Senaste kommentarerna i forumet

Grattis till 4 veckor Pärlan!!! Ja det tar nog ett tag innan energin är helt tillbaka. Är rätt orkeslös jag med. Men det är kanske inte så konstigt. Kroppen har fullt upp att reparera det vi har förstört.

Kram❤

Känns som en sund beskrivning och att fokusera på en sak i taget, nykterheten. Allt andra är inte viktigt just nu. Kan jag? Vill jag? Är det bra för min nykterhet? Frågor att ställa till sig själv av ren omtanke. Var snäll mot dig själv och låt det vara beige ett tag. Jag har 360 dagar idag och det har varit en trevande resa. Tacksamhet överväger det mesta. Att vara ärlig mot sina nära och att arbetsgivaren vet är en stor hjälp på vägen. Att kunna tillfriskna i små steg. Att komma underfund med sig själv tar tid. Att köra på i 110, styra och ställa överallt, finnas till hands överallt mm mm har ju någonstans fått oss dit vi är idag. Den vägen är ju inte hållbar. Så du är klok som ger dig själv tid.
Stor kram!❤

du skrev något här inne Jullan65.
Hoppas att det går bra för dig, och att du kan fortsätta på den inslagna nyktra stigen framöver våren och sommaren.

Sköt om dig. Kramar!

..sedan jag slutade dricka idag. Det går trevande bra. Trevande använder jag som beskrivning eftersom jag väldigt mycket fokuserar på en dag i taget och de behov och känslor jag har för stunden.

Känner fortfarande att jag har begränsat med energi och därför undviker jag att ta mig för för mycket. Jag kan som idag känna att det finns ett flertal saker jag skulle vilja och borde göra men vet redan nu att jag måste skala bort iaf 3 av 5 bara för att inte känna mig stressad eller köra slut på energin. Slutar det med att jag inte gör något av dem utan hellre ligger i soffan och ser på tv resten av dagen är det också okej.

Jag känner att det är lite tråkigt, jag känner mig tråkig och mitt humör är ganska beige. Blir inte så värst inspirerad av något just nu och energin är som sagt låg. Men jag vet att det är normalt att känna såhär i början, kanske t.o.m en längre tid, så tar ingen stress över det. Jag tar det för vad det är. Man dör inte av att ha tråkigt eller känna sig tråkig, man anpassar sig och är tacksam för de ögonblick av positivitet och glädje som kommer nu som då.

Det är en resa till att förändras som person men förändras gör man på sikt..inte över en natt, eller en månad utan successivt under resans gång.

MondayM och Anders 43!

Grattis till er båda - vilken prestation!! Hatten av, verkligen. 300 och 180 dagar........ Härlig läsning!!!

Starkt jobbat, verkligen stort grattis.
Du går mot ett år ju ;D i sommar någon gång...

Jag har ett par dagar kvar sen har jag 180 dagar nykter.
Jag klappar mig stolt på axeln..

vanligt att gå och lägga mig nykter för en natts god sömn. Därmed vaknar jag upp i morgon och kan för 300 gången på rad bestämma mig för att oavsett vad som händer, kommer jag inte att sträcka ut någon hand efter det första glaset.

Jag känner mig trygg och säker i min nykterhet nu. Min metod och mina verktyg har fungerat.

När Trump fortfarande håller på att planera en betongmur längs USA:s södra gräns, har jag kommit långt med min mentala mur mot alkoholen. Min mur som ska hålla illegala a-demoner borta, och bevara nykterheten.

Önskar alla en trevlig och lugn söndag i morgon, som dessutom är en timme kortare.

är ju också en slags "hjälp" för många. Jag får absolut mest hjälp härinne.
Hade inte alls varit lika enkelt om jag inte haft alla er som peppar, stöttar, hejar på och inte minst förstår.hur det känns...
Hade jag inte haft forumet så vet jag inte hur det sett ut idag. Vet att det hade varit otroligt mycket svårare.

Ha en lugn fin vit lördag
<3

för att du delar med dig! Din berättelse är viktig och griper tag i mig ordentligt! Tårarna rinner! Återigen, tack ❤❤❤

låter det som. "Rulla stenen..." (Hej Sisyfos, förresten!)
Både skönt och ledsamt hur jag känner igen mig i din berättelse. Allt är inte lika, men mycket nog. Ofta undrar jag vad jag håller på med, men det är klart – det var länge sedan allt startade och mycket vatten (och a) har flutit under broarna sedan dess. Veckan som kommer ska vi till familjerådgivningen! Jag behöver få en utomståendes syn på oss för att kunna gå vidare. Bära eller brista.

Detta inlägg finns i en annan tråd. Kopierar det hit under rätt rubrik.

Vi har så mycket kunskaper nu. Så många fler år av forskning. Men har vi lärt oss något? Måste unga människor fortfarande må så dåligt?
Jag måste tillbaka. Gräva djupt i mina sår. Ta fram minnena som gör så jävla ont. Allt jag försökt glömma för att kunna leva vidare. Jag tror det är bra.
Om det räddar dig, älskade barn, om det jag upplevt kan få mig att förstå dig bättre, har det inte varit förgäves. Jag skulle genomlida det igen för dig.
Jag måste rannsaka mig själv. Våga känna den där skulden utan att slukas av den. Och den gör så ont. Mer ont än såren från det förflutna. Och jag kan ta smärtan utan att vika mig för den, istället bli starkare än någonsin. Använda den. Det är först när man vågar klä av sig alla försvar, möta sig själv alldeles naken, som man kan bli hel och hela. Då kan jag även bära din smärta.
Vi är lika och ändå så olika. Du är stark. Modig. Förstår du det?

Vad hade jag behövt? Nu kanske jag kan svara.
Tillåtelse till mina känslor. Gråten som kapslades in byggde upp ett tryck. Gråten fick inte finnas, inte visas, för då kunde jag skada mamma.
Jag fick höra att jag hade det så bra. Ingen anledning att vara ledsen. Jag som hade det så lätt för mig. Var så bortskämd. Är det en egenskap man föds med? Att vara bortskämd?
Skam.
Det gäller att säga rätt, göra rätt, men vad som är rätt idag är fel imorgon. Allt kan bli fel om man inte kan känna av vad som gäller idag. Ska jag huka mig, säga förlåt, smyga undan? Eller ska jag svara? Vad ska jag svara? Kan hon bli arg på pappa då? Han blir så ledsen. Kan inte försvara sig.
Och det ligger något obehagligt i luften när hon gläfser och hugger. Är det rädsla jag känner? Den sitter som ett illamående i magen och den sitter i hela kroppen, spänd till bristningsgränsen. Hela tiden på vakt, pejlande efter tecken. Rösten blir högre, vassare. Snart kommer upprepningarna, ältandet om gamla händelser, jämförelserna. Kontakten är bruten, att stoppa där är omöjligt. Fastnaglad i köket, orden är som en tornado, jag sugs in och kommer inte ut förrän hon bryter ihop och börjar gråta. Försöker trösta. Ibland går det, men oftast gör jag fel och blir istället måltavlan.
Jag vill rätta till, göra allt bra, försöker, men det blir fel ändå.
Orkar inte mer! Ger upp och går emot istället.
Trycket inifrån lättar om jag äter. Ångest. Spyr. Ångesten tillfälligt borta. Ersätts med skam. Jag är så äcklig. Måste smyga. Kan man se att jag är äcklig. Att jag ljuger och smyger?
Röker mammas cigaretter. Yrseln i början är ett annat tillstånd. Tar bort det som kryper och oroar inuti. En liten kick av spänning mitt i allt det där som är så obehagligt.
En liten klunk av mammas whisky lägger sig som varm bomull i magen och sprider lugn i kroppen. Spänningen - märker de något? - flyttar fokus från obehaget.
Röker morfars cigaretter bakom dasset i sommarstugan. De hemrullade smakar starkare.

Om mamma hade varit stark nog att möta mig. Ta emot gråten utan att anklaga. Om mamma hade varit stark nog att orka ta emot ilskan som ersatte gråten, sedan, när den inte längre kändes som sorg. Hon har aldrig vågat möta sin egen skam, sin egen skuld, sin egen rädsla. Tänk om jag kunnat visa det svåra, det som spräckte bilden av fantasitillvaron hon byggt upp som skydd. Hade allt blivit annorlunda då?

Min stora skuld ligger i att jag gjorde samma sak. En liten stund fick du gråta, sedan orkade jag inte mer. Jag sög in alla känslor. Gråten kröp in i mig. När jag inte kunde trösta blev känslan i mig överväldigande.
Den där känslan som jag lärt mig inte får finnas. Som blev frustration. Som jag lärt mig omvandla till ilska. Så kom ilskan ut. Mot dig. När du var ledsen.
Allt du behövde då var en mamma som orkade bära dina känslor. För du överväldigades av dem. De skrämde dig. De skrämde mig. Jag skrämde dig med min ilska. Förlåt.
Även du lärde dig att tårar inte var ok. De kan göra mamma arg. Även du byggde upp trycket när de inte fick komma ut. Förlåt.
Nu är du arg iställt. Jag hoppas att du fortfarande har förmågan att känna sorgen. Nu orkar jag ta emot den. Jag är annorlunda nu.
Jag har vågat se skulden och bära den. Tänk om min mamma kunnat det.
Det är nu jag kan reparera. Jag har alltid tänkt att alla år av lidande varit helt onödiga. Inget gott kan väl komma ur sådana upplevelser. Men kanske kan det göra det. Kanske är det nu jag kan använda dem och låta dig slippa göra hela resan. Kartlägga de minor jag redan gått på så du kan gå oskadd igenom. Några kommer du vilja trampa på ändå, för att se om de verkligen är så farliga som jag säger. Men jag ska lyfta dig över om du går mot de värsta. De dödliga. Om jag ändå kunde bära dig över allihop?
Det är min skyldighet. Det är jag som lett dig hit.

nej jag använder inga mediciner. Jag kör helt naturellt.

men ännu viktigare är att man slutar med A för sin egen skull!
Jag har, precis som du miss lyckad, slutat helt utan professionell hjälp, mediciner eller antabus. Forumet och tidigare erfarenheter har varit mitt stöd.
Jag upplever detta att klara det på egen hand som en stor trygghetsfaktor. Lyckas man så kan man lita på sig själv.
Och man lyckas om man verkligen bestämmer sig för det.

Nu menar jag inte att det är fel att ta hjälp av andra personer eller mediciner. För det viktigaste är att man kommer i från A-träsket, och då är alla medel bra i ett första skede.

Den frågan du ställde i #192 miss lyckad, om din nykterhet är instabil. Nej, jag tycker tvärtom. Om du är medveten om att du ska fortsätta att bevara din nykterhet och arbetar med den, så kommer den att fortsätta att vara stabil och varaktig. Fri, trygg och nykter.

på mitt sista möte så tackade jag för all hjälp (ska dock ha uppföljning i höst)
Läkaren svarade då: XX, Du behöver inte tacka mig. Det är du som har gjort jobbet.

Lite diffust med begreppet "sluta på egen hand". Vet inte riktigt vad hon menar.

Någon slags informationshämtning bör väl ske antingen om det är via professionell hjälp eller genom självhjälp.
Jag tror visst man kan sluta på "egen hand" om man själv letar efter info om vilka vinster som finns av att sluta/skära ner sin konsumtion. Även vilka risker det finns vid riskbruk/missbruk om man väljer att fortsätta.

Gå på AA-möten eller skriva/läsa i forum som detta tror jag är väldigt individuellt angående känslan av stöd.

Nja, "på egen hand" gnager lite i huvudet eftersom det inte spelar någon roll vilka mediciner man äter, behandlingar man går på om man inte är beredd att kämpa själv. Det är ju trots allt en själv som måste göra jobbet även om behandlingar ger en verktyg till att lyckas.

Jag tror att det är väldigt individuellt. En del behöver sina AA möten dagligen. En del inte alls. För en del räcker det med en kontakt då och då.
Har man dåliga värden så behövs ju läkarkontakt. En del vågar vara öppna mot omgivningen o.s.v. En del är väldigt ensamma och då är ju problematiken svårare. Men möjligt är det :)

Jag upplever att jag har programmerat om min egen hjärna.
Visualiserar mig själv som nykter och sen har jag lagt om hela min livsstil.
Träningen hjälper mig otroligt mycket. Fokus och motivationen ligger där istället.
Gillar det. :)

jag har läst den boken, även dom flesta andra som handlar om beroende och alkohol. Tycker också Camilla har mycket att dela med sig av om missbruk. Jag har ingen beroende-kontakt alls förutom forumet. Har ju vänner som vet att jag slutat med a. Tycker att det har gått fruktansvärt bra för mig ändå. Jag är förundrad själv! Undrar bara hur vanligt det är att kunna sluta utan annan hjälp. Kram

Till alla nyktra dagar. Tar du hjälp av nå mediciner, eller hur fixar du det?

Kanske Camilla utgår ifrån samma problematik hon själv hade? Hon var ju riktigt illa tilltygad av alkohol och även som medberoende. En fantastisk människa som debatterar om alkoholism på ett väldigt bra sätt.
Har du läst hennes bok AnsvarsFull? Det var mycket den som fick mig att fatta att jag själv är alkoholist.....

Jag klarar också det hyfsat bra själv men det beror på vad man menar med "själv"
Ensam och inte har någon att anförtro sig åt?
Läkarkontakt?

Tack för ett fint inlägg ovan, det får mig att tänka på mitt liv som varit.
Men inte se bakåt, det hjälper inte - det gör bara ont.
Se nu och framåt.

Varm kram

Har tittat på en del information som Camilla Kuylenstierna ger om sitt beroende och behandling hon arbetar med. Hon säger att det är väldigt få som klarar att sluta på egen hand. Vad tror ni om det ? Att skriva och läsa på forumet har gjort min resa lättare. Jag har läst massor av böcker och sett filmer om beroende. . Undrar nu om min nykterhet är instabil eftersom jag inte haft annan hjälp? Jag känner ändå att jag har redskap vid sug. Och att jag aldrig vill dricka någon mer gång.

Lögnerna är värst faktiskt. De skadar tilliten och respekten. Att din dotter mailade din chef när du gång på gång själv sköt upp hjälpsökandet är en enorm kärlekshandling. Modigt också. Henne ska du vara stolt över ❤️ Och dina andra barn också förstås. Jag är säker på att de är jättestolta över dig!

Att du snart firar 1 år! Jag läste lite om ditt liv. Vilken tur och inre styrka hos dig som gjorde att du tog emot hjälp. Det är nog det som är hemligheten lite att våga blotta sitt missbruk. Att göra det frivilligt eller bli tvingad. Jag hade ju äldre barn som "tvingade" mig inse faktum genom att maila min chef. Det svåra blir ju dom som inte lyssnar och dom som inte har chefer( egen företagare, arbetssökande, förtidspensionärer). Då finns inte mycket att sätta emot från anhörighåll. Grattis igen, Mycket bra jobbat !!

Tack Rosette!!

Nu har det gått ännu lite längre tid sedan mitt alkoholstopp. Nu känns detta som den normala rutinen och som att vin eller öl är det avvikande. Förut var det tvärtom . Visst kan jag sakna det om jag anstränger mig men inte längre än mkt korta stunder.

Jag har börjat ta hand om mig igen känns det som. Ansiktsvård, mitt hår, jag går ut och springer. Allt detta gjorde jag förut med men med en känsla av att det var slöseri eftersom jag ändå förgiftade mig några gånger varje vecka. Nu springer jag och känner in i varje cell att det finns en mening med det. Jag förtjänar hälsa!

Jag har fortfarande stress, mkt med jobbet och det vanliga ekorrhjulet att hantera men nu mår jag i alla fall bra mellan de sakerna liksom. Jag sover bra och mår fysiskt bra så livets stress är lättare att stå ut med på nåt sätt. Oro finns alltid i livet oavsett men det får jag acceptera. Den oron är ju egentligen ännu mer anledning att inte dricka.

Jag tycker jag har en annan färg i ansiktet och mer liv i mina ögon. Skammen är borta.

Jag kanske faller igen för frestelsen nån gång men jag hoppas att jag alltid minns hur bra livet kan vara utan alkohol.

Jag ska göra det jag älskar hela sommaren, nämligen ta långa springturer. När eventuella sug kommer ska jag påminna mig om den gång jag sprang för kanske ett år sedan, med grov ångest i bröstet och en känsla av panik. Jag sprang dagen efter jag druckit öl fast jag lovat mig att sluta. Jag kände mig maktlös. Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna lita på mig själv. Såna springturer ska jag INTE ta i vår och sommar.

Kämpa på allihopa! Plötsligt klarar man det. Och paniken försvinner.

Vill bara skriva TACK för att du delar med dig av din resa.❤ Jag har snart ett års nykterhet och de senaste veckorna har många gamla minnen dykt upp. Skönt att läsa i din tråd och det känns som att vi kommit till samma insikt. Detta med barnen som fått vara med under min aktiva period smärtar mig oerhört. Men precis som du skriver så hjälper öppenhet och ärlighet långt.
Tack!❤