Senaste kommentarerna i forumet

Åh, jag är så exalterad! Idag ska jag och barnen åka och titta på kattungar! Tre stycken bröder som alla ser ut som små Kalle-kopior!
Det måste vara en skänk från ovan... Jag vågar inte riktigt ta ut all glädje i förskott men vi har blivit lovade att få ta en utav dem när de är "leveransklara" nästa vecka. Gode Gud, ske din vilja! ?

Tack #Rosa76 & #Vinäger
Jag känner mig glad och trygg! ?

Längesedan sist. Vad bra att du är på gång igen. Fint att det känns annorlunda den här gången. Håll i den känslan. Bra orsaker du räknar upp till att sluta.

Jag brukar citera dig då och då med några rader du skrev hos mig för ett par år sedan.

"... att vakna utan ruelse och skam. Sätta på kaffe och välkomna en ny dag. Inte alltid problemfri, men nu möjlig att leva med."

Har skrivit dem så många gånger att jag tror att jag minns dem ordagrant.

Ta dem med dig.

Kram

Det viktigaste är ju att du faktiskt gick dit,inte hur. Att sedan få förståelse av sitt handlande, till och med igenkänning, av terapeuten måste kännas skönt.

Nu är du på gång.

Kram

En perfekt ”programförklaring”! Nu är det bara att fortsätta tuta och köra! Lite rakare i ryggen och mer bestämd. Vindrutan är större än backspegeln av en anledning.

Kram ?

Det självklara vita livet, det låter som att du är där. Medveten dock om att inte sänka garden. Det är du värd, som du har kämpat.

Kram

Först av allt, heja dig. Vad du kämpar, Varafrisk. ?

Den enda jag berättat för, utom min man, är min husläkare. Det är nu ett och ett halvt år sedan, när jag nådde min botten. Jag fick då Naltrexone och ett återbesök ett par månader senare. Vid detta mådde jag bra och var nykter. Han frågade om jag ville lämna ett prov, men eftersom jag varit helvit en längre tid tackade jag nej.

Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med vården angående detta. Så de tror väl att allt fortfarande är ok...

Naltrexonen tror jag har hjälpt mig att ändå kunna hålla en viss balans i mitt drickande. Jag menar inte på något sätt att det är normalt eller ofarligt, men det har ändå inte på långa vägar varit så illa som det var november 2018. Att läsa tillbaka är inte roligt kan jag säga.

Vad gäller vikten så har jag helt klart gått upp massor av flera års missbruk. Har alltid varit smal fram till 45-årsåldern. Sedan kan jag se hur kilona har ökat i takt med A-intaget. Jag rullar inte fram, men väger för mycket. Ja, du har ju sett mig... ? Glädjande nog svarar kroppen hyfsat snabbt när jag håller igen.

Hoppas verkligen att du får känna belöningen av att tappa några kilon. Visst, det är en förstås en bisak jämfört med alla andra hälsovinster, men det är ofta en sporre i vår fåfänga tid. Alla, anledningar till att sluta/hålla uppe/minska intaget är bra.

Önskar dig lite framgång nu, det behöver du. Visst, det är bara du själv som med hjälp kan ge dig den, men jag vet också att det inte är bara...

Kram till dig

Paybacktime, javisst! När jag blir nykter alkoholist, jag säger när för det är inte frågan om annat så kommer jag att betala tillbaks med råge till alla som hjälper och stöttar mig nu när jag behöver det.

Jag har inte börjat AA:s tolvstegsprogram än men har bollat programmet tidigare med en som var ordförande i en AA förening med långa och djupa samtal som hjälpte mig då, för tre år sen. Det hjälpte mig att stå på egna ben i ett halvår innan jag brakade igenom igen. Så jag känner igen "andan" i programmet.

Underbart att höra att din mamma mår så bra i ditt sällskap. Underskatta inte lättsmälta samtal, tror inte att din mamma är rätt person att kunna ta emot dig när du mår dåligt-

Jag däremot är skoningslös under abstinens.

Jag är uppvuxen i en trygg miljö, båda mina föräldrar är helnykterister. Min mamma räddade mig när jag blev "lurad" in på psyket 23 år gammal, där jag blev utsatt för övergrepp, misshandel och överdos av haldon. Min mamma kom och hämtade ut mig från psyket, hon är specialist sjuksköterska och alltid funnits där på min sida.

Min pappa blev deprimerad när han gick i pension. Han har hela sitt liv som gymnasielärare i svenska och religion varit engagerad i allt från politik till Amnesti, hörselskadades riksförbund mm. Nu 83 år krymper han för varje dag som går och träffar en kurator som lyssnar.

Mina föräldrar kan inte stoppa mig när jag öser på, spyr min galla över den verklighet som jag upplever att jag befinner mig i just för stunden. Corona tiden har gjort så att jag inte besöker dom "vi har tagit en promenad på behörigt avstånd från varandra" en gång hittills och det kommer vi säkert att göra en gång till.

För mig har corona tiden inneburit att när samhället stannar av och inte går på högvarv så stannar även jag upp och reflekterar över mina dåliga och bra sidor hos mig själv. Om jag ringer till min mamma så flyter tiden bort, det tar lätt en timme, jag pratar hon lyssnar. Nuförtiden skickar jag sms till henne, bara det nödvändigaste, inget överflöd som strömmar över.

Min pappa pratar jag inte med. Han förstår inte mig som min mamma. Han angriper mig, kritiserar mig, säger "så där kan du inte tänka" Jag avskyr det men älskar honom ur djupet av mitt hjärta och han vet det.

Stort tack för fina ord, blir helt rörd av dem ❤️

Jag är precis likadan. Klassförälder, föreningsuppdrag, fackligt engagemang - ja, allt har jag engagerat mig i.

Min åsikt är att alla behöver bidra för att få till en förändring - och då kan jag ju inte backa själv liksom.

Ändå har jag varit tvungen att backa i perioder, men jag har alltid hittat tillbaka till olika typer av engemang när jag piggat på mig.

Jag tror att det är en stor del av min personlighet. Är man en engagerad människa så är man liksom. Jag mår inte bra om jag inte får engagera mig.

MEN (och det är verkligen ett stort MEN) jag måste begränsa mitt engagemang och inte låta mig skena iväg och ta på mig för mycket. För att ingen annan gör det.

Just därför är jag noga numer med att bestämma exakt nivån som jag kan tänka mig INNAN jag engagerar mig i något. Och sen vaktar jag stenhårt på mig själv för att inte passera gränsen.

Jag tränar också stenhårt på att hålla tyst på möten (där har videomöten visat sig vara en stor hjälp) och på att säga nej.

Jag har också lärt mig att direkt säga ”jag ska fundera på det” för att sedan i lugn och ro formulera mitt nekande besked innan jag framför det.

Jag tror att folk är helt okej med att få ett ”nej”. Hellre ett tydligt ”nej” än ett svävande ”kanske”. Det är i alla fall min upplevelse.

Kram ?

jag drack min sista alkohol på påskafton och har sedan dess gått ner 5 kilo! Det beror nog inte bara på alkoholen utan också på att jag nu tänker mer på hur jag äter. Förr var det väldigt lätt att ta lite ost och kex tillsammans med en box vin, men nu blir det på ett annat sätt!

Hela du utstrålar just det. Är så glad för att du verkar ha hittat ett lugn. Det är du så värd, Femina. ?

Tack snälla Vinäger! Dagen har börjat fiint!

Kram Saskij ?

Känner igen mig så mycket i att vilja vara ett stöd för andra. Blir alldeles varm i hjärtat över ditt engagemang för att hjälpa vilsna tjejer.

Är imponerad över att du verkar ha hittat en balans. Jag är livrädd numera för att gå över min.

Hela livet har jag varit engagerad i massor. Allt från det klassiska som klassförälder (för alla barn) och ordförande i idrottsklubbar till nattvandring och amningsjour. Detta utöver allt jag gör lite extra på min arbetsplats. Mina barn har alltid påmint mig om att jag inte ensam behöver rädda världen.

Men jag tror att om man har det i sig, detta med att vilja hjälpa andra så gott man kan, så går det inte att låta bli. Jag trivs också med det. Ibland undrar jag om det är ett bekräftelsebehov, trots att jag känner uppriktig glädje av att hjälpa.

Egentligen spelar det väl mindre roll. Orsaken, alltså. Huvudsaken är att någon känner sig sedd, får hjälp.

Du är otrolig, Andrahalvlek. Tack för att du gör skillnad.

Kram

De allra flesta verkar ju tycka att de första tre är jobbigast, så nu är du igenom dem med råge. Grattis!

Önskar dig en fin dag.

Kram

Vilka jättefina berättelser om era mammor Se Klart och Kaveldun ❤️

Min berättelse befinner sig någonstans mitt emellan era. Min mamma lever, men är trots sin ringa ålder 73 år väldigt skröplig.

Hon behöver mig på ett sätt som jag har haft svårt att förhålla mig till, och jag är ensambarn dessutom.

Hon var också den allra smartaste i familjen när jag var barn och handlingskraftig som få. En riktig överlevare. Dock var hon helt galet medberoende och en urusel mamma på många sätt.

Men jag börjar tänka mer och mer att så urusel kan hon inte ha varit. Trots min pappas missbruk så kände jag mig alltid älskad. Av båda mina föräldrar.

Jag har en god självkänsla i grunden. Jag vet att jag duger som jag är och det har gått bra för mig på många sätt.

Under många år (1991-2015) hade vi knappt kontakt alls. Träffades några gånger per år, ringde var 14:e dag i bästa fall.

Jag flyttade 30 mil och skapade mitt eget liv. (Typiskt alkoholistbarn.) Hon fanns inte till för mig när jag behövde henne, varken praktiskt eller känslomässigt.

Jag skulle aldrig få för mig att ringa henne när jag mådde som sämst. I bästa fall hade hon bara sagt ”Åh, vad tråkigt att höra och jag hoppas att du snart mår bättre.”

Det är 19 år sedan min pappa dog och för 5 år sedan flyttade jag ner min mamma hit till min hemort. Hon bor numer fyra hyreshus från min bostad. Och det var i grevens tid minst sagt.

Sen dess har hon verkligen behövt mig. I höstas trodde jag att hon skulle dö innan jul, men hon har repat sig fantastiskt.

Från att ha haft otroligt mycket omsorg över henne hela hösten (läkarbesök, apotek, handla mat, sköta kontakter med hemtjänst och hemsjukvård osv) så har vi båda landat i en ny vardag.

Jag ringer henne varje kväll kl 19 och varje söndag går vi en långpromenad (i slowmotion pga rullator) och pratar om ditt och datt.

Jag har accepterat att vi har en väder-och-vind-relation. Vi snackar aldrig på djupet. Vi snackar väder, tv-program, vad som stått i tidningen och sagts på tv-nyheterna, och förstås om hennes senaste besök av hemtjänsten och annat lättsmält.

Men det är bra så. Hon är otroligt nöjd med det. Jag hör på hennes röst att hon kvittrar när jag ringer upp. Hennes avigsidor (tex generell oro för typ allting) får jag lära mig att förhålla mig till. Det går bättre och bättre. Numer blir jag bara irriterad på henne ibland.

Hon har några få sista år kvar på jorden och jag ska stå vid hennes sida både praktiskt och känslomässigt till slutet.

Ibland gör man inte saker i första hand för sin egen skull utan för andras skull. Det är paybacktime.

Kram ?

Tror att det är en förutsättning för att lyckas. Att vara/bli medveten om bakomliggande orsaker till att vi valt alkoholen. Du är både medveten och insiktsfull, det kanske alltid hör ihop?

Bra att du tagit kontakt med skyddsombudet,som och verkar vara rätt person för sitt jobb. Tänker att det ändå blir stor skillnad när hon är med på mötet. Hon är på din sida och förhoppningsvis förstår chefen allvaret nu. Önskar av hela mitt hjärta att allt kommer att ordna sig på bästa sätt.

Kram

Jag ska:
Duscha
Plocka ur diskmaskinen
Glo
Ha möte med min terapeut (förhoppningsvis över telefon)

Sedan får det räcka. I kväll äter vi rester som går bra att värma i micron.

Kram!

Så fint berättat om din mamma. Verkligen.

Jag har ett komplicerat förhållande till min. Hon är snäll, försöker allt. Har pratat om sin otillräcklighet under min uppväxt, bett om förlåtelse. Hon är/var absolut den smarta med många utbildningar inom olika yrken. Duktig på att tala inför andra. Jobbar fortfarande en del. Dock otroligt präglad av sin fruktansvärda uppväxt. Men jag kan inte förmå mig till allt det där fina. Jag vet inte varför.

Förlåt, det var inte meningen att klampa in i din tråd med mitt negativa. Men jag är genuint intresserad av hur du lyckades vända dina känslor från att vara trött på din mamma till att visa en sådan omtanke. Jag älskar nog min innerst inne, men allt låser sig när jag träffar henne. Känner att det är orättvist, men kommer inte ur det.

Din berättelse gav mig i alla fall nödvändiga funderingar. Tack!

Kram

Så fint, att du kan känna så som du gör. Och välja att göra något fint av de starka känslorna. Visst är det så, att våra undertryckta känslor faktiskt börjar flöda mer fritt och naturligt, ut från vårt inre, knutar löses upp. Starka känslor som vi tryckt ner kan vi börja ta hand om. Njuta av. Det är så mycket känslor. Jag grät också igår. För att jag inte ska ha fler barn. Och gärna ändå skulle vilja ha ett. Men tänker istället njuta av de tre jag har. Ge dem allt jag inte kunnat förr när jag var känslomässigt avstängd. Visst är det skönt att känna.?

Tack vad snälla alla är ??

Dag 17
- -

Det kändes så bra igår att ta kontakt med ett skyddsombud för att diskutera arbetsmiljön på arbetsplatsen, den som gör att jag nu är sjukskriven. Hon var drivande, sade precis det jag så länge velat uttrycka själv inför chefen, men inte orkat. Hon fixade ett möte med chefen senare i veckan. Det kändes så bra att "få det gjort", men nu känns det så oerhört jobbigt. Vet liksom inte vad jag ska få ut av mötet? Chefen blir ju överglad över mötet, hon vill ju få svar på hur fort hon kan ersätta mig med någon annan. Jag? Jag känner att jag sagt allt det som jag känt redan tidigare, inte fått gehör och därför sitter i den sits jag sitter. Sjuksriven för oro och ångest vid tankar på arbetet och känsla av stort utanförskap på arbetsplatsen. Och dit ska jag alltså imorgon. Knyter sig i magen på mig.

Går som i limbo här hemma, i en lång väntan. Huvudvärk och oro i hela mig. Känner mig oförmögen att egentligen göra något alls, men då tar tankarna mig ännu mer i besittning.

Ska skriva en "checklista" att bocka av så att jag har något att utgå ifrån: (uppdaterad)
☑️- ta på mig kläder och borsta tänderna
☑️ bädda sängen
☑️ köra en tvättmaskin (dottern och jag samlade ihop från husets alla hörn)
☑️ plocka i diskmaskinen
☑️ ta en huvudvärkstablett (redan gjort i skrivande stund, men skönt att redan "bocka av" något. Snuvig och snörvlig på ett onödigt sätt)
- sätta en surdeg
- söka på hur man kan anlägga en rabatt
- spela Fortnite med dottern (som är hemma och hostig fortfarande) (ska vi starta nu och spela en stund innan det är dags för lunch. Vi är grymma ihop och kommer nästan alltid topp 3...haha)
☑️ sortera upp "skänka" och "slänga" från garderobsrensningen (gick snabbt när dottern hjälpte till)
☑️ plocka i ordning lite på skrivbordet här (var inte så mycket, men nu är det härligt tomt igen)

Det får bli dagen idag helt enkelt.
- - ?

Det låter verkligen som du får helt rätt hjälp hos terapeuten. Skriv här också dagligen så ska vi agera som dagligt bollplank!

Kram ?

....om din mamma. Och att hon gav dig en lampa. Ger dig ett litet ljus som brinner. Och att du kan få kontakt med känslorna - nu.
Är det ngt jag ångrar så är det att jag drack under min mammas sista tid ( knappt två år sedan). Att jag inte var där - helt och fullt. Det gjorde att jag inte riktigt fick tag i sorgen, känslorna....
De kommer istället över mig - ofta överraskande - och golvar mig. Minns hur jag började storgråta på Coop i julas när ngn banal jullåt strömmade ut över hyllorna...och jag förstod att jag aldrig ska fira jul med henne igen.
Ta vara på tiden med din mamma ( ja, det hör jag ju att du gör!)
Min mamma var smartast! Utan tvekan:-) Pappa nådde aldrig upp i hennes liga ( och det var problematiskt i sig). Han dog tidigt ( tror att alkoholen spelade roll) och mamma fick en ny, lång och underbar kärlek. Och hon reste och bodde på olika ställen i världen..
Hon hade många vänner ....överallt och var en fantastisk människa på många plan.
Men en ibland komplicerad mamma och en mamma som var frånvarande i perioder och som ( säkert omedvetet) hade höga krav.
De sista åren släppte hon alla krav....katten fick äta på bordet ( hon hade ett vackert hem ...var intresserad av antikviteter) och hon sa att jag var ’bra och fin’ på ett sätt som jag aldrig fick höra som barn. På ngt plan blev hon mer sig själv ...tror jag ( hon hade i sin tur en krävande mor). Så vi fick - på det sättet - några fina år. Men om hon varit frånvarande när jag var barn...så var jag nu frånvarande på slutet ..genom mitt drickande.
Den tiden kommer aldrig tillbaka.
Blir glad av att läsa om dig och din mamma!

..
Andrahalvlek - aaahhh...kul liknelse med förlossningen. Min förlossning med sonen tog 70 timmar och dottern tog också sin tid med sina 5,1 kilo födslovikt, men det är ju kanske precis så mödosamt med "värt" det jag får se detta..haha...

Pianisten - har läst lite i din tråd nu och ser väldigt många likheter jag med med dig. Det var bara ett par år sedan som jag förstod att jag är högkänslig, HSP. Det gav många ledtrådar till mig själv om vilka situationer som tar energi och hur jag då kan behöva "schemalägga" mina aktiviteter smart.
Kloka ord där. Försöker att "bara vara" i stunden, även om det är svårt. Där hjälper trädgården en del, att rensa en ogräsrabatt samtidigt som man lyssnar på en underhållande podd. Klurigare när det är sånt här regnoväder som det är nu och det är lite gråtrist och kallt även inne. Då försöker jag baka matbröd eller annat, men just nu har det inte gått. Tack för att du tog dig tid att svara.

Igår träffade jag min mamma, vi pratar ofta, ibland är jag trött på henne, såklart allt mindre nu i dessa tider då hon verkligen kämpar med att sysselsätta sig, och hålla sig på gott humör. Hur konstigt det än låter så tror jag hon gör det för vår skull, att vi ska tycka att hon klarar av detta med karantän och få/nästan inga kontakter på ett bra sätt. I vilket fall fick jag en liten present av henne, en fin liten lampa, som gjorde mig väldigt rörd. Kom hem och satte iordning den i fönstret och tänkte på henne och hur självklar hon är och hur jag inte kan tänka mig livet utan att hon finns. Att hon stundtals faktiskt varit en rent oduglig förälder men att hon också kämpat så otroligt för att vara duglig och stark nog.
Sen grät jag en lång stund över det och pratade m min man om hur vi ska klara oss när hon inte finns, att hon är rolig och smart, mycket smartare än vad jag trott som ung.
(Pappa var den ”smarta” känns detta igen?)
Iallafall var det väldigt skönt att gråta, för det är så sällsynt nuförtiden. Och att känna så mycket, på en gång.
Jag tänker också att min nykterhet kommer att göra att vi får fina år ihop nu. Att jag kommer kunna visa henne vilken betydelse hon har; och prata om hur jag ska klara mig utan henne som den stora livspulsåder hon är. Att hon får hjälpa mig med det, Att jag kan se att det kommer att bli bra jag kommer orka och leva mig igenom vad som än händer och när hon dör kommer jag aldrig behöva känna att hon inte visste hur viktig hon varit.
Det snöar hos mig, nu gråter jag lite igen för att jag kan.
Nykter idag. Ingen tvekan.
Kram från arbetsmyran som har en lång dag framför sig.

Andrahalvlek tack för ditt stöd. Det låter hoppfullt. Jag övar mig på att älska mig själv och njuta av mitt eget sällskap. Vissa dagar går det riktigt bra. Så visst ser jag redan skillnad tots att jag bara har 9 nyktra dagar på rad idag.

Jag har också varit i dejtkngträsket, men faktiskt utan alkohol oftast... Jag har i regel druckit i min ensamhet. När ingen ser. När ingen kan avslöja mig. Typ.

Men du Andrahalvlek ger mig hopp om att det blir bättre för varje dag!

Och detta forum har hittills hjälpt mig så mycket. Jag blir också hjälpt av att själv skriva om min resa.

Kram Saskij, klok som en ? ibland...