Senaste kommentarerna i forumet

i tråden :-))

det du skrev i Miss H´s tråd.... / mt

att sätta ord på dina känslor och tankar är både avundsvärd och fantastisk. Jag läser ofta och gärna dina inlägg, just därför.

VV

Under en tid i mina yngre dar så arbetade jag i en miljö där alkohol var väldigt vanligt förekommande och det skulle drickas både på arbetstid och fritid. Jag blev kär (underbara ord) under denna tid och hade ingen som helst längtan av att supa. Men det ständiga trugandet fick mig till slut att hitta på en lösning på problemet. Jag sa helt enkelt: "Jag älskar älskar alkohol och dricker mer än gärna, men jag blir tyvärr helt galen och väldigt aggressiv av alkohol. Så om ni inte vill ha ett helvete här i kväll så tror jag det är bäst att jag tar det lilla lugna. Jag kan garantera dig att de flesta såg till att jag bara hade vatten i glaset.

(Jag hade ett visst renommé redan innan)

VV

har jag skrivit det ???

att läsa att du hade en underbar dag igår och att känslan sitter i!
Hoppas det varar länge! / mt

tack för er hjälp

måste tala om att ja gick tebax en kort i helgen....

han sa ja älskar dig,o höll nästan på att gråta, han höll mig så hårt om o höll om hela natten... sa säkert ett 10 tal gånger det o ja kände det verkligen...

dan efter så är det som han är en annan...

det pendlar mellan kallt o varmt....

vet inte om det är alkoholens påverkan men bör väl ha det...

han kom o va onykter en natt här... ringer ofta på nätterna då han e full, sist va det halv tre i natt...ojag har märkt att han vart full tre gånger den här veckan....

kan de va så att alkoholen ligger närmre hjärtat än va han själv anar...

jag har nu sagt att ja tycker han har problem med drickandet o han sa att han vill att ja säger det...

har ni också en man som öser kärlek ena dagen o är kall den andra... är det alkoholen som de har abstinens av då de är nyktra....

ja fattar inte??????

lyckorusen envisas med att dyka när som helst och det är svårt att värja sig mot dom :-)) Jag hade en underbar dag och kväll igår och måbragrejerna envisas med att hänga med och göra mig lite småtossig även idag ! Men jag har ju haft värre söndagar i mitt liv :-))

Söndagskram till dig MissH !!

Skulle egentligen på fest i helgen men jag sket faktiskt rakt av i den. Var inte så mycket folk jag känner som var bjudna, och jag kände inte för det alls. Och då slipper jag. Hade det varit middag hade jag gått, hade inte kunnat med att tacka nej så sent om någon förberett mat. Och det hade varit trevligare. Men nu var det bara "sammankomst med alkohol i centrum" om man ska vara totalärlig. Valde att åka till svärföräldrarna istället, tycker så mycket om dom. Nu är det balans i livet, relationer istället för allkohol, helt rätt.

Svärföräldrarna som blivit vana vid att jag inte dricker. "Inga återfall" frågade svärfar och gud vad det kändes konstigt, hårt liksom! Men jag svarade ett rakt nej. Det här med att definiera sig som en alkoholist, det är svårt. Dels låter det så hårt, dels är jag rädd att jag ska börja rota i det och känna att mina problem är för små för att få vara en alkoholist. Låter det konstigt? Ja det tycker jag också, men det är så det känns. Måste få vara ärlig. Det räcker nu att jag vet att jag mår bra. Vi pratade om det öppet, svärföräldrarna tycker vi hittar på så mycket roligt. "Ja vi är ju aldrig bakfulla längre" sa jag. "Och jag dricker ju knappt heller" sa pojkvännen, "så vi vaknar alltid tidigt på helgerna". Det är ju så det är, varför hymla med det?

Har varit sugen på både öl och cigg de senaste dagarna, inte så att jag på allvar funderat på att sabba mina beslut, men bara som ett litet sug. Kommer när jag känner mig uttråkad. Pojkvännen slutade också röka för några månader sedan så det har vi gemensamt, och han har känt samma sug. "Fast om en cigg betyder att jag måste röka 20 om dagen sen så vill jag inte" sa jag. Det är inte värt det. Samma med alkoholen. Tänker fortfarande ibland att jag skulle kunna ta två glas. Men kommer fram till att det är meningslöst, ens om det skulle funka. För jag vill ju inte ha två glas, jag vill ha två flaskor. Låter klyschigt när man sagt det hundra gånger, men det är sant. För några år sen drack jag aldrig vin till maten, skulle aldrig gå ut och ta en öl, det kändes som slöseri med kroppen på nåt sätt. Hälla i sig gift, en massa kalorier. Jag drack bara när jag "festade". Så det enda jag "förbjudit" mig nu är ju mina karatefyllor. Så varför är det "ett par glas" min alkodjävul tjatar om? Kanske för att jag egentligen inte är så orolig för dom, eftersom jag inte vill ha dom. Karatefyllorna är jag ju rädd för. Jag vet knappt själv vad jag menar nu, men...ja det klarnar kanske.

Fem månader utan alkohol. Är över femton år sen jag hade en så lång vit period. Funderar över vilka skillnader jag upplevt. Drömmer mer, tror jag bearbetar känslor på ett annat sätt nu. Tar mig själv på allvar. Självkänslan har vuxit, jag tar mer plats. Mer energi, jag sover bättre, hittar på så mycket mer nu. Märker att jag drömmer mycket om svåra händelser och vaknar med en slags förlåtande inställning till mig själv, sopar inte undan utan erkänner att det var för jäkligt. Att jag blev felaktigt behandlad. Men utan att känna mig som en martyr, bara så att jag kan släppa det. Känna att jag kan kräva mer av andra. Att mina känslor ska tas på allvar. Jag har också fått känna på riktiga lyckorus, dom kom tätast i början, men slår till då och då. En tacksamhet över att bara få finnas till, känns ända ner i tårna. Kan bli lycklig av ett vackert träd, låter lite töntigt kanske, men jag är så tacksam över att kunna hitta glädje i det lilla. Det är något jag strävat efter hela livet, att det där hålet i själen ska fyllas igen, att jag bara ska kunna känna mig trygg och lugn utan att det alltid måste "hända något". Orkar inte springa mer.

Finns nog hundra grejjer till att fylla på listan med, som jag inte kommer på nu.

Jag kände precis som du för ett litet tag sedan, men det börjar bli bättre igen nu. För mig har det gått oförskämt lätt tidigare, har såklart haft mina diskussioner med alkoholspöket längs hela vägen men nu efter fem månaders nykterhet kom krisen. Värst var för två helger sedan, jag var arg och ledsen och kände mig ensam, och det var nog första gången jag på riktigt saknade min "tröst-kompis". Och det är väl vid sådana tillfällen man har lättast att trilla dit, då man är i obalans. Det blir liksom svårt att påminna sig om att man slutat för att må bra när man faktiskt mår dåligt!

Att dricka är ju en omedelbar kick, oavsett om man vill fly, dämpa eller pigga upp. Att inte dricka ger ju ingen direkt effekt, man är ju "bara" nykter. Även om man mår mycket bättre, får mer gjort, mer energi osv så är det på något sätt i ett större perspektiv man måste se sin nykterhet. Och det är svårt att tänka på när man krisar. Sen är det ju inte så jättekul att känna sig utanför heller, alla andra tycks dricka (även om vi vet att det inte är så)och man känner sig ensam med sitt problem. Jag drabbas själv av den romantiserade bilden av alkohol då och då, det där skimrande ruset, lyckan. Då tvingar jag ner mig själv på jorden, vet att det inte funkar så för mig. Du är inte ensam om att inte dricka, det finns till och med en jädra massa människor som INTE har alkoholproblem, som ändå väljer att vara nyktra. Jag tror det är vi med problem som gör det till en stor grej. Ser jag tre vinbiler på Fejjan tycker jag att ALLA verkar dricka vin just den kvällen. Men det är ju sällan man ser en statusuppdatering om att man inte dricker just den kvällen, jag vet ju faktiskt inte vad resterande vänner har i sina glas.

Vi måste kanske bara acceptera att det är svårt? Få tycka lite synd om oss själva ibland, vara extra snälla mot den arga, ledsna delen av oss som inte längre får använda vin. Tycker det låter skitbra att du drar dig undan med hörlurar och godis-skål, sätt dig själv främst! Ibland behöver man ju vara ifred, få deppa lite, gråta ut det som är skit för tillfället. Det är klart att det är svårt, vi med alkoholproblem har ju oftast använt alkoholen till något (iallafall jag, börjar klarna alltmer) och nu har vi blivit berövade det. Vi kan inte heller isolera oss utan tvingas ha alkohol runtom oss, bland människor som inte har problem med det. Det är ju dom man gärna jämför sig med, dom som bara blir lite glada och avslappnade, som nöjer sig med två glas. Varför kan dom och inte jag!? Att du ifrågasätter ditt beslut är inget konstigt, alko-delen av dig vill ju ha vin. Jag tycker du ska fundera igenom ditt beslut igen, du fattade det av en anledning. Jag har också varit, och är emellanåt, dubbel i mitt tänk. Man känner sig helt koko ibland! Att du berättade för din vän gör att du känner dig fast, jag förstår precis hur du känner. Men det fanns nog en anledning till det? Du är ju inte fast egentligen, vill du börja dricka igen så gör du ju det. Det är ditt beslut. Inte dina barns, din mans eller dina vänners. Du har bestämt att inte dricka,och du bestämmer om du börjar igen. Visst får du även ta konsekvenserna, men beslutet är ju ditt.

Låt dig själv grubbla är mitt tips, ignorera inte tankar utan fundera och tänk tanken fullt ut. De slutsatser du kommer fram till kommer stärka dig i ditt beslut. För innerst inne vet du ju att du vill (eller iallafall ville) sluta och för varje gång du påminner dig om det blir dina argument mot "alkoholdjävulen" starkare.

Sänder dig en styrkekram och önskar dig en trevlig söndag!

Har inga "goda råd" eller så, vill bara skriva att jag verkligen känner med dig. Har haft en lite bättre vecka, men det krävs så lite för att ramla ned i den där sorgsenheten och frustrationen över hur jäkla trist det kan vara ibland. Skrev i en annan tråd att jag också glömmer bort varför jag inte vill dricka. Men jag kan inte heller minnas, helt ärligt, varför jag VILL dricka. Vad är det som blir så bra då? För mig är det själva idén av att dricka, föreställningen om att dricka, som jag saknar - inte de verkliga effekterna.

Kram till dig Sommar från Vinter =)

Mitt i allt elände tänker du rätt. Du måste må bra själv innan du kan rädda världen. Ta hand om det lilla och nära först. Det är svårt nog, med det lilla menar jag den värld du lever i, inte att det är ett litet problem. Söndagen kommer bli ok, hoppas för dig med. Kram/svinmolla

Vacklar just nu fram. Börjar ifrågasätta mitt beslut, längtar, drömmer och tänker vin, vin, vin.

Har haft ett bra samtal med en vän och berättat som det är, men då känner jag mig "fast" och som att jag inte har någon väg ut. Inser nu att jag snart behöver berätta för en del hur det är, särskilt grannen som är här hela tiden och tjatar om att jag ska komma över på ett glas vin. Slingrar mig och hittar på annat. Misstänker dessutom att hon dricker en hel del och det har jag ju förut tyckt varit toppen.

Tack Maria42 för att du påminde mig om att ALLA inte har det så, skämdes en smula när jag läste ditt inlägg.

Nu är helgen snart över och det känns tyvärr som att jag bara genomlidit den. Ska försöka göra något bra av den här dagen. Fortsätta slipa på mitt trapp-projekt och sedan titta på film och hör och häpna spela bingolotto för att ha något för händerna. Saknar mannen som enligt rapport är på vinprovning i Frankrike.

Ni som klarat av att vara nyktra en längre tid, varför är det så här svårt just nu? Jag har precis klarat 2 månader.

Hej alla underbara människor. Är åter på detta forum....kom inte ihåg mitt lösenord och orkade inte fibbla med att få fram det så det fick bli nytt namn och kanske lika så bra. Kanske markerar det något nytt och bättre....

Vad lika vi är här, och ändå så olika. Det har skrämt mig så länge att bli en "nykter alkoholist", att behöva blotta sig (d.v.s. sitta med ett glas Ramlösa på nästa julfest), dricka juice på afterworken,att behöva STÅ FÖR att jag inte hanterar alkoholen. När jag läser era berättelser så känner jag starkt att jag hellre tillhör här än någon annan stans. Tänker på kollegan som här om dagen suckade över att hon naturligtvis fick den där besvärliga patienten med etyl i bakgrunden (minns jag rätt så hade hon världens dagenefterångest efter senaste personalfesten). Ändå är det så, att vissa människor tycker att de är bättre än andra. För min del vill jag inte ha mer dagenefterångest...någonsin....om det så bara handlar om en enstaka fest! Nu är det ju inte så för mig. Alkoholen har för mig varit ett sätt att hantera en allt mer stressig vardag. Småbarnsbekymmer, stora barns bekymmer, relationsbekymmer, stress på jobbet....

I måndags rasade jag ihop totalt. Fick världens utbrott och slog kastrullerna i diskbänken, skrek och grät och kände att jag bara inte vill leva det här livet. Tankarna på att slippa ifrån livet kommer allt oftare, även om de än så länge inte är konkreta. Har varit hemma i veckan. Fick nog i fredags. Drack 2 flaskor vin och bad mannen köra in mig till beroendecentrum. Kom in med 1,7 i promille och tyckte att jag var nykter. Blev helhispig över att de inte kunde ordna en kopp kaffe och mannen skämdes naturligtvis. Fick ny tid i går. Tillbringade flera timmar tillsammans med städade, nyktra alkoholister, men också aktiva narkomaner. Tänker på killen som bor på gatan och inte har några tänder kvar i munnen. När han fick veta att jag väntat i fem timmar blev han så oerhört bekymrad. Erbjöd mig att dela ostbullen han köpt på vägen dit och sprang i väg och ordnade en kopp kaffe till mig. Hoppas att han förstår att han är en person som jag aldrig kommer att glömma men jag misstänker att det inte är så...

I går var jag nykter, i dag är jag än så länge nykter. Fick lugnande tabletter (inget beroendeframkallande) och har sovit i 14 timmar. Försöker att undvika sömntabletterna och i morgon kommer jag att börja med Antabus.

Just nu orkar jag inte tänka på jobbet. Pia skrev ett så oerhört träffande inlägg om livet som syrra. Patienter i varenda hörna, ständiga nedskärningar, konstant oro och stress, missnöjda undersköterskor etc. Ska jag bli nykter så kan detta inte vara en del av min vardag. Jag känner mig hudlös! Så oerhört skör och känslig för allt lidande i världen. Maktlös för att jag inte kan vara överallt där jag skulle vilja vara och hjälpa alla jag skulle vilja hjälpa. Vilar i tanken att jag just nu gör ett oerhört bra jobb ändå. Jag hjälper mig själv!

Massor av kramar till er alla. Njut av söndagen!

Maria

Hej My Myself and I!
Välkommen hit ! jag är också ny sedan någon vecka. Här finns många som känner som du(jag bla)Har bestämt att göra en stor förändring i mitt liv. Stigdotter skriver precis som det är. Här finns massor med tips att få. Själv tänkte jag ta hjälp. Känner mig också ensam o ledsen. Skuld o skam som förlamar en. Min konsumtion har eskalerat de senaste 4 åren. Barnen är utflugna min man är död.
Känner igen mig själv i det du skriver. vill tipsa om en bok som heter "äntligen full kontroll lär dig behärska ditt alkoholintag"Allen Carr kostar ca 80kr www.bokus.se
Fortsätt läs o skriv här vi sitter i samma båt.
Varm kram från Ariel-2012

Ja, men så känner jag med när jag pratar om min nykterhet. Och prata om den måste jag eftersom det i mitt jobb bjuds både hit och dit...alltid på sponken. Då måste jag tacka nej...ok...men sen måste jag förklara varför jag tackar nej. Känns väl inte alltid helt ok...så då "trotsar" jag. Blir som en elak unge och bara kastar i folks ansikte att jag är alkoholist. Jag KAN INTE dricka...det är ju en samtalstoppare om ngt...men jag känner mig ju trängd. Skulle antagligen kunna sköta det snyggare och skylla på ngn medicin/annan sjukdom men jag orkar inte ljuga. Så jag spottar ur mig ; Jag är alkoholist! Men ja...vad är en alkoholist. Jag tror att vi kan se ut på hundratals olika sätt. Allt från den som tänker på vinet man ska få när klockan slagit legal tid (läs; matlagning) till den som börjar morgonen med en starköl. Olika symptom...men samma krämpa. Nu på min senaste tjänsteresa fick jag bokstavligen kasta huvudet i väggen och gapa på mig själv för att inte gå ner från hotellrummet och joina de andra killarna med en drink...eller tio (för jag vill ju inte ha EN). Sen tror jag också -tyvärr- att sjukdomen är kronisk/livslång. (mt satte ord på det) Har man en gång utvecklat alkoholism....ja, då går det inte över.

Sorry Kalla....jag tycks vara en riktig muntergök idag. Kram på dig sylfiden. Spring vidare;-) /R

Ja men så är det ju. Vardagslivet är skittrist mellan varven. Då måste man antingen ta ett glas (nu är jag INTE ironisk) eller tvinga sig själv till att göra ngt annorlunda. Det behöver inte vara stort har jag märkt...bara ngt nytt. Dessutom kan man skita i mkt. Hemmet behöver inte se ut som i inredningsmagasinen. Tvätten behöver inte alltid vara ren. Själv har jag anmält mig till en spanskkurs...nu djävlar ska gubbfan förkovras. Låter ju inte så där helspännade...men i mitt fall är vad som helst bättre än att hamna framför tv:n. Där var min whiskyfälla...slötitta, tycka synd om mig själv...och dricka. Jo, jo....det här blev ju ett muntert inlägg. Kram till dig - gladfröken /R

Tjena Paron! Hur är läget? Fortfarande förkyld...nej det kan jag inte tro. Hoppas allt är ok med dig. Tota ihop en rad om du vill/orkar. Annars får du bara ha det bra. /R

Tack för uppmuntran allihopa! Villervalle; Du satte nog ord på det...även i mitt fall handlade nog drickandet mycket om slentrian och tristess. Vardagen...som man aldrig kommer ifrån. Men nu har jag mera ork... Så helgen blir inte ett långt whiskyrus längre. Igår satte vi oss i bilen och åkte till stranden...igen. Slentrian det med...men mysig slentrian som gör även ongar glada. Men i morse när jag vaknade trodde jag ett tag att jag var bakis ;-). Jag är ingen sockerkille men av ngn anledning skrek hela min kropp efter Coca Cola. Så jag drack upp ongarnas läsk! Nu väntar jag på att minimarketen runt hörnet ska öppna så att jag kan återställa den...och för säkerhets skull köpa en ny flaska till mig själv. Men jag fattar inte...andra har skrivit om sockersug.... Jag har aldrig haft det. Och nu detta? Säkert ngn obalans i kroppen. Men jag fattar ju att en halvliter cola till frukost är bättre än en halvliter alkohol.

Livet pinnar på....nu när jag är hemma igen så finns inget alkoholsug...men jag vet ju att det är ett bedrägligt lugn. När som helst kan det slå till...så även idag ska jag bekämpa slentrian och tristess. Tar med mig ongar till den lokala utomhuspoolen. Hade önskat havet...men det är för långt idag eftersom eftermiddagen ska ägnas åt arbete. Hoppas ni har det bra där ute! /R

Här är är en till som suttit och läst tråden och följt resan. Jag blir så inspirerad att gå samma väg. Vara så där stark. Det måste ju gå. Idag gör jag ett femtitusende försök att vara nykter. Jag startar med en medicin som heter Campral som ska ta bort suget. Jag har också fått Theralen som ska ta bort ångest och oro, som jag lätt drabbas av. För första gången gick jag till läkaren och sa som det var och tro mig, det var så befriande att konstatera: ja, jag är alkoholist.

Jag får hjälp nu, och jag tar hjälp nu. Det är det största steget jag har tagit i mitt liv. Jag tror jag ska börja simma också igen. Det är något jag lagt på hyllan, fast jag älskar det. Mina barn väntar och hejar på mig i bakgrunden (dom vill inte bo hos mig längre), min särbo stöttar mig och håller tummarna, så nu får jag inte misslyckas. Ska inte misslyckas.

Tack Santorini för att du bjudit på din resa. Är så glad att det gått bra för dig. Det värmer inombords och veta att någon klarat det så bra som du.

Simma lugnt!/sims

markatta - det är ok att dricka öl. :-)

Kram!
/H.

Tack, trollis! :-)

Ja, det finns hopp. Det går att vända den nedåtgående spiralen. Som jag ser det, så här två år efter att det var som värst, så är det några saker som har varit avgörande för oss.

Mitt ultimatum, och rådet jag fick att ha en konkret plan för att genomföra det. Att jag lämnade blev den konkreta vändpunkten.

Makens egen vilja till nykterhet och förändring. Utan den, ingenting.

Hjälpen vi har fått. Behandlingshemmet med tillhörande anhörigstöd, och kontakterna på kommunen. Våra vänner och familjer.

Återfallet. Det blev den verkliga psykologiska vändpunkten för maken. Vi lärde oss mycket på det.

Det tar tid. Det är som sagt två år sedan vi var som djupast, och vi är inte uppe vid ytan ännu. Vi lever tillsammans och vill fortsätta med det. Vardagen flyter på och vi trivs med livet. Vi skrattar mycket, på samma sätt som innan allt elände började. Vi möts hemma på kvällen och börjar genast berätta för varandra vad vi varit med om under dagen. Vi sover gott i samma säng (nåja, katten tar oproportionerligt stor del av sängen ibland).

Men, vi är inte färdiga. Det finns samtalsämnen som gör ont fortfarande. Jag märker på maken att han inte har förlåtit sig själv för saker som jag har släppt för länge sedan. Han är hård mot sig själv.

Sakta, sakta rör vi oss mot varandra. Vi läker. Tillsammans. Jag ser det inte som en självklarhet att vi skulle lyckas med detta, jag är väldigt ödmjuk inför att det kunde ha slutat på ett annat sätt.

Så går mina tankar denna ofattbart regniga septemberlördag. Kram, alla!
/H.

PS. Vi har anmält oss till en "konferens" eller vad man nu skall kalla det om några veckor. Det blir föreläsningar och samtal om alkoholism och medberoende, med en del stora namn och en del personer som vi ser fram emot att återse. Det känns jättekul att kunna och vilja göra en sådan sak tillsammans! :-)

dig bäst själv :-)
Och du ska ju inte skämmas på andras vägnar, du har ju ett eget liv att leva. Men det kan ta tid att hitta det eftersom du så länge har sett till andras behov före ditt. Du har ju inte sjukdomen per automatik bara för att du bott ihop med missbrukare men finns det i din släkt ska du vara uppmärksam.

Å andra sidan kan ju jag se nu att det går finfint att häcka ute bland andra som dricker fast jag sippar Coke eller kaffe ! Det finns ju liksom inget tvång att dricka alkohol !

Njut av belöningar som ramlar in nu i form av ny lägenhet och skrattkramp :-))

Ja...där kom det. Såg att mt använde det...låter ju helknäppt att säga så om ngn man inte träffat irl. Men det är så jag känner...alltså får det stå kvar. Jag hoppas att du läser här även om du inte vill skriva. Min innersta (?) önskan är jag att du totar ner ngt. Som alla andra så kan jag inte ngt annat än respektera ditt beslut...om att sluta skriva. Men jag VILL INTE! Jag vill ha dig kvar i mitt liv. Nu var jag självisk och kanske en smula elak...men du fattas mig!

Samtidigt förstår jag att du mår dåligt just nu...och att det är ditt välbefinnande som räknas. Men du fattas mig ändå! Humorn, intellektekt, tutti!
Hoppas du ser detta och kommer tillbaka...jag vet ju att jag inte är den enda på forum som saknar dig . Piacere/R

Precis när jag postat ovanstående deppiga inlägg så ringer telefonen med goda nyheter! Jag sa till kollegerna igår att jag behövde flytta, då jag inte får ha husdjur där jag bor nu, och bad dem hålla ett öga öppet om något skulle dyka upp. Jag kan ta över kollegans nåntingsysterystersvågermosterwhatevers lägenhet! Om bara en månad, hundar välkomna. Det blir dubbla hyror men det får gå. Vilken lättnad att slippa oroa sig för att bli vräkt för kontraktsbrott.

markatta tillfälligt high on life