Jag har haft alkoholproblem något år. Mitt största problem tror jag är att även partnern är törstig. Vi har försökt att vara nyktra några veckor och leva hälsosamt. Oftast har det lyckats. Nu den senaste tiden har det spårat ur med alkoholen. Vi har skött jobbet båda 2 men druckit så gott som var och varannan kväll. Det är ofta jag varit rädd att polisen ska stoppa mig på morgonen på väg till jobbet. Jag har varit rädd att jobbarkompisar ska känna lukten av fylla. Det har även synts i ansiktet, svullnad, trötthet, bakfylle-ögon. . Jag tycker jag har fått lite krämpor som förmodligen varit alkoholrelaterade. Kramper och domningar, högt bltr. yrsel. Jag har barn äldre och yngre. Ett av barnen har jag diskuterat mycket med om alkohol, alkoholism osv. Hon har frågat mig när jag ska söka hjälp? Jag har svarat lite vagt och försökt att komma undan med olika svar. Min bakgrund är som många andras alkoholism i släkten. En pappa som var väldigt charmig och glad, men beroende av alkohol. Jag minns tillbaka på barndomen som ändå var fin och trygg mestadels p g a en stark och trygg mamma. En mamma som ställde upp på oss ungar till 100%. En mamma som aldrig drack när vi var barn. Mamma gav oss självkänsla genom att ge beröm och styrka. Hon gav mig kraft för att ge mig ut i livet med nyfikna ögon. Ändå trillade jag dit. Jag har varit medveten om faran och även sagt till mina syskon att jag kan bli alkoholist, jag vill inte men ibland blir det inte som man vill. Flera av mina syskon har problem med A. 2 har slutat helt, en med hjälp av bl a AA. Min nya chef som har jobbat med missbruk har pratat med mig, efter att ha fått ett mail av min dotter. Dottern skrev att jag behöver hjälp med mitt alkoholproblem. När chefen sa detta kändes det som om någon dragit ner byxorna på mig... Chefen var förstående inte alls fördömande. Det märktes att hon var van att hantera detta. Efter samtalet drack jag 2 planerade pubkvällar. Sedan dess har jag varit nykter snart 4 veckor!! Det känns fantastiskt, men jag vet att faran lurar bakom hörnet. Känslorna går lite upp och ner. Ibland har jag känt mig euforisk, andra gånger har jag tänkt på separation och andra jobbiga saker. Vet ej hur det blir med mig och sambon som nu försöker hålla sig nykter, efter påtryckningar från barnen. Vi är så olika när det gäller A. Jag har för första gången i mitt liv tänkt att leva helt nykter!! Jag har aldrig förr tagit orden i min mun. Nu efter mycket tänkande, läsande om A, hört berättelser om A och hur barn påverkas av förälders missbruk, känns det som det enda rätta för mig.Jag tänker även på andra som har lyckats sluta med A som varit långt ner i träsket. Dessa starka människor, då vill jag också vara stark!! Kram på er:)

Det finns ju massor av bra grejor på forumet. Har funderat på att skriva upp dom bästa och spara på något sätt... Tankar och funderingar som andra skriver om och som passar på mig också.

Känner irritation när "folk" tror att inte våra närmaste mår dåligt av supandet. Jag har gått på promenad med en av döttrarna och som började störtgråta när vårt alkoholmissbruk kom på tal. Detta har hänt flera gånger innan vi slutade med a. Jag som mamma mådde fruktansvärt dåligt där och då, för jag visste att detta var mitt fel. En av barnen hade tidigare tvångshandlingar. Hon kontrollerade varje kväll att spisen var avstängd, att alla kontakter var utdragna osv. Var väl livrädd att något skulle hända som var utom hennes kontroll. Den äldsta dottern mådde dåligt på sitt håll periodvis och skyllde på oss föräldrar. Nu kan jag förstå allt detta. Allt handlade om att dom såg två älskade föräldrar gå ner sig mer och mer i missbruket (nu blir jag ledsen...) Spelade ingen roll om dom var hemma eller på annan ort. Dom kände på sig att småsyskon for illa och då även dom själva. "Inte så farligt" Nej, det kanske fungerade hyfsat oftast. Men vetskapen om att föräldrarna inte var vid sina sinnens fulla bruk, att det pågick fyllefester i deras hem. osv.osv. Vad som helst kunde hända. Slagsmål, brand, polis.. Igår drack sambon lättöl på ett kalas när bara sonen var med. Sonen smsade till mig.. Nu serverar dom pappa öl, har inte han slutat dricka? jag svarade: Jo, han har bara druckit någon lättöl vad jag vet. Var inte orolig min son... Detta enda glas öl (lättöl?, folköl?) Gjorde min son orolig, för att han har en konsekvensryggsäck med sig. Han har sett föräldrar som bråkar, som grälar, som däckar, som är dräggfulla. Han har somnat orolig och undrat om mamma och pappa sitter uppe och fyllnar till framför tv:n, datorn?En pappa som sluddrande ropat godnatt, en mamma som luktat fylla när hon kramat godnatt (mamman tagit tandkräm, eller vänt bort ansiktet .) Psykisk ohälsa ökar i vårt land. Kanhända mångas barndom där saker inte fick sägas, eller barnet skäms för det, är orsaken till mycket psykiskt dåligt mående? Att inte veta varför man känner oro, ångest, andra jobbiga känslor som personen förträngt för att det var familjehemligheter...

AlkoDHyperD

Att se skulden och ta ansvar. Du läker deras sår genom din nykterhet och din vilja att bära skulden och ansvaret. Det är aldrig för sent att få en bra barndom. De hade det förmodligen svårt men sår läker och du hjälper dem. Utifrån det du skriver tror jag du även kan vara ärlig och öppen för samtal med dina barn också. Det du gör är så värdefullt!

Bedrövadsambo

Mycket insiktsfullt skrivet, och så sorgligt. Det inlägget ska du skriva ut och läsa högt varje gång du blir sugen. Läs det för barnens pappa också. Kämpa på!

Visade sambon vad jag skrivit igår.(tack för tipset Bedrövadsambo) Han var måttligt intresserad. Han är den som oftast försöker smita undan känslor, konflikter, dåligt mående. Men tror att det fick honom att tänka till. Jag har förstått på andra närstående att det värsta som finns är lögnen. Därför har jag försökt vara så ärlig jag kunnat, fast jag var a-missbrukare. Skriver frågor och svar som det sett ut hos oss. Varför sover pappa på soffan ? Är han full? Ja det är han..(detta visste barnen så småningom så dom frågade inte ens senaste åren) Vad har du i muggen mamma? Vin.. Du är full mamma? Ja det är jag... Varför dricker du mamma? Jag är beroende av alkohol... Varför söker du inte hjälp? Jag ska försöka minska/sluta själv.. Om du inte klarar det då? Då söker jag hjälp...När ska du göra det då? Om ett tag... Dessa och en massa liknande frågor har jag fått hela tiden av barnen. Har aldrig lovat saker jag inte kunnat hålla. Men skjutit upp hjälpsökandet. Pratat massor om alkohol och beroende. Berättat om olika behandlingar och insikter jag haft om missbruk. Mina barn mår ju betydligt bättre nu, men finns saker som behöver ventileras och diskuteras. Det är som att familjen varit ute på ett isflak på öppet hav och nu blivit räddade. Rädslorna att någon skulle trilla i och att vi aldrig skulle komma levande från situationen finns ju kvar...

Ellan

Vill bara skriva TACK för att du delar med dig av din resa.❤ Jag har snart ett års nykterhet och de senaste veckorna har många gamla minnen dykt upp. Skönt att läsa i din tråd och det känns som att vi kommit till samma insikt. Detta med barnen som fått vara med under min aktiva period smärtar mig oerhört. Men precis som du skriver så hjälper öppenhet och ärlighet långt.
Tack!❤

Att du snart firar 1 år! Jag läste lite om ditt liv. Vilken tur och inre styrka hos dig som gjorde att du tog emot hjälp. Det är nog det som är hemligheten lite att våga blotta sitt missbruk. Att göra det frivilligt eller bli tvingad. Jag hade ju äldre barn som "tvingade" mig inse faktum genom att maila min chef. Det svåra blir ju dom som inte lyssnar och dom som inte har chefer( egen företagare, arbetssökande, förtidspensionärer). Då finns inte mycket att sätta emot från anhörighåll. Grattis igen, Mycket bra jobbat !!

Bedrövadsambo

Lögnerna är värst faktiskt. De skadar tilliten och respekten. Att din dotter mailade din chef när du gång på gång själv sköt upp hjälpsökandet är en enorm kärlekshandling. Modigt också. Henne ska du vara stolt över ❤️ Och dina andra barn också förstås. Jag är säker på att de är jättestolta över dig!

Har tittat på en del information som Camilla Kuylenstierna ger om sitt beroende och behandling hon arbetar med. Hon säger att det är väldigt få som klarar att sluta på egen hand. Vad tror ni om det ? Att skriva och läsa på forumet har gjort min resa lättare. Jag har läst massor av böcker och sett filmer om beroende. . Undrar nu om min nykterhet är instabil eftersom jag inte haft annan hjälp? Jag känner ändå att jag har redskap vid sug. Och att jag aldrig vill dricka någon mer gång.

Kanske Camilla utgår ifrån samma problematik hon själv hade? Hon var ju riktigt illa tilltygad av alkohol och även som medberoende. En fantastisk människa som debatterar om alkoholism på ett väldigt bra sätt.
Har du läst hennes bok AnsvarsFull? Det var mycket den som fick mig att fatta att jag själv är alkoholist.....

Jag klarar också det hyfsat bra själv men det beror på vad man menar med "själv"
Ensam och inte har någon att anförtro sig åt?
Läkarkontakt?

Tack för ett fint inlägg ovan, det får mig att tänka på mitt liv som varit.
Men inte se bakåt, det hjälper inte - det gör bara ont.
Se nu och framåt.

Varm kram

jag har läst den boken, även dom flesta andra som handlar om beroende och alkohol. Tycker också Camilla har mycket att dela med sig av om missbruk. Jag har ingen beroende-kontakt alls förutom forumet. Har ju vänner som vet att jag slutat med a. Tycker att det har gått fruktansvärt bra för mig ändå. Jag är förundrad själv! Undrar bara hur vanligt det är att kunna sluta utan annan hjälp. Kram

Jag tror att det är väldigt individuellt. En del behöver sina AA möten dagligen. En del inte alls. För en del räcker det med en kontakt då och då.
Har man dåliga värden så behövs ju läkarkontakt. En del vågar vara öppna mot omgivningen o.s.v. En del är väldigt ensamma och då är ju problematiken svårare. Men möjligt är det :)

Jag upplever att jag har programmerat om min egen hjärna.
Visualiserar mig själv som nykter och sen har jag lagt om hela min livsstil.
Träningen hjälper mig otroligt mycket. Fokus och motivationen ligger där istället.
Gillar det. :)

Hönapöna

Lite diffust med begreppet "sluta på egen hand". Vet inte riktigt vad hon menar.

Någon slags informationshämtning bör väl ske antingen om det är via professionell hjälp eller genom självhjälp.
Jag tror visst man kan sluta på "egen hand" om man själv letar efter info om vilka vinster som finns av att sluta/skära ner sin konsumtion. Även vilka risker det finns vid riskbruk/missbruk om man väljer att fortsätta.

Gå på AA-möten eller skriva/läsa i forum som detta tror jag är väldigt individuellt angående känslan av stöd.

Nja, "på egen hand" gnager lite i huvudet eftersom det inte spelar någon roll vilka mediciner man äter, behandlingar man går på om man inte är beredd att kämpa själv. Det är ju trots allt en själv som måste göra jobbet även om behandlingar ger en verktyg till att lyckas.

men ännu viktigare är att man slutar med A för sin egen skull!
Jag har, precis som du miss lyckad, slutat helt utan professionell hjälp, mediciner eller antabus. Forumet och tidigare erfarenheter har varit mitt stöd.
Jag upplever detta att klara det på egen hand som en stor trygghetsfaktor. Lyckas man så kan man lita på sig själv.
Och man lyckas om man verkligen bestämmer sig för det.

Nu menar jag inte att det är fel att ta hjälp av andra personer eller mediciner. För det viktigaste är att man kommer i från A-träsket, och då är alla medel bra i ett första skede.

Den frågan du ställde i #192 miss lyckad, om din nykterhet är instabil. Nej, jag tycker tvärtom. Om du är medveten om att du ska fortsätta att bevara din nykterhet och arbetar med den, så kommer den att fortsätta att vara stabil och varaktig. Fri, trygg och nykter.

är ju också en slags "hjälp" för många. Jag får absolut mest hjälp härinne.
Hade inte alls varit lika enkelt om jag inte haft alla er som peppar, stöttar, hejar på och inte minst förstår.hur det känns...
Hade jag inte haft forumet så vet jag inte hur det sett ut idag. Vet att det hade varit otroligt mycket svårare.

Ha en lugn fin vit lördag
<3

Hade jour inatt. Fick samtal från sonen att sambon var full...Fy vad jag hatade sambon i det ögonblicket. Sonen sa att han hade sett att sambon dolde att han drack. Och att han inte ville att sonen skulle se ölen. "Usch vad jag hatar att jag kan se dom tecknen, att han dricker, jag hatar att känna oro" sa sonen. Jag hatar också att känna oro sa jag. Och tecknen som gör att pappa döljer något, kan nog vem som helst se... Var inte orolig sa jag. Ville separera, såra, skälla... Jag var riktigt irriterad och arg när jag kom hem i morse. Har sagt till sambon att vi måste separera. Kanske att han ska flytta denna gång. Han hade suttit i källaren och druckit. Jag sa till honom att det är inte normalt. Vi får se vad som händer. Känner att min tillit till honom är borta. Han har inte lovat mig att inte dricka, men han vet min önskan. Känner att känslorna för honom minskar. Jag vill inte ha alkohol i mitt hem. Jämför med droger. Vilken narkotika-missbrukare kan ha droger hemma, utan att så småningom falla dit? Man kan inte droga lite om man drogat mycket innan!! Känner att detta a-problem har han haft väldigt länge...Jag har nog med mig själv. Vill/orkar inte ta ansvar för hans problem. Fixar han inte detta så är det kört för oss. Sa till honom att han alltid sabbar alla framtidsplaner och att han alltid gjort det..(finns ju många trista orsaker till våra tidigare separationer) Känner mig lite nöjdare på kvällen. Träffade en berusad vän på pizzerian. Han kände inte igen mig.. Vi pratade om min nykterhet. Jag sa att det var lättare att sluta dricka helt, än att försöka minska som är dömt att misslyckas för de flesta. Han såg faktiskt imponerad ut...Jag håller i min nykterhet, det är jag värd. Tror på Pi 31415 att min nykterhet är stabil stark och trygg. Så klart har forumet betytt massor för mig också.Ha en fin kväll... Kram

Jag och en väninna beställde biljetter till Lena Philipssons show. Det ska bli kul. "Jag är ingen älskling, du är ingen vän". Tycker det passar på alla som känner besvikelse. Bra att man kan uttrycka sin besvikelse, sorg och vrede kreativt. Hennes liv tog ju också en vändning pga alkohol. Idag känns livet okey. Vi får se hur det blir. Har fattat ett tag att sambon inte bearbetar sitt missbruk utan kör "vita knogarna" vilket gör att man hamnar i fyllespåret igen. Tyvärr kan jag inte "slå in" kunskap och fakta om missbruk i honom. Alla har sin väg. Vi får se om vår väg delar sig eller om vi fortsätter tillsammans. Inget förhastat, men jag vill LEVA, inte bara överleva....

Hej, ser här att du fått flera kloka svar och hoppas du känner dig hjälpt av dem. Det är många som klarar att ändra sina alkoholvanor med hjälp av självhjälp av olika slag. Så som flera beskriver ser det olika ut för olika personer, finns nog lika många sätt att göra en livsstilsförändring som det finns människor. Varje människa är expert på sig och sitt liv och när du skriver att läsa här på forumet har gjort din resa med alkoholen lättare så har det varit hjälpsamt för dig.
Det hörs att du är insiktsfull och kommit fram till vad du behöver just nu, strategier om du känner sug, att du kan skriva och läsa här och att du bestämt dig för det du vill med alkoholen, sånt är väldigt många hjälpta av. Kanske vill du ta hjälp av annat framöver men just nu fungerar detta bra för dig.

Du är igång och det hörs att du är på den väg du vill vara när det gäller alkoholen!

Varma hälsningar,
Rosette Alkoholhjälpen

Jag är övertygad om att du kommer göra ett bra val även nu.
Jag är glad att du fortsätter ditt spår oavsett.
Det är det viktigaste.

Varm kram