Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig i vad du skriver om revbenen@Andrahalvlek😅Idag är det sämre för mig. Du är en kämpe man kan inte säga något annat🤗
Önskar dig en fin, lyckosam och tålamodsprövande resa🌺

Idag ska jag köra totalt cirka 40 mil med både min mamma och min ex-svärmor i bilen. Vi ska hälsa på äldsta dottern, som har bott i Smålandsskogarna i över ett år nu utan att mormor och farmor har fått se hur hon och hennes sambo bor. En viktig resa.

Jag utgår från att det går galant från början till slut - allt annat hanterar jag om det uppstår. Min mamma är en ”bredvidbilförare” i den meningen att hon har tusen synpunkter på mitt körande. Hon stampar hårt i golvet när hon tycker att jag behöver bromsa. ”Ser du den” gastar hon titt som tätt. En prövning för tålamodet minst sagt. Idag ska mitt tålamod få lite träning helt enkelt.

Mina revben gör fortfarande ont. Jag får ta det försiktigt varje gång jag rör på mig, i slowmotion. Men när jag sitter still känns det bra. Mitt promenadtempo är rullatortempo, och det passar ju också utmärkt just denna helgen då det är min mamma som bestämmer promenadtempo.

Min dotters promenadtempo klarar jag inte ens fullt frisk längre. Hon påminde mig häromdagen: ”Mamma, bara för några år sedan var det tvärtom. Det var jag som inte hängde med i ditt tempo.” Så är det. Man kan inte leva på gamla meriter.

Kram 🐘

@Axianne Wow! Minnet är märkligt. Riktigt jobbiga perioder i livet blir liksom raderade. När vår yngsta dotter föddes svårt sjuk 1999 skrev jag också dagbok på nätet, så kallad blogg. Först för egen del, sen för att kunna berätta för henne en dag hur turbulent hennes första tid i livet var, men senare mest för att få kontakt med andra. Likasinnade. Jag var tidigt ute på det tåget, att hitta likasinnade på nätet.

Men jag har inte förträngt att jag har skrivit, som du har gjort. Det är riktigt läskigt att du har gjort detta och sen glömt bort det helt. Och nu när du läser förstår du verkligen begreppet att vara nykter på vita knogar. Vi ser det här på forumet ibland också - folk som kämpar envetet men inte riktigt kan/vågar/vill ta sig över på andra sidan. Till den sidan där vi kan säga att vi slipper dricka - och att nykterheten är en gåva som vi har gett oss själva 🙏🏻

Kram 🐘

I quit drinking 397 days ago.
1 year, 1 month and 1 day.
It is never too late to be what you might have been. (George Eliot)

Så började jag skriva här igår kväll medan jag tittade på Idol. Men så fastnade jag. Tanken var att jag skulle skriva ett kort inlägg om en viss företeelse men hittade inte rätta formuleringen så jag googlade. Jag sökte på ett specifikt begrepp jag brukade använda förr för att beskriva hur jag betedde mig när misslyckades i mina försök att bli nykter. Jag har haft det här ordet snurrandes i huvudet ett tag nu och kände att jag behöver skriva av mig.

Dock hade jag på något vis alltså tappat bort min definition av det eftersökta ordet som kan tolkas på flera sätt. Jag tänkte att någon annan säkert hade en bra beskrivning som jag kunde låna och som kunde förklara vad det var jag menade. I sökresultatet på Google fann jag snabbt en blogg vars titel verkade relevant. Jag klickade mig in, började läsa och fastnade i texten med stigande intresse.

Kvinnan som skrev var på sin fyrtiosjätte nyktra dag i december 2013 och mådde skitdåligt. Jag fick en stark känsla av igenkänning kombinerat med ganska mycket obehag när jag läste hennes frustrerade ord och förstod att hon led svårt på vita knogar i sin påtvingade nykterhet. Hon beskrev ganska detaljerat sin ångest, sitt växande sug, sin rädsla för återfall och hur hon våndades. Med ens var det mer att jag upplevde déjà vu och lite obehag när jag fortsatte till nästa inlägg. Jag visste direkt att jag har läst den här bloggen förut. Jag kände verkligen igen texten och även illustrationerna så jag tänkte att det kanske var från den här sidan jag fått begreppet jag googlat, för det återkom på flera ställen i hennes ord.

Jag backade med växande nyfikenhet till bloggens huvudsida och hittade det första inlägget som var från oktober 2013. Det var hennes dag nummer ett som nykter. Det var då jag började inse vad det var jag läste. Jag behövde inte läsa många rader förrän det nästan svartnade för ögonen på mig. Det jag fann var skrämmande, förvirrande och väldigt märkligt. Jag sitter här nu och känner mig helt golvad av slumpen. Ibland är livet en gåta och leder till de mest oförklarliga ting.

Det var min blogg. Mina ord. Först tänkte jag att det kan väl inte stämma, men ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. När jag kom fram till raderna där hon beskrev hur hon natten innan druckit ur sin sons flaskor från när han tog studenten och ersatt dem ett antal gånger med nya så visste jag med säkerhet. Det var mina ord. Jag såg på ordvalet, interpunktionen och satsbyggnaden att det var jag som skrivit men jag hade först inte ett enda minne av att jag bloggat på den här sajten. Jag gick till bloggens inlogg där det fanns en länk för att återfå sitt lösenord och jag angav min tidigare hotmailadress som jag inte använder idag men har kvar. Tio sekunder senare var jag inloggad.

Sakta återkom fragmentariska minnen från den här tiden. Under oktober 2013 till april 2015 har jag skrivit över 100 bloggar i dagboksform som började med min första ångestfyllda dag i behandling efter att jag blivit påkommen med att dricka på jobbet. Vissa inlägg är långa, vissa bara några korta rader. I början skrev jag varje dag för att sedan mot slutet bara lägga in några ord då och då, ständigt upprepande mantrat att jag är ju i alla fall nykter.

Jag har nu läst igenom alla inläggen från början till slut under kvällen och natten, och jag är helt ställd och ganska berörd. Lite skakad till och med. Vilken lucköppning! Jag minns vissa händelser mer eller mindre tydligt medan annat är som bortblåst ur mitt minne och jag har helt förträngt att jag skrivit så här detaljerat i en dagbok även om jag nu börjat minnas mer av att jag bloggade på den här sajten. Det som varit allra mest tydligt när jag nu återknutit bekantskapen med mina egna ord nio år senare är att jag var lyckligt ovetande om att jag skulle gå ned mig totalt och att jag ifrågasatte om jag verkligen var alkoholist. Jag såg inget liv av värde framför mig, och det blev ju en självuppfyllande profetia.

Jag konstaterar nu att även om jag var mycket rädd för återfall hade jag ändå ett datum då jag planerade att dricka igen. Jag led oerhört av sug, ångest och sorg. Jag skrev mycket om den behandling som jag genomgick och de ständiga AA-möten som jag räknade i timmar och hängde upp mitt liv och min nykterhet på. Jag försökte hitta min andlighet, men lyckades inte helt och jag uttryckte hela tiden hur tomt och innehållslöst mitt liv var trots att jag ännu inte förlorat allt. Dock var jag mycket medveten om att jag hade det bra egentligen och var lyckligt lottad. Det är så märkligt att läsa mina egna ord från en tid då jag slets mellan hopp och förtvivlan men mest ägnade mig åt självömkan.

Jag har nu skrattat lite åt mina egna ord men faktiskt inte gråtit alls när jag läst ikapp, även om jag garanterat grät då när jag skrev. Jag mår ju så mycket bättre idag, men det blev värre innan det blev bättre. Mycket värre. Tänk om jag vetat? Sista inlägget 2015 var lite mer än ett år innan jag slutligen blev av med jobbet efter svåra återfall och därefter gick det åt helvete med full fart.

Det har varit så mycket märkliga händelser i mitt liv på sistone och jag är rädd att det är minnet som spelar mig ett spratt. Det jag upplevt igår kväll och i natt är extremt märkligt. Jag tänker att jag undermedvetet haft behov av att hitta tillbaka till min gamla blogg och det är därför jag fann den, även om jag först inte förstod att den var min. Jag var ärligt talat helt chockad att det fungerade att logga in med min e-postadress, men när jag började läsa från dag ett så kom ju många av mina minnen tillbaka.

Jag är glad och tacksam för den här överraskande upplevelsen. Nu kan jag spara de här erfarenheterna och jämföra mitt mående då med hur jag mår i min nykterhet idag, och det är som dag och natt. I min strävan att förstå vad som är skillnaden mellan min nykterhet då och nu har jag genom att hitta min gamla blogg nu fått en pusselbit till.

Jag tror Gud vill säga mig något, ödet eller slumpen kan väl inte hitta på så här märkliga saker? 🎀

@sattva @kaveldun @majken och @andrahalvlek tack för fina hälsningar! 🙏🏻🌸
Fredag- en högst efterlängtad.
Lång och mycket intensiv vecka full av förbryllan kring mitt arbete och organisation just nu men jag försöker att hålla allt märkligt och konstigt lite utanför min sfär ety jag är så rädd om min arbetsglädje, lust och nyfikenhet.
Det är ett högst aktivt och reellt val jag gör för att inte hemfalla åt för mycket klagan- även om jag stundtals finner vissa saker obegripliga.
Kanske blir det begripligt? Kanske kommer en dag när det inte går att välja bort.
Den dagen är inte idag.
Idag har jag haft ett roligt och BRA möte med ett gäng chefer som är är chef för. Jag har fantastiska medarbetare. Det är verkligen en källa till daglig och stundlig glädje, jag har roligt just för att vi är så olika och hur ska olika kunna gå mot samma mål? Det är kul, det gör att man får vända och vrida på tankar och utforska drivkrafter och det kan man aldrig bli klar med, ett lärande hela tiden som tur är.

Renovering pågår på landet (igen…) men vi har ju pausat ett bra tag så det är okej, och inte så övermäktigt. Katterna, vilka gosiga, springer snabbt, klättrar överallt- sen är det plötsligt tyst så ligger de ihopsurrade som två kanelbullar på nåt varmt ställe.
På kvällarna ligger de på mig.
Är fortfarande lite förkyld, vaknar med lite huvudvärk- tur baristan är i tjänst alla dar i veckan.
I helgen väntar svampplockning och lite hemma-pyssel. Promenad och inte minst- vila. Ha en fin fredag! Kramkram 😻😻

Sovit gott i natt. På rygg. Tack och lov, säger jag. Min sömn är verkligen mitt sorgebarn och det sista jag vill just nu är att sömnen börjar strula igen. Jag tar fortfarande 1/2 tablett propovan och 1 zopiklon innan jag ska sova. Vågar inte riktigt låta bli. Totalt livrädd för att sömnen ska börja strula igen.

Nästa vecka ska jag träffa läkaren. Tills dess hade jag tänkt sluta med sömnmedicinen. Han ville det. Han sa att jag skulle ta tabletterna varannan dag. Hade tänkt att komma till skott med det lagom till läkarbesöket, men sen kom det här med revbensskadan. Att somna på rygg utan att vrida och vända på mig, vilket är omöjligt pga smärtan, kändes ursvårt att ens försöka göra.

Nåväl, jag får erkänna att jag inte har slutat med medicinen och sen får vi ta det därifrån. Det mesta annat känns positivt, och för mig är det viktigt att både orka jobba och känna mig riktigt nöjd med det jag gör under mina två timmar på jobbet.

Och det gör jag. Jag känner mig riktigt nöjd. Jag får repetera programvaror, planera, strukturera och fullfölja arbetet - och jag får ett faktiskt resultat, som ser riktigt bra ut. Och allt gör jag utan minsta tidspress. Optimal start på återgången i arbete. Tycker jag. Får se vad läkaren säger.

Kram 🐘

@Vjlo Grattis till 7 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Mindre oro är verkligen en fördel. Mer chill? Tålmodig med dig själv och andra? Mer kreativ? Vikten är sekundärt. Nykterheten först.

Kram 🐘

48 dagar - i morgon 7 veckor utan... Tiden går...
vad har blivit bättre...
jag skulle nog säga stabilitet i humöret, mindre rejäla dippar, och mindre oro. det beror såklart mycket på jag slipper ångra tankar jag hade när jag satt hemma och gjorde av med flera (typ 4-6) flaskor öl på en kväll, ett par kvällar i veckan.
vikten slutade rasa, jag tror det kan handla om att jag käkat lite mer kakor ;-) men det spelar ingen roll, mitt "bmi" ligger ändå bra till för min ålder även om jag skulle vilja det låg närmare 20 än precis på 25 som det gör nu.

körövning har det inte blivit än. var nog med aktiviteter denna vecka, men jag tror jag får starta vilken vecka jag vill

@Varafrisk Usch, stackars dig! Värre på tredje dagen låter ju verkligen trist. Då ska jag köra tur och retur 40 mil över dagen.

Men jag tror inte att jag har knäckt några revben, då skulle det göra ännu mer ont. Jag kan gå och röra mig, men jag går som en zombie. Inga hastiga rörelser. Och när jag sitter still känns det okej, så jag kan jobba vid datorn.

Mest trist är att jag inte kan sova på högersidan. Det är min favvosida.

Kram 🐘

Kebne1 blir inte betygsatt av elever men man undrar ju hur andra lyckas så bra med allt men inte jag.. Rektorn är medveten om min känsla och jag har ifrågasatt betygsättningen men blir meritvärdet högt blir ju rektorn nöjd. Jag var facket men lämnade det då man aldrig ville driva arbetsrättsliga saker. Jag går min väg nu kommer inte ta några konflikter i korridorerna inga andra gör det. Nåväl mitt sämstaval ever utbilda mig till lärare.

@Andrahalvlek För en tid sedan så skrev jag i din tråd att jag inte skulle skriva ngn mer gång i din tråd eftersom jag uttryckt mig inte så bra h dig. Jag tänker du vet. Fast ibland behöver man gå vidare å när du skriver att du har trillat och slagit i höger sida så gjorde detsamma idag. Ibland blir det en låsning, kan vara en pytteliten förhöjning i vägbanan och jag faller som en fura. På lunchen hände detta mig idag…så j-a ont på höger sida. Ringde 1177. Är hypokondriker. Troligtvis spräckt revben. Blir värre på tredje dagen…kul att veta🙈 Så jag känner igen mig i vad du skriver. Men har ju min man som kan hjälpa mig.

Krya🥰

@miss lyckad Helt rätt tänkt. Är det lätt så är det rätt. Vilket himla bra säg! Det snor jag för framtida bruk. Ha det så himla skönt i Norrland 🥰

Kram 🐘

Tack Andra Halvlek och Sisyfos för fina, peppande inlägg💕. Just idag mår jag toppen🌟Jag är och hälsar på i Norrland. Solen skiner, och just nu känns det som om det mesta stämmer. Vi får se om det håller i sig, med att vara nöjd med livet🌟och att förändra det som skaver. Jag tänker mer och mer på att tiden är utmätt, och att jag måste göra saker för min skull. Att leva livet som jag själv vill. Våga ta steg framöver, som inte är helt givna. Vi får se vad som händer och sker. Är det lätt så är det rätt, ungefär. ❤️

Tack Andra Halvlek och Sisyfos för fina, peppande inlägg💕. Just idag mår jag toppen🌟Jag är och hälsar på i Norrland. Solen skiner, och just nu känns det som om det mesta stämmer. Vi får se om det håller i sig, med att vara nöjd med livet🌟och att förändra det som skaver. Jag tänker mer och mer på att tiden är utmätt, och att jag måste göra saker för min skull. Att leva livet som jag själv vill. Våga ta steg framöver, som inte är helt givna. Vi får se vad som händer och sker. Är det lätt så är det rätt, ungefär. ❤️

Jag har lyckats sova. På rygg. Ovant. Högersidan är annars min favoritsida att somna på, men det gick inte ens att ligga på vänstersidan utan att det gjorde mer ont. Det gör ont när jag hostar och när jag tar i med högerhand/arm. Kände det tydligt när jag drog i handbromsen när jag kom hem.

Fraktur har jag sannolikt inte. Då hade jag haft mer ont. Jag får gå lugnt som en zombie, och så fort jag sitter still känns det okej. Det gick okej att köra bil igår kväll och sannolikt går det då även okej att jobba mina två timmar per dag.

Ingen gympa på några dagar. Men det är okej, det var ett äventyr för mig att lära mig spel padel och sådana ska väl ge några blessyrer. Det kunde gått mycket, mycket värre. Jag kunde ha landat på armbågen tex. Nu sträckte jag mig efter bollen så jag landade på bröstkorgen. Hela min kolossala kroppstyngd på mina stackars revben.

Mina största bekymmer nu: 1) hur fan ska få på mig en bh, 2) hur ska jag lyckas baxa upp morsans rullator i bagagen? Vi ska köra till äldsta dottern på lördag och morsans rullator ska ju in och ut i bagagen några gånger då. Äsch, jag får väl använda vänster hand i huvudsak och hjälpa till med benen.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Aj! Det är inte skönt att ha ont på sidan och revbenen. Stackars dig💕. Det enda som gäller är ju vila. Hoppas det inte gör för ont och att det snabbt går över. Ja, träning kl 20 är för sent för mig med. Det är då man sitter och varvar ned inför läggdags. Bra att du inte har något inbokat to och fre.

Ha en bra dag och krya på dig❤️

PS. Inga aktiviteter inbokade alls tor-fre. Bara jobba mina 2 tim per dag. Det behövs nu känner jag.

Ajajaj 😩 Tanter ska ta det lugnt, inte snubbla på sina egna fötter och falla raklång i golvet. På bröstkorgen på höger sida, typ alla revben gör ont nu 😢

Jag spelade dock hela timmen, och jag var inte urusel trots att det var första gången. Jag fick beröm för mina servar! Men många slag blev för hårda eller blev slag i luften. Jag är ju så van vid squashracket, som är lite längre och kräver lite kraft för att först dåna i väggen och sen tillbaka.

Jag kan mycket väl tänka mig att spela padel igen, men kl 20 var lite väl sent för min del. Jag har ju läggtid kl 22.15 🤣 Hela mitt liv styrs av kalendern och larm i mobilen.

Värst av allt är att högersidan är min favvosida att sova på. Det går INTE att sova på den sidan. Någon gympa med SVT-Sofia blir det inte heller på några dagar. Ja ja, det kunde ha varit värre.

Kram 🐘

Ligger i sängen på ett hotellrum efter första dagen på en konferens. Många år sedan jag sov över på ett hotell. När jag checkade in på rummet i em tänkte jag direkt på ett glas vin. Tänk vad hjärnan är programmerad till att ta till alkohol i olika situationer, betingad på gammalt beteende. Den glömmer inte i första taget. Det greppade till i kroppen om att något fattades, det urgamla minnet med sitt sug gjorde sig påmind. Jag kunde skaka av mig det, men jag förundras över att betingningen fortfarande sitter där. Förmodligen för gott. Den delen av hjärnan ligger i dvala och har inga direkta krafter, men den kan ruska på sig lite där i dvalan. Nu har jag dock skapat en ny vana på hur det ska vara när jag sover på hotell nästa gång och får se om det ruskar på sig då.

Innan middagen drack alla vin och öl och det ruskade inte på sig inom mig. Det var mer ett konstaterande för mig, att jag dricker inte alkohol som andra gör. Till maten fortsatte de med alkohol och jag tog en alkoholfri öl. Tänkte att det kommer att vara skönast för mig av alla, då jag vaknar nykter. Tänkte också att jag ska gå upp tidigt, ta en löptur, en dusch och sedan njuta av hotell frukost. Vara pigg på konferensens andra dag och inte gäspa en endaste gång😁.

Nu ska jag sova, god natt!❤️

@Kaveldun Jag upplever det inte på det minsta sätt självupptaget. Det du gör är att du släpper taget, det du önskar mer av. Det är skönt att sätta ord på sina känslor och försöka beskriva dem så noggrant man kan. Det hjälper till i läkningen av hjärnan. Jag upplever att min ensamhet förändrats, inte för att jag träffar så mycket mer människor privat men känslan av ensamheten inom mig har förändrats iom nykterheten. Jag är bra mycket mer öppen på arbetet med mina kollegor och jag får inte ångest av att yttra mig. När jag drack fick jag ångest ofta när jag sade något, funderade mycket på vad andra tänkte om mig. Min självkänsla var mycket sämre, men tror inte det syntes utåt så mycket. Det tog massor av energi att hålla ihop/hålla masken på jobbet och vinet därhemma hjälpte till att slappna av, högst tillfällig och med ännu mer påföljande ångest nästa morgon. Jag är nästan inte heller avundsjuk som nykter. Kanske för att jag känner en slags stolthet över att kunna vara nykter hela tiden, att jag är i ett nyktert tillstånd dygnet runt.

Det kan vara så att man får ett helt annat perspektiv som nykter. Man värderar om livet. Kanske skulle det inte ha sett ut på det sätt man föreställer sig, alltså som man tror att det skulle sett ut om man varit nykter istället för beroende vindrickare. Det är något man inte vet egentligen. Kanske skulle man dragit sig undan ändå. Nu som nykter får man en andra chans på ett annat sätt, då man sätta det i perspektiv till hur det var när man drack. Man sätter helt andra värden på livet och att det upplevs som att man kan få ut mycket mer av det än tidigare. Mer än man skulle ha fått även om man hade varit nykter. En ny chans helt enkelt, en ny chans att leva det liv man strävar efter. Något man inte tidigare visste, men som nu uppenbarar sig och blir tydligare. Så nu ska vi ta vara på den chansen och göra något bra av det.

Kram❤️

@Geggan Stort grattis till 9 månader!🤩. Du gör det så bra på många håll och kanter. Jag kan hålla med dig, jag har tänkt, aldrig mer, från allra första början. Det har varit en stor motivation för mig att tänka så och det har även testat min tilltro till min egna förmåga. Så många gånger jag tänkt, aldrig mer, som inte hållit, men denna gång låg det en helt annan övertygelse och motivation bakom. Du ska var superstolthet över dig själv❤️

Jag tycker det är en fint inlägg @Kaveldun ❤️
Ärligt och ur ditt liv❣️

Stor kram🥰

Puh …när jag postat detta och läst igenom - så tycker jag att det är ett självupptaget inlägg
Och lite inskränkt 😞. Många här lever ensamma -så att skylla på det 😳.
Men detta är ju min tråd och j har väl inte kommit längre.
Jag försöker vara så öppen jag kan och det är inte alltid vackert.
Vill också tillägga att jag läser alla trådar - med stor behållning . Även om jag inte alltid kommenterar.

Livet rullar på och de nyktra dagarna blir fler och fler.
Baden/doppen ( i havet) har visat sig vara en viktig stöttepelare på denna resa. I morse hann jag med ett tidigt morgondopp och det är ändå stort att jag - som varit en riktig badkruka - kan njuta så av det kalla septembervattnet. Men kylan och känslan den väcker i kroppen - är liksom ett fysiskt tecken på att ngt är förändrat/ annorlunda.
Och bara detta att nästan varje dag hinna med ett dopp - trots långa dagar och ibland aktiviteter på kvällen - är ju ngt nytt. Att dricka äter tid . Tid som går åt till att befinna sig i dimman eller att återhämta sig.
Jag har druckit såpass länge och mkt ( kanske 10 år på ett problematiskt vis ) att drickandets olika faser på ngt omvänt och osunt sätt också blivit en trygghet. En trygghet i meningen vana/det välbekanta.
Att en hel söndag eller ibland t o m lördag och söndag går åt till återhämtning - ensam i sängen med Netflix och Coca Cola …för att bara bli människa igen. Och de dagarna kunde j ibland nästan uppleva som ’mysiga’ ( om de inträffade när jag inte skulle iväg på jobb eller träffa människor).
Det var en bedövad tillvaro där långtråkigheten …i ngn sorts otäck maskerad bytte plats med ex lättnaden att inte må illa längre.
Hela denna förfärliga och sorgliga dramaturgi byggde - tror jag - på att jag bodde ensam. De helger jag hade gäster eller barn eller nära vänner på besök levde jag ett annat liv - jag hade kvar kontrollen.
Och på måndagen - oavsett liv - steg jag upp till ett yrkesliv som krävde mkt av mig.
Hur helgen hade förflutit visste bara jag.

Vilken ensamhet 😞
Varför valde jag denna bedrövliga väg?
Jag är ändå en person som har många nära relationer. . Jag har många nära vänskaper som sträcker sig över decennier och som inbegriper människor som har både kapacitet och vilja att möta mig - även i detta - om jag berättat.
Men jag släppte inte in dem.

En sak kan jag sakna …eller jag har inte riktigt hittat den nyktra vägen - och det är detta med att få släppa och ge mig hän. Släppa på överjag och det kontrollerade.
Att få vara mer subjektiv och hängiven.
Jag tänker att det nog är sidor som - i alla fall i en fungerande nära relation - får komma ut.
Men jag lever med en man som jag ser ungefär varannan helg. Och jag har flyttat ganska långt ifrån majoriteten av mina nära vänner ( sedan kommer de hit väldigt ofta…och jag har också många bra trådar att dra i här - tänker att j har det förspänt …men inte riktigt orkat).
Avundsjuka är också ngt som är förknippat med drickandet. Som nykter är jag nästan inte avundsjuk alls.
Men jag kan längta mkt efter att ha mina ’nära’ lite närmare. Efter sammanhang med människor där jag bara ’är’ Och efter att ha mina barn närmare.
Samtidigt - jag hade kunnat ha precis allt detta …och druckit. Och då hade det mesta gått mig förbi ändå.
Nu ska jag satsa allt mitt krut på att bli långvarigt nykter.
Och sedan hoppad jag att resten löser sig på ett eller annat sätt.

🌾🌾

Grattis @Geggan! Och stor respekt för det arbete du gjort. För mig är det en ynnest att få följa din - och andras trådar.
Dels ger dem nog hopp och dels lär jag mig massor.
🌾🌾