Senaste kommentarerna i forumet

Varför ska min sjukdom vara så skambelagd för?
Jag vill vidröra vid tanken på att komma ut ur min mörka lilla vrå där jag passivt sitter ihopkurad och trycker hela tiden.
Varje morgon när jag står i badrummet och ser mig själv i spegeln, kan jag möta den där klara, pigga blicken jag är så tacksam för att jag idag får äga. Jag vågar äntligen möta min spegelbild och se på mig själv med mod, styrka och stolthet innan jag stilla tyst för mig själv tänker:
"Idag är en ny dag. Jag har valt mitt liv. Och jag står stark ytterligare en dag. Jag ser möjligheter, jag kan planera för framtiden, men bara om jag väljer att aldrig ta det där första glaset."
Jag går till jobbet. Mitt nya jobb. Med raska steg går jag ganska tidigt till jobbet för att hinna känna av stämningen och läget innan det är dags för mig att kavla upp ärmarna. Tacksamheten dröjer sig kvar när jag promenerar gatan fram, och idag vågar jag möta en främlings blick och ofta får jag ett leende tillbaka och en ögonkontakt som ibland dröjer sig kvar.
Jag undrar, syns det på mig? Syns det att jag valt att leva? Kan en främling se hela min själ?
Det har inte alltid varit så, att jag vågat lyfta blicken och fånga en ögonkontakt, att jag vågat gå utanför dörren nykter - under den värsta perioden innan jag valde livet, var det så illa att jag aldrig gick utanför min dörr utan att ha druckit innan.

Men tacksamhet är lätt utbytbart mot skuld, skam och flyktkänslor.
Och man kan lätt fladdra iväg i tankarna på att man skulle vara som alla andra, för att jag är som alla andra på min arbetsplats, om inte en av de mer drivna och ansvarstagande.
Jag har drivit igenom projekt efter projekt, plöjt och sått de senaste veckorna. Tömt mig på energi, slagits mot suget som kastat sig över mig och nu är jag trött.
Det är tid för en liten återhämtning, och att vila efter att ha rott projekten i hamn. Och jag har lovat mig själv att inte ta mer ansvar under en period nu.
Och just där, i stormens öga, hämtar jag så andan, sluter ögonen och lyssnar på sorlet av mina kollegor och hinner tänka att jag får vara precis lika bra och värdefull som dom är, och att jag bara får vara Dee en stund, utan att i min egna tanke vara Dee, en nykter alkoholist, innan någon plötsligt utbrister:
- Dee, du kan styra upp vår första after work, du kan ju den här stan och alla hippa drinkställen och så är du ju så sjukt bra på att organisera och mobilisera oss! Vi är så sjukt sugna på fest!
Jag sluter ögonen, tänker att jag inte orkar, tänker på hur jag ska formulera mitt svar, tänker på att jag borde ta mig ut ur vrån nu, tänker att det bara är att säga det en gång, tänker att det inte är så jävla farligt, tänker att jag kanske hjälper någon här inne i rummet just nu som kanske kämpar i hemlighet precis som jag gjorde om jag bara säger det.
"SÄG DET!!!" skriker mitt undermedvetna, "SÄG DET NU! SÄG ATT DU ÄR NYKTER ALKOHOLIST"
Jag tar ett djupt andetag och tittar på mina kollegor. Som tända ljus sitter de och plirar mot mig, någon studsar lite lätt i soffan av glädje och jag svarar nått helt annat än va jag egentligen tänkte:
- Visst, Dee fix!

Varför? Varför är det så svårt att stå för den stoltheten jag vältrar mig i inombords?

Vad kul! Jag ser fram emot att kunna skicka bilder!
Kram
svagis

Du är så himla klok?
Å du förfinar inte det där jäkla beror det...den där j-a alkoholen...du är så ärlig!!
Ja, idag kommer andra dagen och imorgon den tredje...å vi är tillsammans??

Bamsekram ?

Trots att du har det tufft själv fixar du att lämna några uppmuntrande ord. Tack!

Och du, stort grattis till tio veckor. Fantastiskt.

Kram

Från Charlie

Låter som du har det tufft just nu! Hoppas o tror med din styrka att du är på banan snart igen ??
Skickar lite varma styrkekramar på vägen - jag tror på dig!!

Att inte ge upp, alltså. Åh, vad du är vörd att hitta rätt även i kärleksdjungeln. Det andra har du ju redan fixat. ?

Kram

Wow, så inspirerande att följa dig.

Kram

Tack för att du finns och förgyller forumet med så mycket erfarenhet i bagaget.

Kram

Saknar dig. Hoppas allt är ok. ?

Kran

Känner med dig varje gång du skriver. Så skör, så stark.

Imponerande.

Hoppas att det löser sig på bästa sätt.

Kram

Du skriver så bra. Tack för att du finns och gör skillnad.

Kram

Du vet, du kan. Jag vet att du kan.

Hoppas att du orkar bryta snabbt.

Kram

Ibland är det jobbigt att vara stark. För stark, vad innebär det egentligen? Känner till detta med konkurrens (?) mellan kvinnor, men har förmånen att leda mina kollegor och gör det genom att jobba för att stärka varandra. Det gäller att utnyttja alla extra starka medarbetare på rätt sätt, ta hjälp av dem för att lyfta de mer osäkra. Just nu är vi "världsbäst" , men vet också att om det kommer in någon nu med annat i bagaget får vi kämpa igen.

Du är så bra. ?

Kram till dig

Du är ju bara så bra. Wow, mer imponerad går det knappast att bli. Efter alla år... Nu är du där.

Många kramar, du fina kämpe.

Du tänker så rätt. Och ditt agerande efter träffen är så mycket bättre än mitt. Det är bedrövligt just nu...

Men, nu handlar det om dig,du vackra, smarta, kloka kvinna.

Du kommer att fixa det här, det är jag övertygad om.

Kram till dig ?

Gråt, gråt, gråt...

Så mycket spänning som släpper nu. Det du har gått och burit på i många är måste ut. Låt det komma, känn och släpp. Det kan ta tid, men en dag är du där. Det är över på riktigt. Inte det gemensamma föräldraansvaret, det har ni hela livet, men kvinna-man förhållandet. Jag lovar, en dag är du fri och kan analysera det på distans. Om du ens behöver det.

Massor med kramar till dig. ?

Kram

Jag läser och tänker på dig. Vi är många som hejar. Just nu kanske det inte hjälper pga detta tvång att dricka inte är det minsta rationellt. Är säker på att du snart fixar ett återvändande. Vi är här. Kram.

Att du läser och skriver här är ett väldigt viktigt steg för att korka igen flaskan, eller ännu hellre hälla ut resten i vasken.

Kram ❤️

Utdrag från ett av mina inlägg från den 4 oktober, 2018:

"Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget...

... så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kan kanske få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

-----

Tack, Varafrisk, för din kommentar. Visst är jag mindre aktiv på forumet - speciellt i andras trådar - när det inte går så bra. Men brukar gå in och trycka små uppmuntrande hjärtan här och där. Som sagt, ni är så himlans bra.

Kände att detta med att kategorisera ibland är viktigt. Lite periodare emellanåt, även om det inte heller stämmer till hundra. Från i onsdags kväll har jag hinkat i mig extrema mängder. Det var längesedan det var så mycket. Hoppas att jag som vanligt snart vaknar upp och bara vet att det är över - åtminstone för den här gången.

Kram på er

Vet inte men har för mig att du är lite som jag att när det inte går så bra blir du tystare här på forumet. Stämmer det? Jag tror på dig...å tillsammans tar vi en dag i taget??Säger jag som inte klarar mer än en ynka dag då och då?..fast idag blir det den andra dagen??
Önskar dig allt gott..stor varm kram?❤️

Härligt med 10 veckor. Grattis???

Inte lätt när man vill jobba och inte pallar egentligen och ekonomin inte räcker till. Hm... men hälsan går först?

Ha en finfin söndag o kram??

Vad du kämpar?å Grattis igen t 10 veckor?

Skönt att din flicka fick färdtjänst så att ni kan komma ut lite grann. Förstår att det blir tufft m ekonomin om du är heltidssjukskriven men det är kanske värt det så att du kan få må/bli bättre. Tänker att utmattning tar sin tid. Var själv för tolv år sedan sjukskriven...jag brukar säga att jag gick inte helt och hållet i väggen men blev väldigt vidbränd. Känner fortfarande av det när jag hamnar i stress. Risken om man inte lyssnar på sin kropp är ju att man kan få stanna hemma så mycket längre.
Nu låter jag väldigt duktig inte min mening utan bara omtanke. Jag har full förståelse för att det är stressande m ekonomin.
Tänker även att det påverkar dig mycket när ditt barn dippar...hur barnen mår påverkar ju ens egna mående så oerhört starkt.
Hoppas ändå att ni får en fin söndag??

När jag separerade från barnens pappa hösten 2013 gick allt i ett rasande tempo. Allt praktiskt skulle lösas. Flera månader senare grät jag hejdlöst, med hjälp av musik faktiskt. Jag spelade låtar som betydde mycket när vi träffades 24 år tidigare. Och grät och grät och grät.

Jag ville absolut inte att vi skulle bli ihop igen. Jag sörjde det fina vi hade i början, jag sörjde att vi inte skulle bli gamla ihop, jag sörjde ensamheten - som ändå alltid är bättre än att känna sig ensam i tvåsamhet!

Efter det började vi bygga upp en ny typ av relation. Vi har kanonbra kontakt. Bjuder varandra på middag varje fredag när dottern byter hem. Finns för varandra i vått och torrt. Som en riktigt bra syskonrelation helt enkelt.

Håll ut - det blir bättre! Och det är sunt att gråta och sörja. Att inte göra det är mycket värre.

Kram ❤️

Både med barnen, jobbet och utmattningen ? Och sen orkar du ändå titta in hos oss alla och sprida glädje och pepp ❤️

Stort grattis till 10 veckor! Grymt bra jobbat ?

Och det låter klokt med sjukskrivning på heltid, åtminstone några veckor.

Viktigast först - vara nykter!