Senaste kommentarerna i forumet

är jag korsberoende med en mängd andra substanser.Bla finns det vissa typer av medicin som, så att säga, kompenserar för alkoholen. Tex är en stor del av medicinen för ADHD amfetaminbaserade och det är ett narkotisk preparat som jag reagerar direkt på. Kort sagt sparkar det direkt igång mitt beroende och går jag på det på heltid så är jag ju i ett rus på heltid också.

Därför krävs det också mindre mängd alkohol för att jag ska uppnå min önskade effekt. Din man skåpsuper inte för det behöver han antagligen inte med sin legala medicin/narkotika som ger honom ett grundtillstånd av fylla.

Fler och fler läkare blir kunniga i att se hur alkoholbilden ser ut hos dem som söker för olika bokstavskombinationer. Ofta är den bästa lösningen att först ta bort alkoholen och därefter se vad resultatet blir.

Kanske inte vad du vill läsa men det kan ge en annan vinkel på problemet.

Maria42 och Santorini jag hakar gärna på er resa under kommande år :)

Kan bli ett jättefint år som kommer med en dag i taget!

Kram

Jag har aldrig upplevt att det är ett problem att jag i princip alltid avstår från alkohol. Det tas för givet att jag inte dricker. Som nu på nyår så förutsatte värdparet att jag skulle ha drink och dricka som "passar" mig, utan att det uppfattas som något besvär eller att jag är konstig. Det hade väl varit enklare för honom om han hade varit alkoholfri från början när vi flyttade hit, men nu är han ju "känd" som någon som dricker alkohol så skillnaden blir väldigt dramatisk om han plötsligt skulle säga att han avstår. Alltså, han avstår ju i många sammanhang, men just grillning och festligheter med grannar är ett bekymmer, som jag ser det.

Tillsammans ska vi klara det, har just nu jätteångest eftersom jag inte har en susning om vad jag sa igår. Känner mig konstig i huvudet, är livrädd att jag ska få kramper, har hört att man kan få det när man slutar dricka. Vill bara sova, känner mig jättetrött.

Tack för svar!

Jo, jag grunnar på hur jag ska ta upp detta utan att det blir "krig" om vem som har rätt. Det jag upplever är att han är medveten om att han inte har någon gräns när han väl börjar dricka, om det inte är just bara ett glas till maten. Så där har vi nog en gemensam ståndpunkt. Jag kan tänka mig dock att han skulle ha svårt att säga till t ex grannarna (som var de som bjöd igår) att han inte kan hantera alkohol och därmed skulle vilja umgås utan.

Smygandet har vi ju tagit oss förbi. Jag är faktiskt helt övertygad om att han inte dricker ensam. Han har beskrivit själv att han inte vill vara med om den situationen han var i när han kunde sätta sig själv och häva i sig öl. Medicineringen har absolut påverkat honom. Innan drack han för att få någon sorts ro i kroppen, vilket hans medicin ger honom nu. Han går regelbundet till läkaren för sin ADHD och sköter det.

Jag försvarar honom absolut inte, även om det kanske låter så. Det jag är ute efter att vi befinner oss i något sorts mellantillstånd, där vi trots allt har tagit oss igenom det värsta. Hur då få rätsida på det här "sista" problemet?
Självklart hade jag velat att han helt lät bli alkohol, men det är inte alkoholen i sig jag har bekymmer med, utan just att han inte kan hejda sig själv när han i vissa sammanhang har börjat.

för att det där med grannar och grillning och allt annat "normalt" är svårt för den som ska "avvika" och avstå. Alkoholen är en så stark norm i vårt samhälle - det kan man inte förneka oberoende av hur illa man tycker om det. För den skull behöver man inte vara som "alla andra" - som ju faktiskt inte är "alla". Du har ju satt ner foten tidigare och har tydligen kraften till det. Håll kvar den där du vill ha den! Kram / mt

Nej, jag förstår ju inte hur man kan prioritera alkohol. Jag dricker ju knappt något själv och har gått i många år utan en droppe alkohol.

Det jag upplever är att det är en enorm förbättring sedan tidigare så på det viset tänker jag att vi inte är i början av problemen, utan kanske någonstans i mitten. Tidigare kunde han dricka mängder medan jag sov på natten. Inte direkt ofta, men just att han gjorde det ensam fick mig att reagera. Jag upptäckte även att han hade gömt öl och gick i taket. Jag lämnade honom ett kort tag och krävde att han dels tog kontakt med psyk, att han aldrig sitter och dricker ensam och att vi gick i terapi. Det fullföljde han/vi och han slutade att dricka helt. Han drack inte något alls i närmare ett år men sedan kom våren/sommaren med grillning och öl tillsammans med grannar och sådant som "normala" människor kan hantera. Han har aldrig börjat dricka som han gjorde tidigare, men det är just i de här situationerna när det är fest och han blir bjuden som han inte har något stopp.

Barnet är snart 1,5 år.

Tack igen för din respons!

det är det här som är så svårt (för många) och man måste komma till sin egen ståndpunkt. Så tror jag.

Också jag har haft en mycket restriktiv hållning till alkohol, av andra orsaker än du - för att min far var alkoholist. Min restriktiva inställning luckrades upp under en period av 15-20 år tills jag insåg att min man drack mer och påverkades på ett sätt jag inte ville finna mig tillrätta med. MEN det finns många i vår bekantskapskrets som dricker så och det accepteras. Min man drack i smyg - måhända för att jag inte skulle ha accpterat mängden i öppenhet. Hur som helst, inställningen till vad som är "normalt" och ok varierar i olika kulturer, samhällen, umgängeskretsar och familjer.

Jag instämmer med Lelas ovan: "ett sätt att se på det är att om någon (du) i en persons (din mans) närhet oroar sig för hans/hennes alkoholvanor - ja, då är de ett problem. Alltså är din oro tillräckligt för att behöva förändra någonting i situationen, för du skall inte behöva känna så här." Jag skulle tillägga att när du talar med honom ska du tala utifrån dig och hur du vill ha det i livet. Gör klart, först för dig själv, hur viktigt det här med hans drickande är i ditt liv. Tala om för honom om vad som är viktigt för dig, vad som är hotfullt och farligt för dig, hur du känner dig när han dricker osv. Du äger alltid rätten till dina känslor!

Om du faller in i att diskutera vad som är "normalt" eller "riksbeteende" kan ni diskutera länge eftersom det finns så olika sätt att se.

Om du anser att han har problem och han anser att han inte har det... då blir det ju bara en maktkamp om vem som har rätt, vem som vet bäst. Däremot - om du inte vill ha det som det är nu med hans drickande, då talar du utifrån dig själv. Då kan du inte ha "fel" - å andra sidan måste du stå upp för vad du tycker även om han tycker att du överdriver eller överreagerar eller är fånig ...

Det jag skrivit nu är min hållning och mitt sätt att se på saken. Hoppas det blev begripligt! Fråga annars. Kram och stå på dig - annars är det risk att nån annan gör det:) / mt

Hej igen!

Ja, jag menar att om man inte kan välja bort alkoholen trots att man ser att det valet skadar personer man älskar (och sig själv) så är man alkoholist. Om man inte har problem med alkoholen så är det valet inte speciellt svårt, eller hur?

Det finns många alkoholister som har valt flaskan framför sina familjer, och alltså lika många fruar/män som har blivit bortvalda för alkoholen. När det inte väger tyngre att fortsätta leva med människorna man älskar än att fortsätta dricka, då är problemet ganska uppenbart.

Men, man hamnar ju inte plötsligt i den situationen. Man närmar sig den sakta, sakta. Man (både den som dricker och den som är medberoende) flyttar sina gränser i små små steg. Så, även om det inte handlar om att din man väljer bort dig i nuläget, så kanske ni ändå närmar er den punkten om han fortsätter att dricka trots att han vet att du inte mår bra av det... Förstår du hur jag menar?

Att ni dessutom har ett barn tillsammans gör situationen ännu lite mer allvarlig. Hur gammalt är barnet?

Kram!
/H.

tid men på samma plats satt jag för några år sedan och mådde så djävla illa. Ångesten var så brutal att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Hjärtklappning, svettningar, darrhänt och ett monumentalt illamående...........

Jag kommer inte ihåg om jag tog en återställare eller om lagret var slut, jag kommer bara ihåg att jag önskade mig till en annan planet.

Jag hade vid denna tid tagit kontakt med Nämndemansgården och i bästa entreprenörsanda försökte jag pruta på priset :-) Naturligtvis gick inte det :-) Däremot höjde de priset efter nyår !!! Fan ! Jag fick mannen jag pratade med att faxa mig ett avtalsförslag med det gamla priset så att jag säkert skulle få det lägre när/om jag bestämde mig. Nån av dagarna mellan nyår och trettonhelgen bestämde jag mig och bokade en plats. Och då säger karln : Men vad bra då säger jag till avdelningen att du kommer i morgon !!!

Hupp !!! I morgon !? Alla redan i morgon ?! Nejnejnej det går ju inte det förstår du väl ?!

Så jag tillbringade trettonhelgen i en gigantisk fylleresa, jag drack upp precis allt som var mitt och lite av hustruns också. Jag var helt borta i dimmornas värld i en 3-4 dygn.

Måndagmorgon efter helgen packade jag min resväska och samlade ihop alla tomflaskor och tomburkar och så åkte jag hemifrån 03,00 på morgonen. Stannade vid första bästa returinsamling och kastade allt tom burkarna som nog var värda nästintill en dagslön :-) Och sen började min färd mot nykterheten.

Precis utanför Lund stod polisen med en alkokontroll. Satan vad rädd jag var för jag var ju helt klart inte nykter när jag startade men jag klarade mig. Jag hann planera vad jag skulle göra om jag fastnade i kontrollen och det var att be poliserna om skjuts den sista biten och jag undrar än idag om det skulla ha funkat ? Nåväl, när jag kom fram fick jag ju blåsa och det var ingen fara och det kändes ju bra.

Vid den sista avtagsvägen där man svänger in till Gården så kom den sista tvångstanken : Nu har du chansen att göra en U-sväng och åka hem igen. Och det var inte långt bort att lyssna på den lille stollen i hjärnan men jag valde att svänga in och där, på sista vägstumpen, möts man av 3 skyltar som säger "Tag"..."Det"......" Lugnt"

Den natten sov jag som jag aldrig mer har sovit, vilken frid i kroppen som spred sig.

Jag var hemma. Min resa var slut och där och då började mitt nya nyktra liv.

Jag önskar er alla att få uppleva den oerhörda lättnad som sprider sig i kroppen och hjärnan genom att ta beslutet att be om hjälp och ta emot den. Den lättnaden är obeskrivbar. Jag vill aldrig tillbaka till mitt gamla liv och därför ser jag till att alltid påminna mig om vem jag är och vart jag kommer ifrån. Och att lära mig att leva efter några små enkla levnadsregler : Ta ett beslut varje morgon om att just idag ska jag inte dricka oavsett vad som än händer och att jag aldrig tar det första glaset.

Lev idag mina vänner, ni har ingen som helst susning om vad som händer i morgon.

Jo, frågan jag då ställs inför är om min oro är berättigad? Eller rimlig?
Jag dricker i princip aldrig alkohol. Jag är också uppvuxen med ett väldigt försiktigt förhållningssätt till alkohol. Inte så att alkohol är förbjudet, men man dricker sig inte full, helt enkelt. Och då tänker jag att jag överreagerar på min mans sätt att dricka, samtidigt som jag blir uppriktigt orolig för hur han helt tappar kontrollen och vilka konsekvenser det får för både vårt barn, mig och förstås honom själv.

Detta med att avstå - tänker du att om man inte kan prioritera bort alkoholen, så har man problem?

Hej Stursk! Och välkommen till forumet!

Ja du, vem är alkoholist och vem är det inte?

Ett sätt att se på det är att om någon (du) i en persons (din mans) närhet oroar sig för hans/hennes alkoholvanor - ja, då är de ett problem. Alltså är din oro tillräckligt för att behöva förändra någonting i situationen, för du skall inte behöva känna så här.

Jag tror inte på att "mäta" vem som är alkoholist och inte genom att fundera på hur mycket och hur ofta som personen dricker. Det handlar inte om det, utan om förhållningssättet till alkoholen (hur man känner sig när man dricker, hur man känner sig när man inte dricker, vad man är beredd att avstå från i övrigt för att prioritera att dricka...).

Fortsätt läsa och skriva här, så följs vi åt!
/H, tillfrisknande medberoende

Jag önskar dig ett fantastiskt 2012 Lilla-Bllå. Jag har följt din tråd från början till slut och det är en fantastisk resa du har gjort!
Den inspirerar mig!

kram
Louise

så skönt det ändå känns att man inte är ensam! Vi kan väl följas åtmot nykterheten? Jag är så fruktansvärt trött på detta livet men ändå, på nåt konstigt sätt så tar man till vinet för att lindra ångesten när man druckit för mycket. Sjukt! Men nu känner jag mej färdig med detta och redo för ett bättre liv med andra valmöjligheter.

Hej! Är också klar med alkoholen, blev självklart fullast igår, blir alltid det. Men nu är det stopp. Idag tar vi inte första glaset!!. Har tyvärr druckit närmare 2 flaskor vin varje dag sista halvåret.

Jag har hängt här ett tag, läst men inte skrivit så mycket. Nu är det ett nytt år och på nåt sätt känns det hoppfullt. För mej är det här definitivt en vändpunkt, NU är det slut med alkoholen. Jag har sagt det förut men nu är det på allvar.

God fortsättning på året i ditt liv! Kram och tack för att du finns! / mt

bröllopsdagen! / mt

Tack för julhälsningen, mt! :-)

Och idag är det nyårsafton. I vår värld innebär det också bröllopsdag. Och jag är så otroligt tacksam att vi får fira den tillsammans i år igen - det var inte en självklarhet i början av året, och absolut inte i slutet av 2010.

Under flera år brukade vi säga på nyårsafton att det kommande året skulle bli bättre än det avslutade. Men i år kan vi se tillbaka på 2011 och säga att det verkligen blev hästlängder bättre än 2010. Och nu skall 2012 fortsätta på den linjen!

Gott nytt år, alla forumvänner! Oavsett om ni tycker att 2011 har varit ett bra eller dåligt år, så finns det hopp om att klara sig igenom kampen som alkoholismen skapar för oss och våra kära. Hur lösningen ser ut varierar för oss, men gemensamt är att det är möjligt. Det går!
/H.

Ta dig tusan! :-)

Uppåt och framåt! Tänk vilket härligt år 2012 kommer bli - ditt år!

Jag räknar dessutom helt kallt med att vara en del av ditt år, både här och irl. Mig blir du inte av med. ;-)

Kram!
/H.

:-)

<3

/H.

Nu är det ett nytt år på gång!
nog för att jag inte gillar själva nyåret och allt firande, men sen!
sen kommer ett helt vitt tomt år, som är mitt att göra vad jag vill med!
och jag har alla förutsättningar för att göra det här till mitt år!

jag har en lägenhet jag älskar
jag har ett jobb som funkar
jag har fina vänner, fantastiska vänner menar jag =)

det är nästan två år sen jag lämnade det gamla
och snart är det snart 2012 och jag ska göra allt jag kan för att göra det till mitt år!!

stora styrkekramar till er alla där ute!
kan jag förändra mitt liv, så kan ni!!!

Undrar vem som skickade Dig till mig, Ängel!

Undrar vem som skickade Dig till mig, Ängel!

Ja, om de inte har anat missbruksproblem så är det klart att det blir en chock för dem. Men, det kommer de över.

Dessutom... det är sådana här saker som visar vilka som är ens riktiga vänner. Det visar sig vilka som tar ett kliv framåt och vilka som försvinner ut i kulisserna. Ibland kan jag tänka att det är lite skönt att "gallra" (missförstå mig rätt! ;-) bland vännerna på det viset - jag har ingen lust att lägga min tid och energi på folk som försvinner ifrån mig när jag behöver dem.

Kram, du vet var jag är! <3
/H.