Senaste kommentarerna i forumet

följa dig så här i livet är för mig en gåva. Kramar ♥♥♥

gång böjer jag min nacke för kloka Viktoria. Jag har så mycket att lära av dina tankar. Tack.

Jag tycker efter 16 veckor att jag börjar märka en förändring av min man, han kämpar faktiskt lite för mig nu och jag tror han börjar lita på mig igen. Kanske är det så att man har förbrukat en stor del av deras förtroende, knuffat bort dom för att få vara i fred med sitt missbruk. Sen vet jag inte hur du känner men jag har känt mig sviken och ganska förbannad över att han bara har tigit. Men har förstått att inte vetat hur han skall ta tag i det och att han tycker att jag är så stark.
Ibland tycker han nog att det var lättare när jag drack och att man är lite besvärlig nu, men precis som jag själv vill ha tid, så skall han få tid att anpassa sig till detta livet.

Men köp dig en resa och åk och få lite distans, brukar vara skönt att se allt på lite håll.Kram Kalla

Balans är svårt, varaktig balans. Det är min egentliga enda livslånga strävan i allt - balans. Inte för mycket, inte för lite. Flera ben att stå på, arbete, familjeliv, vänskap, nöjen, fritidsintressen, kärlek - plats och gynnsamma förhållanden för kärleken. Plats för möten med andra - att mötas, ses, utrymme för intrycken att landa, slå rot i det hela som är jag. Utrymme också för att vara bara jag, inte arbets-jaget, mamma-jaget, väninne-jaget utan bara jaget - mina tankar.
Läser det Stigsdotter skriver i sin tråd, om en tanke kring ett liv på landet. Där livet kanske inte ska utformas eller anpassas efter arbetet/karriären i så stor utsträckning, utan att kanske arbetet mer ska få vara ett verktyg för att kunna forma livet, det riktiga livet, till det man vill. Allså, att arbeta för att skapa förutsättningar för allt det andra man vill i livet, istället för att minska de förutsättningarna med för stor arbetsbörda. Försöker tänka på ibland när jag har svårt att prioritera rätt, eller göra "lagom", att vad kommer jag att ångra då mina sista dagar kommr att jag inte gjorde mer av? Jobbade? Var berusad? Älskade? Tog mig tid till ett samtal med någon jag tycker om? En tårtbit till? Jag vill ha en trygg ekonomi, självklart vill jag ha ett jobb där jag trivs, men själva presterandet i sig har ju eg inget eget värde om det inte är i balans med det övriga, om det inte gynnar det övriga utan snarare äter upp tid och plats för annat. Lätt att förstå, men ändå svårt att uppnå den där balansen. Stor och varm kram till dig A.

ni är för sköna :-))

Om inte Gotland lockar så kolla in Gullbranna utanför Halmstad första helgen i september ! Att sitta och mysa vid en lägereld tillsammans med ett gäng alkisar och anhöriga en fredagkväll ger minnen för livet !

Jag har inte heller varit på nåt konfirmationsläger så jag har ingen susning om hur det är där :-) Jag är inte heller döpt så jag platsar liksom inte i sammanhanget !

Men jag kan ha djävligt skoj på ett konvent !!

Fick en bild av någon som flaxar förtvivlat med armarna: "jenka idag, fågeldansen imorgon" den var ju alldeles lysande, och mycket roligare än "efter regn kommer solsken" & dyl med samma betydelse!

Kontentan är i alla fall: håll ut, det blir bättre!!

Och jag tror på kallas reningsteori, kroppen blir så upptagen på vissa håll att den stänger ned sådant som den inte hinner med. Det är ju när vi sover som allt "reparationsarbete" i kroppen sker och nu har kroppen din så mycket att ta hand om att den gärna vill att du vilar och låter den arbeta ifred. Eftersom alkohol är ett gift som kroppen kämpar hårt för att bryta ned och göra sig av med så har den under tiden vi dricker, inte tid att jobba med alla andra krämpor och saker som skulle behöva åtgärdas. När vi sedan slutar dricka så poppar alla småkrämpor och tröttheter upp till ytan när det nu finns utrymme för dem, den värsta katastrofen är avvärjd liksom.

Obs hemmasnickrade teori och tolkning av sådant jag lärt mig :-)

Jag är här, och har inte klappat ihop. Tack för ert stöd och er varma omtanke. Den är värdefull, tro mig! Blev lite stilla och ro i mitt sinne då vi skiljts åt igår. En paus. Jag skäms lite då jag tänker att det är den pausen min syster och hennes man inte alls får, någonsin. De måste stanna i den verkligheten de har tills det är över. Ingen paus. Men jag har paus nu. Sånt är livet.
Tänker fortfarande en hel del på det här med att inte glömma, vad gäller alkoholen. Hur det ska bli efter att lill* har kommit. Fortfarande känner jag en rädsla, ett gnag djupt där inne, över att sedan kanske inte kunna riktigt förnimma det verkliga i att jag inte KAN dricka alkohol. Mitt förnuft vet det, men tänk om jag bara liksom tappar förankringen i nykterheten. Eftersom jag inte känner att jag är "aktivt" alkoholfri nu. Bara självklart/tvång? alkoholfri som jag förväntas vara då jag är gravid. Blir inte av med känslan att risken finns att tappa greppet. Måste komma ihåg vikten av forumet, vikten av att ta del av andras berättelser för att minnas vem jag själv är, vart jag kommer ifrån, hur jag mådde då och hur jag mår nu.
Tycker det känns så fint att det är fart och fläkt på forumet, nya hittar hit, och flera verkar faktiskt bli kvar, eller återkomma, än jag upplevt tidigare. Stabilt och härligt gäng! Nu ska jag nog gå in och skriva en liten rad till Vana, länge sedan hon hördes av...

Alltså, det låter ju som om det är läge för en parholk på landet för Stigsdotter och "Älsklingsgrabben" och alla barnen :-)

Ett semestertips är något muslimskt land och att undvika stora internationella hotell. Då är det nämligen svårt att få tag i alkohol. Jag var själv i Marrakech för en tid sedan och det var väldigt trivsamt att befinna sig på en plats där ingen drack alkohol. Mycket folkliv och oväsen och exotiskt som bara den, men aldrig hotfullt eller skränigt.

När jag läser om din man får jag intrycket att det där glada är en fasad och at det är tillsammans med de närmaste som han är sig själv och visar hur han mår just nu egentligen. Kan det vara så?

Kram från Nynykter

Vuxenkollo vilken underbar tanke, men vi kan väl säga att vi åker på utvecklingskurs det är ju inne nu:-)

...att du hittat en bra läkare som kan hålla lite koll på dig, kanske du behöver träffa någon och prata av dig lite, det är mycket att fundera över vid ett uppbrott både från make och flaskan!

Jag blir glad över din rad om att du tycker jag verkar vara en kämpe med självinsikt och humor, jag tar till mig det. Humor ja, fast jag skulle vilja skratta mer, ibland kan jag sakna de där riktiga vansinnesskrattutbrotten man kunde få ihop med en kompis som ung. Minns du? De där jättelarviga tillfällena när man bara behövde titta på varandra för att brista ut i skratt igen och man tyckte att de vuxna runtomkring bara var dötråkiga när de blängde på en för att man lät för mycket... Det var länge sedan jag hade ont i magen efter att ha skrattat mycket...

Ja man får väl ta sig iväg på ett sånt konvent någon gång för som sagt är det ju precis det som det verkar gå ut på. Men VAD skulle man säga till släkten/på jobbet? Jag ska åka på vuxenkollo för alkisar?!

Jag var inte heller på något konfirmationsläger och om jag hade varit det så hade jag säkert smugglat med mig något att dricka...

så vi gör på aa-konventen :-))

Att jag inte bara får stöd och pepp i alkoträsket utan dessutom erbjudande om giftermål, DET var ju en bonus ;-) Tack för att du får mig att le DompaPompa!! ♥ ♥ ♥

Jag har funderat på hur annorlunda och bra det vore att bo lite mer "på landet". Att leva ett liv där det viktigaste i LIVET är det som pågår mellan arbetspassen, med familjen, hemmet, vännerna, kreativa intressen, förkovran i den egna personen osv.

Det är så sorgligt det som händer med människor som lever samman. När jag ser min make ihop med andra människor ser jag den glada, trevliga mannen som fick mig att le och som jag blev kär i. Varför har han förvandlats till en surballe? Är det mitt fel? Antagligen eftersom det mest är mot mig. Fast också mot barnen. Och sina föräldrar. Jag har tänkt att det är människor som står honom nära, som han tycker om men, nä, dem skall man vara som allra räddast om tycker jag!

Jag SKA ta mig iväg på en resa. Banne mig! Adde tipsar om ett AA-konvent som kommer att gå av stapeln på Gotland i maj. Jag älskar Gotland och det lät trevligt och bra men det funkar inte just då för mig. Jag tror att jag behöver vara ensam och bara grotta ned mig i mina egna tankar ett tag.

Kram

P.S. är lite nyfiken på hur min holk skulle se ut ;-)

Ibland har jag tänkt att vi borde åka på vuxenkollo i sommar. Och prata prata prata. Och träna på att umgås utan sprit. Lite som konfirmationslägret kanske fler än jag aldrig åkte på.

:)
KRAM

Man får sådana dagar, jag tror att mycket kommer av tröttheten av att kroppen renar sig. Så om du kan ta ledigt, sov, läs och var ute mycket låter väl banalt, men jag tror på vila efter att man stressat kroppen så mycket med ett missbruk.
Skickar styrka och kramar//Kalla

Men idag är jag inte värd de glada tillropen. Idag har jag värsta deppdagen, inget är kul, har inte lust med något, vad ska det tjäna till... Det är som att dansa jenka, två steg framåt och ett tillbaka, eller var det tvärtom? Känns så nu.

Lämna surträsk till soffa, lämna surträsk till livskamrat. Åk på din resa! Du måste göra det.
Om du fortfarande vill ha en livskamrat när du kommer tillbaka så får du gifta dig med mig ;-)
Kram vackra vännina/Dompa Pompa

Snart kommer du att ta för dig IRL precis som här. Starkt, starkt jobbat. På bara några veckor. Tror på dig. Kram/R

Slarva inte med att skriva här. Saknar ditt förnuft. Machokram/R

Blå med vita knutar. Ska den andra ha samma färg? På den hade jag tänkt mig att vit tak med lite svarta brädor. Lite piano sådär... Här går livet sin gilla gång.
Idag ska vi på field trip in till staden...inte allihopa men några av oss. Ska bli kul. Shoppa lite sommarkläder. Innan detta avskydde jag shopping. Nu är allt som bryter av välkommet. Ska kanske ta mig ngt att dricka i solen på en uteservering. Vad nu man dricker på en uteservering som inte är alkoholbaserat? Spännande! Ha en skön dag i vårsolen. Vi har iaf. sol. Fan vad gott!!! /R

...det förklarar ju saken. Oj, vad jag letade efter din tråd...men du bor på alla trådar ;-) Lite som ett andeväsen. Du är hemskt välkommen hit! Här följer vi gärna din kamp. Kolla runt lite och ring ditt samtal...om du orkar. Morgonkram till dig/R

fyllda av arbete. Igår talade vi om det, Mm beskrev hur han anpassar sig till den trötta jag som kommer hem med kroppen men inte kommer hem. Exakt som det är. Bra att kunna gå tillbaka och påminna mig om det också... mitt nyårslöfte var att arbetet ska vara en del av livet men nu tar det överhanden igen. Svårt. Omöjligt att prioritera i nuläget. Var ute i trädgården en stund i går kväll och läste Lönnebo inför natten - det gör gott. Jag kom till ro i kropp och själ vid midnatt och somnade gott och nära.

I måndags passerade räkneramsan en gräns och gick in i nya tal. Måndagen var ingen hejsan-hoppsan-dag, jag var medveten om datumet och gränsen men kände mig inte glad även om tyngden från söndagen hade lättat. Idag är det den etthundrasjuttiofemte dagen 24+53+15+173+60+175. Det finns olika minnesmärken, jag oljade matbordet i söndags. Matbordet är ett slags minnesmärke i glappet mellan 15 och 173. Ser i fjolårets kalender att för ett år sen var det annandagpåsk, dag 43, och jag minns så väl att vi fick en champagneflaska för att vi gjort en tjänst över påsken - det blev inget bra... Det var många utmaningar då; champagnen, valborgsbrasan och fiskepremiären med rökt abborre. Allt det övervann vi, var för sig och tillsammans. / mt

Tack för support! Bra tips Dompa att kolla reglementet. Jag ska ringa dem också och fråga hur de gör. Ni verkar inte vara lika paranoida som jag, det är ju skönt :).

Min erfarenhet från vården är att blir man stämplad som "etyl" så hamnar man sist i alla prioriteringar och alla listor för höftledsoperationer och så vidare. Men saker kanske är ändrade här i världen sedan dessa erfarenheter (inte mina personligen men ändå) för 20 år sedan.

Hoppas ni får en skön vecka och tack igen!

Kram från ÄEVD som inte har en egen tråd

PS har ni kollat svd.se om hyperkänslighet? Kolla hemsidan artikeln hänvisar till, tror det var hsperson.se, och gör testet där! Det är dagens teori jag har om oss, att vi får högt på den skalan. DS

Tack snälla...
Nej jag mår inte alls bra. Det är genomtragiskt allting och vi gråter lika mycket båda två...
Det blir några glas ibland, men det känns som under kontroll. Jag har världens finaste husläkare som håller koll på mej. Och så finns ju ni, det ger eftertanke varje gång jag är inne.

Hoppas du klarar dej bra själv Stigsdotter, du verkar vara en kämpe med massor av självinsikt. Och humor! Sånt är bra...
Kram på dej!

behöver alltid kramas och jag tokgillar det numera :-)) Till skillnad mot när jag var aktiv, då var det inte lika kul när folk kom nära och kunde sniffa in min andedräkt.