Senaste kommentarerna i forumet

Mina känslor åker karusell just nu. Det är mycket tjafs hemma. SKa snart gå av min antabuskur. Tagit ut ny burk OM OM OM det slirar. Frugan säger att hon kommer vara nervös, stressad ja allt. Hon hotar att ta ut skilsmässa mm om jag börjar supa igen. Vilket jag inte ska eller försöka. Känns jobbigt att inte tilltron finns. Förstår henne men samtidigt inte. Vill ju ha stöd och tilltro inte beskhet och hot. Kommer att gå på AA igen för att hålla mig än mer motiverad.

Känns ibland som man vill ställa sig framför tåget så omvärlden slipper ett problem. Min lille pöjk betyder så mycket för mig så det kommer jag inte att göra. Är nog för feg för det. 17 månader nu av total nykterhet.

Trivs på ny-gamla jobbet. Eleverna gillar mig och kollegorna tycker det är bra att jag är tillbaka. Känns kul. Har en chef som litar på mig och hon vet om mitt fd missbruk. Mina gamla elever försöker övertala mig och kollegorna likaså men från den chefen är det tyst.

Äter du antabus har du alkoholproblem, annars skulle du väl inte intagit dessa. Alkoholproblem går inte över på två veckor. Skriver detta i all välmening. Gör inte som jag gjorde...... Tänkte likadant och det höll på att bli min undergång.

Jag är inte en person som har en massa kloka ord men jag känner för dej. Du fick mig på rätt spår i början med dina kloka ord och jag är väldigt tacksam för det. Jag önskar att jag hade en massa kloka ord för du skulle vara värd vart enda ett av dem.
Jag hoppas på att din son får spriten eller att du häller ut den förstås men jag tycker också att det är svårt att hälla ut.
Hoppas att du får lite hjälp från omgivningen. Konstigt att din ex-man inte reagerade, men så fungerar min man också, ibland förstår han, ibland inte.
Tack för att du delar med dej både då det går bra och när det går sämre. Det är det som gör det här forumet mest lärorikt.
Kram!

Inte hopplöshet bara sorg över att alkoholen är så stark.
Skönt stt du skriver och trots allt ger det hopp även om det är i skuggan av ett fall du är i nu. Du är klok trots att livet just nu är hårt för dig.
Be om stöd av din omgivning ensam är inte stark alla gånger.
Skickar styrka.

Frisk luft gör gott. Nu är det cykeltur med ex-maken ett par timmar och efteråt kommer jag känna mig fräsch och stark, med mindre risk för att vilja sabba det. Ex-maken, förresten, han som funnits i mitt liv sedan de värsta åren på 90-talet, som vet (eller borde veta) hur allvarligt problemet är. Jag berättade för honom på telefon alldeles nyss om hur jag drack igår och att jag får ta det lugnt nör vi cyklar. Han reagerade inte alls! Jaha, sa han bara, jag drack också igår. Som om det inte var en big deal alls. Fast han dricker på ett annat sätt. Det eskalerar aldrig.
Förväntade jag mig hjälp? För barnens skull önskar jag att han hade frågat om han kunde göra något för att förhindra att jag fortsätter. Förstått allvaret och hjälpt mig inse det själv.
Jag vet att det låter som undanflykter, att vilja att någon annan sätter stopp när det bara är jag själv som kan göra det. Men jag brukar gå att styra in på rätt spår utifrån, svårare inifrån mig själv. Som om jag ställer frågan: är jag värd att hjälpa, är jag värd ansträngningen? Som om mina självdestruktiva beteenden handlar om att få en reaktion från omvärlden - ett bevis på mitt värde.
Jag tror att ett återfall skulle kunna hejdas bara med en kram ibland.
Förlåt, alla ni som håller er på banan, om mina inlägg är demoraliserande. En person som hållit sig nykter hela tiden som aktiv här och som ändå faller kanske skrämmer och får någon att tänka att det är omöjligt. Hoppas inte det. Jag försöker förmedla mina tankeprocesser i syfte att se dem utifrån och kunna tänka annorlunda, hitta fallgroparna och livlinorna. Tillsammans ser och förstår vi mer.
Jag har skrivit mig ur riskzonen förut. Flera tillfällen har det varit mycket nära under det här dryga halvåret. Igår hade jag en tanke på att gå in här innan jag gick till bolaget. Sätta ord på rädslan. Om jag gjort det kanske den där förbannade vodkaflaskan inte hade stått i mitt skåp nu, som en tidsinställd bomb. Och att jag sitter här och skriver nu betyder att jag inte vill dricka den. För jag vet ju hur eventuella kommentarer kommer att se ut. Drick den inte! Häll ut eller ge bort! Använd tiden till återhämtning istället!
Jag vill inte. Och vill. Kan redan känna smaken, känslan, bedövningen, självförnedringen, sorgen som följer när jag ser mig själv i ett ovanifrånperspektiv. Jag har inte kul när jag dricker. Det är inte ens behagligt. Jag tror jag sörjer från första klunken.

Går vidare med både med och motgångar.
Ångesten jag känner då vänner tar återfall och faller igenom, skrämmer mig verkligen, jag vill inte falla,
men jag förstår att det är så fruktansvärt lätt att falla.
Alla som varit med i flera år och som ändå inte är säkra i sin nykterhet vad ska då jag
säga som är nynykter och just nu känner att jag aldrig mer behöver dricka. Men att jag
är lika när att falla som alla andra här.
Gud ge mig styrka att klara detta, jag ber en bön för alla mina vänner och mig att
alkoholdjävulen släpper sina klor om oss.
Att detta inte skulle bli lätt har jag aldrig trott, men att det skulle vara så svårt förstod jag inte.
Jag lovar att hålla mig nykter de närmaste 24 timmar, det är det enda jag kan göra och be
en bön.

Du har gett mig styrka så många gånger och nu hoppas jag att jag kan ge tillbaka till dig.
Du är värd att leva och få njuta av din familj och ditt eget liv.
Du är så viktig för oss alla här också och du är viktig för mig.
Du är värd allt!
Tänker på dig och skickar styrka!

Häll ut och gör det 'omöjligt' för dig att dricka ikväll. Tänk på ditt hjärta, dig själv och dina barn. Du är sååå värd att slippa giftet!

Jag tog vid precis där jag slutade förra gången. Det var inte ens behagligt. Helt meningslöst.
Hur gick det till?
Alla triggers var igång. Jag tror det syntes på mig hela dagen hur nära jag var återfall, även om jag inte ens planerade det förrän i allra sista sekunden.
Precis innan jag gick hem pratade jag med en ny kollega som inte känner till min bakgrund och när han önskade trevlig helg hörde jag mig själv säga "jag ska nog supa till" och sedan (rädd och förvånad över vad jag just sagt) "nej, det är nog inte så lämpligt, åker och simmar istället"
I bilen satt jag och tog djupa andetag. Kände rädslan i hela kroppen, tillsammans med längtan efter blackout.
Jag åkte och simmade. Längre än jag tänkt. Bastade efteråt. För att ge förnuftet en chans att hinna ikapp. Ändå tog jag bilen till systemet på vägen hem, precis innan de stängde. Köpte en hela vodka - hade sagt till mig själv att jag köper en kvarting men tog ändå en hela, så klart, vem fan lurar jag...
Till och med när jag hade vodkaflaskan i väskan försökte jag dra på det för att kanske, kanske backa i sista stund. Körde en extra sväng till min dotter, som var hos pojkvännen, för att lämna lite grejor och frågade flera gånger om de inte ville följa med mig hem. Ville inte oroa henne eller lägga ansvar på henne så jag sa inte att jag behövde dem för att hålla mig från att dricka. Kanske skulle jag ha gjort det. Hon skulle följt med, det vet jag.
Skruvade av korken redan i bilen, när jag kom från de större vägarna och drack rätt ur flaskan. Fortsatte så fort jag kom innanför dörren och hällde upp rent i dricksglas. Förvånad över att jag inte ens tyckte det smakade något. Inte ens starkt eller vidrigt.
Det tog tjugo minuter att få i mig halva flaskan. Resten står nu i köksskåpet och jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska göra med den. Sonen kom hem nu, har varit på fest och sovit över. Kanske ska jag ge den till honom, hälla ut sprit har jag aldrig klarat, inte slänga snus eller cigaretter heller. Måste dricka upp, eller röka upp allt - inte slösa - som om dricka inte skulle vara slöseri med både tid och energi...
Det innebär att jag måste tala om för honom att jag drack igår. Jag både vill och inte vill säga det. Om jag berättar blir han kanske ledsen och orolig, men om jag inte berättar och om jag inte kan låta bli att dricka upp resten senare idag kommer han märka det och bli ännu mer ledsen och orolig.
Men sättet jag drack på igår. Visste det innerst inne, men blir ändå rädd av att få det bekräftat.
Dikeskörningen kommer att gå i rasande fart denna gången, helt uppenbart. Och nu är inte hjärtinfarkten ett skämt längre heller.
Jag är glad att jag höll ut så länge som jag gjort, för om detta hänt första gången det var så väldigt nära tror jag inte hjärtat hade orkat.
Fan, hade bestämt både löpning och simning idag. Får kolla pulsen väldigt noga och vänta några timmar till. Helt nykter nu och helt utan baksmälla. Också ganska konstigt med tanke på att jag blackoutade stor del av kvällen. En kvarting vodka på fastande mage efter drygt sju månaders helnykterhet är mycket. Och farligt.
Jag ber nu till en högre makt - eller mig själv - att ha styrka idag och inte ta en sån bläcka till ikväll.

Dina barn behöver dig, du behöver dig, vi behöver dig...

Inte falla nu.... Häll ut alkoholen och gå och lägg dig och sov. Återkom imorgon.

Nu hoppas jag innerligt att du drar i spaken. Minns att jag läst i din tråd att nästa dikeskörning kan bli riktigt riktigt allvarlig om den blir som sist. Snälla underbara du, lova att du tar hand om dig, livet behöver dig! Vi behöver dig! Dina barn behöver dig! KRAMAR!

Alkoholisten tog över. Skyllde på trycket. Omständigheterna.
På sätt och vis klandrar jag hen inte. Slår inte på mig själv Jag var stark. Stod emot extrema utmaningar och behöll nykterheten. Även in i det sista idag.
Använde alla knep jag kunde. Föll ändå. Skriver mer sedan, när jag (förhoppningsvis) är nykter.
Har gjort vad jag kan för att få hjlälp att bryta i tid den här gångeni

Din introduktion kunde varit skriven av mig. Det stammer précis på ´pricken!! (Ursäkta mitt konstiga språk men min dator verkar han någon konstig inställning).
Jag är så imponerad av hur du tanker och hur du lägger dag till dag av nykterhet.
Hur går det för dig att somna numera?
När jag har svårt att slappna av, oavsett om jag har huvudvärk och behöver vila en stund, eller om jag har svårt att somna, så lägger jag mig en stund på min spikmatta. Det tar oftast 5 minuter sen sover jag som ett litet barn. Efter en stund vaknar jag till och då rullar jag bara av mattan, lägger den på golvet och är sedan så avslappnad att jag bara sover vidare.. :-)
har helt missat att följa trådarna I denna kategorin, men det känns som om jag är hemma här. även om jag bara varit nykter 6,5 veckor denna gången. Men fler ska det blir!
Trevlig helg

Du skriver så vackert ❤️ Stor igenkänning på det senaste inlägget! Hoppas verkligen hitta min inre balans och harmoni snart igen.

Förstår att du också har det lite jobbigt nu med förhoppningar som grusats. Det känns ändå med dig att du är beslutsam och bestämd. Det kan du nog tacka din bakgrund för med en pappa som drack. Det finns facit på beroendet. Om inte viljan räcker till att förändra och förstå. Det är samma för mig. Jag vill inte kämpa med någons beroende som ger upp och väljer att dricka. Livet är för kort. Jag tror att universum har bättre möjligheter för många av oss om vi gör bra val..❤️Kram..

Men säkert så fylls mitt inre hålrum.
I vilan,i lugnet.
Trots att världen snurrar ungefär som förut så ramlar småbitarna på plats.
Fyller ut hörnen och innandömet.
Jag visste ju att hon fanns där.
Jag har ju en gång (flera gånger faktiskt)
Varit en balanserad och harmonisk människa.

En som vetat hur livet ska levas,åtminstone mitt eget.
Men i takt med att ansvarsbördan runt mig ökade så försökte jag greppa det omöjliga
Leva även deras liv eftersom de gjorde det så dåligt ;-)

Men nu,då det är jag i mitt alldeles egna centrum med tillfälliga gäster som jag bjuder in och även säger hejdå till så blir det bättre balans.

Min cirkel är min och nu när det åtminstone är en centimeter hög tröskel runt mig så märker jag åtminstone när någon bumpar till på den där centimetern.
Både på väg in och på väg ut.
Skönt och tydligt.

Du klarar det här jättebra ?

Jag vet att jag borde ha skrivit mer här inne, men som jag nämnt tidigare saknas inspirationen. Hösten är inte min favorit-årstid, så det påverkar naturligtvis, jag känner mig lite håglös och trött. Men ibland så kommer det en sådan där dag då man känner att livet är gott och framtiden ljus, idag var en sådan. Mulet men friskt, ett tunt molntäcke gav ett ljus som förstärkte färgerna hos de blad som nu är på väg att visa upp sig från sin mest färgsprakande sida. Min morgonpromenad blev lång, lugn och behaglig.

Vad gäller min nykterhet så har jag de senaste veckorna befunnit mig i ett sinnestillstånd där alkohol är en icke-fråga. Jag tänker helt enkelt inte på det; jag har inga sug, jag tänker inte på vare sig de negativa effekterna av drickandet eller de positiva av att inte dricka. Mitt återfall skrämde mig rejält, kanske var det exakt det jag behövde för att en gång för alla lägga det livet bakom mig. Jag hoppas i alla fall det, jag vågar inte riktigt tro på det än, men när en innerlig önskan att jag kan fortsätta så här: bara leva mitt liv sådant det är utan att ha den där ständiga, destruktiva följeslagaren i hälarna. Kanske gör det mig sårbar, kanske gör det mig starkare, framtiden får utvisa, i vilket fall som är det ett tillstånd jag länge har velat uppnå.

Ha en bra dag!

Nu är vi några som vill höra hur det är med dig, Heueh!

Bra att du tagit dig upp igen. De flesta vet vid det här laget att alkoholism är en svår sjukdom som man aldrig blir fri från. Bra att du talat med din kollega, bett om ursäkt, men förklara att du är alkoholist som kämpar med nykterheten, ersätt flaskorna och gå vidare. Se framåt. Vart vill du? Vart ska du? Se inte bakåt och vältra dig i självförakt och ångest. Det kommer bara föra dig närmare alkoholen igen. Nä ruska på dig, se sjukdomsbilden i sin helhet. Du kan ju t e använda återfallet som en lärdom för att ta större ansvar för att hålla dig nykter framöver.

Jag är på konferans några dagar. En hel del alkohol för många, men inte mig och några fler..Vi är många från vår Kommun här , så det är roligt att träffa gamla arbetskamrater..Badade jacussi idag..Ingen drack öl..Men hade inte stört mig på det ändå..Ser att många flamsar och blir högljudda..Jag är med lite grann, men lägger mig tidigare för att få bra med sömn..Kände lite sug igår..Pratade med några arbetskamrater om a-problem..Det är skönt att göra det så jag känner trygghet i nykterheten..Bra skogsfrun med te istället för alkohol..F-n vad bra DU är med 7 veckor❤❤❤Jag är glad för din skull..Fortsätt så..Jag fick sms av en dotter hon skrev att jag är stark..Jag skrev tillbaka att hon inte behöver oroa sig och att jag aldrig mer kommer att dricka....Livet brukar bli lättare när man klarar av sin nykterhet på ett vettigt sätt..Så känns mitt liv just nu, långt hemifrån..kram..

Över mig själv
Över mina barn
Över mina vänner
Över min partner
Över mina föräldrar, syskon osv.
Aldrig någonsin tar det stopp eller slut om jag inte själv bestämmer mig för att det får vara nog.
Alltid är det någon som jag försöker göra nöjd eller glad.

Inte så att jag är så himla självuppoffrande och genomgod.
Det handlar om egoism många gånger.
Jag vill tillfredsställa mitt eget ego som skriker högt på bekräftelse.
Och kan jag då inte klappa egot på huvudet och säga,såja lugna dig nu så fortsätter det gapa.

Och då stirrar jag runt och ser då någon stackare som jag haffar tag i och beslutar mig för att hjälpa.
Lyssna till,ge en hand eller på något sätt ge min missriktade omsorg som de aldrig bett om.

Men att stanna upp, ge mig själv vaakum och vila i nuet,i naturen och i mitt eget liv kan vara stört omöjligt.
Just för att det är skåptomt där det borde bo en människa.
Hon kan jag ju ändå inte hjälpa så jag söker mig utåt istället.
Tvingar på andra min omsorg,tvångsmässigt.

Jag kan se det nu,då jag inte längre agerar såhär annat än ibland då jag tappar kontrollen.
Men jag fortsätter se andra runt mig som beter sig lika sunt som jag själv tidigare.
Och då är jag där minsann och ger pekpinnar och säger att..
Och så är allt igång igen.

Att bara göra ingenting,att inte agera tala,predika moralisera verkar ibland omöjligt.
För jag är ju så djäkla genomtänkt och klok och vet precis hur allt ska vara..

Det är inte lätt att ta tjuren vid hornen. Först sluta med a den kommer känslorna man dövar som ett brev på posten.
Men nu är det bara att kämpa på, göra sin läxa och förhoppningsvis komma ut på andra sidan helare och starkare.
Jag gör min läxa och jobbar på i 12 stegen, jag tror att mycket kommer att lösa sig.
Det var en person som sa på sista mötet "jag är tacksam att jag är alkoholist, då kan jag jobba med mig själv på rätt sätt, jag hade inte kommit så långt med mig själv utan detta".
Det ligger nått i det!

Jag känner igen mej, är också rastlös samt ofta lättirriterad. Men jag kommer ofta i konflikt med vänner (har ingen man att bråka med ;) eller nån av mina syskon. Jag är ofta osäker och har dålig självkänsla. Det kan som du skriver, ta för stora proportioner i vissa sammanhang. Men du är stark och har ju klarat så mycket.
Hoppas du mår bättre och att värken gett med sej.
Kram ?