Senaste kommentarerna i forumet

Nu blir jag lite orolig.
Du hade tankar på att dricka i helgen och "försvann"...??

Kom tillbaka!

Kram!

Vill bara kolla så att du är med fortfarande?

Kanske har du fortfarande bara fullt upp på jobbet. Jag hoppas det...

Kram!

Jag har nog nästan hela livet tänkt att lycka och glädje är nästan samma. Försökt att hitta saker som gör mig glad föra finna lyckan. Nu ser jag det som olika tillstånd. Lycka är så mycket större och kan finnas även om jag inte är jätteglad. Den finns i lugnet för mig. Och jag kan ibland känna lugnet oavsett humör, typ: Okej, nu är jag nedstämd, men jag är nykter och det gör mig lugn. Det är skönt att vara nykter och lugn. ...och då kan jag nästan bli lite gladare också! Nej, det funkar absolut inte varje gång - än..
Hur är det för dig?

Sedan tänker jag, är du inte lite hård mot dig själv? "Tex tiden fram till skilsmässan, själva skilsmässan o tiden efter, ett jobb som var mig övermäktigt. De senaste åren alkoholen, som jag ju vetat inte varit bra för mig. Nu har jag inga sådana yttre faktorer av vikt."
Att säga tack och adjö till alkoholen är ju också en skilsmässa.
Var snäll mot dig själv. tiden efter kan vara svår, men den är inte övermäktig. Lycka och glädje kommer bara vi ger det tiden. Det är iaf jag övertygad om.

Du gör det här så bra. Du ÄR bra!
Kram!

Wow! Jag vaknade först strax före 3! Jag kan inte minnas när jag sov så länge senast, det tar sig!! :-) :-).

Ups and downs. Nu är det "up".
Bara fyra dagar kvar på arbetsveckan, de kommer att gå fort.

Utvilad? Nej, men bara vetskapen att jag sovit någon timma mer i natt ger energi.

Det går bra nu.
Jag är okej som jag är.
Jag gör så gott jag kan och det räcker bra!

En strålande god morgon till er alla!

... ett annat typ av stöd?
Även om man måste vilja själv (vilket du vill) så är ju support urviktigt. Kan han hjälpa till, och vara tydlig med vad det är för ”annat” så ni får en chans att ta itu med verkligheten som den är? kram

Vet inte ....men det är nog i det området jag rör mig...jag behöver skrämmas...veta vad som skulle kunna hända men där inga förklaringar blir giltiga?

En tanke som bidrog till att jag beslöt mig för att sluta dricka var följande: Tänk om ett barn rusar ut framför min bil, jag hinner inte bromsa, barnet dör. Jag hade visst 0,3 promille alkohol i kroppen från gårdagskvällen. Mitt fel att barnet dog, fängelse, alla får veta att jag är en alkoholist, omöjligt att få ett jobb, frugan skulle lämnat mig. Inga bortförklaringar i världen till varför jag hade druckit hade hjälpt.

En skrämmande tanke, men ack så lätt hänt.

Kram

Jag läser i en annan tråd om att vara "motor" i familjen och blir mycket berörd. Själv kallar jag mig projektledare, men jag tror det är samma.
Jag har uppskattat att vara projektledare ända tills det inte var mitt eget val längre. Min man blev allvarligt sjuk. Allt, jag menar verkligen allt, blev mitt ansvar. Det praktiska, som snöskottning, städning och sånt som vi delat ansvar för tidigare. Men också mediciner, vakna nätter och sjuktransport till både planerade och akuta besök på sjukhuset. Men det som knäckte mig var att mannens släkt hela tiden var "på" mig. "Blir han inte bättre? Har du lagat den-o-den maten åt honom? Det är minsann synd om oss också, vi är också XX (samma symtom som mannen hade). Varför kommer ni inte och hälsar på oss?"
Det var nog då vinboxarna kom fram på allvar för mig. När jag inte var projektledare för att jag ville, utan för att jag var tvungen. Jag tyckte att vinet var min enda vän och stöttning.
Nu är gubben min frisk, men har fortfarande sviter. Hans familj skuldbelägger mig fortfarande. Jag har varit/är i en depression.
Men jag har börjat ta tag i mitt liv. Börjat leva mitt eget liv, inte nån annans eller ett som nån annan förväntar sig att jag ska leva.
Helt vinfri i februari (och mycket begränsad i januari), runstreak:at i en vecka, fortsätter öva på meditation. Tycker att det är ok med min deltid på jobbet, kan tänka mig öka upp till 50% inom kort. I det här livet kan jag kanske bli projektledare igen. För att jag vill.

Vad bra du kämpar, 16 dagar- viktiga dagar, de allra viktigaste dagarna checkar du av nu. Så starkt.
Och dystert, så kan det verkligen kännas. Tid som gått åt, utveckling som avstannat, kakor som bränts ? Men allt går i faser, så småningom överväger glädjen över förändring, möjligheter att göra andra val, dörrar som öppnas.
Det går inte över en natt för det är stora och viktiga saker. Hejar på dig!

Intressant är också att när jag ser att jag fått en kommentar vet jag nästan vem som skrivit utifrån det inlägg jag har skrivit....såvida det inte är ngn helt ny som skriver??

Jag tar inte illa upp AndraHalvlek för de frågor som du ställer har jag funderar mycket över?

Minns när kuratorn på Rådgivningscentrum sa att många vaknar upp först när de fastnat i rattfylleri!!

Jag vill inte att det ska behöva gå så långt som till de olika saker du räknar upp...för då känner jag mig liksom förlorad men hur ska det landa inom mig?

Ibland snackar man om att det krävs tillräckligt allvarliga konsekvenser för att man ska vara motiverad att sluta dricka. Först då vaknar man upp och inser allvaret liksom.

Har du funderat på vad som krävs för att du ska vakna upp? Att din man tröttnar och lämnar dig? Att du råkar fastna i en fyllekontroll och bli av med körkortet? Att din arbetsgivare upptäcker ditt missbruk och ställer dig mot väggen? Att du får ett allvarligt sjukdomsbesked, tex att din lever är bortom räddning?

Alkoholism är en progressiv sjukdom, som slutar med döden till slut.

Förlåt om du upplever mina ord hårda, men du fastnar i bortförklaringar och tar dig inte ur det. Jag vill bara skaka om dig lite, och jag gör det med omtanke ❤️

Kram ?

Det är inte du som vill dricka egentligen, det är alkoholdjävulen som bor i din skalle som börjat viska i ditt öra ”en öl eller två är inte farligt”. Hen vill ha sin drog.

Blir viskandet högljutt kan man ryta tillbaka ”NEJ, jag ska INTE dricka!” Det bör man göra innan förhandlandet påbörjas ens. Börjar man leka med tanken är återfallet nära.

Annars kan man bemöta alkoholdjävulen som en jobbig kollega: ”Jaha, du tänker så men nu gör vi ändå som jag har bestämt”.

Till slut tystnar hen, isolerad och instängd utan vatten och bröd ens tynar hen bort. Men endast lite alkohol gör att hen piggar på sig rejält och börjar tjata ännu mer.

Stunden på puben kan ju vara mysig ändå, med alkoholfritt i glaset/muggen. Stunden och sällskapet kan man behålla.

Kram ?

Det blev ingen dag nummer två idag för mig och jag undrar varför? Jag vet någon gång för länge sedan som någon skrev att hen tänkte att jag önskade att jag ville vara nykter och det kan vara en bidragande orsak till att jag inte blir nykter. När det är tex fredag och lördag samt helgdag...eller dagar då jag inte hade ett beroende och drack vin och öl för att det var gott och festligt...då är min känsla mer förknippad till mys (och fortfarande kontrollerat) men inte när jag dricker på en vardag...då är det något annat som spökar. För då vill jag vara nykter...men varför blir det inte så??

Min man sa till mig..."om det bara vore alkoholen...men det är så mycket annat" . Alkoholen är den största boven men de andra sakerna som han nämnde...tar mycket energi från mig...och det är som om jag inte orkar ta tag i det. Fast jag vet att jag MÅSTE...det handlar inte om borde eller kanske utan faktiskt MÅSTE för att behålla min hälsa!! Och när jag försöker vara nykter en dag...så kommer det andra på posten...det där jag borde göra....och då fixar jag inte det...och då blir det alkohol igen!

En annan sak som jag har tänkt på...lite pinsamt...men...ingen på min arbetsplats vet att jag har ett allvarligt alkoholberoende...några få vänner...men alla professionella kontakter...samt en del personal på Systembolaget...och här på forumet är jag ju "duktig" med att skriva fastän jag inte klarar av att vara nykter. Det är som om jag gör det legitimt i vissa miljöer att berätta om mitt beroende...för då får jag förståelse...och jag låter ju så himla klok...och jag får förståelse...och det är ju skönt...men...vad är det jag gör??? Lurar mig själv???

Kram till er alla oavsett var ni befinner er:)

Så sant! Så många år av onykterhet om man skulle räkna ihop allt!! ? Hjälp!

Men nu ändrar vi på detta, eller hur! Börja leva istället ❤?❤?❤

Tack för tankeställare ?????

Känns det, som om att mitt undermedvetna intalar mig att jag har läget under kontroll. Att bara ta en öl eller två är inget att oroa sig för.
Försöker hitta alternativa sätt att varva ned på, samtidigt som jag älskar att jobba. Stannade till på puben idag på väg till posten, tog en kopp kaffe och kände faktiskt inget sug att ta en öl heller. Jag tänker inte ta några risker nu.
Snart dags för kvällens sagostund och mysa. Ska kolla det där med Alcohol experiment, tack för tipset!
Hur är allt själv? Och hur mår alla andra kämpar här inne?

?

Idag och igår när jag lyssnade på boken var det verkligen träffande ämnen. Svåra insikter att göra om sig själv.

Dels det här med att man dricker från ganska låg ålder och aldrig lär sig hantera sociala situationer nykter. Min alkoholdebut var inte ovanligt tidig (ca 18 år) men upptäckte direkt att det blev så lätt att prata med människor. Sen blev det alkohol vid varje socialt tillfälle. Jag kunde bli sur och irriterad om vänner inte drack när vi skulle hitta på nåt. Och jag har än idag problem med att kallprata utan alkohol.

Sen det här med att dricka ensam. Boken ställer en sån enkel fråga som träffade mig så hårt: "Sen du började dricka ensam, har ditt liv blivit mer eller mindre isolerat?" Blir väldigt ledsen när jag inser hur mycket tid jag lagt på alkoholen, undvikit sociala sammanhang för att dricka ifred på grund av att jag känt mig ensam. Vilket bara gjort saken värre. All denna tid som är borta nu. Känns dystert.

Jag borde kanske inte skriva just nu. Jag är trött, frustrerad och uppgiven. Huvudet värker.

Men, eftersom jag var så trött att jag drog tidigt ifrån jobbet och tog de sista mötena hemifrån, där jag får mer ro, så hinner jag läsa och skriva svar.

Tack AH: "Jag tror att du behöver hitta ett sätt att stilla din intensitet regelbundet. Det är en gåva att vara intensiv, men jävligt tröttsamt i längden." Svar JA!
Min "meditation light", att bara vara och titta på lågorna i kaminen varje kväll lugnar. Lyssnar på Närvaropodden och tar till mig mycket, men att verkligen börja meditera känns som alldeles för mycket nu. Har provat men är för utmattad ännu.
Tyvärr kan jag heller inte hitta någon magi i att sinnena börjat bli överkänsliga och att hjärnan går på högvarv för att smälta intrycken. Huvudet känns mer som en fullpackad hönsgård där räven stryker utanför...

Mic: Ja, jag läste om din morgon igår. Imponerande att du kunde "sparka igång" dig själv så som du gjorde! För tröttheten är verkligen ingen lek vissa dagar/stunder. Men, nej, vi ger oss inte helt enkelt!

Sisyfos. Ja, så är det: "Även om jag flyttade en stenhög så var berget kvar och det gick inte att känna glädje över stenhögen för medvetandet var nu på nästa stenhög."
Det är väl därför som jag har börjat förstå det där med att vara här och nu, till att börja med i alla fall så pass länge att jag ska hinna se den där flyttade stenhögen...
Att ta en lur (ja, så säger jag) hjälper mig att komma ifatt en aning med sömnen på helgen, det är nytt att jag unnar mig det. Men det funkar inte på vardagar då jag oftast åker hemifrån före 6 och kommer hem igen vid 18-19.

Den här molande trötthetshuvudvärken... Jag vet medicinen. Men bara tanken på den får mig faktiskt att må lite illa nu.
Kanske funkar min nya rutin lika bra? Te, brasa och pod. Ja, det är vad jag faktiskt vill ha numera på kvällen. Och funkar inte det mot hur jag mår idag, ja då blir det väl ett extremt tidigt god natt ikväll.

Kram!

Jag gick tillbaka i min tråd och läste för att försöka komma ihåg var jag var och hur det var ungefär där du är nu. Jag läser att jag skriver om myrsteg- mina favoritsteg att försöka fokusera på eftersom jag är så otålig till min natur.
Såhär skrev jag då:
”Guldkant...
Ja, jag funderar över den.
Och just de här veckorna har jag börjat ”deala” med mina guldkanter och det är rätt spännande och faktiskt känner jag mig ganska rik.
Till exempel byter jag mig (tidigare) drink (ar) på fredagkvällen.
Mot lördag morgon, pigg och utvilad i sängen, och oavsett hur länge jag sover så vaknar jag med gott samvete.
Jag har bytt mina 2-3 (4) glas vin på söndagkvällen.
Mot hinna stryka, fixa, greja inför veckan, och inte vakna måndag morgon och praise vardag,
Idag bytte jag champagne på ett em- mingel mot att komma hem och få känna mig riktigt utvilad efter en skön helg.
Att gå längre och säga att en byter bort fylla, somna i soffan och vakna svullen i ansiktet/ det är ju på något vis uppenbart. Men om jag börjar i det tidigare skedet känns det plötsligen helt logiskt.”

Jag vet inte om det makes sense, men jag tror man får hänga med, inte vara så bestämd kring hur det ska vara.
Jag är som du en inte av naturen överlycklig typ, men jag kommer mer och mer tillbaka till känslan av glädje bara över att finnas till på nåt vis! Och mitt mantra är fortfarande att ingen nykter dag har varit värre än en bakisdag med ångesten som det innebär.
En dag i taget!

Tack för tipset AH, alla tips om bättre mående är välkomna!
Tar särskilt fasta på att det inte går att föreställa sig hur man mår längre fram. Tolkar det som att det blir bättre än jag ens kan tro!
Jag har varit nedstämd förut, men alltid haft en orsak, så jag har kunnat vila i det. Tex tiden fram till skilsmässan, själva skilsmässan o tiden efter, ett jobb som var mig övermäktigt. De senaste åren alkoholen, som jag ju vetat inte varit bra för mig. Nu har jag inga sådana yttre faktorer av vikt.
Jo, man kan säkert tänka sig sjuk. Usch, det vill jag inte! Vända skutan!

Ditt mående kommer att variera upp och ner ett bra tag. Försök att inte tänka på det så mycket, konstatera bara. ”Jaha, idag mår jag så här”. Och försök att träna så mycket du hinner med, för det mår både kropp och hjärna bra av.

För varje månad som går blir du bara mer och mer stabil i din nykterhet och ditt mående. Det går inte att föreställa sig hur det blir, det är bara att åka med tåget och se fram emot nästa hållplats, och nästa och nästa.

Negativa tankar generellt ska man försöka mota bort på alla sätt. Eller rättare sagt, man ska ”se” de negativa tankarna men inte värdera dem. Bara konstatera att man tänker dem och sedan neutralisera dem med neutrala tankar och sunt förnuft. Ett enkelt exempel: ”Tänk om jag missar bussen” (automatisk tanke) bryts med den medvetna tanken: ”Om jag ställer klockan i god tid och går hemifrån en kvart innan jag brukar så borde jag hinna med bussen, och missar jag bussen så får jag lösa det då.”

Man kan tänka sig riktigt sjuk faktiskt. Lyssna på Närvaropodden är mitt tips.

Kram ?

Be strong Chivas!!

Kul att höra ifrån dig :)
Fan det där låter inte så bra kompis - lite som att du undermedvetet "förbereder" dig på att du skall testa försiktigt igen...
Nu är det ju såklart olika men för egen del så trillade jag dit lite så när jag tog uppehåll för några år sedan. Tänker att du kanske skulle testa något som gör att alkoholen inte känns så lockande? Själv kör jag "The alcohole experiment" (tips ifrån forumet) och där får man mycket tänkvärd info som gör att många faktiskt omvärderar a och håller uppe för att det helt enkelt inte lockar längre. Googla och gå med - gratis, 30 dagar och utvärdera sedan :)
Det är så lätt att glömma hur det var och att man bagatelliserar risken att det hela eskalerar igen. Ta bara inte den där ölen ännu - låt det gå ett tag till - du är stark Chivas - och smart - det utläser jag ifrån dina inlägg!
Keep it up!

Just nu försöker jag ha överseende o acceptans med hur jag mår. Jag borde känna glädje, jag är nykter sedan flera veckor, har ledig dag uran en massa måsten, solen tittar fram. Ändå är jag tung, trött o ffa nedstämd. Mådee bra igår efter träningen, det höll i sig 2-3 h. Umgicks sedan med dottern på hennes (!) initiativ men kunde inte riktigt känna glädje. Har läst härinne att hjärnans naturliga kemi sätts ur spel av alkohol. Antar det är avsaknad av alkoholen som nu gör att kemin är "störd". Jag kan leva med nedstämdheten men oroar mig att detta är min grundstämning. Har jag nånsin varit riktigt grundnöjd i mitt liv? Jag snuddade vid detta tidigt i min tråd, att en del kanske är födda med en grundkonstitution där lycka liksom är svårt. Jag kan absolut vara glad. Många ser mig säkert som sådan. Och det är inget spel. Men det är en roll. I vissa sammanhang är jag full av energi, ideer, handlingskraft.
Som vanligt otålig och vill veta hur det ska bli. Såklart kommer jag inte alltid att må såhär.

Haha, återigen på pricken. ”vad är det för nytta med att städa bara ett rum... ”oj, oj oj jag blir trött bara jag tänker på att, när det var som svårast att fokusera så gick det heller inte att sortera i bergen som måste flyttas. Även om jag flyttade en stenhög så var berget kvar och det gick inte att känna glädje över stenhögen för medvetandet var nu på nästa stenhög.
Jag har gått många kurser för att effektivisera, organisera, känna glädjen i att bocka av... men, men.. det är inte så enkelt. Det räckte aldrig till riktigt ändå. Kanske just för att jag redan gått vidare. Jag vet allvarligt inte vad som gör att det funkar nu, men det gör det. Tror att det är stressen främst, sömnen och järnet som funkar. Och så alkoholfrihet såklart. Jag tror att det stressar kropp och hjärna det med, hur lugn man än blir för stunden.
Höneblund har aldrig varit min grej, fanns inte heller i mitt vokabulär innan AHs intåg på forumet. Funkar kanske bra för några. Funkar kanske bättre om man inte är på väg i tanken hela tiden.

Tack tack! Ni är så välkomna!
Att dansa utan alkohol i blodet är något nytt men härligt nytt!
Nu köööör vi!!