Senaste kommentarerna i forumet

Tjena Peter och alla andra.
Socialt drickande är när en hög människor efter en stund höjer sina röster och helt plötsligt nästan sitter och skriker till varandra..Så brukar det oftast gå till.Livligt kanske är ett annat ord.Förhoppningsvis så stoppar det vid det,men förmodligen inte.Har man en gång i livet kommit till klarhet och hållit upp i 1,5 år så är nog sk socialt drickande kört..Du är alkis och kommer att så vara livet ut.Jag är alkis och kommer så vara livet ut.Jag är stolt alkis som vågar stå för det.Jag skiter i vad andra tycker det får stå för dom.Jag vet att jag aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna hantera alkohol och jag har accepterat det.Gör det du med,det är bäst så.Se det som en allergi.Men framförallt acceptera att du är den du är.Alkis...

Goa gummor med!!!!

Nu blev jag just lite stressad och den här gången hade det faktiskt inte med drickat att göra Det handlade om något - som i och för sig för mig, i likheten med alkohol, ger mig en känsla av bitter-sweetness - nämligen Julen!

Jo just det Pellepennan, den står för dörren, och här sitter du i din skitiga opyntade otrevliga hobbithåla, och har kanske inte tänkt göra något annat i december än att sitta och tänka på nykterheten? (blev just avis på Fia som just nu kanske har sand mellan tårna Grrrrr)Det räcker inte riktigt att bara ducka och vänta in nyårsdagen. Allt det jobbiga som inte nu har runnit av efter fem veckor får jag nog helt enkelt acceptera att jag får dras med framöver ett tag - eventuellt i avklingande omfattning.

Men nu är det läge att starta och feja upp, göra det lite hemtrevligt, ordna mat och dryck och klappar till barnen. Om jag har klarat mig i fem veckor så borde väl i rimlighetens namn omgivningen få se NÅGON frukt och NÅGOT positivt även på ytan. Jovisst det är ok att tänka på det egna välbefinnandet, men det som sker inuti ser man inte på ytan, och då kanske man ska försöka göra så att andra kanske fattar att Pellepennan just nu inte är på dekis...

Igår fick jag verkligt värdefull feedback här i min tråd, och inte minst även i Buzzz´s. Tack för det! Ni är goa gubbar!

Här ska i alla fall jobbas och levereras idag. Tror jag börjar med att gå ut och sno en gran, det är nog lagom jobbigt...

Ta vara på er

och jag måste säga att i mina drömmar är jag där du är nu, och jag
ska dit......
Du har visat på en styrka att det går. Jag känner igen mig i så mycket
även om mina vita perioder inte är att skryta med.
Du har givit mig kraft och inspiration och jag känner att jag rör
mig mer och mer mot ett vettigt beslut.
Spes

Jag kanske inte är rätt person att komma med följande kommentar men
kan inte låta bli ändå: Passa dig för folkölen.
Lycka till med samtalet!

Tack för ditt inlägg. Jag får som du skriver hämta min styrka hos forumfamiljen. Känns ju lite deppigt förstås att man inte har det där stödet ifrån mannen. Ditt inlägg fick mig dock att le väldigt mycket. En scen kom över mig då jag ger tummen upp till chefen och säger "Dag 1 i dag, duktigt va?" Haahahah Han skulle antagligen tro att jag blivit helt galen.

Hur länge har du varit nykter m-m? Har du några knep? Hur lång var startsträckan? Har du haft återfall? Känn inget tvång att svara. Jag har följt dina inlägg men det kanske är dags att läsa din tråd.

Ha en bra dag!

Hoppas att ditt samtal blir bra, och att det kan hjälpa dig på vägen till en förändring. Lycka till!
/m

Hej Igen! Idag ska jag träffa en psykolog o imorgon ska jag på något som heter Sagmit.Skammen o skulden är så hemsk o just nu jobbar jag o sover,orkar inte träffa folk fast det har gått 1 månad sedan rattfyllan!Jag är så nervös för vad straffet blir o jag vill inte sitta i fängelse!! Drack inget dom 3 första veckorna efter rattfyllan men drack 2 folköl härom kvällen.Känner inget behov att dricka mera än så.är det någon som vet gången för rattfylleri? hur länge ska jag vänta på Rättegången m.m?

för att du delar med dig av dina enorma visdom och gör det med sådan värme och engagemang! Tråkigt att tänka på att du har varit drabbad helt sedan barndomen, glädjande att se att det går att lära om och lära sig att må bra i situationen trots allt. Hoppas att ni får en Toppenjul!

att du tittar in! Jag var också här i går kväll men lämnade inget spår då.
Det går att bli fri, skriver du! Ja - det stämmer.
Jag skriver allt oftare (fast jag skriver mer sällan:) MAN KAN FÖRÄNDRA SITT LIV!
Så är det. Ta hand om er och ha en vit jul! Kram från / mt

klistrade in Carinas Bångs länk http://medberoendeinfo.blogspot.com/ i en tråd tänkte jag att alkoholen aldrig har känt som ett bekymmer i vårt hem på julafton. Mullegubben har inte förstört några helger eller familjefester - säkert en anledning till att en del av familjen fortfarande inte förstår (inte vill förstå - och behöver inte heller) hur det var. Hans alltmer labila sinnesstämning, desperation och konkreta självmordshot samt några enstaka utbrott mot saker; en pall, en radio och kanske något mer - sådant skedde när vi var ensamma.

De svåra julaftnarna - det var nog två... var det första året, 2010, efter att jag gick och kom tillbaka i början av december. Insikten att han skulle fira jul i ett sällskap och inte "få" dricka infann sig på julaftonens eftermiddag och det var inte så trivsamt mellan oss just då. Den andra julen, 2011, fanns också en viss laddning. Även de vuxna vi firat med var (lätt med dock) besvärade över vad som skulle serveras... Detta var "de vita knogarnas tid" ser och förstår jag idag.

Däremot kunde jag själv skriva en berättelse om hur det var att vara barn på julafton med en alltmer onykter far. Det har jag "alltid" vetat men det stod glasklart när jag såg barns berättelse i kampanjen Vit jul Min barndomsberättelse kunde vara där.

Utsätt inte era barn - utsätt inget barn för en sådan jul! / mt

http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Ta hand om dig / mt

hoppas du har det hyggligt inför helgerna. Klistrar in Carinas länk från igår bara för utifall-att-om... Och du vet ju att du inte är ensam! / mt

..då de har supit till.
De vet att det är fruktansvärt fel, men ändå har spärrarna släppt när man har druckit och det spelar liksom ingen roll längre,
Det finns ingen morgondag och inga konsekvenser av sitt handlande, på något vis.
De vill helt enkelt inte tänka på det, trots att de i sitt innersta VET att det är fel av dem att göra så.

Och mycket riktigt, ångerfullheten finns där dagen efter, rejält!
Då är man oftast glad att man kanske inte gick längre i sina tankar, utan att det bara blev en flirt, och man aldrig hittade bilnycklarna.

Jag försvarar inte handlandet, försöker bara förklara det som känns så oförklarligt dagen efter.
Jag vet hur det känns när spärrarna inte finns där, och hur rädd jag har varit dagen efter, även om jag inte löpte hela linan ut.
Osäkerheten över att inte våga lita på sig själv är nog en av de hemskaste tankarna man får hos sig själv..
Vågar man någonsin bli så full igen, och det vågar man inte, det bara blir så på något konstig sätt, igen och igen...
Men för varje gång det varit nära, brukar de hemska minnena påminna en om att så här långt ska jag i inte gå nästa gång, i alla fall.

Men med alkoholen vet man inte vad för sorts eländigheter man råkar ut för, det som var hemskt, kan bli värre...

Berra

Efter 4 dagar utan A så mår jag bra och vill inte längre vara med om någon olycka. Fast det är en skrämmande tanke. Jag flyger långt och ofta och ibland önskar jag planet störtar, men då skulle så många oskyldiga dö också.
Så vad är det jag är skyldig till egentligen?
Att vara beroende av alkohol och förstöra för mig själv och ibland andra?
Det paradoxala är att jag mellan dessa djupa dalar älskar livet så högt.

Det är mitt ständiga dilemma detta höga och låga. Dricker jag blir det oerhört högt tills jag vaknar nästa dag 6 feet under, minst!
Jag mår inte alltid bra utan alkohol heller. Är ju en ganska energisk och livlig person som behöver komma ner i varv. Har svårt för det.
Jag har sökt hjälp flera gånger och gått i terapi. Det lindrar och hjälper lite i min resa mot lugnare tillvaro och harmoni utan hysterisk träning eller alkohol till hjälp.
Åh, det är jobbigt att vara LillPer ibland.
Tack för stödet.

LP

Ha inte så bråttom med min tråd, den är redan inaktuell då den skildrar en tid i dåtid, så som jag kände då.
Vet inte om den är signifikativ för hur ett tillfrisknande egentligen går till, men den är min historia jag inte kan friskriva mig från.
Är inte så stolt över den när jag nu kan se många fel jag gjorde så här i efterhand, mycket kan ha berott på deppigheten också.

Samma sak med din egna nykterhet, ha inte för bråttom och sätt inte för höga mål, en dag i taget du vet...
Om man snubblar börja inte om från början med ditt räknande av dagar, utan antalet dagar totalt.
Man kan räkna procentuellt eller i andelar av tiden, hur mycket pengar du inte spenderar på bolaget osv.

Svårigheten i början...åtminstone min...var att jag räknade den i sakliga ting, pengar, tid, osv.
När jag nu har börjat räkna mitt välmående som något ovärderligt istället. Varje dag utan ångest är en ynnest.
Hur mycket skulle jag velat betala för den när den var som mest?, antagligen hur mycket som helst.
Alltså är jag en miljonär i betalning för att inte fått ångest, pengar som jag inte har, så det har blivit en mental värdehandling.

Varje gång jag får en aha-upplevelse om att det är gott att leva, så tackar jag någon form av högre väsen,
Dels för att jag får uppleva den, och dels att jag tar mig tid att få uppleva den.
Jag har avsatt tid för att njuta lite mera, det gjorde jag inte medan jag drack, jag bara antog att jag redan njöt.
Ibland brukar jag fota av det jag upptäcker som en njutning med mobilen, för att kunna återuppleva känslan jag fick då senare.
Inte kan den återge allt, men den kan framkalla minnena, och det är en bit av mitt välmående.

Om du har fastnat i en bilkö och har en tid att passa, det är ett stort stressmoment i sig självt.
Inse att du inte kan påverka situationen utan fall in i ledet och ge dig tid att tänka på något behagligt istället.(sinnesrobönen)
Tidigare så tänkte jag jämnt på om den jag skulle möta upp skulle godta ursäkten om att det var kö-igt dit jag var på väg,
Kunde den inte det så var det hans/hennes problem, och jag skulle inte axla den andres misstänksamhet.
Skulle det bli tajt med tid så var det fortfarande helt okey att kancellera och hoppa över den biten genom att skapa mig tid till nästa möte.
Man kan ju t.ex bli sjuk, med en sprängande huvudvärk ...

Så länge man sätter sig själv i det första rummet och inte tillåter sig må kasst av yttre oangelägenheter så är det helt okey.
Och heller aldrig tveka, det är alltid det viktigaste, och man står upp för sig själv, man fräser ifrån om någon tycker något annat.
Stressar du bjuder du ut din själ till lägstbjudande, håll kollen på om det känns bra fortfarande, tvekar du så är det bättre att avbryta,
Och orsaken kan vara bara därför att...
Hellre en förändring än att stanna kvar i något som är dåligt, även om du inte vet vilket håll det bär åt, våga!

Och sedan lärde jag mig ett ord som var "förbjudet" att säga hos KBT'n, och det var hopplöst.
Hopplöst betyder att det inte finns någon utväg och att det inte är värt att satsa.
Varje dag efter detta har varit ett faktum för mig att bevisa att mitt liv och framtid inte är ...hopplöst.
Jag är värd något, och jag är förste man att bevisa detta, oavsett hur mycket olyckskorparna tjatar om motsatsen, desto mer vill jag strida
För det jag tror på...

Om så livet bara består av lösa hopp, så finns det ändå hopp, det är inte hopplöst i alla fall..

Lycka till!

Berra

Så kommer skulkänslorna smygande igen... Kan det vara för att jag har känt mig bra idag ? Egentligen undrar jag om det verkligen finns något hopp för mig. Jag hade ju bestämt mig för att sluta med att ta ansvar för andras behov men det verkar nästan som om jag har ett omedvetet sug efter just skuldkänslor. Det är som att någon inre kraft plötsligt ser att Oj, nu har det gått en hel dag utan skuld! Det måste regleras. Får bli dubbel dos som kompensation. Det handlar ju bara om en känsla inte en realitet försöker jag intala mig hela tiden men det hjälper dåligt. Det är som om mina tankar är små olydiga barn som smyger iväg och hoppar i soffan så fort man vänder ryggen till.

Jag har känt mig tillfreds hela dagen idag efter att en av mannens släktingar kontaktat mig via e-mail för att höra lite hur det går. Jag har inte haft så god kontakt med hans släkt då de bor i en annan stad. Vi har endast träffats vid födelsedag eller annan högtid. Jag förstod i alla fall att de har insett vidden av hans problem och att de engagerar sig genom anhörigutbildning etc.

Det kändes jättebra och en stor tyngd lyftes från mina axlar när jag fick detta klart för mig. Jag blev också uppmuntrad och bekräftad i mitt ställningstagande. Jag tror att det har varit en av orsakerna till att jag har haft en bra dag i dag. Kunnat känna glädje över att vi ska fira jul med vänner vi inte träffat på länge, kokat knäck med dottern och bara mått bra.

Men så började jag att tänka på att den här människan har det säkert jobbigt själv och så kommer jag och lägger jag över ansvaret på honom. Jag förklarade kanske lite väl ingående hur jag mår och känner. Nu kanske han känner något slags ansvar och tyngs av det. Det var ju inte min mening.

Dessutom har jag inte fått vare sig brev eller sms från " min alkis", vilket jag egentligen tycker känns bra och är en del av orsaken till att dagen varit harmonisk, ändå eller kanske just därför börjar den skulden också att tynga. Jag borde kanske ha skickar ett litet hur går det? eller kämpa på!

Hur blev jag så här??

Jag förstår att det inte är så, att ensam är stark i allt detta. Och jag tvivlar inte en sekund på att det kan göra oss alla gott att öppna upp oss i grupp. Det är anledningen till att jag hittat tillbaka hit, och att jag tycker det ger så mycket att läsa och skriva. När jag nu är lite som en "nyanländ" i landet nykterheten - vill jag gärna på sikt även se med egna ögon vad exempelvis AA är. Inte minst för att inte tillhöra dom som har "åsikter" utan att ha engagerat sig. (en egenskap hos mig själv som jag jobbar på att förminska)

I mitt fall finns nog nästa grupp 5 mil bort, och där i en liten håla, så jag kommer nog göra ett besök när jag kommer till en större stad.

Här finns några av er som klarat er långt som stöttar oss i våra tafatta första steg, och det är något fint och bra i det. Det hjälper oss, och kanske stärker det även er? och det är ju faktiskt toppen!

Tack för det

Inte så att jag tvivlar eller är tveksam till mitt sätt att jobba på nykterheten, men som Nemo i texten säger, kanske jag måste inse att jag ännu inte är världsmästare i disciplinen.

Jag måste även säga att jag har ganska bestämda åsikter om en del saker - och ibland kanske jag borde vara mer självkritisk till mitt eget dömande. Så även kanske när det gäller 12 steg och AA ?! Men det är kanske inte så konstigt att var lite på det sättet, när man även i drickandet alltid tyckt att man kan lägga av när man vill, och kanske till och med sett ner på dom svaga. Du minns kanske passagen där han tittar på A-laget och tyckte dom var äckliga loosers, med stinkande fillingar. Där kände jag igen mig, och att killen på behandlingshemmet sa att det bara skilde honom 2 helrör från andra sidan....

Och du har rätt i att mycket av det, återfinns här inne, och varför skulle det inte funka lika bra?! Kanske var det siffror i texten på hur många som grejar det (33%) som gjorde att jag blev fundersam. 33% är bra, men det är folk som fysiskt åker dit, betalar, stannar 28 dygn, involverar sina familjer och vänner etc. etc. Kan även tänka mig att en ganska stor del som går ett sådant program verkligen - på riktigt går där för att dom inser att dom VILL sluta. (höll på att skriva vill.sluta)
Så min egen frågan var: vad är en bra siffra när det kommer till den här sjukdomen, och hur är mina odds här? Jag kan gå in och ut som jag vill. Jag är helt anonym. Ingen kan se mig i ögonen (förutom jag själv) osv. Samtidigt som AA:as hemsida säger: Kom till oss när ni fattat att ni inte grejar detta själva. Ni är maktlösa, vi har receptet, vi kan detta sedan evigheter.....

Ungefär som Bonnier nog tyckte att dom hade ensamrätt på fakta för 20 är sedan. Något jag tänkte på nät jag stod i källaren sist, över en låda innehållande Nationalencyklopedin, och där vaknar tvivlet i mig till alla "sanningar"

Nåväl, stort tack alla ni som delar med er. (är inte klar med din tråd än Berra, vet inte om jag mäktar med hela tråden innan Jul)
Så jag lider inte brist på goda "sponsorer" i er alla, här heller!

Jag förstår precis vad du menar. Min pojkvän är likadan. Roligaste i gänget och ska alltid vara den oseriösa och roliga, men han blir alltid för full.. Han har spytt de senaste 10 gångerna han har varit ute. Men trots det har jag alltid litat på honom, aldrig trott att han ville något med någon annan än mig. Men vi var ut en gång, vårt gäng, jag, han och alla våra kompisar. Han blev för full och dansade med en annan tjej, pussade och frågade om hennes nummer men inget mer hann hända innan en kompis fråga va fan han höll på med, och de va inte fören då han insåg att det var fel.

Jag trodde inte att de va sant för det skulle ju inte hända oss.. Han kommer inte ihåg nånting men många av våra vänner såg och det enda jag vill veta egentligen är vad tänkte han? Kan man vara så full att man inte kan tänka? Kan man vara så full att man inte förstår vad man gör eller är man alltid medveten?

Det hände för några veckor sedan och jag är fortfarande kluven. Jag älskar honom och jag vill ju inte vara med någon annan men jag har alltid sagt att det är noll tolerans mot svek. Han ångrar sig och vill knappt gå utanför dörren för han skäms men jag tror väldigt starkt på att man vet vad man gör - även när man är påverkad. För vad han ville göra med den tjejen det måste han ha velat, i alla fall då, i den stunden.

Jag undrar bara kan man vara så full att man inte tänker eller är medveten om vad man gör? Eller är det bara en dålig ursäkt för misstag man gör när man dricker.

Tack för boktips. Är i vanliga fall en bokslukare av stora mått, men nu går det lite si och så med läsandet. Har inte riktigt ro i själen till att läsa så mycket som jag brukar just nu, men ska läsa Anfäkta. Ska kolla om den andra finns som ljudbok, lyssnar mycket när jag är ute och går med hunden.

Hur man ska sluta eller ändra sina vanor - vad som är rätt eller fel - ja, det finns säkert forskning och statistik på det. I en sociologikurs jag läste för länge sedan sa en av föreläsarna att den som "botat" flest alkoholister är Jesus och kyrkan. Ibland kan jag önska att jag kunde bli lite religiös, att lägga livet och själen hos en högre makt, men det funkar ju inte riktigt så - eller hur? Tvärtom får jag krypningar inom hela mig när det uppstår någon halleluja- eller sektkänsla. För min del känner jag att den gemenskap som uppstår här är helt lagom för mig, just nu. Skulle vara helt otänkbart att gå på något AA-möte alls, jag har all respekt för att det fungerar för andra.

Tycker att det är spännande med alla samtal som pågår i trådarna. Ger mycket att läsa.
/m

Och välkommen hit. Har läst dina inlägg, och tycker du är stark som tagit dig hit. Din relation med mannen verkar inte vara något som är stärkande i ditt beslut att ändra ditt drickande, och desto viktigare med stödet och "samtalen" härinne. Se det inte som ett misslyckande att skriva om du inte klarar av att hålla dig ifrån alkoholen, det gjorde jag och jag tror att det var en orsak till att jag hade en lång startsträcka till att ta tag i problemen på riktigt. Samtidigt är det ju skönt att kunna berätta om sina framgångar någonstans, det är ju inget man basunerar ut på jobbet, eller någon annanstans heller förresten. Iaf inte med betoning på vilket jobb man lagt ner på att låta bli, utan det ska sägas lite i förbifarten, som att det inte var någon big deal att hålla uppe en månad eller så... Skriv både när du känner dig stark och svag, det är också ett sätt att lära känna sig själv och sina tankar.

Känner igen mig i mycket av det du beskriver om ditt sätt att dricka, att sköta det "snyggt", inga pinsamheter på fyllan, utan mer ett vardagstillstånd hemma. Gör ju såklart inte problemet mindre, kanske bara mindre uppenbart för omgivningen.

Lycka till!
/m

Jag känner väl igen mönstret - å ena sidan ville min exsambo bara lämna hemska mig (som var elak, inte stöttade, gjorde fel saker, inte älskade honom, var äcklig och ful, hora osv osv) och i nästa stund ville han att jag skulle försvinna (för det var minsann hans bostad och dumma jag fick inte vara kvar), och i nästa stund bedyrade han mig sin kärlek och bönade och bad mig att vi skulle jobba på det hela... Och genom hela denna cirkusen var jag oerhört osäker, hade fullt upp med att försöka orka hänga med i svängarna. Och det var ett effektivt sätt att få mig ur balans - jag hann ju inte med i svängarna.
En dag fick jag nog och gav upp att försöka hänga med i svängarna; jag började försöka fokusera på vad som var viktigt för mig (vill jag leva så här? Vad är viktigt för barnen? Hur vill jag ha framtiden? Orkar jag leva så här?) och på något sätt var det inte så viktigt om han ville gå eller om han ville att jag skulle gå eller om han ville att jag skulle stanna eller... näe, det spelade ingen roll - för det viktiga var vad jag ville, behövde och orkade, vad barnen behövde och skulle behöva utstå!
Vad vill du? Vad är viktigt för DIG, i DITT liv? Vad tycker DU är viktigt för barnen?

Kram!

Pellepennan.
Inte alls min mening att få någon tveksam kring sitt eget sätt att bli nykter.

För mig var den här boken det som fick igång mina tankar på att kanske försöka lägga ner hela dricka-projektet.
Att den var skriven med både stor humor och allvar gjorde att jag sträckläste den.
Den knuffade också iväg mig till AA-möten, för att prova på.

Som jag tror att jag berättade tidigare i tråden kändes inte AA rätt för mig av olika anledningar (liten stad, "livets ord-vibbar" från vissa deltagare, tanken på att "för alltid" behöva gå på möten som en del förordar).
Men, det beror nog mycket på vilken grupp man hamnar i. I storstäder finns ju ett annat urval.

Andligheten har jag inga problem med, dock har jag min egen definition på detta. Har väldigt svårt att sätta ord på sådant och prata i termer av "Gud".
Tror nog ändå att allt levande hänger ihop på något sätt, ser skönheten och komplexiteten i naturen, det är en del av min definition på andlighet.

Grundstenarna i AA, att dela, hjälpa andra, inse och erkänna (för sig själv) att man inte kan hantera alkohol osv tror jag dock stenhårt på. Men, är det inte just det vi gör här inne i forumet?
För mig är det ett alldeles ypperligt sätt att göra just det! Varför skulle inte det fungera lika bra?

Avslutar med ett annat boktips. Tolle Eckhart heter författaren. Har bara kommit halvvägs i något som jag trodde var ännu en i raden av "flum/lyckas i livet/må bra-böcker", men jag gillar det sätt att vara uppmärksam på att försöka leva i nuet som han förespråkar. Länk: Lev Livet

Jag har också läst den och min första känsla var lägg in mig, nu på en gång, jag betalar vad som helst.
Men egentligen vill jag ju klara detta själv, med hjälp av forumet förstås. Därför tänker jag skriva här
så mycket som möjligt med risk för att bli tjatig. Det är väl också ett sätt att dela, kanske blir lite andligt,
vi får väl se......