Senaste kommentarerna i forumet

Tjalle, du är en kämpe själv!
Ellan: Hur länge sedan var du på behandlingshemmet? Fick du betala själv eller kommunen?

Hej,
Läste att du skrev "att du provat allt utom behandlingshem". Jag har varit i väg på behandling och för mig var det så avgörande. Grundbehandling i fem v som sedan blev förlängd då jag kände att jag hade saker att bearbeta som tog tid. Det bästa jag gjort. Att kunna fokusera på mig själv och sjukdomen, lyfta fram tunga bitar och bearbeta. Ja för mig var det avgörande. Jag behövde bryta och komma bort. Så det är verkligen ett alternativ.
Kram till dig!?

Känner verkligen med dig och känner också igen mig själv. Du och jag tillhör ju verkligen veteranerna på det här forumet och gång på gång kör vi i diket. Jag brukar ändå trösta mig med att jag druckit betydligt mer utan detta forum. Kämpa på Fenix. Du är en kämpe.
God Natt/Tjalle

När man lever tillsammans formar och formas man ofta in i roller. I ett förhållande där det råder jämvikt växlar det i situationer eller perioder mellan behövande/behövd, omsorgsgivare/omsorgstagare, större eller mindre ansvar. Man växeldrar.
I en del förhållanden råder inte jämvikt. Det kan handla om att den ene är sjuk eller inte tar ansvar, eller anväder sig av olika maktmedel och härskartekniker. Eller att en i förhållandet anpassar sig, är medberoende (gäller inte bara missbruk utan även psykisk ohälsa).
När den ena parten genomgår en förändring är det inte säkert att den andre hänger med, eller ens tycker att det är en fördel.
Jag kan ge ett exempel utifrån mig själv.
Jag och min man träffades i 18-19 årsåldern och flyttade ihop,innan vi fyllde tjugo. De första tio åren var jag mycket sjuk, både i alkoholmissbruk och ätstörningar, vistades i långa perioder på sjukhus eller olika behandlingshem. Men redan då var det jag som "bestämde". Min man följde det jag gjorde. Anpassade han sig? Kanske. Snarare valde bort sin egen vilja och ansvar. Men jag har anpassat mig till hans passivitet. Jag är den medberoende som i hela vårt liv tillsammans varit motor, igångsättare, den som beslutar och agerar. Fyllt hålet från hans icke-agerande och obeslutsamhet innan det ens uppstått. Kommit med idéer, curlat, muntrat upp och underlättat eftersom pejlandet i tystnad och dåliga vibbar är vältränat sedan barndomen.
Han är väl medveten om obalansen och tycks finna den bekväm. Jag vet bäst. Jag löser problemen. Han kan luta sig tillbaka och bara ta emot instruktionerna. Med tiden befästs rollerna. Vi bidrar båda två.
Nu har vi fyra barn och hus på landet med allt vad det innebär. Ansvarsområdena utvidgas. Men obalansen består. Det är på min sida det ökar mest. För två och et halvt år sedan blev han arbetslös och har varit mer eller mindre deprimerad sedan dess. Nu har fått jobb igen, men depressionen har blivit självgående. Med den kom en offerroll och ännu mindre handlingskraft.
Tiden sedan barnen föddes har mitt alkoholberoende inte varit särskilt märkbart. Jag trodde till och med själv att jag var "botad". Några helger då och då, oftast ganska måttligt drickande, en och annan rejäl fylla under de första "nyktra" åren, mindre och mindre när träning och tävling tog över.
För två år sedan ändrade jag mönster till perioder av supande flera dagar eller veckor i sträck varvat med helnykterhet. Nu, den senaste perioden, märkte jag något jag inte tänkt på tidigare. När jag drack på det viset, så tydligt destruktivt, var det som balansen, jämvikten, ökade. Jag visade svaghet. Han tog lite mer ansvar både under tiden och ett tag efteråt.
Som om dricka sprit var det enda sättet att visa att jag inte orkar och kan allt. Och då hade jag långt innan berättat hur pressad jag var och hur hans passivitet påverkar hela familjen. Jag hade flera veckor innan talat om att jag snart kommer att börja dricka igen. Hade högt blodtryck trots att jag är vältränad och närmast underviktig, blev sjukskriven på deltid för utmattning. Jag hade nämnt att jag var rädd att få hjärtinfarkt pga bröstsmärtor då och då och hade sömnsvårigheter och huvudvärk.
Men det var han som mådde dåligt och därför inte orkade, kunde, kände lust att ta tag i något som hade med barnen eller annat att göra. Så jag fortsatte. Ansvar för allt och den som var stark, alltid.
Kanske är drickandet det enda sättet för mig att bli sedd - men blev det inte förrän jag berättade att jag druckit en kvarting nästan varje dag i tre veckor - att visa "nu är det fanimej nog". Ja, ni läste rätt. Jag drack en kvarting varje eftermiddag nästan varje dag, mot slutet ännu mer, i flera veckor utan att få en enda kommentar från honom!
Förmdet är jag som är medberoende och trots alkoholmarinerad hjärna fortsatte utföra allt det jag annars gjorde. Men. Efteråt, när jag berättat hur illa det var och att jag på,allvar trodde jag skulle supa ihjäl mig, ryckte han faktiskt upp sig.
Man skulle nästan kunna tolka det som att jag måste gå in i ett destruktivt drickande för att obalansen i vårt förhållande ska bli en aning mindre uttalad.
Sjukt, eller hur.
Nu kan jag använda den senaste dryckesperioden som omedvetet hot ett tag, som en påminnelse om att även jag kan duka under om trycket blir övermäktigt.
Jag vill inte ha den "utvägen". Nu pågår ett enträget arbete från min sida att bolla tillbaka ansvar, envist delegera, markera när jag behöver vila och när han måste ta över. Rollerna sitter som sten och barnen är ju en del i systemet. De pratar med mig, via mig, vänder sig till mig, som om han inte fanns. Senast igår var tankarna och snuddade vid att köpa en hela vodka och rymma från verkligheten. Borta nu, genom att prata med vänner, skriva här och hårda träningspass.
Vår förändring behöver förankras hos partnern, annars är vi sårbara och ensamma.

Lägger detta under annan tråd i detta forum fortsättningsvis.,

för ditt gensvar. Jag brukar säga att jag provat allt utom behandlingshem, kanske måste jag hamna där till slut. Ska fundera på ditt råd.
mvh Fenix

Visade sambon vad jag skrivit igår.(tack för tipset Bedrövadsambo) Han var måttligt intresserad. Han är den som oftast försöker smita undan känslor, konflikter, dåligt mående. Men tror att det fick honom att tänka till. Jag har förstått på andra närstående att det värsta som finns är lögnen. Därför har jag försökt vara så ärlig jag kunnat, fast jag var a-missbrukare. Skriver frågor och svar som det sett ut hos oss. Varför sover pappa på soffan ? Är han full? Ja det är han..(detta visste barnen så småningom så dom frågade inte ens senaste åren) Vad har du i muggen mamma? Vin.. Du är full mamma? Ja det är jag... Varför dricker du mamma? Jag är beroende av alkohol... Varför söker du inte hjälp? Jag ska försöka minska/sluta själv.. Om du inte klarar det då? Då söker jag hjälp...När ska du göra det då? Om ett tag... Dessa och en massa liknande frågor har jag fått hela tiden av barnen. Har aldrig lovat saker jag inte kunnat hålla. Men skjutit upp hjälpsökandet. Pratat massor om alkohol och beroende. Berättat om olika behandlingar och insikter jag haft om missbruk. Mina barn mår ju betydligt bättre nu, men finns saker som behöver ventileras och diskuteras. Det är som att familjen varit ute på ett isflak på öppet hav och nu blivit räddade. Rädslorna att någon skulle trilla i och att vi aldrig skulle komma levande från situationen finns ju kvar...

Ibland kan det vara så att partnern, eller hela familjen, inte klarar av när man blir nykter, hur konstigt det än kan låta. Säkert värdefullt att få belysa i en familjerådgivning, t.ex. Även om det inte går att laga, så kan det ge värdefulla insikter och lätta på skuldbördan och bekämpa bitterheten.

Har ingenting förändats?
Vi har så mycket kunskaper nu. Så många fler år av forskning. Men har vi lärt oss något? Måste unga människor fortfarande må så dåligt? Det hänger på mig att rädda dig, min älskade dotter, att hjälpa dig läka.

Jag måste tillbaka. Gräva djupt i mina sår. Ta fram minnena som gör så jävla ont. Allt jag försökt glömma för att kunna leva vidare. Jag tror det är bra.
Om det räddar dig, älskade barn, om det jag upplevt kan få mig att förstå dig bättre, har det inte varit förgäves. Jag skulle genomlida det igen för dig.
Jag måste rannsaka mig själv. Våga känna den där skulden utan att slukas av den. Och den gör så ont. Mer ont än såren från det förflutna. Och jag kan ta smärtan utan att vika mig för den, istället bli starkare än någonsin. Använda den. Det är först när man vågar klä av sig alla försvar, möta sig själv alldeles naken, som man kan bli hel och hela. Då kan jag även bära din smärta.
Vi är lika och ändå så olika. Du är stark. Modig. Förstår du det?

Vad hade jag behövt? Nu kanske jag kan svara.
Tillåtelse till mina känslor. Gråten som kapslades in byggde upp ett tryck. Gråten fick inte finnas, inte visas, för då kunde jag skada mamma.
Jag fick höra att jag hade det så bra. Ingen anledning att vara ledsen. Jag som hade det så lätt för mig. Var så bortskämd. Är det en egenskap man föds med? Att vara bortskämd?
Skam.
Det gäller att säga rätt, göra rätt, men vad som är rätt idag är fel imorgon. Allt kan bli fel om man inte kan känna av vad som gäller idag. Ska jag huka mig, säga förlåt, smyga undan? Eller ska jag svara? Vad ska jag svara? Kan hon bli arg på pappa då? Han blir så ledsen. Kan inte försvara sig.
Och det ligger något obehagligt i luften när hon gläfser och hugger. Är det rädsla jag känner? Den sitter som ett illamående i magen och den sitter i hela kroppen, spänd till bristningsgränsen. Hela tiden på vakt, pejlande efter tecken. Rösten blir högre, vassare. Snart kommer upprepningarna, ältandet om gamla händelser, jämförelserna. Kontakten är bruten, att stoppa där är omöjligt. Fastnaglad i köket, orden är som en tornado, jag sugs in och kommer inte ut förrän hon bryter ihop och börjar gråta. Försöker trösta. Ibland går det, men oftast gör jag fel och blir istället måltavlan.
Jag vill rätta till, göra allt bra, försöker, men det blir fel ändå.
Orkar inte mer! Ger upp och går emot istället.
Trycket inifrån lättar om jag äter. Ångest. Spyr. Ångesten tillfälligt borta. Ersätts med skam. Jag är så äcklig. Måste smyga. Kan man se att jag är äcklig. Att jag ljuger och smyger?
Röker mammas cigaretter. Yrseln i början är ett annat tillstånd. Tar bort det som kryper och oroar inuti. En liten kick av spänning mitt i allt det där som är så obehagligt.
En liten klunk av mammas whisky lägger sig som varm bomull i magen och sprider lugn i kroppen. Spänningen - märker de något? - flyttar fokus från obehaget.
Röker morfars cigaretter bakom dasset i sommarstugan. De hemrullade smakar starkare.

Om mamma hade varit stark nog att möta mig. Ta emot gråten utan att anklaga. Om mamma hade varit stark nog att orka ta emot ilskan som ersatte gråten, sedan, när den inte längre kändes som sorg. Hon har aldrig vågat möta sin egen skam, sin egen skuld, sin egen rädsla. Tänk om jag kunnat visa det svåra, det som spräckte bilden av fantasitillvaron hon byggt upp som skydd. Hade allt blivit annorlunda då?

Min stora skuld ligger i att jag gjorde samma sak. En liten stund fick du gråta, sedan orkade jag inte mer. Jag sög in alla känslor. Gråten kröp in i mig. När jag inte kunde trösta blev känslan i mig överväldigande.
Den där känslan som jag lärt mig inte får finnas. Som blev frustration. Som jag lärt mig omvandla till ilska. Så kom ilskan ut. Mot dig. När du var ledsen.
Allt du behövde då var en mamma som orkade bära dina känslor. För du överväldigades av dem. De skrämde dig. De skrämde mig. Jag skrämde dig med min ilska. Förlåt.
Även du lärde dig att tårar inte var ok. De kan göra mamma arg. Även du byggde upp trycket när de inte fick komma ut. Förlåt.
Nu är du arg iställt. Jag hoppas att du fortfarande har förmågan att känna sorgen. Nu orkar jag ta emot den. Jag är annorlunda nu.
Jag har vågat se skulden och bära den. Tänk om min mamma kunnat det.
Det är nu jag kan reparera. Jag har alltid tänkt att alla år av lidande varit helt onödiga. Inget gott kan väl komma ur sådana upplevelser. Men kanske kan det göra det. Kanske är det nu jag kan använda dem och låta dig slippa göra hela resan. Kartlägga de minor jag redan gått på så du kan gå oskadd igenom. Några kommer du vilja trampa på ändå, för att se om de verkligen är så farliga som jag säger. Men jag ska lyfta dig över om du går mot de värsta. De dödliga. Om jag ändå kunde bära dig över allihop?
Det är min skyldighet. Det är jag som lett dig hit.

Västbusmötet i somras slutade med att jag uppgivet tackade för mig och konstaterade att jag får ta tag i detta själv. Den enda hjälp att få var föräldrastöd, en insats innebärande pekpinnar om gränssättning. Jag betackade mig. Har högre utbildning och längre erfarenhet än någon av familjebehandlarna på soc och ingen av dem känner min dotter. Konsekvenser av att sätta gränser utan fingertoppskänsla resulterar i rymningar och självskadebeteende.
Som tur var är skolan tillmötesgående. Jag drog ihop ett möte med rektor, mentor och specialpedagog där jag gick igenom utredningen och förklarade hur man kunde använda testresultaten i läradet. Gav personalen instruktioner om hur de kunde öka möjligheterna för min dotter att börja lyckas, vända upplevelsen av misslyckanden som blockerade hennes inlärningsförmåga och väckte frustration. Hennes mentor gav mer tid och engagemang än yrkesrollen krävde. Direktfeedback till mig vid frånvaro eller problem under dagarna. Skolsköterskan beviljade anpassad kost och frukost på skolan efter jag förklarat att alla sätt att öka välbefinnandet kunde hjälpa skolarbetet. Här fanns stor vilja!
Men hur hjälper man någon som inte klarar av att vara kvar utan kommer sent, går tidigt, avviker mitt i lektionen, sticker iväg innan skoldagen är slut?
Här är vi nu när det gäller skolan.
Vad har de andra myndigheterna gjort då?
Handläggaren på soc har varit mycket bra i kontakten. Jag har kunnat vara helt öppen och ärlig. Han har blivit som en vän, samtalspartner och bollplank. Kanske har det underlättat att jag är socionom, sitter i myndighetsnämnden och är vältalig. Ärligheten har nog ändå varit avgörande.
Dottern beviljades drogtester som första insats, men dessa var jag tvungen att kräva omedelbar verkställighet för. Kvarnarna mal långsamt. En helg i november befann jag mig jagandes under tre dygn då hon dragit iväg till sällskap där drogerna flödade.
Jag efterlyste henne. Polisen kopplades in, men var inte aktiva i sökandet. Jag utredde själv och skickade mängder av upplysningar om namn och adresser till dem hon var med. Ringade in nätverk och upplyste polisen om att de kunde göra tillslag med anledning av efterlysningen och samtidigt hitta langare. Ingenting gjordes. I tre dygn hade jag telefonkontakt med poliser i tjänst, tjatade, skällde på dem, åkte själv runt i bil och letade. Sista kvällen hittades hon och jag begärde drogtestning på plats, den visade flera substanser. Fick även höra av en lokalpolis att de påträffat henne påtänd två veckor tidigare och kontaktat soc. Soc hade ännu inte kontaktat mig. På två hela veckor!
Jag skrev ett komplement till socutredningen och föreslog olika behandlingsformer utifrån det komplexa problemet. Handläggaren konstaterade med ett leende att jag gjort mycket av hans jobb.
Vi har nu hjälp av en extern familjebehandlare som är fantastisk. Riktar in sig på makens passivitet och jobbar stenhårt för att få honom delaktig. Själv har jag värdefullt stöd i henne. Ringde förra veckan när jag fick en tanke på att dricka bort alltihop. Kunde även prata om det!
Dottern har äntligen insett att hon måste bort ifrån drogerna. Hon vill och försöker. Faller på impulsivitet och känslor som övermannar. Säger själv att hon vill ha medicin mot sin ADHD. Jag blev hjälpt av medicin. Suget att dricka försvann. Sömnen blev bättre. Kaoset inuti stillades. Den väg hon själv vill måste provas innan placering på institution där hon bara kommer längre in i identiteten som misslyckad och missbrukare. Känner hon sig överkörd sparkar hon bakut.
Men BUP vill inte hjälpa henne förrän hon varit drogfri ett halvår! De vill heller inte använda sig av en utredning gjord av legitimerad psykolog. "Vi jobbar inte så...."
Jag ser katastrofen och jag ser mig själv trettio år tillbaka. Känner känslan. Oförståelsen, uppgivenheten, bristen på samordnade insatser för problem som hänger ihop och förstärker varandra.
BUP är kvar i konserverade synsätt och principer och hierarkier. Prestige och rigiditet råder. Jag och sochandläggaren träffade BUP-teamet förra veckan. Det vi försökte få fram var noggrannt förberett, motiverat och presenterat. Nickanden och hummanden och påklistrad medkänsla mötte oss. Och svaret. Kom tillbaka när hon varit drogfri ett halvår så får vi se...
Där exploderade jag, mitt i rummet, plockade darrande av ilska och vanmakt ihop mina saker, förklarade sammanbitet att BUP med sin ovilja att möta dottern i somras - innan drogproblemen började - mycket väl kan ha bidragit till den nuvarande situationen och att de säkert förstod att en mamma som ser sitt barn förstöra sitt liv och inte får hjälp kommer att förklara krig mot dem som kan ha orsakat det. Jag anmäler BUP önnu en gång till IVO. Söker bistånd hos soc för privat barnpsykiater. Tack för hjälpen!

Komplexa problem är ingenting för BUP.
I somras ville min dotter äntligen gå med på att träffa någon för sina känslostormar, problem i skolan, sin ångest, låga tro på sin förmåga och känsla av att vara annorlunda. När jag och hennes kompis pratade om våra ADHD-symptom och hur medicin hjälper utbrast hon "det var väl bra för er. Mamma, jag vill också utredas!"
Jag hade nog varit lite hemmablind för vi är så olika i sättet att mina misstankar om att även hon kunde ha diagnosen trycktes bort bland annat för att hon inte har hyperaktiviteten.
En utredning betyder samtal med psykolog och möjlighet till hjälp oavsett vad man kommer fram till så jag bokade tid på BUP för bedömningssamtal. Berättade om hennes beskrivning av sitt mående om hem- och skolsituationen och hur hennes uppväxt varit.
Jag talade också om hur viktigt det var att hon blev lyssnad på och att hon valt att gå dit för att hon ville utredas.
Bedömningssamtalen var långa och intetsägande. En pladdrande sjuksköterska försökte hjälpa psykiatern att prata då denne inte kunde svenska så bra. Mig förstod hon nog inte alls med min högtravande kulsprutesvada.
De kom fram till att min dotter var för instabil och att man därför inte tänkte utreda henne. Dottern upplevde samtalen som meningslösa och mådde dåligt av dem. Det hon sa misstoklades och hon kände sig överkörd.
Det värsta var under ett Västbusmöte som egentligen skulle handla om skolan men där BUP närvarade och inför sju förmdottern okända personer gjorde uttalanden som baserats på feltolkningar. Hon sa efteråt att hon velat kasta saker, skrika och springa ut ur rummet. Jag tyckte hon skulle ha gjort det. Tilliten till vuxna och till att få hjälp grusades helt. Då anlitade jag en privat psykolog som genomförde en gedigen neuropsykiatrisk utredning. Fick bekosta den själv, men värdet av att ta henne på allvar och visa att hon ör viktig kan inte prissättas. Utredningen visade mycket riktigt starka indikationer på ADD (ADHD utan hyperaktivitet)
Dottern vägrade sätta sin fot på BUP efter det tidigare bemötandet och det krävs att en läkare sätter diagnosen med psykologutredning som underlag så vi avvaktade och använde utredningen som stöd för rätt insatser i skolan.
Tyvärr var det för sent. Hennes självkänsla var redan låg och hennes hopp om att klara skolan redan släckt.
Senhösten 2016 började hon med droger.
Fortsättning följer imorgon. Godnatt???

B12 kan man ta blir brist när man dricker.

Check!
Förvånad över hur lite abstinens som funnits under dagen,,,
De relativt små känningarna som infunnit sig har varit lätta att hantera.
Försöker undvika socker också i möjligaste mån, vilket en del påstår lindrar abstinens attacker från nikotin och alkohol..
Tror även att näringstillskottet hjälper till också då det innehåller ett ämne som underlättar också, kanske jag överdoserar detta lite men det känns som det hjälper..!
Lycka till till er övriga som kämpar :-)

Har du orkat börja jobba lite igen, för att få igång vardagen? Säkert bra med lite struktur och rutiner att fästa dagarna på. Önskar dig kraft och mod att fortsätta på den nyktra vägen!

Grattis till 14 månader och fortsätt på din väg. Jag har 1 år om drygt en vecka och lämnar också prover. Har ibland tänkt huruvida jag lurar mig själv, dvs mår jag såhär bra för min egen skull. Kommer jag att bibehålla detta när avtalet löper ut? Eller gör jag det bara för att någon annan kräver det? Jag känner mig trygg i det jag påbörjat och den väg jag valt. Jag behöver dock stanna upp ibland och reflektera. Känner mig så otroligt fri dock och tänker fortsätta på samma sätt med hjälp av AA bla. Grattis återigen, bra jobbat!?

Igår 20 mars lämnade jag mitt sista blodprov. Kändes så himla skönt. Nu kan jag gå vidare. 14 månader utan alkohol och det går bra än. Ni som dricker och läser detta. Sluta borsta för ni kommer må så himla mycket bättre.

Att gå på familjerådgivning kan kanske vara ett steg. Hans bitterhet beror troligtvis på att han inte litar på dig än och det kan ta tid. Du måste nog försöka att vinna hans tillit genom att inte dricka. Ni måste prata med varandra.

Mycket insiktsfullt skrivet, och så sorgligt. Det inlägget ska du skriva ut och läsa högt varje gång du blir sugen. Läs det för barnens pappa också. Kämpa på!

Att se skulden och ta ansvar. Du läker deras sår genom din nykterhet och din vilja att bära skulden och ansvaret. Det är aldrig för sent att få en bra barndom. De hade det förmodligen svårt men sår läker och du hjälper dem. Utifrån det du skriver tror jag du även kan vara ärlig och öppen för samtal med dina barn också. Det du gör är så värdefullt!

Och ångesten när man vet att man måste bryta för att inte allt ska gå åt helvete men inte förmår för man också vet hur jävla jobbig den första tiden är och hur uppgivenheten kan lamslå när man ser framför sig hur det upprepas om och om igen om man inte ger sig in i en kamp som vid tidpunkten känns oöverstiglig.
Kanske du kan ansöka om behandlingshem via socialtjänsten? Man måste ju inte uppfylla kriterierna för LVM om man ansöker frivillig vård via SoL (socialtjänstlagen)
Ring dit och fråga. Anonymt om du inte vill lämna ut dig själv innan du vet om det finns en chans att få det. Motivation brukar ses positivt.

Känner irritation när "folk" tror att inte våra närmaste mår dåligt av supandet. Jag har gått på promenad med en av döttrarna och som började störtgråta när vårt alkoholmissbruk kom på tal. Detta har hänt flera gånger innan vi slutade med a. Jag som mamma mådde fruktansvärt dåligt där och då, för jag visste att detta var mitt fel. En av barnen hade tidigare tvångshandlingar. Hon kontrollerade varje kväll att spisen var avstängd, att alla kontakter var utdragna osv. Var väl livrädd att något skulle hända som var utom hennes kontroll. Den äldsta dottern mådde dåligt på sitt håll periodvis och skyllde på oss föräldrar. Nu kan jag förstå allt detta. Allt handlade om att dom såg två älskade föräldrar gå ner sig mer och mer i missbruket (nu blir jag ledsen...) Spelade ingen roll om dom var hemma eller på annan ort. Dom kände på sig att småsyskon for illa och då även dom själva. "Inte så farligt" Nej, det kanske fungerade hyfsat oftast. Men vetskapen om att föräldrarna inte var vid sina sinnens fulla bruk, att det pågick fyllefester i deras hem. osv.osv. Vad som helst kunde hända. Slagsmål, brand, polis.. Igår drack sambon lättöl på ett kalas när bara sonen var med. Sonen smsade till mig.. Nu serverar dom pappa öl, har inte han slutat dricka? jag svarade: Jo, han har bara druckit någon lättöl vad jag vet. Var inte orolig min son... Detta enda glas öl (lättöl?, folköl?) Gjorde min son orolig, för att han har en konsekvensryggsäck med sig. Han har sett föräldrar som bråkar, som grälar, som däckar, som är dräggfulla. Han har somnat orolig och undrat om mamma och pappa sitter uppe och fyllnar till framför tv:n, datorn?En pappa som sluddrande ropat godnatt, en mamma som luktat fylla när hon kramat godnatt (mamman tagit tandkräm, eller vänt bort ansiktet .) Psykisk ohälsa ökar i vårt land. Kanhända mångas barndom där saker inte fick sägas, eller barnet skäms för det, är orsaken till mycket psykiskt dåligt mående? Att inte veta varför man känner oro, ångest, andra jobbiga känslor som personen förträngt för att det var familjehemligheter...

två dagar innan nyårsafton fick jag för mig att kunna ta ett par glas. Det tog inte många dagar innan det gamla onda kretsloppet snurrat igång igen och där är jag fortfarande fast. I dålig kondition, tjockare än någonsin, måste få ett stopp nu igen. Vet i alla fall att när jag lyckas sätta på korken igen, så går det aldrig att ta ett enda glas igen. Då hamnar jag här och det tar lång tid igen att göra ett nytt försök. Faan vad jobbigt med alkohol, skulle vilja bli tvångsinlagd på en tork:(

Grattis till tre nyktra veckor Pärlan.
Jag har varit nykter i över 40 dagar och börjar känna att livet är på väg tillbaka. Visst kan jag få impulsivt sug ibland, känna uppgivenhet. Livet som nykter är inte bara en dans på rosor, men det är det inte för dem som inte har våra problem heller. Även om vi tycks tro det ibland, att alla är så lyckade och har det så bra. Så är det sällan, alla har sina problem . Att döva det med a löser , som vi vet inget.
Skapar bara ångest, skam och självförakt.
Jag tror att när man kommer över sorgen efter sin följeslagare ,ambivalensen och rastlösheten lagt sig, kan hitta tillbaks till sitt " riktiga jag".
Jag känner mig starkare och tryggare för varje dag som går, men vet att jag ständigt måste påminna mig om varför jag inte ska dricka. Då blir det inte så svårt. Jag har aldrig gillat den jag blir som onykter. Blir aldrig dum eller agresivt , bara korkad och patetisk. Däremot har jag verkligen älskat känslan av att släppa kontroll och krav, få försvinna bort.
Nu lever jag, med allt vad det innebär:)
Kämpa på pärlan, du är inte ensam.

Grattis R bra jobbat ?

Klokt att börja med antabus tror jag. Då får din vilja hjälp på vägen. Automatiska tankar som poppar upp kan man lära sig bryta med medvetna tankar. Typ om man ofta tänker "jag kan inte", så kan man istället direkt tänka medvetet "jag ska prova och göra mitt allra bästa". Så när din hjärna börjar försöka övertala dig att "bara dricka lite" så kan du istället medvetet tänka... Ja, det bestämmer du. Kämpa på!