Senaste kommentarerna i forumet

500 dagar passerade mig obemärkt förbi.
Jag hade tänkt att ge mig själv en klapp på axeln och spendera dagen i tacksamhet, men istället spenderades den helt dränerad och i tårar efter jobbet, men en känsla av vanmakt, skräck och rädsla. Maktlöshet.
Jag har inte tidigare varit rädd, visst har jag många gånger ställts inför saker som varit otäcka, både emotionellt men också någon slags potentiell fara för mitt liv, men som en blixt från klar himmel slog skräcken genom hela mig idag.
Egentligen kanske det var en underdrift att tänka att de 500 dagarna passerade obemärkt förbi, då jag för första gången i mitt liv har känt en fruktan. För mitt eget liv. För min egen hälsa. Nästintill som ett djurs instinktiva rädsla.

500 dagar.
Vem trodde det?

Jag tänker att det är precis detta som är så svårt att förklara för de som inte varit i diket av alkohol. De nya små känslorna kring saker man inte hade förutsett. Jag oroar mig mindre för pengar, som du. (Har inte heller så många att oroa mig för, det mesta levs upp...) Men upptäcker också att jag har mer tålamod med min mamma. Skam vore annat tänker man kanske då, med tanke på karantän och elände. Men ändå. Vi pratar länge, skrattar mycket. En gratis-vinst!
Tack för påminnelsen om de små miraklena. Godnatt! ?

Kan bara hålla med! Precis så där är nykterheten som bäst ✨! När man riktigt njuter av den! Så glad för både din och min skull, att vi är där ?!
Bamsekram?!
/Fibblan ?.

Önskar dig en fortsatt fin vecka och fortsatt bra tillfrisknande efter op. ?!
/Fibblan ?.

Fint att höra att du verkligen försöker göra det bästa för dig, mitt i allt jobbigt. Låter välgörande med ledighet, lite träning och sol ☀️!
Heja dig❤️!
Stor kram!
/Fibblan ?.

Kämpigt värre..förstår att du mer eller mindre klättrar på väggarna där hemma..! Men tänker som du, att det är tur att grindvakterna står där stadigt??! Har du gjort allt man kan där hemma..☺️? Tänkte att om du inte känner dig så sjuk längre och energin börjar återvända, så finns det säkert någon liten låda eller garderob, som skriker efter lite mer uppmärksamhet och ordning..?! Eller, vad vet jag..☺️(?) Hos mig finns det ett ganska stort antal ställen som skulle behöva lite mer omsorg..?.
Skönt o höra att du mår mkt bättre iaf?! Fysiskt då åtminstone..
Fortsatt krya på dig, så du kan komma iväg till jobbet och in i rutinerna, som du mår väl av ?!
Stor kram!
/Fibblan ?.

In med mera av vårglädje, lek och "tokerier" ?! Klokt att ta vara på dessa dagar och stunder som ger påfyllning ?! Du är värd all glädje och skönt att hopp och tacksamhet får råda ☺️!
Stor kram!
/Fibblan ?.

”Den tråkiga” har ju koll..Och kan då se fulla folk med nyktra ögon..Oftast ingen rolig syn..Framförallt inte sent på kvällen..En kompis till mig frågade mig om jag inte tyckte jag missade mycket kul, när jag inte drack..Jag svarade att det roliga för både mig och numera exmannen hade försvunnit för länge sen..Alkohol är ju ett sinnesförändrande medel..Nu är jag fortfarande glad men utan kemisk hjälp..Bra jobbat Nykter11???????

Andrahalvlek, japp jag tar med skyddsmasken i morgon?

Har upptäckt en sak de senaste veckorna. Jag bryr mig inte särskilt mycket om pengar numera. Förr kunde jag bli irriterad över mycket som rörde pengar. Tex om frugan handlade onödigt mycket kläder eller om man fick en parkeringsbot. Eller om något dyrt gick sönder. Nu är det liksom ”no big deal”.Det är annat som är viktigare, att jag och familjen mår bra och att jag är nykter. Ska tillägga att vi är inte rika på något sätt, men har så vi klarar oss. Förr drömde jag ofta om att vinna en massa pengar, jag tänker inte så mera. Det här är kanske en känsla som kommer ändras i framtiden, men det känns väldigt bra just nu. En sak mindre att oroa sig för.

Ha en bra kväll!☀️?

Inte så mycket klokt att skriva idag men tankemaskinen snurrar alltid och funderar på allt mellan himmel och jord. Känns som jag befunnit mig i någon slags mellanmjölksland ett bra tag nu där dagarna pendlar mellan att kännas uttråkande och tomma till små stunder och ögonblick av glädje och frid. Jag försöker att acceptera det men känner att den här tomheten är ganska jobbig bitvis. Stirrar bort mot horisonten och försöker känna en mening med att fortsätta putta hjulet framåt men ibland är frågan svår att besvara.

Läste en artikel igår om hjärntrötthet och känner igen mig i mycket. Risken är väl antagligen att ett långvarigt alkoholintag har satt sina spår. Jag kan känna mig pigg och fokuserad en stund på morgonen och förmiddagen men många eftermiddagar blir till lång plågor att ta sig igenom sista timmarna på arbetsdagen, jag förmår helt enkelt inte att tänka mer.

Väl hemma kommer nästa skov av familjen som vill ha uppmärksamhet på olika sätt, barnen har långa berättelser från dagen och frun vill socialisera. Jag biter ihop och försöker verka engagerad men mina intetsägande autosvar lyser igenom och framstår istället som ointresse, egentligen är mitt huvud i akut strömsparläge.

Funderar bara för skoj skull om mitt öde hade varit annorlunda. Om jag levt ensam, kanske hade jag varit ett skygg kuf som bara stängt in mig och funderat. Eller hade jag funnit en ro, utan krav och förväntningar från andra. Såna fantasier är lugnande ibland

Kanske inte den man eftersträvar i mindullness och yoga direkt. Grönt te och chiabowls. Tidiga mornar med tacksamhet och soluppgång med händerna tätt mot varandra framför bröstet. Nej.
Men visst har jag händerna knutna mot bröstet. De ligger tätt intill mig där jag ligger på golvet i fosterställning. Och jag ber.
Just där och då försöker jag minnas allt jag lärt mig tidigare, andas i fyrkant Ella . Andas. Andas. Andas. In. Andas ut. Knyter mina händer så knogarna vitnar. Andas Ella. Ssssh sssssh ”jag har dig” det är ingen fara. En lugnande inte monolog. Jag hör min egna lugnande röst, eller så är det mammas. Men något i mitt huvud säger till mig att andas. Så jag andas.

Jag orkar ingenting. Känner mig patetisk som hamnar här igen. Hur länge ska man orka vara stark egentligen?

Det började i januari. Jag har varit stark i flera månader. Igenom hans ord och lena tunga har jag varit stark. Jag har inte behövt höra hans röst i telefon sedan fackförbundet tog över. De är ett litet team som arbetar mot honom nu. Vad jag vet så är han lika hotfull mot dem som han var mot mig. Vafan hände egentligen?
Varför.just.mig.ödet?.... varför?

Jag kryper ihop hårdare. Ser mig själv utifrån.
Stackars sate.
Sen dör orden ut, igen.
Hjärnan blir sådär fluffig igen där inga ord kommer fram. Där endast allt och inget finns samtidigt, som i en tyst destruktiv dans. Ett vacuum. En tystnad och en panik. En ångestattack där inget utan jag själv kan klappa mig på pannan och säga att det löser sig. Trotts det att jag vet att det är en lögn. Så lugnar det mig och jag andas igen. Utmattad.
Han vägrar låta mig gå. Varför köper han inte bara ut mig om jag är så värdelös som han utan ord kommunicerar?
Fackförbundet säger att han gjort det till en principsak, en personlig vandetta i ett samhälle där han inte längre har någon kontroll. Läkaren säger att jag visar indikationer på svår depression. Han säger att jag behöver komma tillbaka, in igen. ”Stirra på en vägg” 8-17. Vem fan säger så?...

Snälla ödet inte igen.
Karma, vad har jag gjort dig?
Jag ber om ursäkt. Snälla låt mig vara.
Jag älskade ju mitt jobb.

Andas. Ella bara andas.

Om jag hade varit du så hade jag satt på mig skyddsmasken ?

För säkerhets skull - och för att markera. I alla fall om arbetsgivaren och kollegor är så nonchalanta att sjuka inte håller sig hemma och att alla som kan jobba hemma inte gör det.

2/3 av våra medarbetarna jobbar hemifrån, och vi permitterar också på vissa avdelningar.

Hej Torn!
Kul att höra att det går bra för dig :)
Måste vara skumt att komma tillbaka till jobbet och särskilt om det är kollegor som är där eller har varit smittade i viruset. Jag jobbar också med it men vi måste jobba hemifrån nu på grund av detta. Är konstigt att inte träffa kollegorna tycker jag... men självklart ska man vara hemma om man är sjuk annars är det oansvarigt.
Hoppas du får en fin nykter dag!

För att göra en väldigt lång historia kort: jag gjorde slut med sambon för 5 år sedan och sa att jag ville separera. Han accepterade det då och tog det som en man, men nu 5 år senare har han fortfarande inte hittat nåt eget eller försökt ta tag i sitt liv. Han lider av PTSD, ångest, depression, och han är den snällaste människa jag mött (när han inte är dum, vill säga!), så det är svårt att bara kasta ut honom till ett liv på gatan! Han är så hjälplös utan mig, men jag är så trött på det här och mår dåligt över att bo med nån jag inte vill leva med! Jag har skrikit, hotat, bett, vi har haft långa samtal, men ändå händer inget! Det är min lägenhet, jag stod på kontraktet innan vi träffades. Man ska ju inte skylla sitt missbruk på någon annan, men självklart påverkar detta med honom mig starkt, det påverkar allt i mitt liv. Vill bara bli av med fanskapet så jag kan börja leva på riktigt och bara tänka på mig själv. Jag dricker nog mycket pga att jag mår så dåligt av detta. Men jag vet inte.. Han är också missbrukare, men mest amfetamin då. Vem tror ni får betala?! Jag vill fan inte försörja någon jag inte ens vill bo med!! Men det spelar ingen roll vad jag säger eller hotar med, och man blir så trött av att hålla på så, så emellanåt ger jag upp, svarar "ja" utan att tänka på vad det är jag svarar på osv. Alla jag anförtrott mig åt tycker att jag ska ta hjälp av polisen eller kronofogden. Men.. ska man behöva det?? Han har ju ändå funnits där alltid när jag haft det svårt, när ingen annan funnits för mig!

Hej kompisar. Jag ska var försiktig, det lovar jag? Tyvärr kan jag inte jobba hemifrån då det är vissa datasystem som jag har ansvar för som måste hanteras på plats. Angående den "hostande kollegan" så har han däremot möjlighet att jobba hemifrån! Grejen är egentligen tragisk, alla vet att han är gravt alkoholiserad men så länge han klarar att "sköta" sitt jobb så får han tydligen vara kvar. Om man jämför med hur mitt beroende såg ut så har han det 10 gånger värre. Han har varit på företagshälsovården och fick testa sig regelbundet, men klarade sig tydligen på något underligt sätt. Men tyvärr så tror jag att han kommer "trilla av pinnen" pga alkoholen snart, för man märker att det bara blir värre och värre. Det är riktigt illa nu. Jag tycker det är konstigt att inte hans chef (vi har inte samma chef) gör något år saken.?

Ja-ja, Jag funderar på att ta med mig min andningsmask till jobbet. En riktig proffsmask med utbytbara filter av högsta skyddsklass som jag använder hemma vid målning, slipning mm.Men blir väl idiotförklarad då?

Som det ser ut nu så kommer jag bara jobba halvveckor ett tag framöver pga dåligt orderläge på våra produkter.
Så på torsdag är jag permitterad igen några dagar.

Ha det bra! Kram.

Som du skriver, inte har vi tagit oss ifrån askan för att kliva in i elden.
Var så försiktig som det går att vara. Och som du skriver är detta inte en katastroffilm utan vår verklighet. Tråkigt och oroligt. Vilken tur att vi inte dricker. Kram.

Har du inte möjlighet att jobba hemifrån? Oansvarigt av din kollega att vara på jobbet när han är sjuk ?

Inte ett pessimistiskt inlägg utan ett realistiskt. Det är så det är just nu. Vi måste fortsätta vara MYCKET försiktiga. Hålla avståndet och stanna hemma vid minsta symptom.

Tillbaka på jobbet igen efter en tids korttidspermittering. Min närmsta chef är hemma coronasjuk, en kollega som har sitt skrivbord 6 meter från mitt fick dom tvinga hem i fredags pga hans konstanta hostande. Han har under permitteringen roat sig på krogen varje dag, men jobbade i fredags. Han sa tydligen när han blev hemtvingad "jag är inte sjuk, jag bara hostar mycket" Idiot! Ytterligare 2 personer på avdelningen är frånvarande pga corona, den ena ligger i respirator. En av mina kusiner har nätt och jämt klarat livhanken efter en vecka på sjukhus.Min närmaste kollegas vän dog i corona i går. Alla är i samma ålder som mig och har inga underliggande sjukdomar.

I början var jag inte orolig för att bli drabbad själv, det skulle ju vara som en vanlig förkylning men har börjat
tänka om där. Det känns olustigt och jag vill till varje pris undvika att bli smittad.När jag äntligen har kommit ur mitt alkoholberoende och mår bättre än någonsin så vill jag inte dö kvävningsdöden pga corona.

Så till alla er som har möjlighet att jobba hemifrån, gör det, jag kan inte det.

Sorry för pessimistiskt inlägg, men jag vill njuta av livet nu, livet som nykter.?

Ta hand om er.❤️

Samma visa varje dag tydligen. 14-åringen bor hos mig på heltid just nu. Den stackaren missar första lektionen i dag också. Jag tog upp med honom att vi behöver hjälpas åt med väckarklockan eftersom det uppenbarligen inte går att lita på mig nuförtiden. När jag har flickan här går jag och lägger mig med henne 20.30. När hon inte är här sitter jag uppe till 22. Det fungerar uppenbarligen inte när jag ska väcka 14-åringen i tid...

I dag vaknar jag inte pigg som jag brukar. Oftast brukar jag trilla framåt eftermiddagen. Då vill jag gå och lägga mig igen oavsett om jag vaknar pigg eller inte. Att ha så lite ork är bannemej frustrerande. Detta är ju inte alkoholens inverkan längre utan ren och skär utmattning. Inte det egentliga ämnet för detta forum. Jag vet. Samtidigt hör allt ihop på något sätt. När jag pratade med min kontakt på beroendekliniken i går, tog vi upp farhågor inför framtiden. Jag har sådana i hög grad eftersom jag ser att jag levt ganska länge i en skyddad verkstad. Jag har ingen jobbstress, jag blir inte bjuden på kalas (det blir ju ingen nuförtiden iofs), det blir inga förslag om AW, jag bjuder inte själv på middagar (har försökt som ni vet). Jag kan fokusera nästan helt och fullt på mitt tillfrisknande både från alkoholen och utmattningen. Men, det kommer ju en dag när jag ska upp och hoppa igen. Kanske redan från 1 maj. Fattar inte hur jag ska klara det faktiskt. Kommer jag att falla dit igen då eller har jag hunnit vaccinera mig tillräckligt till dess? Vet inte. Men, jag känner stor tilltro till min egen förmåga att hålla mig ifrån alkoholen. Det har jag gjort hela tiden hittills med ett fåtal undantag. Jag måste helt enkelt klara det. Finns ingen annan väg att gå.

Kram!

Om ni kan förstå hur mycket det betyder att ni tittar in och tänker på mig <3 <3
Att släppa taget om förväntningarna var fantastiskt uttryckt.

Det hjälper jättemycket att få höra att det finns hopp om att glädje och tillfredsställelse kan komma och stanna. På nåt sätt är det som att hela världen blir öppnare om jag tänker att det finns människor som tror på att jag kan klara det.
Tack <3

Idag har jag känt vårglädje, alldeles rak och ärlig inifrån mig själv. Jag har apat runt som en tok i lekparken bara för att jag tycker om att röra mig i solen med barnen.
Jag känner mycket hopp och stor tacksamhet.

Precis så är det! Man kan se de olika stadierna av berusning på sin make och andra så tydligt...
Ja det är bra för beslutet att vara nykter?

Hoppas du får en fin kväll. Här är det prima???

Pilla...ja jag brukar gå på vanliga möten...det har varit dåligt med folk där under en längre tid,men jag hoppas att det ändras snart igen.
Min ångest har släppt för den här gången, en stor förändring som jag kan se är att jag kan acceptera att den finns där...jag vet att det kommer att gå över,jag behöver inte dricka och fly från jobbiga känslor,det är väldigt stort för mig.
Jag beställde två böcker från AA också som jag håller på att läsa...en heter Leva Nykter,väldigt många bra tips om vad man kan göra för att bygga upp ett nyktert liv....så jag väljer att vara snäll med mig själv idag,och att blicka framåt:-)

Med ungdomar ska man ta det lugnt, invänta att de är mogna att prata. Det enda man kan göra är att tydligt säga ”Jag pratar gärna om det här när du vill.” Och sen göra som du gör nu - VISA att man har förändrat sig.

Att som förälder be om ursäkt när man har gjort fel - och öppna upp för en diskussion även om den känns överjävligt jobbig - är så himla viktigt.

Barn och ungdomar gör inte som vi säger - de gör som vi gör. Och vi vill ju att de ska komma till oss och be om ursäkt och berätta om svinjobbiga saker när de har klantat till det.

Kram ?

Nu blev jag riktigt glad av senaste läsningen i din tråd! Underbart att du har hittat det där inre lugnet och får må bra! Harmonin är dig så väl förunnad. Kram

Passar på att skicka en liten hälsning till Odette också. Fint att se dig igen. Jag har tappat bort din tråd. Önskar så att du lyckas pilla upp livets knutar, en i taget, och att det rasslar till bland pusselbitarna så att de får falla på plats. Kram