Senaste kommentarerna i forumet

@Vinäger Tänker också att vi behövs. Tillfrisknandet är inte svart el vitt utan kan innehålla lite blandfärg.

Vi som deltar i den behandling jag går i nu är i olika åldrar och våra bagage ser väldigt olika ut men det spelar ingen roll för den gemensamma nämnaren är beroendet.

Ses gärna på Västkusten i sommar👌🏼

Kramar 🥰

Hej Knaskatt och välkommen tillbaka, även om det som vanligt är dubbla känslor där. Känner att jag vill använda det lite slitna uttrycket "någon gång är den sista". För mig tog det många år här, men jag skrev nyss i min tråd om hur det gick till när jag till slut blev nykter. Önskar dig lycka till.

Måste också säga hej till Jasmine! Så längesedan. Hoppas allt är bra med dig.

Kram till er båda

Varafrisk, du är ju bara bäst. 💗 Tack för att du svarar och förklarar. Känner lite som du, har varit här länge och det tog flera år innan jag blev helvit. Men jag tänker att vi behövs, vi som inte gjort allt förjobb innan vi började skriva här. Att andra får se olika processer. Det är inte "bara att bestämma sig". Har nyss skrivit ned avslutningen på min nykterhetsresa. Lite läskigt, men samtidigt skönt att få ett avslut.

Finaste du, tror att vi tar oss mot västkusten i sommar. Hör av mig i god tid i så fall. Vi är ju ett gäng som har pratat om att träffas och jag hoppas att flera vill och kan hänga på. Hur vi styr upp det får vi kika närmare på.

Kram kram 💗

God kväll @LauraE,

Det låter hemskt. Känner för dig. Det känns så bottenlöst att man vill kliva ur sitt eget skinn. Fångad i sin egen kropp. Jävligt svårhanterat med så starkt självhat.

Vad bra att du gick på mötet - och att det kändes så bra! Känns som att det kan bli det verktyg du behöver för att fortsätta ditt tillfrisknande. Tror jag hade reagerat likadant i den miljön, börjat gråta direkt. Tyvärr finns inget AA där jag bor. Kanske hade gått om det funnits men svårt att säga om jag vågat. Modigt och starkt av dig att agera och gå dit! Men jag behöver nog prata med någon professionellt. Ska kanske försöka hitta någon online för jag kan inte tillåta mig själv att fortsätta så här.

Hej @lostmind,

Ja det är ju rent ut sagt en form av självplågeri, som i mitt fall också går ut över min partner. Jag förstår precis hur jobbigt det måste varit på jobb och dessutom att få det påtalat. Har hänt mig också. Mer än en gång. Det river i själen.

Ja spriten är en stor bov i dramat. Det som ger mig minnesluckor även om tonvis med öl kan göra det samma. Men dricker jag inte öl dricker jag inte sprit så får sluta med det helt. Vilket jag "försökt" innan.

Jag mår rätt kasst fortfarande. Bakis illamående men också så fruktansvärt att tänka på vad folk säger om mig idag efter min karatefylla igår. Imorgon är en annan dag. Den blir nykter - dag 2!

Tack för inlägg men eftersom det är min tråd tänker jag att vi kan avsluta den här diskussionen nu gällande mitt ”vara där”.
Jag är förmodligen unik på så vis att jag har skrivit här under dryga tre år när jag har varit aktiv men inte mer unik än alla som försökt sluta dricka innan man började skriva här på forumet.

När det gäller behandlingen som jag går så är det statistiskt sett så är det så att fyra av tio blir nyktra genom denna behandling. Vet inte riktigt hur man räknar men om jag förstått det hela rätt så är det inte så att det är endast fyra stycken i min grupp som kommer lyckas. Det finns några i min grupp som inte ville vara i gruppen från första början utav av olika anledningar. Vi har alla väldigt olika bakgrund men en sak gemensamt, beroendet. Både i behandlingen och på de möten som jag har deltagit i är det flest män. Jag har endast stött på någon enstaka kvinna i min ålder. När jag har kommit mycket längre i min nykterhet så jag är stabil vill jag på något ideellt vis arbeta för att det inte ska vara så stigmatiserande att vara alkoholberoende.

I helgen har min man och jag varit bortresta och idag satt vi utomhus och drack kaffe. Det kommer en man i 30-årsåldern som sätter sig bredvid oss. Han har i sitt sällskap en yngre kvinna och två kvinnor i min ålder. Han hälsar artigt och växlar några ord, plockar upp en liten starköl och ett ölglas ur ryggsäcken. Säger till mig och min man att en öl måste man ju få unna sig i det här vädret. Han säger ”Swedish fika” t sitt sällskap. Min man och jag säger bara ”ja”. Jag orkar inte kommentera mer men det skulle varit intressant om jag hade svarat”jag är alkoholberoende så jag dricker inte öl..deltar dessutom i en behandling”. Om det händer igen kommer jag göra det tror jag.

Kram t Er alla här på forumet❤️🐬

@Varafrisk Grattis till nykter tid! Jag bryr mig inte om hur och varför, huvudsaken är ATT det fungerar. Du fick möjlighet till behandling och var modig nog att ta den chansen. Gott så!
Jag blir glad när någon har hittat en väg som fungerar för dem, särskilt om det är någon av oss som har haft lite svårt "att få till det" ( för tydlighetens skull: med nykterheten 😇).

🤗👏

Jag kan förstå vad Varafrisk menar med att ”vara där”. Innan mitt ”vara där” hade jag mycket av ett undvikande beteende. Med ett undvikande beteende avfärdar man känslomässig information och koppla bort sig från det som skapar det känslomässigt laddade känslorna. Ett undvikande beteende innebär att man undviker eller blundar för sina problem och istället tar till andra strategier; som att helt förneka att problemen finns eller att ta till alkohol för att få glömma dem en stund. Jag visste att jag hade problem sedan länge, men undvek det.

Denna gång är också mitt enda riktiga försök att sluta helt, jag ”var där”, stjärnorna kanske stod rätt😂 och jag undvek inte längre de känslomässiga laddade känslorna. Jag hade motivation och en styrka att orka försöka sluta dricka. Värdet av att sluta hade blivit så mycket större än att fortsätta dricka. Det fanns en större vinst i att sluta och det var värt kampen. Mitt att ”vara där” innehåller något slag andligt, en styrka och en andlig kraft, en tro på sig själv och sin förmåga😁

@Ny dag Vi gör så🙏🏻❤️

@Charlie70 Hm, det är faktiskt bara av rent intresse, inga baktankar alls som jag frågar Vara frisk detta. För mig är hon lite unik, just i detta att det varit så svårt att "nå fram", eftersom hon inte "varit där". Jag är bara helt genuint intresserad av vad som hände. Jobbar med människor i förändringsprocesser o tänker att jag kan lära mig från detta.

Gällande mig själv, blev jag medlem här redan 2015. Min resa finns att läsa. Haft samma nick i alla år.

@Varafrisk
Men för mig handlar det inte så mycket om ” oro att någon tar barnet ”. I mitt och mångas fall handlar det om en annan vårdnadshavare som utövar psykisk/fysisk misshandel (ej öppet förstås). Jag vill INTE att den andra vårdnadshavare ska få kännedom om mitt tillstånd för det leder till större stress för barnen när ens ex trakasserar en för detta (när ingen hör). Jag har varit där. Soc lyssnar ju inte när jag ber om ” kontakta inte den andra vårdnadshavaren för det leder till större helvete!!!”. Hade jag haft genuin oro kring mitt barn i min närvaro så hade jag tveklöst gett bort barnet till pappan och sökt vård/soc. Men nu handlar det om att jag på mina barnfria veckor dricker allt för mycket alkohol, detta hör varken till mitt barn eller mitt ex. Men ändå likt förbannat ska den andra vårdnadshavare informeras om mitt privatliv och tillstånd så att han kan gotta sig i detta. Nej tack! Är det inte bättre att man ser över dessa brister så att fler vågar söka och bli friska istället =mindre oro för barnen i det långa loppet!? Självklart är det bra att soc finns, MEN jag upplever att orosanmälan slängs till höger och vänster hur lätt som helst, det är fel det med. Jag är knappast ensam om detta.

@Charlie70 Tjenare! Jag läste om din skidåkning förresten! Riktigt härligt! 🤗 Det var samma här, typ i 20-årsåldern. Jag visste väl i säkert 30 år att jag var beroende, men viljan till att sluta helt och hållet satt hårt åt. Mitt första seriösa försök att sluta helt och hållet var ju då när jag gjorde det för drygt 3 år sedan. Jag började skriva på forumet ca 30 dagar efter att jag hade slutat.

Kram

@Varafrisk Ja allt är ju inte lätt att förklara. Kanske kommer längre in i behandlingen. Eller så är det som med Axianne, hon kan inte heller säga vad det var som gjorde att hon vände på sitt liv.

@sattva @Torn Jag tänker att Varafrisk har haft en lång resa här på Forumet men min var väldigt lång innan jag kom hit. Ända sedan 20-årsåldern funderade jag över mitt drickande. Jag gjorde det alltså i 30 år innan jag "var där" och det var den natten jag uppträdde påtagligt berusad inför min son. Där var droppen för mig men innan dess. Jisses så vankelmodig jag varit. Jag kunde ju dricka normalt många gånger. Andra gick det inte så bra och dessa gånger kom tätare och tätare. Jag läste artiklar om vad som var normalt att dricka och förra veckan drack jag ju normalt, jag kan ju. Jag är inte alkoholist osv osv. Jag kan skriva spaltkilometer om alla tankar jag haft genom åren...

Hur var det för er? Hur länge innan ni kom till Forumet fanns era tankar på osund alkoholkonsumtion?

@Varafrisk Ok, där ser man.😃 Alla är olika. För egen del fick jag den där genuina viljan att sluta för gott, typ två veckor innan jag bestämde mig för att sluta. 😅

@Sattva Absolut, jag förstår. Men det var liksom en känsla…är inte religiös och har inte blivit frälst men kan det vara lika svårt att förklara😂 Tänker att min socialsekreterare är en del i detta …🙏🏻

@Torn Då måste jag berätta att där hade du helt fel. Det var väldigt många år sedan som jag tyckte att det var mysigt.

🤗🐬

@Varafrisk Du hade nått vägs ände o hade en stark inre motivation? Och såg behandlingen som livsavgörande?
Tror vi som följt dig länge helt enkelt bara är nyfikna på vilka faktorer som gjorde att du steg för steg gjorde det som krävdes för att bli nykter!

Jag har verkligen funderat mycket över den här diskussionen som pågått här. Jag vill gärna skriva hur jag tänker och göra mitt bästa för att inte skuld- eller skambelägga någon. Vill respektera vad som skrivits för jag förstår att saker och ting inte kan ha gått rätt till. Verkligheten är ju att även om det är myndigheter och vården så kan det bero mycket på vem man möter…den mänskliga faktorn. I min värld vill jag tro att soc/vården bemöter människor på rätt sätt och att man kan sin lagtext men jag är fullt medveten om att det inte alltid sker. Något som jag har med mig från min socionomutbildning är de ord som min lärare i socialrätt sa ” om Janne Josefsson från Uppdrag granskning kommer ska du kunna stå för din bedömning och att du gjort rätt”.

I mitt arbete har jag anmälningsplikt, tvekar inte att anmäla vid oro. Men om det inte är våld med i bilden pratar jag med föräldern varför jag anmäler, jag kan även följa med förälder t socialtjänsten om hen vill. När det gäller föräldrar som har ett missbruk el alkoholberoende omhändertar inte Socialtjänsten ett barn det första dem gör. Soc jobbar ju alltid för att barn ska ha kontakt med sina föräldrar men beroende på situation kan barnet behöva placeras i ett annat hem antingen frivilligt el med tvång. Det krävs ju väldigt mycket för att omhänderta ett barn och det är ju Förvaltningsrätten som avgör det. Jag tänker även att allt är ju inte svart eller vitt. Barn som har föräldrar med missbruk/föräldrar med alkoholberoende blir inte alla kriminella osv en del blir maskrosbarn/många sköter sig bra.

Innan jag blev alkoholberoende tänkte jag att det är väl för sjutton bara att sluta dricka om man har barn men så enkelt är det ju inte. Jag vill med det sagt förtydliga att barnens behov kommer först. Kan man inte sluta dricka på egen hand är det ju viktigt att få hjälp för sin alkoholproblematik.

@Varafrisk Hejsan! Tidvis tycker jag ha sett detta. Typ att du liksom inte ”led” jättemycket av ditt drickande, utan tyckte det var lite mysigt. 🤔 Men inte hela tiden såklart. Men ett antal perioder under de drygt tre åren som jag har varit på forumet. I vilket fall som helst så är det ju jättebra att du nu äntligen har blivit nykter! 🤗

@Sattva @Torn

Ska försöka svara på frågan vad att vara ” där” innebär för mig. Det är en väldigt stark känsla inom mig som kom till mig. Jag tänker att vi som skriver här på forumet ser väldigt olika på det här med att bli nykter, vad kan man styra över och inte och är alkoholberoende en sjukdom.
Som jag skrivit länge på forumet har jag velat bli nykter men det räcker ju inte endast med viljan för alla. Kanske nådde jag min botten..jag vet inte….men jag var väldigt sliten. Men känslan kom att jag kände väldigt starkt att jag ville påbörja min behandling och för att kunna göra det var jag tvungen att vara sjukskriven och därmed berätta för min chef. Jag visste även att berättar jag för min chef då är det slutdrucket och den känslan var befriande. Blev då även mycket motiverad. Vet inte om det var ett förståeligt svar men det är nog det svar som jag kan ge.

Måste fråga dig @Torn tänker du på riktigt att anledningen till att jag fortsatt att dricka var att jag fann att fördelarna var fler än nackdelarna?

Kram🐬

Jag mår pyttelite bättre för var dag som går. Dock kan ångesten slå till emellanåt. Försöker att inte tänka allt för mycket på vad som skedde förra helgen. Jag var hos en barndomsvän, våra mammor var bästa väninnor sedan innan vi ens föddes. Vi har växt upp ihop. Men nu senaste 2-3 åren blivit lite mer än vänner och fattat tycke för varann. Så jag blev bjuden på middag förra veckan. Han blev full (hade dock kontroll) och mig ska vi inte prata om. Resten är historia och vi lär nog aldrig mer höras. Jag har råkat ut för ”värre” / mer riskabla saker innan. Sker inte ofta, men när det sker så mår jag fruktansvärt dåligt. Förra veckan var nog droppen för mig. Jag var så otroligt desperat och hade akut livsleda över hela situationen, över mig själv. Vilken skam jag är osv. Så jag tog mig in här och startade en ny tråd. Fick tips om att söka vård och/eller aa. Vård är helt uteslutet för min del. Och desperat som jag var så sökte jag omgående upp ett aa möte , det fanns en vars tid och plats passade mig. Jag kände mig så enda i mitt elände och hela situationen. Kändes som att allt är mitt fel och att jag inte var värd att leva. Jag hade spytt ned dejtens / kompisens soffa, matta, säng och gud vet vad mer jag hade gjort. Han var så jävla förbannad på mig dagen efter att jag trodde han skulle ge sig på mig. Så arg var han. Och självklart mådde jag dåligt över att ha gjort någon arg. I vilket fall, jag hade inget annat val än att ta mig till det där aa mötet, för mitt liv hängde i en skör tråd. Jag ville se vad det var för människor som kom dit och vad de hade att berätta. Det som gjorde mig trygg var att man var fullt anonym. Men jag var så nervös! När jag kom dit, och det var folk som var så otroligt varma och vilket mottagande! Jag började direkt att gråta, det var en sån lättnad. Människorna som var där såg ut som vilka som helst! Och så började mötet, vi hade lite fika till. Lite lätt nedsläckt, tända ljus. Och vi gick bordet runt. De som ville berätta, de berättade. Vissa ville inte. Men det var såååååå skönt att höra andras erfarenheter kring denna sjukdom. Jag var inte ensam längre. Där och då, accepterade jag att det inte var mitt fel. Jag har inte aktivt valt att göra någon arg, utan jag lider av en sjukdom som dessutom är botbar om man jobbar på det. Så jag har bestämt mig för att fortsätta med aa och längtar redan till nästa möte 🍀

Tack själv. Jag kände direkt att jag ville skriva. Det är lättare att hantera dessa situationer om man kan prata med någon som har liknande problem.

Jag kan verkligen relatera till skammen. Jag vill inte ens tänka på allt jag har sagt och gjort på fyllan, jag känner mig nästan psykiskt instabil när jag tänker på vilken motsats mitt ”fulla jag” är till mitt ”nyktra jag”.

Den senaste fyllan (alltså nu i fredags) ledde till att jag fick gå hem ifrån jobbet igår morse, jag klarade inte av att vara kvar pågrund av att jag var så bakis. Skämdes ihjäl men det var outhärdligt. Nu är jag riktigt nervös över att gå tillbaka till jobbet ikväll men jag har ju inget val, det snackas säkerligen bakom min rygg osv men det får vara så. Det är utom min kontroll. De som spenderade kvällen med mig talade givetvis om för mig hur packad jag var vilket inte gjorde saken lättare. Det gick så bra att dricka vin och bubbel men sedan kom spriten in i bilden och då var det helt kört. Jag känner mig kanske 75% återhämtad psykiskt nu.

Starkt att du valde att skriva här och du ska veta att du kommer att klara detta! Vi får sluta kasta skit på oss själva nu och göra det bästa vi kan av situationen. Nu kör vi läsk istället för alkohol när tillfälle ges och så får vi påminna oss om vad som annars kan ske.

Hur mår du nu??✨

@Lora Som sagt, jag har ingen egen erfarenhet. Men jag har sett hur min fru som är lärare har stora problem med flera barn där föräldrarna har missbruksproblem. Det mynnar ut i att barnen inte klarar av skolan och hamnar i kriminalitet och andra bekymmer. Dessa föräldrar klarar helt inte av att ta hand om sina barn på ett bra sätt, och då är det bra om Soc kan rycka in.

Om mitt beroende hade inneburit att mina barn for illa så hade det varit jättebra om Soc hade blivit involverade. Då hade jag säkert fått en ordentlig tankeställare och sett till att bli nykter direkt. Nu fick jag tack och lov nog av alkoholen innan det gick så långt och mina barn klarar sig exemplariskt bra i skolan.

Frugan har även berättat om vilken positiv vändning det har blivit för barn som har kommit ifrån en missbrukande förälder.

... och du får gärna berätta lite mer om din erfarenhet med AA. Kanske är något för mig också.