Senaste kommentarerna i forumet

Bra jobbat

Just varit på möte för vuxna barn. Delade om mina tankar kring mina alkoholproblem. Kände mig så jävla dum, skamsen. Va så nervös innan så jag höll på att svimma. Benen vek sig kändes det som. Kände skuld över att de skulle lyssna på min skit. Men blev en lättnad efteråt med stödet jag fick. Imorgon ska jag på mitt första aa. Känns overkligt. Men bra ändå. Tack ni som svarat. Känns så skönt att inte vara ensam. Känns skönt att jag klara det. Nu finns det ingen återvändo.

Blir rörd, ju, av det fina ni skriver.

Det finns en tid för allt, sägs det. Och kanske är det dags att "ansöka om en ny hjälpinsats". Jag har en tid på psykiatriska mottagningen nu i december, för att följa upp den här himla adhd:n som jag inte upplever att jag har. Så jag skulle kunna gå dit och, ja, jösses, säga: ”Nu har ju inte jag adhd, va, men jag tror jag lider av nåt annat riktigt allvarligt fel...” Ah, nämen. Äsch, lite underlig humor måste man väl i alla fall få ha?

SL; bli mätt? Kissa massor? Jajamänsann, svar ja på båda. Ett oupphörligt drickande med avbrott för kisspauser, det var signum för lördagens egenfylla.

Jag har inte så mycket mer att säga än ett uppriktigt tack för att ni och det här forumet finns. Nu är det kanske dags att lägga in nästa växel.

Puss på er!

/L

Tack för ditt svar stingo. Min omgivning vet att mamma är alkoholist, men känns ändå som de inte tar mig på allvar när yttrar min oro. Inte mina vänner iaf. Kanske de också blir osäker, när jag som varit partypinglan helt plötsligt slutar...

Tänker på helgen och känner mig tom. Tänker tillbaka på mitt drickande genom livet och ser hur det förstör för mig. Ser hur den kan fånga mina tankar och dra mig med till krogen. Även fast jag försökt planera upp helgerna så jag inte ska kunna dricka. Skiter i andra planer för att gå ut och sen va bakis. Festkänslan vinner. Då är jag oslagbar. Ofta väntar jag en helg mellan fyllorna. Det har gjort att det känns legitimt.

Samtidigt känner jag hur jag förminskar mina problem emellanåt. Tänker att det inte är så farligt. Tänker att jag kanske skriver här och sen går till aa och folk tänker: "vadå? Du har väl inga problem?" Samtidigt så läser jag min beskrivning och inser att om det va någon annan som skrivit skulle jag sagt: sök hjälp.

Hej, Annapanna

Det finns andra ord att använda, om man inte vill använda a-ordet. Och det är kanske bättre så, för det är onödigt att ta på sig stigmat, som det ordet så lätt för med sig.

Vet andra, att din mamma har problem ? Om de vet, eller om du kan berätta, så kan du kanske skylla både på den erfarenheten du har och på generna? Det kan göra det lättare för dem att acceptera att du inte vill/skall dricka och så är det ju desutom sant. Du har en beroende gen, det låter helt klart, på hur du beskriver dig. Du är kanske inte alkoholost, ännu. Men om du fortsätter, som nu, så har du väldigt stor risk att bli det.

Tack för ditt svar. Jag har bestämt mig för att gå dit på onsdag. Skriver jag det här nu så har jag också berättat för er. Onsdag kl 12...

Så svårt när man pratar med människor i sin närhet. "Men du är ju inte ute varje vecka Anna! Ska du verkligen aldrig dricka något med? Jag stöttar dig såklart men känns så overkligt! Du är ju ingen alkis liksom!?"

Förstår att jag inte kan begära att de förstår hur det känns. För jag känner inuti mig att min relation till a inte är som deras. Det har jag vetat sen första fyllorna i 14-års ålder... Blir bara så tydligt på hur lätt jag kan bortförklara och folk köper det. Har ju lyckats i flera år att bortförklara mina vita perioder med att "dricka litegrann" utan att någon sagt emot. Varför har jag också så svårt med begreppet alkoholist? Är det att jag inte själv ser mig som en fullbordad sådan eller är det min beroendesida som pratar? Är jag beroende? Definitionerna gör att det känns så... Långt borta. Var bara någon månad sedan jag kunde uttrycka att min mamma faktiskt är alkoholist. Kanske måste lära mig mer om "sjukdomen"... Känns förvirrande.

Muris och sl, det värmde. När jag skrev åt Lena om dålig självkänsla, så var det ju ur egen erfarenhet. Så jag är hela tiden livrädd för att skriva något illa här.

Jo, jag mår förhållandevis bra. Vardagen tar mera tid, så här mot jul och årsslut, så det blir litet mindre tid för att jobba med sig själv.

Jo det är just så det kan gå. Suget kommer när vi minst anar det. Du får nog slåss mot det många gånger till, men det blir lättare med tiden, så det lönar sig att hålla ut.

Kan inte vara lätt att slåss emot en sådan demon. Det du skrivit sätter perspektiv på din kamp under de senaste månaderna. Tufft av dig att klara dem och tufft att vara tillbaka här och berätta din historia. Respect.

Hoppas så mycket att du skall hitta ett sätt att få ordning på ditt liv, så att du kan må bra utan alkoholen. Muränans ord låter kloka i mina öron, men det är bara du som vet hur bra de stämmer på dig.

Låter perfekt!
Det funkar alldeles utmärkt för dig.
Låt rädslan du nu känner liksom driva dig att våga prova AA,
den rädslan fick mig och många andra att gå till AA för första gången.

På din beskrivning låter du som en av urtyperna på AA, alltså partytjej som det spårar ur för.
Du är inte konstig eller fel.

Stor kram!

Det var nog bara ok med medicinen. Lite overklighetskänslor idag, lite stress men ingen huvudvärk eller så.
Har fått brev från beroendestället. Ska skicka in det imorgon

...att jag måste besöka aa. Jag har inte klarat detta själv förut. Varför skulle jag göra det nu? Känner att jag behöver stöd. Jag klarar det inte ensam. Det har varit en så stor del av mig och mitt liv sen tonåren. Jag vet att jag faller tillbaka utan stöd. Får inte sopa under mattan mera... Känner en tomhet. Känner att jag inte orkar kämpa emot mer. Aa på onsdag. Står öppet möte. Funkar det lika bra som stängt, för en ny som mig?

Bara rädd att jag inte kan identifiera mig med någon. Kanske för att jag har en förutfattad mening om vilka som är på aa. Hoppas det kommer finnas någon jag kan känna igen mig i, med mina varannan-helg-fyllor. Vet ju var det kommer sluta i framtiden annars, så kanske jag kan identifiera mig iaf... Känns obehagligt, men vet att jag måste gå..

Instämmer med Muris i varenda stavelse.

Jag känner mig så upprymd nu att jag fått feeling att berätta en hemlis för er. NI har ju fattat jag är en dam med många laster. Det finns mycket skit att skala av men en av dem håller jag extra kärt just nu. Och det är att jag tittar på Big Brother. Jag menar, jag tittar ju på Baaaaabel och går på Dramaaaaten. Men i ärlighetens namn så är Big Brother i min värld hundra resor mer underhållande. Så nu vet ni något som jag inte berättat för en levande själ. Håll det för bövelen inte emot mig i framtiden. Ni har säkert också något guilty pleasure som ni ägnar er åt när ingen ser. ;)

Så skulle jag ta kontakt med en läkare och få antabus utskrivet. Detta är en extra trygghet. Du behöver då inte tänka på att kunna dricka. Du kan fokusera på att boi symtomfri. Detta är en livslång sjukdom som man får hålla i schack. AA är skitbra, det är min erfarenhet. Man jan gå dit och bara lyssna på alla som har det precis som du och jag.

Min dag var ganska sketen till en början i ärlighetens namn men det vände framåt eftermiddagen. SEN kom dock höjdpunkten när både Muris och Nyman skrivit här. Ah, jag kommer att sova gott ikväll.

Jag har saknat dig massor. Det är höst så det är inte konstigt om man är lite darrig och avlövat. Du är ändå fantastisk. Du kommer till insikt för varje dag. Jag tror på dig Nyman, det finns inte en cell som inte gör det.

Det jag tycker är sjukt är hur du orkar 13 öl. Du måste blivit jättemätt och kissat massor.

Tack för ditt snabba svar aeromagnus. Va rädd att ingen skulle svara...

Det är det jag inser. Jag KAN INTE hantera alkoholen. Jag har lätt att definiera när andra har a-problem då jag vuxit upp med att vakta mamma. När det kommer till mig själv är det som att jag börjar omvärdera. "Jag är ju inte en alkoholist men har kanske lite problem...". Känner skräcken i att kapitulera, skräcken i den definitionen. Samtidigt som jag vet att jag måste. Pratat med min sambo, min pappa och mina två närmsta vänner idag. Sagt att jag måste inse att jag inte kan hantera a. Att jag måste ha nolltolerans. Sagt det förut och är nu rädd att jag inte kan hålla det. När helgen kommer börjar jag omvärdera. Så nu är jag rädd att svika mitt löfte igen. Svika mig själv och andra..

Jag inser att jag måste kapitulera. Jag vill kapitulera. Hur vet jag att jag klarar det på riktigt denna gång? Vad innebär det att "klara" det? Jag gör vadsomhelst känner jag, vill inte förlora min sambo och mitt liv. Vill inte hamna på akuten igen. Jag skäms. Högpresterande tjej med ångest och spritproblem. Känner mig som ett skämt...

Sedan två månader gått i ACA varje vecka. Börjar 12-stegs som anhörig snart. Vågar jag gå på aa också? Jag, alkoholist? Jag på aa? Jag kan inte greppa det...

Tack för ditt snabba svar aeromagnus. Va rädd att ingen skulle svara...

Det är det jag inser. Jag KAN INTE hantera alkoholen. Jag har lätt att definiera när andra har a-problem då jag vuxit upp med att vakta mamma. När det kommer till mig själv är det som att jag börjar omvärdera. "Jag är ju inte en alkoholist men har kanske lite problem...". Känner skräcken i att kapitulera, skräcken i den definitionen. Samtidigt som jag vet att jag måste. Pratat med min sambo, min pappa och mina två närmsta vänner idag. Sagt att jag måste inse att jag inte kan hantera a. Att jag måste ha nolltolerans. Sagt det förut och är nu rädd att jag inte kan hålla det. När helgen kommer börjar jag omvärdera. Så nu är jag rädd att svika mitt löfte igen. Svika mig själv och andra..

Jag inser att jag måste kapitulera. Jag vill kapitulera. Hur vet jag att jag klarar det på riktigt denna gång? Vad innebär det att "klara" det? Jag gör vadsomhelst känner jag, vill inte förlora min sambo och mitt liv. Vill inte hamna på akuten igen. Jag skäms. Högpresterande tjej med ångest och spritproblem. Känner mig som ett skämt...

Sedan två månader gått i ACA varje vecka. Börjar 12-stegs som anhörig snart. Vågar jag gå på aa också? Jag, alkoholist? Jag på aa? Jag kan inte greppa det...

Hej och välkommen hit. Bra att se dig här. Min syn på saken eftersom du och jag harvsamma problem till viss del. En alkoholist är inte en person som är askalas 24/7. En alkoholist är en person som inte kan hantera a. Kan man hantera a om man hamnar i fyllecell eller måste åka ambulans till sjukhuset? Den frågan kan bara du svara på. En sak som alla missbrukspersoner måste göra är att erkänna sig besegrad av a och villkorslöst kapitulera. Detta av egen fri vilja. Det är efter detta man på allvar kan börja behandla sig. Alkohol skapar ångest, det skjuter upp ångest också precis när man dricker men den kommer ovillkorligen och brutalt tillbaka. Är du beredd att kapitulera och inte dricka? Nu har drt hänt flera allvarliga saker när du dricker. Vill du offra det du har? Läs och fundera lite på hur du känner och vad du vill göra.

Kände du av något av medicinen utom att den smakar anus

Söta du. Känner mig försiktigt hoppfull

Kram!

... när DU "försvann" ett tag. Skulle det vara i inlägget ovan.

Kära Lena,

Jag tänker att det kanske var detta som du behövde? Behövde se hur det blir om du väljer att dricka. Du blir egoistisk. Du skiter i den som bryr sig om dig allra allra mest. Du tappar all självkänsla. Ganska typiskt för oss alla som dricker för mycket, skulle jag nog säga. Eller hur?

Har också tänkt på att du liksom inte hittat glädjen i att vara nykter. Bara genomlidit helger och känt tristess. Tråkigt, tråkigt, tråkigt. Typ kan inte gå ut och festa, kan inte träffa kompisar, kan inte dansa. Kan bara sitta hemma, inlåst och glo och räkna dagar. Det känns som att du har fokuserat väldigt mycket på allt du "missar" genom att inte dricka. Det är väl den själva livsinställningen som behöver vändas. Att kunna se hur mycket bra som du får genom att vara nykter. Jag vet inte riktigt hur, men jag tror att du nog behöver ta hjälp utifrån. Jag vet att du tycker att du träffat och pratat med allt och alla. MEN du kanske faktiskt inte var mottaglig då. Hade jag tex läst på forumet för något år sedan hade jag suckat och tänkt att det där rör inte mig. Kanske en dålig liknelse, men du fattar nog vad jag menar. Det kanske är läge för att söka hjälp igen?

Har tänkt på dig väldigt mycket och det har gjort ont i hjärtat när "försvann" ett tag. Önskar att du ska få må bra och hitta glädjen igen.

Varm kram till InteLena <3

Som sagt så drack jag i lördags. Började vid tre och elva timmar senare hade jag fått i mig 6,5 liter starköl. Och det var en ”egenfylla” rätt upp och ner. ”Det är som att du bara bestämmer dig för att dricka och så skiter du i mig”, säger Lucas när vi pratade om det. Och så är det. Det är en djupt egoistisk handling. Vilken människa gör nåt sånt mot nån annan? Jo, LenaNyman. Det var så fel redan från start. Bara detta att gå på bolaget och känna sig som darrigast i världen. Kliva in i bilen igen med bolagspåsarna och verka lättsam och prata på. Hur hela kroppen och psyket bromsar, vrålar ut att det här agerandet är fel, fel, FEL! Och så gör jag det ändå.

Vad hade jag för skäl att dricka just i lördags? Jo, vi skulle adventspynta och några enheter alkohol sätter fart på livsandarna… Ja, det kan väl stämma, men 13 starköl släcker dom sen rätt effektivt.

Vad är det för fel på mig? Vad försöker jag komma undan?

Jag trodde det skulle vara lättare efter dom här två månaderna av nykterhet jag ändå hade samlat ihop. Men det blev inte lättare. Jag tycker veckosluten blev drygare, jobbigare. Och jag vet varför också. Jag ville ha kul men hittade inte vägarna. Så det är en lärpenning.
Slutligen vill jag tacka er goa människor för att ni skrivit era rader. Jag har oerhört svårt att tycka bra om mig själv och är min bästa självsänkare. Så tack, sötnosar. Vill också vara så där klok som en del av er är. Mer jämnmodig. Och kärleksfylld. Just nu känner jag mig som ett torrt träd, avlövat och dant. Men det kan bli ändring på det också, vad det lider.

/L