jag säga med säkerhet. Känn efter så gott du kan var dina gränser går, känn efter ordentligt och var tydlig. Min erfarenhet är att det är det enda du kan göra, för din egen skull men jag tror också för din man. Jag velade i trettio år och först när jag flyttade bestämde sig min man för att försöka att sluta dricka, för sin egen skull. Han hade "slutat" många gånger förr, för att familjen led och det slutade alltid i att han började igen. Trettio år är lång tid och hur det än går med hans nykterhet, så kommer inte vi att bli det par vi var, vänner som träffas är vad jag kan erbjuda. Den riktiga kärleken är bort. Kvar finns medlidande, en känsla av ansvar och ett visst mått av ömhet, vi har ju ändå delat livet i fyrtio år och blivit vuxna tillsammans. Chansen att ni kan hitta tillbaka tror jag är stor om din man verkligen inser sitt missbruk och vill sluta för sin egen skull. Gräv i ditt inre och känn efter var dina gränser går, lita på att du är den kloka och låt dig inte övertalas in på några avvägar. Det blir inte lätt, jag vet, men nu gäller det ditt liv. Jag skulle även råda dig att ta kontakt med den hjälp för anhöriga till personer med beroendeproblematik som finns i din kommun. Jag har gått i samtal på socialtjänstens beroendeenhet och det har varit jättebra för mig.
Ta nu en dag i taget och lyssna inåt, vad känner du och vad vill du 💛

Mycket oklart, som sagt, såhär känner jag alltid och jag trodde nog att det var något som jag kunde dämpa med alkohol. Det spelar egentligen ingen roll om det är hönan eller ägget iof.

Gårdagen var en riktig skitdag, främst för att jag kom ihop mig med en anhörig. Det ligger mycket på mina axlar men den här anhöriga tyckte jag krävde rätt orimliga saker. Att jag ska umgås med hen i samband med att jag skjutsar hen till vården (på min arbetstid). Jag skrattade först och tyckte att det var nog stressigt att få till de där skjutsningarna och hämtningarna som det var. Men nej, jag var då ointresserad av hens liv. Nåväl, jag blev ledsen, känner mig rätt ouppskattad och tagen gör givet. Men summan är att jag inte drack iallafall. Och faktiskt kändes det skönt. Då hade jag känt mig ouppskattad och värdelös. Nu känner jag mer att det är fel på hen, inte fel på mig. Men också börjar jag fundera kring att faktiskt hantera det beteendet. Att säga ifrån. Jag har nog inte gjort det utan bara gått hem och hanterat det i tysthet. Jag har ställt upp på rätt mycket dumheter genom åren faktiskt, kanske för att jag tänkt att jag också är dum.

@Varafrisk tänker på vilken skillnad det är på dina inlägg. Du söker och har konkreta tankar på hur du ska ta hand om dig själv på ett helt annat sätt nu. Nykterheten ger verkligen utrymme för reflektion och dessutom tid att ta hand om sig själv. Att dricka konsumerar så otroligt mycket tid vilket vi slipper nu. Så fantastiskt många dagar du har nu och snart 1 år!

Kram!

@Himmelellerhelvette @vår2022 ordning och reda är livet❤️

Sköna söndag. Visst fanns det ett program som hette så och sändes just på söndagar? Kommer ni ihåg Par i brott eller En röst i natten? Gud vad jag tyckte dom var bra. Vet inte varför vissa gamla serier ploppar upp i huvudet? Det är som en lucköppning från 80-talet haha.
Det blir en stilla söndag. Vädret är som det är, flera nyanser av grått. Men jag myser ändå, tänder mina ljus på eftermiddagen och sakta laddar upp inför arbetsveckan.
Igår hade jag en lite låg dag. Djupa tankar om meningen med livet. Finns det nån mening?
Jag får inget sug efter alkohol i dom stunderna vilket är väldigt skönt. Jag blir introvert och vill vara för mig själv, fundera och tänka, stanna kvar vid en tanke och se vad den vill. Det är ganska skönt. Det är det närmaste meditation jag kommer.
Idag blir det skinkstek med gräddsås, kokt potatis, pressgurka och gelé till middag. Mums. Älskar god hemlagad mat.
Det ska varvas med en god bok och säkert nåt avsnitt av nån av mina pågående serier. Kan tipsa om Hotel Portofino på svt play. Fin och mysig serie.
Önskar er en skön söndag.

@Se klart spännande med nya jobb-tankar! Du har säkert tillräckligt med skinn på näsan att få det du önskar och behöver för tjänsten utan att gå under själv. men som andra säger, tänker efter både en och tre gånger innan du tackar ja om du får det. Uppfattar ändå att du efter förra omorganisationen kunde inrätta ett liv för dig, familjen och barnbarnen som du trivs med. Kan det räcka så? Eller så gör det inte det för dig och då är det så klart bara att köra. Önskar dig all lycka till!
Kram!

Många tankar snurrar i huvudet.
Hade egentligen en mycket trevlig kväll i goda vänners lag igår.
Men det pratades om andra personer i bekantskapskretsen på ett sätt som träffade mig hårt. Väldigt tråkigt och ledsamt.
En person, förälder till barn som våra barn växte upp med. Utåt lyckad mm. Men en skilsmässa för ett par år sedan. Tidigare missbruk i ”kontrollerbar” omfattning. Sista åren eskalerade. Personen dog nyligen av alkohol och hittades död med 3-4 promille. Så fruktansvärt tragiskt.
Person nr två, förälder till våra barns bästa vänner, som vi umgicks mycket med under barnens uppväxt, separerad från partner pga mycket gravt alkoholmissbruk. Har aldrig märkts utåt. Blev chockad av nyheten. Och väldigt ledsen. Barnen har tydligen upplevt och sett mycket hemma. De känner stor skam för detta. Så himla tragiskt alltihopa.

Men, sedan blev jag väldigt illa berörd över hur mina vänner pratade om dessa två alkoholister. Raljerande, föraktfullt, fördömande. På intet sätt förståelse för att det är konsekvensen av självmedicinering. Utan , helt enkelt att de är svaga, karaktärslösa människor. Lite föraktfullt sas ”det är ju en sjukdom”.
Är också väldigt fundersam över min egen situation. Kram