Senaste kommentarerna i forumet

Tack, snälla ni! ?

Jag dricker inte för ofta men jag dricker förmycket
Hej

Jag vet inte riktigt var jag skall vända mig. Skulle jag fråga läkare och vänner så skulle dom inte säga att jag är alkoholist för jag är nog en av dem som dricker mer sällan. Så det svåra har blivit att det inte finns någonstans att vända mig eller någon som kan känna igen min siutvation när det kommer till alkoholproblematik.

Oav min historia började för ca tre årsedan.
Tidigare i mitt liv har jag (så som nu) jobbat många helger och vid den tidspungten tränade jag väldigt mycket och åt nyttigt så jag konsumerade bara alkohol ca 6gånger om året. Jag var känd som kompisen som jämt drack kaffe och trivdes med det. Dom gångerna jag drack så brukade jag ta fasta på mina kompisar hur fort dom drack och anpassa mig efter det då jag är en person som gör allt för snabbt?

Sedan bytte jag stad och fick nya vänner (som är jätte fina) och har inget onormal alkoholkonsumtion heller. Men när jag var med på fester och så började jag också dricka och så var det väll inget mer med det i början.

Sedan träffade jag mitt ex. Han hade vid den tidspungten ett spelmissbruk och jag var där och stöttade honom i vårt och torrt. Jag stod vid hans sida dag ut och dag in och till min glädje så är han spelfri idagens läge.

Men med den dramatiken märkte jag att jag bara blev tröttare och tröttare och började också dricka mer och tog inte fasta på någon vän.

Där hör till att mitt ex var extremt svartsjuk och var alltid orolig för att jag skulle hitta på något dumt när jag var ute (vilket jag givetvis inte skulle göra för jag var kär i honom)
Men att försvara något som bara har hänt i hans hjärna gjorde det ännu värre och jag som tidigare alltid bara har varit en glad skit på fyllan oav om jag har varit lagom full eller kalas packad.
Men med honom så triggades problemen upp då han var arg och svartsjuk, detta ledde till att jag också kunde bli vannsinig (väldigt sällan men då och då) Jag blir sällan arg, det skall gå väldigt långt till och med alldeles för långt.

Oav i våras så kände jag att jag var påväg ner i en jätte trötthet med allt som hände runtomkring honom. Jag kände mig helt slut och jag tänkte berätta det för honom men just exakt då så var han nere på botten och bestämde sig för att ta sig upp.
Så jag ryckte upp mig själv (som många gånger förr då han var en periodare) och var där för honom. Satt med på samtal med anhöriga osv osv.

Men under ca två år så har jag druckit alldeles för stora mängder när jag drack, jag kunde inte sluta när jag väl började. Hur jag skall beskriva det är att jag blir alltid så glad på fyllan så det är liksom som när jag kommer i ett stadie när jag är lagom full så försöker jag nå mer lycka och glädje genom att fortsätta dricka i en snabb takt och då ökar jag även den.

Nu när det har varit slut ett tag så vet jag inte och drickat ökade pga ett väldigt krävande och turbulent förhållande rent känslomässigt, eller om det har blivit en vana att dricka både oftare än tidigare och mycket.

Jag kan inte ens minnas hur många minnesluckor jag har haft de senaste två åren och framförallt den sista tiden innan vi gjorde slut.

Frågar man vänner som är med så säger dom flesta att jag bara var full och glad men frågar man mitt ex så var jag jätte full och jobbig.

Det är klart att jag förstår att han också kanske ser det på ett annat sätt eftersom han var svartsjuk och hade egna problem.

Men det är fortfarande så att jag har varit alldeles för full de senaste åren och det är ju inte han som har gjort att jag har haft minessluckor, druckit otroliga mängder och när jag egentligen borde dricka vatten istället ökat alkoholintaget.

Som jag nämnde i början. Jag vet inte riktigt vad jag skall vända mig då jag inte dricker för ofta utan snarare förmycket. Jag funderar även på om jag kommer att dricka oftare och oftare också eftersom det också ändå har ökat suggsesvt under åren.

Förlåt för en lång roman och jag förstår att mitt problem kanske är mycket mindre än andras här i tråden

Jag förstår att det är svårt, och det finns ju egentligen ingenting vi kan säga för att det ska kännas bättre. Jag vet inte hur du känner, men det finns ju en risk att ditt drickande tilltar. Dock har du ju ett vägval här. Du kan ju inte påverka vad din man tycker. Dock kan du ju i allra högsta grad påverka vem du själv är. Fortsätt med att ta tag i drickandet och bli en bättre människa som inte behöver ljuga. Då kommer du också att må bättre och gör det för din egen skull. Då finns det ju kanske en chans i framtiden.

Jag hoppas alltså att du fortsätter med din plan om en förändring av ditt drickande. Jag vet att det blir extra svårt när du har det så tufft ändå. Men det kommer garanterat att vara värt det i slutändan!

Då var dag 9 avklarad! Har varit en stillasittande dag med arbete hemifrån. Har inte haft något sug efter a idag, men inte heller utsatts för några prövningar. En glad insikt var att jag vid mitt kvällsbesök på ICA, inte ens snuddade vid tanken på att ta svängen förbi hyllan med 3,5:or, något som blivit en ful vana under den här hösten. Det väljer jag att se som ett gott tecken!

Med risk att låta tjatig, men tack så mycket för alla fina kommentarer, ni är bäst!

Välkommen

Pratade precis med min man. Nu verkar det som att han kommer lämna mig pga detta. Dels pga att jag har ljugit men jag tror också att det är för att det är extremt viktigt för honom att ha kontroll och detta introducerar en osäkerhet i hans liv.
Jag är krossad. När jag äntligen träffar mannen i mitt liv så riskerar jag allt genom att inte skärpa till mig med alkoholen,,,

Mycket bra jobbat..Ha färdiga strategier om hur du ska göra om suget sätter in..Ha ingen alkohol hemma är en förträfflig lösning..Är du hos någon annan, kan du tänka ut andra lösningar innan, du går dit,Då blir allt enklare. ?

Har tänkt mycket idag och även läst om hur man bäst lämnar en narcissist. Läste några bra råd om att försöka samla så mycket bevis som möjligt innan det är dags. Känns egentligen lite sådär att spela in i smyg, men om det är enda sättet att kunna visa min sida av hur det varit så är det värt det. Julen är normalt en period då hon tappar det helt, hennes pappa hade som tradition att förstöra varje jul och nu har hon fortsatt den. Ska försöka härda ut så länge det går, stötta barnen och samla bevis. Har spelat in lite nu sista timmen och det kommer ju godsaker från henne hela tiden, dröjer nog inte länge tills hon gör ett övertramp igen.

Ja, var ska jag börja, Med att jag måste sluta antagligen.
För mig började det med en gastric bypass operation. Antar att jag har en fallenhet för beroenden för man blir inte så överviktig om man inte är beroende av mat. Märkte ganska snabbt att jag påverkades annorlunda av alkohol. Var i en dålig relation och ofta ensam... Drack för att slippa undan mitt dåliga liv. Tills jag en dag bestämde mig, Aldrig mer. Var nykter i tre år och det fungerade väl. Njöt av att alltid vara fräsch men saknade känslan av att kunna släppa kontrollen helt.
Jag tog mig ur den dåliga relationen. Har ett bra jobb så jag har ett ordnat liv med fint boende, härliga barn, många vänner. Träffade en ny man som jobbade inom restaurang och där festande var en del av umgänget. Och så en dag trillade jag dit igen, Det gick bra i början, jag trodde jag kunde hantera det. Men under tiden relationen blev sämre så drack jag mer och mer. Till sist tog relationen slut med dunder och brak och då var jag ju ensam och kunde dricka hur mycket jag ville utan någon som såg.

Det har gått ett år. I början var jag så ledsen och drack för att bedöva. Nu dricker jag av alla möjliga orsaker. Bor fortfarande ensam men har träffat en ny man. Han har kommit mig nära och sett tendenser och ledtrådar till mitt drickande. Igår konfronterade han mig. Först ljög jag men sen erkände jag sanningen. Han var fin med mig, lovade att stötta, talade om för mig hur fantastisk jag är och hur mycket han tycker om mig. Men att jag måste ta tag i detta.

Så nu måste jag fixa detta. Håll tummarna för mig!

Två månader nykter vilket känns fantastiskt! Ska verkligen försöka hålla ut över helgerna som kommer vilket kan vara en utmaning

Jag har även varit på ett par stycken "fysiska" möten och när jag väl var innanför dörrarna slappnade jag av men innan var jag livrädd för att möta på någon! Så vansinnigt dumt att behöva skämmas men jag är inte heller riktigt där än, att kunna frontas med frågor..

Prova AA online, tror inte du kommer ångra dig och du är precis lika anonym där som här ?

Tack :) De gick bra komma hit själv överlevde det och lämna urinprov. Värsta jag vet men kan förstå de kräver drogtest. Känns sådär att va här. Blandat med folk men håller mig mest för mig själv både pga Corona och för jag mår dåligt. Har fått 2 kontaktpersoner båda verkar sådär men de kanske är bra. Fick reda på idag soc planerat jag ska va här i 2 månader höll på sätta kaffet i vrångstrupen jag va inne på 1. Kul när hon planerar över huvudet på mig :( Va redan arg på henne nu blev jag inte direkt gladare. Och som grädde på moset är min terapeut i karantän pga förkylning ev Corona. Inte hamnat i klinch med personalen än men de va bra nära vid lunchen de serverades potatis med skalet kvar på (värsta jag vet potatis skalas inan kokning) och nåt som tydligen skulle va pannbiff men jag lyckades hålla min käft, just maten brukar de bli bråk runt när de gäller mig. Som tur är så har jag möjlighet få sova hos min vän då och då så de känns tryggt att veta ifall de blir för jobbigt här så kan jag åka dit och andas ut lite.

Jag förstår att det är tungt just nu, men det kommer att bli bättre. Livet blir ju aldrig guld och gröna skogar bara för att man är nykter, men den stora majoriteten skulle jag uppskatta, upplever en markant förbättring av livet. Med det sagt är ju läget du är i nu inte det roligaste. Det gäller att hålla ut.

Angående leverproverna, jag förstår att du är orolig. Det går ju aldrig att veta i förväg då alla är så olika, men med ditt bruk och över den tid det har skett så borde du ha goda chanser att reparera skadorna på levern, förutsatt att du lever alkoholfritt och hälsosamt och att du inte har några av de allvarliga symptomen nu, såhär 6 dagar efter att du slutat. Förmodligen kommer något prov vara något förhöjt dock med den konsumtion du har haft. Det har ju hunnit sjunka lite på 6 dygn, men kommer säkert sjunka ner till låga nivåer inom förloppet av ett mar månader. Dock kommer du kanske få ta ett ultraljud eller liknande ifall nivåerna är lite höga, men det är ju bara bra att du får det utrett ordentligt i så fall.

Jag vet att det är lätt att säga men svårt att göra, men det bästa är trots allt för dig att göra det bästa av situationen och låta allt ta sin tid. Passa på att dela med dig av dina erfarenheter här också. Det hjälper såklart både dig och oss.

Här är du bland vänner och kan vara brutalt ärlig utan att någon klankar ner på dig. Det är det som är så skönt - att få ur sig allt. Skönt att du får ta lite prover för att utesluta skador. Allt kan bara att bli bättre från och med nu!
Kram<3

Jag är kvinna och 28 år. Haft ett riskbruk sen ca 20 års ålder. Jag och min sambo flyttade isär under dramatiska omständigheter för 1,5 år sedan och jag har sen dess druckit nästan okontrollerat. Skött mitt jobb någorlunda ändå, trots ca 1 flaska vin varje vardag och 2 på helgerna.

Efter min anställning gick ut för 1,5 månad sedan insåg jag att jag inte kommer klara av att vara ensam och arbetslös så jag bestämde mig för att åka hem till min pappa och bo hos honom istället. Jag tänkte att jag då skulle vara tvungen att vara nykter eftersom vi skulle träffas varje kväll och helger, och jag skulle hellre dö än att avslöja mitt drickande för honom.

Det funkade några dagar, sen blev det ändå snabbt rutin att köpa två sexpack 3,5or om dagen. Insåg (under berusning och med påtryckningar från ex-sambon) att jag inte klarar det här själv. Jag måste berätta för min pappa. Min värsta skräck sen många år tillbaka.

Pappa tog det bra trots allt, men jag avslöjade inte riktigt omfattningen av mitt drickande. Sa bara att ”Jag tror jag dricker för mycket” under ackompanjemang av väldiga krokodiltårar. Vi bestämde oss då för en vit månad. Jag ville ju inte utesluta möjligheten att dricka/festa för evigt.

Jag klarade en vecka med hjälp av en ”Quit drinking”-app, gå in här och läsa historier och genom att gå en mil om dagen. Sen hade jag en dålig dag, följt av en dålig dag och sen tänkte jag ”Äh, två 3,5or kan väl inte skada?”. Sen blev det nästan ännu värre än det varit tidigare. Struntade i vad pappa tyckte, nu visste han ju ändå så varför smyga? Har aldrig ljugit för honom mer än över själva mängden jag druckit och klarar inte av att göra det heller. Var dessutom så smart att jag under berusning körde elsparkcykel till systembolaget och vurpade så att jag inte kunde gå dagarna efter. Pappa som fick bevittna sin dotter i total misär blev fruktansvärt sårad, arg och besviken på mig för att jag inte kunde hålla mig. Ännu en anledning att hålla sig full.

Efter en veckas redlöshet fick jag alltså åka till akuten för att se så inget var brutet i mitt ben. Det var min första nyktra dag också på en vecka så jag kom in skakandes och erkände mina problem även för vården. Fick erbjudan om att bli inlagd för avvänjning men det gick inte pga jag inte är skriven i det landsting jag befinner mig i. Klarade alltså inte hjälp av enbart min pappa, måste ha hjälp utifrån.

Hade en helveteshelg och nu har jag en helvetesvardag. Har trots allt varit nykter nu i snart 6 dygn. Placeboknarknar hälsoläkemedel. Fick en akuttid hos vårdcentralen igår och har nu fått medicin för sömn och alkoholsug (Campral) för att hjälpa mig fixa de 3 veckor det tar för beroendecentrum att göra sin bedömning om vad jag behöver för typ av hjälp. Ska ta leverprover osv imorgon, är livrädd.

Vet inte ens vad jag vill med den här texten. Kanske vill jag bara klaga över hur jävla piss allting är. Ber om ursäkt för mitt klagande isåfall, men det är inte mycket positivt som kommer ur mig just nu. Trots allt skönt att bara lägga sig ner på marken och erkänna sig besegrad. Nu kan jag vara brutalt ärlig.

Tack för ditt svar. Det vill jag gärna prova. Vågar som sagt inte (än) gå på ett vanligt möte i den kommun jag bor.
Bor i en liten kommun där alla känner alla. Jag vet att jag inte behöver skämmas att gå dit för alla är ju i samma båt. Tror att gemenskapen man får på ett sånt möte är nog bra för kampen att bli nykter. Tänker definitivt prova ett online-möte först.
Sen får vi se.

Vi är många som stöttar och nickar igenkännande. Vi klarar detta tillsammans! Det är inte att man faller som definierar oss, utan konsten att resa oss igen. Du klarar det <3

Ja det är mycket som händer i pandemins spår..Samtidigt ger det oss mycket tänkvärt, om vad som är viktigt i livet..I min omgivning har vi klarat oss bra, bor på landsbygd och är inte beroende av kollektiv trafik, och bor i hus..Vad bra att du gjort valet att vara nykter..??..Det finns inget att förlora på det bara vinster..Offerkoftan kan du slänga någonstans, den hjälper ingen..

Ok. Senast jag skrev av mig här så höll jag upp bra mycket längre än jag någonsin har kunnat. Föll tillbaka. Tog hjälp av internetbaserat program. Nu är jag tillbaka här igen. Tycker att det fungerade fint för mig att möta andra såhär via nätet i samma situation. Läsa om era dagar och kunna identifiera mig med dom. Så nu börjar jag igen. Dag 1.

Det har inte varit enkelt att inte dricka under denna pandemi tycker jag. Dagar och rutiner har inte varit som innan och det har varit enkelt att ta ett glas vin på kvällen (ja eller fler) eftersom man inte behöver vara lika stressad i att komma iväg till jobbet (jobbar hemma). Min första tanke var att jag skulle ha massvis av tid att ta lunchpromenader och gå till gymmet, bli den bästa versionen av mig. Men det blev inte riktigt så.
Det blev en evigt lång ångest där personer i min närhet gått bort i pandemin, vissa har varit sjuka och klarat sig, men fått bestående men med trötthet, andringssvårigheter och förlorad lukt och smak. Jag har klarat mig fint än så länge. Men med en GAD diagnos är det enkelt att ta till ångestdämpande i form av alkohol. Tabletter gör en ju så trött.
Men nu har jag lessnat. Lessnat på mig själv och offerkoftan. Vill inte dricka mer nu. Min kropp vill inte vara med längre. Så här kommer jag igen. Dag ETT.

Ta hand om er.

Att ni bryr er om mitt välbefinnande betyder mycket för mig! Det gör mig varm i hela kroppen, jag till och med gråter en skvätt av någon slags känsla av samhörighet och förståelse. Man känner sig så ensam i detta annars. Inte ens min man delar jag hela bilden med och smygdricker inför. Jag mår lite bättre idag, men börjar känna av stressen över att jag inte hunnit fixa allt härhemma som jag planerat. Men av erfarenhet vet jag att det kommer att ordna sig och det kommer vara nästintill perfekt inför barnens ankomst. Jag var sååå nära att åka in till systemet och köpa vin som jag kunde smygdricka men tog en snabb promenad runt kvarteret och sedan räknade minuterna tills bolaget stängde så jag kunde släppa tanken. Så skönt när jag inte hade valmöjligheten längre. Det är nog så det måste bli som du säger Sisyfos, att inte ha alkohol hemma och fokusera på barnen helt och fullt. Upptäckte blåmärken på armen idag. Jag var så full i lördags och hade vält en blomkruka på väg till toaletten mitt i natten. Min man hade vaknat och hjälpt mig. Stått och kramat om mig. Jag minns ingenting...Så trashigt och pinsamt. Så vill jag inte ha det! Nu tittar solen fram mellan molnen - otroligt! Äntligen lite ljus i mörkret <3. En liten lunchpromenad får det bli.
Kram alla kämpar därute!

Jag vet inte om det eskalerat i sig, tror det är mer att jag ser rakt igenom henne och hennes manipulationer. Hon följer verkligen skolboken till punkt och pricka om en covert narcissist. Hon attackerade som sagt golden i förra veckan, det hade hon rätt till då hon var stressad, sedan dess har hon gått runt och tyckt synd om sig själv och inte fattat att det är hennes eget fel. Igår kväll lyckades hon svansa sig tillbaks till att golden accepterade henne igen, jag pratade med golden efter det och hen säger att hen bara vill att alla ska vara vänner. Normalt säger jag, men det börjar bli läskigt hör tycker jag att barnen ska behöva acceptera massa skit bara för att få lite lugn. Så imorse då golden och mamman var bästa vänner igen gaddade de genast ihop sig och började mobba scapegoat. Ja jag ser mönstret solklart och jag ser att min fru alltid måste ha en person som är svartmålad, därför kommer det alltid vara en konflikt i huset. När jag har försökt få lugn i huset och varit henne till lags har det aldrig slagit fel att genast hoppar hon på golden och svartmålar henne. När jag tar avstånd och inte är på hennes sida så försöker hon alltid bli bästa vän med golden och stillsammans mobba scapegoat. Alltid en som är svart och en som är vit, eller ibland är vi alla svarta men hon försöker alltid få en på sin sida.

Läste om hur det fungerar med polisanmälan där jag bor och det såg inte alls så lockande att gå den vägen. Hon kommer garanterat kunna prata omkull dem då jag inte har tillräckligt med bevis, efter det lär hon skruva upp det hela en nivå till och där är jag orolig för barnen om de måste stanna med henne.Samtidigt är jag tveksam till hur hon reagerar om jag tar barnen och flyttar, även rädd där att hon skulle anmäla mig för att ha kidnappat barnen. Så sista alternativet är att jag flyttar själv, men i den situationen är jag livrädd för hur situationen skulle bli och hur hon skulle behandla barnen.

Jag är helt nollad, utmattad, vet inte ut eller in.

Super, nu hittade jag detta under lucka 15 ?

Såg att du skrev i en annan tråd härinne men tänkte att jag skriver direkt i din istället ?

Jag har varit med vid ett par st AA-möten online! Det finns massor att välja mellan (städer, klockslag, teman mm mm). Det var jättebra, inga konstigheter. Jag hade inte ens kameran på och sa ingenting, jag bara lyssnade och det är också heelt okej! Prova vetja, du har absulut inget att förlora ? Lycka till!

Superbra och stabilt jobbat!
Kram!

Är också lite nyfiken på zoom-möte.
Bor i en lite kommun där alla ansikten är lite bekanta. Jag har också ett sånt jobb där jag träffar mycket människor.
Vill så gärna gå på ett AA-möte men vågar inte. Än så länge. Har förstått att det är viktigt att ta hjälp när man vill bli nykter. I alla poddar jag lyssnar på så säger dom det iallafall ;). Skulle man kunna vara med på ett möte via datorn vore det ju toppen.