Senaste kommentarerna i forumet

Hejsan Berra...........................

Hoppas de går bra för dig o du mår bättre! Saknar dina roliga o bra svar
här på sajten! Jag kämpar vidare o de går sakta men säkert framåt!

Tar mer en dag i taget nu o de blir inte lika tungt!

Kramar "Ängeln" som står nu, om än ostadigt!!!

Hej Berra...

Väldigt vackra bilder du tagit... Gillar speciellt roten & den med korset...
Tack för dem.
Jag har en son som är jätteduktig på att hitta vackra rötter... har ett par st i vardagsrummet...
Tycker om att ta in lite snirklig natur.

Stenar har vi mkt av oxå... lilleman tar hem...

Tänker på dej... <3 / Mie.

Hej!

Har kommit hem från en skön semester utan alkohol. Livet känns bara så underbart nu. Det var någon som skrev tidigare i en annan tråd att man inte ska ropa "Hej" i förväg, innan man vet hur man klarar sig, men jag har bestämt mig för att njuta av det som är nu och just nu mår jag så otroligt gott. En hel ny värld har öppnat sig sen jag bestämde mig för att låta bli flaskan. Jag orkar greja hemma, träffa folk m.m.

Ni är så underbara alla här på forumet och jag har faktiskt saknat er. Ni finns alltid i mina tankar.

I morgon blir det en tur till stugan och där stannar vi några dagar.

Kram till er! //Elisabet

PS: Berra, jag följer din tråd och tycker det är härligt att läsa det du skriver :DS

Oj, Vimsa. Så var det inte och inga konfliker alls.

Jag villé bara inte att det i förlängningen skulle nå fram till min son.. Ilband är jag ledsen och orolig över honom och han hatar att jag är det......

Sen ville jag inte heller bli retad av min lillebror för att jag är så flummig och pratar om andlighet.. fast han retas bara på ett kul sätt. Och han var lite paranoid över att jag skrivit om honom här så jag tyckte det var bäst att radera eftersom han kände det så.

Jag förstår att det kunde sett ut så som du skrev Vimsa och förlåt för det.

No hard feélings mot någon I hope!

kram Pia

Tack Berra,du är för mig också en Bonus att längta till på nykterhetsresan!
/Fenix

Hej Mie.

Ja sådant är jobbigt när man inte är beredd, och visst måste det kännas när sonen säger att han saknar pappan. Och som du skriver, han vet ju inte allt, han säger bara sin version och sanning till sin fröken. Det är väl därför du känner ett behov av att försvara ditt sätt att handla, så att inte fröken ska tro att det bara handlar om lite öl??? Det är bra att hon fick mer info kan jag tycka, att hon förstår och vet gör att hon förhoppningsvis kan möta din sons frågor på ett bra sätt. Och att sonen berättar tyder ju på att han klarar att bearbeta och berätta, det är ju positivt.

Klart det handlar om sorg oxå och att riva i gamla sår. Tror att det är därför jag inte klarar av att titta på Kysst av alkoholen på måndagarna. I början när vi var mitt uppe i det så hade jag inte problem med att se sådant eller prata om det, nu är jag superkänslig för kommentarer, blir ledsen. Har ju börjat ett nytt och bättre liv och även om jag inte vill glömma så vill jag inte gräva ner mig eller frossa i det, inte heller att andra ska göra det.

Men om du läser dina andra inlägg till närstående så har du alla svaren. :) Du är klok och du verkar göra helt rätt både för dig och dina barn.

Vi är bara små komplicerade människor allihopa Mie, känslor kommer helt irrationellt ibland.

Du vet: Släpp taget, låt tankarna komma, om de inte går att göra något åt så låt dom flyga iväg igen. Och tänk mindfullt eller tacksamhet istället.

/ Pia

STORT TACK BERRA! Det du har skrivit här är värt så mycket för många.

Jag skulle vilja få kontakt med dig för att diskutera hur texten ska kunna läsas även i framtiden. Tror du att du skulle kunna tänka dig att skicka ett mail till info@alkoholhjalpen.se ?

/magnus

Hej Berra!

Jag blir glad av att läsa hur bra det har gått för dig, och det är ett föredömme hur det kan svänga om man har viljan!

Jag önskar dig allt gott!

Lise

Berra: Jag vet att många med mig kommer sakna dig och dina peppande, roliga, ärliga, intressanta inlägg, men jag är glad för din skull att du väljer att gå vidare! Så skönt att känna som du känner att du har gjort ditt nu och du kan ta ännu ett steg BORT från alkoholen.

Som sagt, vi kommer sakna dig, önskar dig all lycka och välgång!

TACK BERRA...

Plötsligt infann sig ett lugn,
Jag känner en inre frid,
Kroppens muskler slappnar av,
Själen har fått ro.

Du har funnit kraften innom dej,
Du kommer att vandra stolt i livet.

Du finns i mitt hjärta...
Kram från Mie <3

fortsättningen..

Men det kräver lite nytänkande, man får lägga manken till och vara trevlig ändå, och lära sig att tacka nej till alla form av alkohol i framtiden, det är inte min grej helt enkelt!

Buzzet kan jag inte ersätta med annat, (men kan man inte fortsätta med att pippa så får man väl köra med petting istället, som en kille sade på lagret när han inte kom ihåg ordspråket för i brist på franska så får man väl äta limpa..)…

Mitt substitut är att varva ner och ”se världen” med helt nya ögon, sluta stressa och ta bort skygglapparna, stanna upp och bara titta på allting…

Jag älskar naturen och alla djur, jag går aldrig förbi en hund utan att sätta mig ner och hälsa på den, den älskar uppmärksamhet och blir jätteglad för den minut jag ger den av mitt liv, den viftar på svansen och jag har gjort en varelse glad för en stund, och då bli jag glad!

Mina barn och deras kompisar kräver uppmärksamhet och delaktighet, sätt dig ner på golvet och lyssna på vad de säger, det kommer hur mycket roligt ur dem som helst…
Som Mattias (11år) sade när han trampade i lervällingen på fotbollsplanen, ”uäck!, det ser ut som mosad aphjärna, med bajs!”, vilken liknelse och vilken fantasi, hör sådant!

Annars så funkar en skogspromenad, eller ett varv i spåret, stanna titta, lyssna och reflektera.
En blöt strumpa för att man trampade i svampig mossa gör faktiskt ingenting, hur ofta kommer du hem och har plurrat, aldrig!
Det är ett minne där det obehagliga går att ta bort, bara att ta av sig strumpan, det går inte med en fylleångest, den sitter kvar länge..

Vad jag vill säga att det finns så mycket runtomkring oss vi aldrig ser, så mycket som vi skulle uppskatta om vi inte hela tiden sätter kraven och ribban så högt.
Vi lever ett sådant hektiskt liv, att det snabba sättet att kunna koppla av på är med just alkoholen, men den är lömsk och i dess kölvatten följer så mycket annat hemskt.
Jag har tänkt tanken att släppa det stressande livet, man jobbar extra hårt så att man tar sig råd för att kunna ha två bilar i familjen så att man kan komma ännu snabbare fram och tillbaka till jobbet så att man kan jobba ännu mera, för att ha råd…för vad?

Stressen blir ett självuppfyllande krav…

Paniken kommer krypande och vi känner att vi aldrig räcker till någonting, den ”flytande avkopplingen” känns nog rätt lockande emellanåt..

Om man nu väljer bort alkoholen så kommer man antagligen att gå in i väggen pga av stresstrycket man upplever, och självmedicineringen låter återigen lockande..

Så om man väljer bort alkoholen så tror jag att det behövs en smärre livsförändring så
att man kan orkar med att möta livets alla prövningar, man måste vara stark och ha mål med sitt liv och inte sitta håglös och vänta på att något skall hända…

Man har aldrig chans på en miljonvinst om man inte vågar satsa först, jag vill ju naturligtvis vara ekonomiskt oberoende i mitt nuvarande stressade liv, för det betyder ju att jag kan fortsätta det som vanligt.

Jag ser denna vår som en nystart av mig själv, när gräset tar fart så gör jag det också.
När blommorna sätter färg, så gör de det också i mitt inre, just nu finns där, gult (tussilago), blå/lila (blåsippa), vitt (regndroppe) och ljusblå (skilla), och det är inte illa…

Jag kommer att ha fullt upp med att inSUPA all natur som växer upp runtomkring mig, och jag tar ett steg tillbaka ifrån alla inlägg i alkoholhjälpen…
Jag börjar känna mig säker i min nya roll och vet vad alkoholen kan och kommer ställa till med om jag ens tänker tanken…

Kommer naturligtvis finnas kvar och läsa ett och annat, men inte aktivt skriva på allt som tidigare, den kommer inte att vara min ”blogg” längre om man så säger..
Den har fyllt en jättefunktion för mig och förhoppningsvis för er andra också, och annat kan man ju inte tro när den har lästs över 5000 gånger…

Jag har ett annat problem att ta hand om, och det är den depression alkoholen startade och jag vill få bukt med den innan livet kan gå vidare…
Men jag känner att detta inte är det rätta forumet för depressioner, och jag ska söka mig vidare bland andra forum för detta…

Jag vill passa på och tacka er alla för all hjälp och stöd jag var fått, ni har varit ovärderliga och ni skall veta att ni är FINA människor..(men med fula ovanor..).
Jag hoppas av mitt innersta att ni grejar att bli kvitt alkoholen och alla dess nackdelar, ni är alla värda detta…

Så från en ”aktiv” nykterist till en mer passiv alkoholist, ett Lycka Till!
Berra

Hej Världen!

Jag står nu på tröskeln och tittar ut genom den öppna ytterdörren, ser ut i den stora vida världen…
Med ”nya” ögon ser jag på mig själv och omvärlden, och ett stort ”Aha” uppkom…

Det känns som om jag har avslutat ett kapitel i mitt liv, mitt liv som alkoholist…, eller kanske alkoholberoende vore en bättre formulering.

Jag har gått igenom en pärs utan dess like, och fått ökad förståelse för mig själv och min omgivning, har fått nya vänner som jag inte visste fanns men vet fortfarande inte hur ni ser ut.

Jag vet hur ni mår och hur ni formulerar era ord, och hur ni med ord försöker skapa den miljö ni lever i idag, tappra medmänniskor…

Jag mår själv bättre idag än vad jag har gjort på väldigt länge, på ett plan…
Men mår också sämre på ett annat, den ena påverkad av alkoholens frånvaro, och den andra av dess tidigare närvaro…

Jag mår bra för att jag inte lider av alkoholens baksidor, jag dricker inte längre för berusningens skull, hamnar inte längre i pinsamma situationer, vaknar inte längre bakfull och framförallt har ingen bakfylleångest som till slut blev alkoholdrickandets fall för mig.

När jag till slut insåg att jag inte längre kunde leva den typen av liv, där ångesten tog större delen av min både vakna och drömmandets tid till att må uselt, då måste jag göra något åt det.

Jag läste mig fram genom alkoholhjälpen och tog åt mig, valde ut de delar som stämde bra överens med mitt liv, och satte ett mål med mitt drickande, efter tagit del av allas livsbeslut
På alkoholhjälpen, jag valde det mest reaktionära, inget alls!

Genomlidandet var förvånadsvärt tufft, vilket bevisade på att jag hade ett visst beroende, och ett stort förnekande, som jag inte visste om, det skrämde nog mig mest.

Jag visste inte vilka krafter suget kunde göra med den mänskliga hjärnan, och vad den fick min kropp till att känna, säga och göra….

Det enda jag vet, det var att det var inte ”jag” som gjorde allt detta, utan någon sorts kraft som styrde mig innefrån, ibland häpnade jag över vilka krafter som fick mig att öppna kylskåpsdörren, och böja mig ner till hyllan för starkölen för att där upptäcka att det inte fanns några burkar som väntade på att bli öppnade och uppdruckna..

Lika förvånad som min kropp blev påkommen med att stå och hålla i kylskåpsdörren, som jag blev över att jag inte kunde kontrollera mina tankar, stod vi där ”båda två” med fingrarna i syltburken., och ”kraften” hade nått andra dimensioner…

Förbannad blev jag, och valde att ställa mig ”över” mina kroppsfunktioner och styra allting i detalj, vilket krävde en oerhörd koncentration och självbehärskning.
Jag gillar inte att vara ”fjärrstyrd”, det är MIN kropp och MINA tankar, och jag vill ha kontrollen över dessa själv..
Det var viktigt att varje gång papegojan satt på min axel och tjatade om det, eller försökte förmildra omständigheterna, eller belöna mig så ansåg jag att detta var inte mina tankar, utan en liten djävul som försökte göra sina sista manipulativa styrningar av min kropp…

Jag fortsatte läsa bland trådarna och fick förståelse att det kan vara så här, vi är alla slavar under denna dryck…

Det har nu gått en sådan pass lång tid, och jag har sett så mycket nytt komma ut ur mitt sätt att leva idag, att jag just nu känner ingen dragning till att ”besudla” min hjärna med denna typ av berusning mera, men jag håller det också öppet att i framtiden kanske våga mig på att testa igen, för är det någonting jag har lärt mig på alkoholhjälpen så är det, ..”inget är för evigt”
Man måste våga sig på något nytt, och att allt inte består för all framtid…

Jag har som ”nyfrälst” försökt även övertyga andra om den ”välsignelse” nykterheten skapar, men tycker att det blir lite tjatigt med tiden, det är i stort sett samma ord jag rapar upp gång efter annan, jag vill ju inte tvinga mig på andras tankar, men samtidigt få dem att öppna ögonen, för det ÄR skillnad, både på gott och ont, men det goda övertar mångfalt…

Visst man tappar lite av det sociala med att dricka alkohol, och jag älskar ”buzzet” i huvudet man får när man fyllnar till, det är väl därför man fastnar för alkoholen.

Det här blev ett långt inlägg, jag delar den i två

Hej...

Skönt att du fick bra respons från din fru... Inte så konstigt tycker jag eftersom du skriver & berättar på ett sunt sätt.
Plus att hon vill att du förändras.
Jag kan tänka mej att det är svårare som medberoende att visa... särskilt innan han / hon har kommit till insikt.& inte ser att det är ett problem.
Tror inte att rektionen skulle bli den samma för mej tex.

Kanske det blir annorlunda då han har kommit lite längre i sitt tänk...

Men visst ibland oroar man sig för helt fel saker.
Lägger energi på saker som man inte vet ngt om.
Isf att ta tjuren vid hornen & låta det bära el brista... så oroar man sig...
Ibland befogat, ibland inte...

Jag är glad för din skull att du har kommit så långt i ditt sätt att tänka... & att du verkar må bättre i själen.
Livet har gett dej en ny chans... Du har gett dej själv en ny chans... / Mie.

Hej Lise!

Jag önskar att jag kunde ge dig ett sådant där bra standardsvar, gör si eller så...
Men det kan jag inte, ledsen för det..

Han har väl sin deppighet som trycker honom, men att tjata om döden och sedan hälla i sig är ingen undanflykt, han får väl inte mera "lov" att dricka för att han pratar om att han lika väl kunde vara död heller, eller?

Jag tror han försöker "möra upp dig" med att han pratar om döden, så att du inte ska bli så arg på honom när han krökar till igen...

Han har väl antagligen en väldigt dålig självkänsla just nu, och har en del funderingar runt livet.
Men att han skulle vilja ta det till enda tror jag ligger en bit längre bort, man brukar inte prata så mycket om det, utan vara mera "handling" då...

Däremot tror jag att han löper större risk att göra något dumdristigt när han väl krökar till, i fyllan och villan, och kanske skadar sig allvarligt..

Det känns väl bra att även kidsen inte gillar när pappa krökar till, då har ni ju ett majoritetsbeslut i familjen, det är inte bara du som är "kitslig"...

Bra också att du har tagit upp diskussionen på en högre nivå med lite större bokstäver, så att
han hajjar att du börjar bli ordentligt irriterad på hans levnadssätt...

Svälj inte pratet om döden, berätta att det är döden för familjen när han dricker istället..!

Skit helt enkelt i hans prat om döden, och ställ upp han mot väggen med hans pålitlighet istället, varför ljuger han hela tiden, jo han har antagligen ett alkoholberonde han själv inte har accepterat ännu, du borde få honom att säga det ur egen mun...

Det handlar om att lita på varandra, det spelar ingen roll hur sjuk man än är, man måste kunna lita på den andre partnern, ställ stenhårda krav på enkel och rak ärlighet.
T.om att du införskaffar en alkotest där du kräver att få testa honom när du vill!

Han har ju grejat nästan två veckor, så han kan ju stålsätta sig ett par veckor till, så blir det genast lite lättare...

Det kunde vara intressant att komma till botten med anledningen till hans depression.
Det kanske är för svårt för honom att våga prata om det, ekonomi, jobb, otrohet etc.

Den dagen man kan svälja stoltheten och totalt överlämna sig till den bittra sanningen kan faktiskt också vara en fullständig förlösning, man får äntligen ro i kroppen..

Jag tycker du ska visa dig stark, och spänna bågen ännu hårdare, våga ta en strid!

Jag kan berätta att det är fotboll för hela slanten här med, 10 + 2 h förra helgen, upp kl 6 i morse för att mötas upp kl 7, efter 8 h hemma igen, upp kl 7 imorgon (läs idag, om 5 h..!), ca 3 h och på kvällen 2-3 h till, och de säger att man kommer sakna det här när ungarna flyttar heimfrån!!!

Vi är nyss hemkomna ifrån en (hyggligt stillsam) 50-års fest, mycken sponken men ganska så sansad gästspel, jag drack nog nära 2 l bubbelvatten under kvällen och blev en uppskattad fyllchaffis på natten, och mår hur bra som helst, och har en glad hustru!

Testade att klämma en feting till garre, brukar göra det när jag krökade förr, det högg ordentligt så det snurrade till i pallet, lite läskig känsla var det, för det har inte snurrat där pga yttre påverkan på snart 4 månader...

En annan ball grej hände alldeles nyss, jag visade min kära hustru vad jag har skrivit här på alkoholhjälpen, och hon tyckte det var en jättebra grej, och att det var roligt att så många har svarat mig på "min" tråd...Va!
Jag trodde hon skulle bli förbannad?, men hon lyckönskade mig istället...

Snacka om att man oroar sig för fel grejer ibland, berätta det för din snubbe Lise!

Nä, nu är det bråttom ner i lopplådan, sängkvalsterna är hungriga och midnattsbion visar något oannonserat direkt på ögonlocken, så nu gäller det att poppa popcorn!

Ha en god natts sömn, och framför allt en god morgons uppvaknande, och det får man även om man har varit på ett 50-årskalas, (..och drack bubbelvatten..)

Mors! /Berra

Hej på er alla!

Det slutade på samma sätt som för ett par veckor sedan. Alkoholen är nog så märklig! Och alkoholisten så full av lögner. Suck!

Man känner sin alkoholist, hade onda aningar redan igår kväll att det inte var över för denna gång heller. Jag vaknade i natt och gick ner och kollade, hittade honom på sovande på soffan med två halvfulla flaskor på golvet. (Vodka och starkvin) jag väckte honom och hällde ut alltiohop fram för ögonen på honom, det har jag aldrig gjort förr.

På morgonen diskuterade vi i igen, jo han vill sluta, hjälper jag honom då osv... Sen åkte jag och handlade på eftermiddagen. När jag kom hem såg ja att han hade varit ute med bilen och frågade vart han hade varit, ingenstans sa han. Men ja visste precis att han ljög. Lite senare snokade jag fram ett kvitto och såg att han varit och köpt en 18-pack öl så jag konfronterade honom. Så det slutade med att han for. Sa att han skulle åka till sin pappa, men jag tror inte riktigt på det heller.
Det värsta var att han glömde all sin medicin här hemma.

Nåja, jag kan inte så mycket åt det. Hade kontakt med med den "lokala alkoholvården" igår. Hon sa också det att när man är deprimerad är det lätt att tycka det inte spelar ngn roll hur det går eftersom allt ändå är åt skogen och då kan man lika gärna dricka.

Jag föreslog maken att vi skulle gå dit tillsammans, han har ju haft kontakt med dem själv och man kan gå dit som par.

Hittade förresten en svensk alanon grupp 10 mil härifrån, lite långt bort för att åka fram och tillbaks för en kväll men jag överväger det. Fast jag blev lite fundersam när jag läste att man inte får några kommentarer tillbaka utan att man bara berättar sin historia?

Jag orkar inte ha det så här, jag önskar av hela mitt hjärta att han kan sluta, för sin egen skull och för våra barns skull.

Han pratar mycket om döden och hur mycket bättre vi skulle ha det utan honom. Det är ju samtidigt ett rop på hjälp,men jag har nog försökt med allt möjligt. Jag har lyssnat, diskuterat med honom, tröstat, varit tyst och låtit honom vara i fred, vakat över honom, jag har pratat förstånd, diskuterat med en av hans läkare, pratat med arbetshälsovårdaren, pratat med mentalvården,varit uppmuntrande, kommit med olika förslag, sagt till på skarpen osv.

Själv säger han att det inte hjäper att jag skäller på honom, det gör jag inte heller, men klart att jag pratar med lite större bokstäver mellan varven. Så jag vet inte.

Jag tipsade honom om alkoholhjälpen och berättade om det här forumet och att jag brukar läsa och skriva här.

Jag har pratat med barnen och de säger att de inte vill att han ska dricka, det yngre barnet sa också att han tror att pappa ska dö. De sa också att de inte vill att han ska bo här om han dricker.

Jag vet ju att han är en bra pappa när han är nykter och de knappa två veckorna här före bakslaget var ju perfekta på alla sätt och vis. Jag frågade vad det var som utlöste hans drickande nu och han sa att han inte vet.

Jag har också sagt åt honom att han bara måste bestämma att nu är det slut med alkoholen. Till sist svor han åt mig och det gör man bara inte. Jag sa lugnt år honom att kan låta bli att svära åt mig att det är han själv som ställt till det.

Oj det blev nog långt och råddigt men skönt att få häva ur sig. Jag får försöka ägna mig åt barnen och mig själv nu så vi mår bra och orkar. Dags att tänka på refrängen, fotboll i morgon igen.

Tack för ert stöd!

Lise

Hej Lise...

Det där om att prata om döden...
Han för över skuld.
Ni har det bättre utan mej...
Jag kommer snart att dö..

Han hittar en anledning att dricka...
Det är synd om honom som lika gärna kunde vara död därför dricker han...

Ge honom inte den.
Det tjänar ingen på.

Stå på dej... ni förtjänar bättre... / Mie.

Hej Lise!

"En dag i taget..", men visst f-n suger det när gubbtjyven ligger pissfull och slaggar i soffan..
Speciellt när ni hade det rätt hyvens strax innan...

Han surrar om döden, fråga honom om han har bråttom?
När han häller i sig i den hastigheten...

Men det händer inget om du hackar på honom nu när han är blarig...
Vänta med nådastöten tills dess han är mör av lite bakfylla, och herr Ågren har knackat på dörren

Men hörrö Lise, snubben har brännt sina skepp idag, ta och lås in han någonstans och umgås med kidsen istället...

Ställ han på podiet för hatning, och sura ut han några dagar, om du inte vill lugga honom på direkten...

Var glad att du har dig själv, där händer det inga olyckor i alla fall...

Du är stark, och fixar det här...

Lycka till! /Berra

hej aaaaa

ta det du känner i magen då har du fått den första känslan

följ den
axel

Hej Lise...

Jag känner din smärta, besvikelse, oro & sorg...
Det enda man kan förstå är att alkoholen är lömsk, manipulerande, elak & egoistisk.

Du måste nu börja fundera på att ha en plan om det här händer igen.
Ni kan inte acceptera att det forts på det här sättet,
Den här känslomässiga berg & dalbanan är inte nyttig för ngn av er.
Det tär på själen att inte veta vad som väntar då man kommer hem.

Ja... hur kan alkoholen ha en sådan makt över människan?

Jag tänker på dej med sorg i mitt hjärta...
Skickar dej lite xtra energi att ta dej igenom det här & fundera ut en plan B...

... / Mie.

Hej på er alla!

Jag önskar att jag inte skulle behöva skriva och gnälla. Alkoholen är nog så märklig och jag fattar bara inte vad den ställer till med. Hur kan det bara bli så fel?

Knappa två veckor och livet leker, våren är på väg hela familjen mår bättre, barnen njuter av att umgås med sin pappa och att han tar sig an dem och deltar i vår vardag. Själv är jag en solstråle och vågar må bra. Vi pratar och reder ut, funderar på vad framtiden ska föra med sig och hittar utvägar så att han ska börja må bättre.

Äldre barnet eld och lågor över kvällens program och vad som ska hända, spelkväll med disco på skolan och alla ska dit, kan inte vänta att komma hem och berätta för pappa. Vi kvittrar och planerar i bilen på väg hem.

Så kommer vi innanför dörren, "mörkret" har lagt sig denna vackra vårkväll där ute är det ljust och plusgrader. Men där hemma på soffan ligger maken och är full. Fy vad jag blir ledsen. Hur kan han?

Vad är det som rör sig där inne? Hade onda aningar igår då han återigen började tala om döden och om att han kanske dör snart. Men försökte peppa honom och ta fram det med hur bra vihar mått.Han har ju själv verkat så lugn, glad och nöjd.

Jag fattar inte?

En mycket besviken coh ledsen Lise

Hej aaaa...

Du måste våga för att vinna.
Inte bara hoppas.
Ta ett beslut för hur du vill göra med ditt liv.

Vad är värt besväret?
Frågan är om du klarar att hålla det hemligt utan att få ännu mer ångest.
Annars får du gå efter filosofin att en gång är ingen gång...

Hur känns det om du skulle bestämma dej för en vit period som inte har ngt slutdatum el mål mer än att vara vit en dag i taget?

Ibland måste man nästan dö för att kunna forts leva... / Mie.

Det värsta är ångesten. det vet ni säkert också.

Jag förstör det jag älskar mest av allt. Det värsta är att jag har ångest för att jag gått så långt och varit otrogen och nu är jag i valet och kvalet över att berätta om otroheten eller inte. Sluta dricka ska jag göra i vilket fall. Det hoppas jag verkligen.
Är det då verkligen värt besväret att berätta när jag VET att detta misstag inte kommer upprepas?

hej aaaaa vet inte hur jag ska svara
utan håller med mie läs henne hon vet

skriver till dej så här

vill inte leva men vill inte dö

du fixar detta /axel

Hej aaaa...

Du är som väldigt många här.
Du har svårt att sluta dricka när du väl börjat.
Du har svårt att dricka lagom.
Du gör knäppa saker på fyllan.
Du har ångest.
Du skäms.
Du har ont i själen.

Det är inte hur mkt du dricker utan hur du dricker som är avgörande...

Jag känner starkt när jag läser det du har sktivit att du måste ta dej en funderare över din relation till "polaren" alkohol...

Livet är till för att levas... / Mie.

jag är inte som de flesta andra här. Det känns som om vissa har en historia här som kan förklara deras drickande, typ: mina föräldrar/släktingar dricker, min föräldrar är deprimerade, jag är deprimerad, jag har det jobbigt hemma etc. etc. Men jag som inte har det så: VARFÖR mår jag dåligt? Mina föräldrar är underbara, min pojkvän är underbar, jag är duktig i skolan och har alltid varit, jag är inte blyg, jag är en framåt människa med planer och mål i livet. Utåt sett är allt bra, jag vet folk som ser upp till mig (!) Men jag själv, känner mig värdelös, varje varje dag. Ibland går jag ner mig till total, jag vet att jag är deprimerad, jag har pratat med en psykolog, som säger vad jag också trodde: jag har bra självförtoende men dålig självkänsla.
Anledningen till att jag skriver här, att jag vill ha kontakt med någon här, är såklart att jag behöver hjälp. Jag vet inte om jag har ett problem eller inte. Jag har läst igenom delar av forumet och jag bara grät. Ibland undrar jag: vill jag bara tycka synd om mig själv: tillhöra någon grupp, eller varför mår jag dåligt? inbillar jag mig att jag mår dåligt? för det är inte så jag ser mig själv utifrån... Jag ser mig som andra ser mig: någon som är glad och har mål och planer här i livet.

mitt problem är att, när jag väl drack min första öl, när jag var yngre så tyckte jag det var så kul. Jag tyckte det var KUL att vara värst. Jag hånglade med flest killar, tyckte egentligen det var kul att det gick rykten på skolan (men jag låtsades såklrt som om jag tyckte det var jobbigt). Jag har druckit alkhol sen dess, sen jag var ca 15 år och nu är jag 23. Men grejen är att jag dricker INTE SPECIELLT MYCKET!? det är det som gör mig så konfunderad, det är därför jag inte ser mej som någon som dricker för mycket (ang. mängden alkohol). Men när jag väl dricker kan jag inte kontrollera mig själv. Detta kan vara mycket lättsamt, inte att jag ballar ur totalt men jag känner hela tiden att: "nu har jag druckit och jag litar inte 100 procent på mig själv längre. Hoppas jag inte gör något dumt ikväll". Ibland kan jag ha varit lite för "skrikig", ibland kan jag bli arg och otrevlig och dessa egenskaper gillar jag såklart inte hos mig själv. Jag skäms över att jag varit snäsig (tex. mot mina tjejkompisar) och enda anledningen är för att jag druckit, jag ÄR inte sån egentligen. Det som äör det största problemet som jag bävat för att komma till är att jag är otrogen när jag är full. Å ena sidan så har jag de gånger alltid varit väldigt full, men det är väl ändå ingen bortförklaring. Att förklara för en annan person att "det är slkoholens fel" går inte. De är stenhårda: otrogen= då är det slut. Men jag tror aldrig de varit i samma sits. Jag gör inte det för att jag VILL, jag vet inte varförjag gör det!!! och det är så frustrerande! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, för det är inte JAG och jag vill inte vara en sån person. Jag vill inte såra min älskade, aldrig! Jag VET att jag aldrig skulle göra en sådan sak när jag är nykter, men jag tror inte alla tror på mig om jag hade sagt det. Men JAG vet det. Jag vet inte varför jag gör det, och dagen efter ångrar jag mig så mycket, jag har så dåligt samvete och jag går ner mig total... Jag blir väldigt deprimerad i perioder, jag har ingen att prata med. jag vill inte prata med mina kompisar, ingen har samma problem som jag, de skulle aldrig förstå. de tror nog inte detta om m ig, de skulle bli förvånade. Jag kan inte prata med min sambo, jag kan/vill inte prata med min familj. Jag skäms dessutom alldeles för mycket... Jag hoppas att någon orkar läsa det här, tänk på att ni också ville att någon skulle lyssna på er, jag orkar inte.
Jag har läst och läst på forumet nu, sträckläst flera timmar... Gråtit och funderat. Känner igen så mkt, vet inte var jag ska börja... Jag förstår om ni inte tycker att jag har lika stora problem som vissa andra som växt upp i beroendefamiljer etc. men för mig är detta ett problem!
Jag tror inte jag skulle ha speciellt svårt att inte dricka på en månad tex. (jag hade haft svårt och inte dricka om jag väl va ute). Problemet är när jag väl dricker så vet jag inte om : ska denna kvällen sluta helt ok eller kommer det slå slint i huvudet idag? Jag kan inte går runt och riskera att något ska hända (tänker framförallt på otroheten). Jag har försökt lösa detta själv i flera år nu och jag kan inte. Detta är det absolut första steget jag tagit och berättat för någon och det känns oerhört tungt och jag skäms otroligt...