Senaste kommentarerna i forumet

För en fin beskrivning. Ja det är ju leva jag vill, känna livsglädje, och inte bara överleva och kämpa. Tack

så har jag för mej att jag läst någonstans att 0,5% är en "fegmärkning", det är mycket som kan bli dyrt för ett ölföretag om de far med osanning. Alkoholskatt, förtroende, stämningar etc. Vet inte om det stämmer, men det låter rimligt.
/MB

att du tänker söka hjälp! Håll stenhårt fast vid det! Så bra att du kan se och inse i tanken att du måste lämna för din egen och barnens skull. Och att hans problematik är så djup och omfattande att det inte ligger i din makt att hjälpa honom. Jag drar en egoistisk suck av lättnad.

Du ser också vad du behöver själv, vilka utmaningar du står inför och att du kommer att behöva hjälp. Fortsätt skriva här - forum finns ju alltid tillgängligt - och ta stöd av din samtalskontakt eller ev kontakter. Du kan behöva öva dig i tanken på allt det du vet att kommer så att du har dina strategier så klara som möjligt och kan handla mekaniskt i stunden.

Styrkekramar i massor, gott slut och Gott Nytt År ifall vi inte möts här innan / mt

Vad jag letat efter din tråd i den delen av forumet jag häckar i.
Förut när jag var inne jämt, läste jag ALLT, det gör jag inte nu.

Men jag har skrivit i min egen tråd, men även varit och skvätt lite här och där också.

Tyvärr har jag gjort Santorini lite illa berörd. Men jag hoppas verkligen inte att hon gör slag av sitt förslag om atr lämna forumet.
Hon behövs.

På samma sätt som du min käre vän behövs.
Jag har lite här och där omnämnt att det finns en del starka underbara vägledande profiler här inne på forumet.
Och du är en av dessa härligt tongivande människor.

Och nu efter ditt feltramp, hur går du tillväga nu, vad fungerar för dig?
Är det någonting jag kan applicera på mig?

Dina beskrivande kommentarer är helt underbara, jag ler med hela ansiktet är den som jag älskar mest.
Och det var av dig underbara göteborgska jag hörde det först.
Så mycket klokhet som kommit från dig är inte sant!

Du är underbar, jag är glad att du finns!

Kärleksfyllda kramar!

/A

måste det vara att lämna skrikande barn utan att kunna ingripa. Att du känner dig som en svikare fast du inte kan annat. Man tycker ju att inom varje människa borde det finnas en spärr som säger "nej" i synnerhet när det upprepas... det enda vettiga vore att berörda vuxna kan prata öppet och vänligt med varandra om hur man ska göra. För visst vet vi att barn kan skrika och gråta - eller tyst darra på underläppen som är nästan ännu värre - och så går det över och de leker glatt. Men det är ju spänningen mellan er vuxna som gör detta omöjligt och du blir kvar med oro och lidande när du borde kunna få vara "fri och ledig" i trygg vetskap att barnen har det bra... annars hör de vuxna av sig. Men så är det inte hos er och det är många som delar er situation.

En bra sak är ju att de är två, också bra att de är på dagis och att det pågår en utredning. Och visst vet du att det skulle varit värre om du stannat kvar... du har visat dina barn att man inte ska finna sig i att bli sårad, kränkt och förnedrad!

Önskar dig ett gott slut på 2013 - förändringens år i ditt liv! En sån kraftansträngning du gjort, det vet vi som följt dig från början här. Och ifall vi inte syns här önskar jag dig och ett riktigt Gott Nytt 2014! Varmaste kramen / mt

det var som skrev att man aldrig skulle posta något på forumet i affekt utan vänta en stund och läsa igen. Nu har jag lugnat mej, tagit bort det jag först skrev och skriver bara helt enkelt

Snälla Santorini, stanna!!
/MB

Ser fram emot cliffhangerns fortsättning!

Mvh Mammy Blue

Du gör skillnad och du har så mycket att ge och lära alla gamla och alla nya på forumet.

Det har inte jag, jag är inte ens i närheten av dig.

Och lite så är det, kan vara därför att jag känner att jag inte passar in här.
Men jag behöver läsa om dina erfarenheter och tankar och idéer.

Och läs, det är MÅNGA fler som bryr sig om att du skall stanna än det är som som har åsikter om mig.
Och är det några som tycker något om mig så brukar det vara att jag är besvärlig.

Men så är det, lite så skall det vara, det för forumet framåt.

Men jag känner att jag inte passar in just nu, men det gör ju du.
Och du gör skillnad, strunta i att jag omnämnde dina kommentarer i min och Fias trådar.

Men låt inte 2013 få ett tråkigt avslut.

Nä, det är bättre att gå rakryggad och stolt, för det är du och det med all rätt, in i ett underbart spännande 2014.

Du är så oerhört viktig för forumet!

Du är en av de härliga frontfigurerna jag har nämnt både här och där.

Du gör skillnad!
/A

Jag var borta ett tag från forumet och håller nu sakta men säkert på att läsa ikapp.

Någonstans i denna tråd (använder mobil så det är svårsurfat) var det någon som var deppig över att behöva tänka på alkohol hela tiden. Jag tror faktiskt att orsaken till mitt återfall var att jag slutade tänka på alkohol. Allt beror ju på hur man tänker, och så länge varje tanke på alkohol avslutas med glädje över att slippa dricka mer, så är det av godo och i mitt fall tämligen nödvändigt. Jag måste påminna mej varje dag om min historia.
Trevlig nyår!
/MB

Du har rätt Buzz.
Santorini, jag svarade bara Askan på hennes inlägg som jag uppfattade som lite deppigt och med en känsla av, som jag uppfattade det, hopplöshet av ett tidigare inlägg jag skrivit om där jag kallade forumet för en klubb av inbördes beundran.

Men det var inget i negativ bemärkelse, läs allt jag skrivit så kanske du förstår.
Du är även omnämnd i mit svar till Fia.
Och även så är dina inlägg omnämnda i min tråd och jag tror det är det som ligger och skaver.

Men Santorini, du behövs här.

Du är jätteviktig för att hålla nu någon sorts jämnvikt på forumet.
Så att det inte blir fyllt av folk med exakt samma tankar och värderingar.
Gör som Buzz sade, bry dig inte om det du retar dig på.

Hoppa över, gå förbi........

Men stanna för du gör skillnad.

/A

de kan hjälpa till med det.
Mitt förslag är att du tar kontakt med dem för din egen skull, alltså får hjälp med ditt medberoende. Jag vet att när anhöriga tar steget och går på anhörigbehandling själva så kan det släppa för alkisen också då de märker att deras manipulationer inte får nån effekt. Deras försvar rämnar och du mår också bättre...win-win... :-))

att ha svikit...då finns det saker som går att "ta på", sånt som gör att lillans utbrott kan ha en reell grund och du på grund av de omständigheter som råder just nu mer eller mindre är tvingad att medverka till sånt som går emot din uppfattning och som du kanske inte hade gjort annars... Är så ledsen för din skull, när man på grund av yttre omständigheter inte kan skydda barnen som man kanske skulle vilja. För även om barnen inte far illa i den bemärkelsen, så är det klart att det inte är bra för dem med den påverkan som de kanske utsätts för.

Mitt svar tidigare utgick från en "normal" separationsångest och jag tänkte mer att det handlade om en ömsesidig sådan utifrån det svåra ni har gått igenom. Förstår situationen bättre nu och jag hoppas att du inte tog illa upp, och uppfattade det som ett försök att förminska din känsla. Ville försöka avlasta dig skuldkänslan, och det vill jag fortfarande. Skulden till det uppslitande häromdagen är inte din, men du blir ju ändå bärare av den eftersom det är du som måste "verkställa" beslutet. Kommer det här att hända igen? Om du har en bra socialsekreterare som ser till barnens bästa, så borde du kunna prata med henne/honom om hur det är och fråga vad du kan göra. Bra om du i alla fall informerar om det, så att det dokumenteras och kommer med i utredningen.

Jag hoppas oavsett att barnen ändå har haft en okej helg och att du kunnat koppla av något även om jag har en känsla av att du inte kunnat göra det... Du är en fantastisk mamma som har tagit dem och dig själv ur detta - glöm inte det! Du har gett dem trygghet och stabilitet. Jag tänker lite såhär också: det som händer när barnen ska vara hos sin pappa är hans ansvar, och inget du kan påverka om det inte är så att det är skadligt för barnen. Det tar inte bort din känsla av svek, jag vet, men kan kanske lindra ansvarskänslan och skulden något? För jag gissar att det här var pappas beslut? Jag tycker i så fall att om barnen undrar varför de måste åka till faster så kan du vara ärlig och säga som det är: ni skulle ha varit hos pappa och nu har han bestämt såhär. Vet att det kan låta hårt, men det är sant. Då ligger bollen där den hör hemma.

Usch jag babblar på nu, känner jag, och jag vet inte ens om det hänger ihop längre... Hoppas du förstår något av det i alla fall :)
Kram

Med exet så behöver du numera bara ha kontakt kring saker som rör barnen. Men med hans familj behöver du väl inte ha någon kontakt egentligen?

Seriöst, stäng ute dem om det inte känns bra för dig. Det är ju hans familj så han kan se till att de får träffa barnen på hans tid med barnen. Du behöver ju inte gå med på att släppa barnen till någon annan än pappan.

Usch, jag har faktiskt själv en gång varit i liknande situation som dina barn. Jag var äldre(9år) än jag uppfattat att de är. Den ena föräldern var ledsen. Den andra arg eller manipulativ. Den ena sa åt mig vad jag skulle säga på mötena och jag bara satt där och teg för att "skydda" båda.

Om barnen går till en barnpsykolog så brukar de vara duktiga på att se igenom barnens skydd av sina föräldrar, även om det kan ta tid.

Kanske behöver du innan du träffar hans släkt nästa gång ha en plan för olika scenarion och för hur du ska kunna stå på dig. På samma sätt som du tänkte med exet, tänk igenom vart dina gränser går. Det låter jobbigt och rörigt att ha dem så nära trots att du inte har någon egentlig relation till dem nu och orimligt att de ska bli en förlängning av exets psykiska misshandel.

Ta hand om dig!

Han var nykter i två veckor. Sen fortsatte det som vanligt! Under julen har det verkligen eskalerat. Full fullare fullast. Varför ? Våra barn har varit borta o pluggat sen i somras. Hela hösten har han lovat att när de kommer hem så ska jag vara nykter. Sen kom julledigheten! En vecka före jul! Full varje dag! Inte en nykter stund under jul
Igår förrgår kväll bönade han att vi skulle köra honom till psykakuten för att han mådde så dåligt. Då bestämde vi att fr.o.m. Nu vaktar vi honom ingen alkohol, noll tolerans. Då hade han 2,66 i promille. Vi lyckades hela dagen igår fast han tjatade om att iallafall få 3,5or. Sån abstinens han haft i natt o idag, fast han får oxiscand, ska vara bra mot det. I ett obevakat ögonblick var han hemifrån o skaffade en 75:a whisky. Jaha tillbaka igen på ruta noll. Elaka saker o rent ut sagt onda saker som är osanna säger han till sina barn. Elaka o sarkastiska saker säger han till mig.
Hur ska vi gör hur får vi honom att vilja ta antabus som vi har i skåpet, hur får vi honom ett ta in på behandlingshem?
Just nu hatar jag honom

Tack Adde för rådet!
Jag har varit i kontakt med Valet och får intrycket att det är en seriös och engagerad organisation.
Det verkar som man kan få tid där ganska fort också.
Problemet är ju att mannen själv inte tar detta steg.
Hot, tjat, gråt, vädjan - inget har funkat hittills.
Min man är innerst inne en klok människa men han behöver lite hjälp för att inse sin betydelse på gott och ont.
Förnekelse och förträngning är starka krafter.
Vet du om Valet kan förmedla kontakt med läkare också?

Skalbagge och jag lånade din tråd lite när du tittade åt ett annat håll, hihi!

Javisst, all samlad visdom som finns här sedan några års skrivande och lidande,medgångar och motgångar, vilken enorm skattkista att ösa ur! De flesta hjul är redan uppfunna, så vi behöver inte göra det igen. Har hittat ritningar på flera olika håll till hjulet normaldrickande, men de flesta verkar bli fyrkantiga av någon anledning...

Nej nu får jag nog sova, jag blir så fånig när jag är trött! :-)

/MB

... att det säkert är lugnare när de väl åkt - men av igenkänningsskäl så är det många saker som jag inte vågar skriva, och alla de sakerna gör att jag inte tycker att det är ok att flickan ska åka när hon inte vill...
Och det där skumma: det är i princip aldrig problem att lämna någon annanstans - inte på förskolan, inte hos mormor, inte hos moster, inte hos vänner, och är det någon gång lite motvilja så brukar jag kunna prata med barnen och den som ska passa/ta hand om flickan/flickorna lockar och så löser det sig - MEN: det händer oftare att de inte vill åka till pappa eller hans släkt, och trots att jag försöker uppmuntra dem att åka så kan de prata i dagar om att de inte vill åka... och jag brukar prata med dem om vad jag gör när de är borta för att försäkra dem om att de inte behöver oroa sig för mig...
Men - jag analyserar nog mer än vad flickorna gör, sant...
Men med alla saker som händer med pappa och hans släkt så är det jobbigt att lämna när de inte vill. Och varje gång de kommer tillbaka berättar de saker som får mig att undra vad de blivit tillsagda... MEN: socialtjänsten håller på med sin utredning och även om det går trögt: barnen vill inte prata med någon där och låser sig mycket, men det de säger handlar mycket om att "pappa är så bra och hos pappa är det alltid fint och bra"... Så jag får väl försöka hålla mig och invänta utredningen.
Jag har det ok, men ibland känner jag mig så j-a trampad på - alla gånger som hans familj stövlat in hos mig och krävt saker, ringt och skällt på mig, smsat och haft sig. De står mig upp i halsen och de gör inte alltid trevliga saker. Det känns sk*t.

mig mycket i det du skriver. Förra december tappade jag totalt all kontroll och var full i flera dagar. Jag blev också väldigt rädd att det hade blivit så illa. Jag insåg att jag måste sluta att dricka alkohol. Jag grät, hade ångest men kämpade mig sakta till en tillvaro utan att dricka. Det har varit en del jobbiga dagar, men de bra mornarna och dagarna har varit fler. Jag har känt mig närvarande och stark ganska ofta. Jag kommer ihåg allt jag har varit med om under året, utan att varit bakis eller berusad. Underbart. Jag hade dock ett hårt men kort återfall nu i jul när jag förmodligen slappnade av lite för mycket och kände mig för trygg. Jag arbetar mig nu tillbaka och går in för ett nyktert2014. Det går, skickar styrka till dig att göra detsamma, att ta en dag i taget.

Och försök att få en professionell samtalskontakt - för mig är det ovärderligt att få prata med en professionell person, det är inte en vän som på något sätt automatiskt håller med dig, utan någon som jag vet säger saker mer objektivt! Det är min kontakt som fått mig att bli starkare, att se alla hemskheter, elakheter och som hjälpt mig att inte backa när exsambon varit "snäll"...

Kram!

Grattis till 3,5 år! Formidabelt!!

Gör som jag - fortsätt räkna tid där du var, vi är alldeles för bra ändå på att slå oss själva i huvudet med allt dumt vi gjort. En gång är ingen gång - två gånger däremot...!

Jag rycker nu på axlarna och konstaterar att jag druckit upp min uppmätta livskvot av alkohol, det skulle räckt i trettio år till, men det gjorde det inte... Hemkörd filosofi, men det funkar för mej, roligare än såhär blir det inte! :-)

Kram!/MB

Hej på er alla där ute

nu är jag helt snurrig efter att suttit i princip hela dagen och läst på forumet. I mina ögon är ni många hjältar där ute,ni ger mig en sådan enorm styrka att förändra mitt liv.tack för att ni finns

(symboliskt) Västerut och utbringar en födelsedagsskål till din ära.
Att det är ett glas kvällsmjölk hoppas jag du tycker är ok?! Hoppas dykningen går bra, och att semestern fortsätter på bästa sätt. Du fixar nog frestelsen. Blir kanske klurigare med humöret :-)

Stor kram Tant-Fia!

Du gjorde det jag borde gjort - loggade in och bad om hjälp. Hade jag inte trott att jag klarat mej själv, så hade förmodligen mitt återfall inte blivit av...

Har fullt upp att försöka mota en förkylning i dörren, vi ska nämligen ut och resa. En vecka till lite varmare nejder. Tur för mej att jag inte rest med någon större ordning, så det där med att göra som ett par bekanta - börja med en "svensk frukost" bestående av öl och snaps redan på flygplatsen - är inget jag är inkörd på. Det är första gången jag ska flyga...

Ha det bäst, Fia, för det är du värd!
Kram!
/MB

Fundera ett tag är du snäll.
Läs svar till dig i Askans tråd.

//Buzzz

Man kan ju inte komma överens med alla på ett forum, så är det ju bara.
Jag häckar på flera andra forum som är relaterade till mina fritidsintressen och det är samma sak där, man råkar i luven på varandra.
Det sägs ju också att det skrivna ordet är det nästan sämsta sättet att kommunicera på, på grund av att det är så lätt att missförstå.
Att man sedan sitter i anonym trygghet bakom en skärm kanske också triggar folk att vara lite mer kaxiga än vad dom skulle vara i levande livet, ansikte mot ansike.

Tycker det är tråkigt om du lämnar, det behövs folk som "tar hand om" oss nybörjare i nykterheten och jag tycker du verkar klar och sansad i dina inlägg.
Om det är så att du stör dig på någon, kan du inte helt enkelt bara scrolla förbi de inläggen?

Hoppas du stannar och bidrar fortsättingsvis också.

//Buzzz