Senaste kommentarerna i forumet

Blev lite generad och undrade om jag såg ut som om jag behövde & ville kramas men jag gillar ju att kramas - man får energi av det på något vis :-)

att du tog emot kramen !

Stigsdotter, det var snabbt jobbat i baren.

Känns skönt inför sommarsemestern att jag (förhoppningsvis) inte behöver oroa mig för att ha köpt med mig för lite alkohol.

Tänker tillbaka på perioden i höstas när jag inte drack - vad mycket bättre jag mådde! Jag fick en glimt av mitt gamla kreativa jag. Nu känns det som om jag håller på att falla tillbaka ned i avgrunden, känns som om jag inte orkar eller ids kämpa.

Jag måste verkligen ta mig i kragen och försöka hitta en resa som jag kan ge mig iväg på. Behöver komma bort och sitta under ett parasoll någonstans, bara läsa bra böcker, simma lite och äta god mat. Bara vara. Och fundera över livet och hur jag vill ha det. Livsfunderingar hinns inte riktigt med i vardagen känns det som :-(

...är det mest även i mina rabatter fast lite tillfredsställande är det allt att slita upp dem!

Vad gäller att visa känslor: kanske är det lättare när vi inte ser varandra, man skickar sina känslor och ord rätt ut i cyberrymden bara. jag förstår precis vad du menar, jag är inte heller lika öppen i det riktiga livet. Som en chef sa en gång till mig: du har mycket hög integritet och sedan förtydligade han: man hittar inte dig skvallrandes i korridorerna. Jag tror inte detta var bara positivt. Jag önskar ibland att jag var lite mer "skvallrig" för att få vara mer "med".

Sen kanske det är så att alkoholister är ovanligt sympatiska och trevliga människor helt enkelt ;-)

Jag har gått på några AA-möten och där är det mycket varmt och vänligt precis som här hos er. Jag hade sällskap med en tjej därifrån och vi stannade och pratade lite innan mitt tåg kom. När hon skulle gå frågade hon: hur känner du det, vill du ha en kram? Det var rart tycker jag :-)

Kära lessenfrun, jag hoppas att du mår bra idag. Att skiljas är att dö en smula men du kommer att överleva detta också, vi klarar mer än vad vi tror! Kram!

och till att ha stått emot a-djävulen. Det är nog som Annelie skriver att hjärnan inte är van att hantera känslorna "på egen hand". Det tar ett tag men så småningom skall det ha reparerat sig därinne!

är erkänt sämre på att hantera stress i nykterheten. Så är det för mig och för de allra flesta andra som är rena alkoholister. Finns en skillnad hos narkomaner som aldrig verkar slippa sin uppskruvade hastighet och som fixar en stress som för mig är helt oöverstiglig. Jag känner flera drogfria narkomaner som är framgångsrika företagsledare, en typ av jobb som jag hade innan jag blev nykter och som jag definitivt inte klarar idag.

Det finns ju en anledning till AA's deviser :

Ta det lugnt
Gör det enkelt
En sak i sänder
Det viktigaste först
Lev och låt leva

Det finns en 6e också som jag inte riktigt förlikar med mig med eftersom jag inte är religiös men det är ju mitt val att ta det som är bra för mig.

Däremot skulle jag vilja ha ett jobb, utan stress (!), där jag kan få använda min erfarenhet från min bransch som jag varit trogen hela livet för att hjälpa, skola in, unga i arbetslivet. Jag börjar gå mot slutet på mitt arbetsliv och det är svårt att få tag i arbetsvilliga ungdomar i branschen, trots all arbetslöshet, så min dröm är ju att få överlämna min erfarenhet till en ny generation, få dem att känna sig duktiga så de stannar och för jobbet vidare.

Och den möjligheten ökar ju rätt dramatiskt om jag lever ett nyktert liv :-))

Lev din dröm var det nån smart som sa..................!!

Starkt jobbat! Å så skönt att slippa det där smygandet... När jag läste din rad om snabbdrickning när hustrun stod i duschen tänkte jag på när jag sist var ute med min man och jag när han gick på toan snabbt beställde ett glas vin i baren och svepte det innan han var tillbaka... usch

Skrev först din men ändrade till våra för det är ju precis så för mig med. Vi har ju så länge filtrerat känslorna genom alkoholfiltret och nu när de kommer i ett svep så är det inte konstigt om det blir lite kaos där inne. Självklart måste det lugna ner sig när hjärnan vant sig, hur skulle jag annars orka. Nej, vi måste intala oss att det blir lättare och lättare.

Men tänk så stark du du är som lät det stanna vid en tanke på ett glas eller tio (ha ha, känner jag igen)och inte gjorde slag i saken. Det ska du vara stolt över.

Nu går jag också ut i trädgården och låter solen läka mig.

Varje gång man lyckas bemästra suget så blir man en erfarenhet rikare. Och då kanske det är lättare att klara det nästa gång? Har man klarat det en gång kan man klara det fler gånger.
Hoppas solen skiner på dig idag och att våren kommer snart. Det behöver vi alla!

Kramar!

Mår så bra som jag inte gjort på flera år och börjar känna hur det är att leva på riktigt. Men på något sätt så klarar jag inga känslor just nu då spelar det ingen roll om det är roliga eller tråkiga nyheter, allt skapar stress.
Fick ett jobberbjudande sent igår och hela natten gick hjärnan på högvarv och stressade upp sig och givetvis vaknade tanken på att ta sig ett glas eller 10.
Som tur är så är jag ledig idag, så vårsolen får läka mig i dag och jag skall trötta ut kroppen i trädgården.
Men ni som har hållt upp länge, kommer detta att ge sig? Eller har jag blivit tanten som får hjärtklappning för allt.
Så kämpa på där ute och njut av våren//Kalla

Tänk vad du växer för varje dag och visst är det skönt när man börjar hitta tillbaka till själv. Vet i tusan om det finns några endorfiner i mina rabatter, tycker mest det är ogräs :D Men jag skall iallfall göra ett försök att fixa ordning lite ute i dag. Vi har underbart väder så det är bara att njuta.
Så nu kämpar vi på//Kalla

Heja heja!

Om en kbt-terapeut skulle lyckats med att få dig att dagligen besöka detta forum, som uppenbarligen fungerar så effektivt, så hade hen ansett behandlingen vara tämligen lyckad. Så sug åt dig av din webbterapeuts beröm nu!

Men så nära att den inte blev. Igår kväll mådde jag inte bra. Lika bra att lägga av! Mina känslor dröp av självömkan. Sen när far och en son sov och den andra var ute så började den lede A-djävulen att fresta. Skulle det inte vara gött, bara en klunk eller två, känna värmen som strålar ner i magen. Han tjatade och trugade. Men, jag lyckades faktiskt stå emot. Jag tänkte på er och hur jag skulle få skämmas när jag skulle få erkänna att jag trillat dit. För naturligtvis hade jag varit tvungen att erkänna för er, så känner jag. Nu tar jag i stället tacksamt emot applåderna för att jag var så ståndaktig *fniss*

Sen funderade jag en del på hur jag blivit här hos er. Hur mina känslor svallar och jag öppnar upp mig och försöker skicka lite av min värme och kärlek åt höger och vänster. Det är så ovant för mig, jag blir riktigt generad när jag läser vad jag skrivit. Kära nån så pinsamt. Jösses! Men... jag mår ju bra av det, jag känner att jag växer. Det är sådan jag önskar att jag vågade vara ute i livet också. Jag önskar att någon kunde riva hål på mitt skal och ta bort den där ytan av självbehärskning så att jag kunde släppa ut alla känslorna i stället för att låta dem gå inåt och riva på själen.

Jag har inte kontaktat någon KBT-are ännu. Kanske behöver jag inte det, kanske räcker det att skriva och läsa här. Här får jag terapi. Men jag har inte stängt dörren än, jag vet att möjligheten finns.

Idag är jag ledig. Först en lång promenad i skogen. Sedan ska jag gå ut och gräva i min trädgård, gräva djupt så att jag frigör alla de där ämnena som triggar igång endorfinerna (jo, det är sant, faktiskt vetenskapligt bevisat att de finns i jorden)

Ha en skön dag alla kämpar!

Dag 3 tar sin början, känner mig ganska tillfreds faktiskt. Tack Annelie 60, Kalla, Lilja12, underlsen och ni andra./ Vinelina

är starkast när man vet vad som komma skall och det är svårast att trösta då. Men du har ju fördelen med att ha tillgång till hela ditt känsloregister idag och det är en makalöst helande kraft.

Lita på din styrka och känn mina tankar.

men du finns i mina tankar ♥♥♥ / A

Tillbringat en knapp vecka med syster + familj. Mosters mest älskade lillpojken. Svåra dagar på många sätt. Ni som känner mig här vet vår historia. Smärtan i min bröstkorg tar sådan plats att andningen är besvärlig. Rent fysiskt svårt att andas faktiskt. Vi skiljs åt imorgon igen för ett tag, och jag känner för första gången på riktigt panik över dagar som inte kommer att komma. Jag har levt på en (inbillad?) övertygelse att hon är här då lill* kommer till världen. Måste finnas här. Nu känns det inte som en övertygelse. Paniken kryper under huden. Jag håller den där, förtränger för att hålla ihop mig själv inför lilla pojken. Jag ska bryta ihop först imorgon då planet lyft. Först då. I natt är det tufft att vara.

Härligt Nisse! Grattis♥

men jag tar tacksamt emot alla tips som du får. HALT, var jättebra. Lilja, hjälper det lite om jag tycker att det är jättesynd om dig, det är verkligen gräsligt att må pyton med värk och feber. Känner du hur jag skickar krya på dig-tankar och en varm kram över cyberrymden? Jag hoppas du mår bättre i morgon!

Bättre att vara ensam än ett vara ensam i tvåsamhet, jag tror att många gånger skräms den man lever med av personen som kommer fram när man nyktrar till. Från en liten person med ångest, till en stolt person som faktiskt vill ha ut saker av livet. Så sträck på dig och kräv respekt och låt inte någon driva dig tillbaka till dimman, Kramar till dig och morr till din man

...på min närmsta medmänniska som hela dagen igår var sjuk efter att ha festat kvällen innan. Sen kommer han hem idag och anklagar mig för att ha druckit när jag inte riktigt komihåg vem det var vår dotter ville leka med imorgon. Hur har du fått tag på sprit, jag trodde det var tomt här. Nä inte riktigt darling... Usch jag vill ha en egen lya, jag vill inte sitta här och förklara/försvara mig inför någon som faktiskt egentligen inte är mycket bättre än vad jag är och som dessutom inte har vett att ta fram den uppskattning han känner för mig (borde känna). Jag är en bra kvinna. och nu är jag irriterad. Fan, jag måste ta mig ur detta för att kunna hävda mig själv och skaffa mig en egen zon. Jag tror tyvärr att jag är rädd för att göra detta så länge som jag befinner mig i denna "gemenskap"... man vet vad man har men inte vad man får liksom...

Nå, mycket att klura på. Nu tänker jag resa mig upp från detta surträsk som vår soffa utgör och gå och lägga mig!

i kramkalaset. Den värme och kärlek som flödar här har jag aldrig sett maken till. Utan er hade jag aldrig klarat av ta steget. När jag känner suget så räcker det att läsa här en stund och strax klingar det av. Alla ni här, ni är min livräddningsboj! Så en kram och en stor fet smällpuss från mig!

Jag hänger också på kramkalaset! Varma kramar till alla som vill ha.