Senaste kommentarerna i forumet

- många av de medberoende som skrivit här under mina två år har bara "försvunnit" - kanske de gav upp... just då i vart fall. En del har förändrat sitt liv: mie, märta, lilla blå, curry, barbalala, Lelas och jag och säkert nån till som jag inte minns just nu.

Jag fäster mig två saker som du skriver:

"Jag bearbetar detta i min hjärna nu varje dag, försöker ställa in mitt sinne positivt och bli av med lite av min rädsla för att släppa kontrollen över min framtid. Det är jättesvårt men jag börjar förstå att det är nödvändigt."
- Försök att vända tanken till att du just nu står i beråd att TA kontrollen över din framtid. När jag tänker efter så är du redan igång; du skriver här, du går i behandling. Du har inte släppt taget. Heja dig!

"Just nu känns det som att han kanske har börjat fatta att han måste finnas för barnen. Kan det bero på att jag håller på att förändras??"
- Det tror jag, att han märker att du förändras. Så bra!!!

Trollis föreslår att du ska ta ett papper och skriva fördelar. Bra förslag - jag understöder och delar med mig av en färdig modell. Skriv ut och sätt igång:)

http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/10/ovning-vid-beslutsangest.ht…

Styrkekramar - du är på väg, du kör tryggt säkert, du vet att livet är värdefullt! / mt

Anar att det är du, min fru, som skrivit under pseudonymen "sorgsenmedberoende". Om det inte är du som skrivit det så kanske du, min fru, läser det ändå och förhoppningsvis vaknar upp ur din villfarelse. Villfarelsen om att det är bara du som lider och bara jag som är skyldig. Kanske andra medberoende läser detta och frågar sig om det verkligen är ok att i medberoendets namn häfta fast all möjlig skuld och skit på den missbrukande för han/hon är ju onekligen en som ska stå till svars.

Jag förstår att du, min fru, fått lida för mitt missbruk. Jag har gjort dig och många nära och kära illa. Det är jag mer än ledsen för och önskar att jag kunde ändra på. Vad synd att du inte sagt till mig att du tror att jag inte varit våldsam för att du sover. Hade du vågat visa omtanke och kärlek alla gånger jag mått under isen nykter då? Vad synd att du inte hållt om mig när jag gråtit mig till söms och tröstat mig med alkohol som napp för att jag får mer varma ord från kollegor och kunder på jobbet än från dig. Vad synd att du inte visade glädje när jag för en timme sen berättade för dig att jag ska kämpa för att inte dricka mer alls. Vad synd att du i samma stund berättade att du ska söka hjälp för att du är medberoende men förnekade bestämt att du har någon som helst del i att vi haft det så jobbigt bitvis i vårt förhållande. Vad synd att du inte velat försöka prata med mig när vi varit ovänner. Vad synd att du vill att jag ska jobba bort att jag visar ilska i konflikter men att ditt sätt att nonchalera folk fullständigt då du är arg eller ledsen är en del av dig och inte går att ändra på. Vad synd att du inte ser det fina i mig som vill fram istället för det spriten missfärgat. Vad synd att du inte torkar mina tårar nu när jag skriver detta och hoppas att min nykterhet från i måndags ska hålla i sig. Vad synd att du inte delar min tro på att människan inte är ens ord, inte är ens handlingar utan ens ambitioner och att det är nu jag behöver dig som mest.

Jag tänker på Winston Churchill. Han sa till en kvinna som påpekade hans onyktra tillstånd: Visst, jag är full. Men du är ful och i morgon är jag nykter!
Missförstå mig rätt! Churchill beter sig illa. Ens utseende kan man inte hjälpa, men ens alkoholhalt kan man styra. Men om den fulle kan bli nykter och bibehålla det tillståndet så bör endast den utan synd kasta första stenen. I vilket fall, jag älskar dig min fru. Du har all rätt spy galla över mig, även om det sårar mig att du gör det med andra, men döma mig för alltid och rentvå dig själv har du inte rätt till eller fog för!

att misslyckas är inte samma sak som att vara misslyckad! det hörde jag förra veckan..... och kändes ganska rätt!

Bastu med Kosken vilka frestelser. Samma här jag gillar bastu och Kosken men Kosken hoppar jag över för tillfället.
Jag har själv varit i 1000flaskorslandet 3 omgångar efter semestern.
Gräddvitt ska det bli fram över och kanske vitare en så, är riktigt peppad för att hålla mig borta från krökandet på längre sikt känner att det ger ingen tillfredställelse men det visste jag ju innan. Det är som du säger när det ingår i jobbet så lever man farligt. Tragiskt att det så ofta när det är övernattnings inblandat så skal det Krökas, man hinner inte klappa igen lapptoppen fören det är dags att ta en pilsner eller fem.
Rullskidor funkar bra i brist på snö! Men vist kan det vara lite spännande i bland när det går utförs och det dyker upp en T korsning eller en trottoar kant. Det gäller att planera turerna.
Bisarr kanske! Hoppas jag inte låter helt galen, försöker bara se saker och ting från den "tragikomiska" sidan!

Hej så länge //Paron//

Jag är så glad för din skull Santorini, det märks att det är på ett annat sätt för dig nu, kampen är över och du har accepterat känns det som.
Känner igen det där med att du känner att du är ok som du är, jag upplever samma sak.
Har precis som du gått ner ca 14 kilo och det gick rätt snabbt med LCHF första månaderna, sedan slutade jag med det eftersom jag fick för höga blodfetter av den kosten. Har stått still i vikt sedan dess och skulle egentligen gå ner 10 kilo till för att vara i samma vikt som när jag var 20. Men jag känner ingen brådska, jag har också upptäckt att jag duger som jag är, går jag ner lite till så är det bra men gör jag inte det så gillar jag mig själv ändå. Jag är ändå inte 20 längre, jag är 40+.
Det är en ovan tanke att duga ändå men det är härligt att känna så.
Kram på dig!

Fenix: kloka ord! Då förstår jag dig helt! Klokt också att läsa din gamla tråd tror precis som dig att man behöver "lära känna sig själv" för att finna sina mönster och på det sättet undvika fallgropar.. Lycka till!!!! På tal om något helt annat såhär en tid utan alkohol har jag fått massor småfinnar känna de igen? Så trött på huden som reagerar phär.

Hej!
Trollis, du har helt rätt i allt du skriver, tänker jag. Precis så där är det.

Det vi alltså måste göra, Mammy, är att gå emot vår magkänsla. När hjärtat säger till oss att vi skall göra SI - då skall vi lyssna på hjärnan som istället säger att vi skall göra SÅ.

Nu har jag aktivt arbetat på att bli av med mitt medberoende under två års tid. Och även om det kan verka som en lång tid, så är jag inte igenom ännu.

Och jag hade ingen aning om hur djupt det satt i mig, medan vår situation var som värst.

Jag kan skriva mer om detta, men jag nöjer mig så just nu... Kram, vänner!
/H.

Ja men så sant det kändes. Det är ju faktiskt en helt meningslös diskussion. Det är så märkligt mycket som vi alla egentligen vet men åtminstånde jag behöver få sånt här till mig hela tiden för att inte fastna. Kram

för era svar! Är nog dags att börja skriva igen, men först ska jag läsa i min gamla tråd ordentligt för att hitta mitt mönster och lära mig av mina gamla misstag. Känns rätt hemskt att göra om samma sak gång efter gång, år efter år.
Minime: jag menade inte att ge upp och lägga mig platt och dricka, utan att ge upp försöken att förhandla med djävulen. Om man inte förhandlar kan han ju inte vinna.
/Fenix

snart fredag, lördag igen. Det känns bara bra. Jag har läst mycket i andras trådar och fått många bra insikter. Ni alla hjälper mej att förstå missbruket bättre vilket gör att jag lättare kan acceptera att det blev så här. Att man kanske måste falla flera gånger innan poletten trillar ner och att man för varje gång lärt sej lite mer. Trist att det ska vara så svårt. Nu vågar jag tro på att det ska hålla för mej. Det finns en annan känsla inom mej, svårt att förklara. Flera saker har också hänt i min omgivning som gör mej tacksam för var jag är idag. En bekants fru, strax under 60 år, dog helt plötsligt. Sportig, jobbade inom sjukvården. Efteråt har det kommit fram att hon drack för mycket. Kände att det lika bra kunde hänt mej. Tacksam att jag slutat dricka.

Maken gör också framsteg. Han har slutat dricka starksprit utan köper vin istället som han klarar bättre. Han har kollat med mej att det är ok att han köper hem vin och det är det. han köper hur som helst inte mer än han dricker upp, eller om han dricker upp det han köpt, hur man nu ser det! Det är i alla fall ett framsteg.

En annan helt otrolig sak har hänt med mej. För första gången i mitt liv tror jag, så är jag nöjd med mej själv. Jag är ok som jag är! Jag har gått ner 14 kg men har ändå kvar att gå ner, kanske 10 kg till. Men jag bryr mej inte om det. Det får ta den tid det tar och jag tycker att jag duger ändå. För mej är det stort för fast jag vägde 20 kg mindre som ung så var jag ändå aldrig nöjd.

höst trollet: Jag var sur då, men inte särskilt sur dagen efter. Som sagt, jag har själv varit den där personen alltför många gånger. Och i ärlighetens namn, min sambo dricker inte särskilt ofta eller mycket. Det kanske är fel forum att skriva detta på, men någon fylla någon gång känns inte som jordens undergång för min del (jag pratar alltså om honom).

För mig själv däremot.. Ja, delvis handlade det nog om avundsjuka. Jag hade så gärna velat dricka själv den kvällen och det kändes förbannat orättvist att alla andra kunde göra det.

vill.sluta: När jag började skriva här hade jag tänkt mig ett uppehåll från A. Hur kort eller långt visste jag inte, och vet fortfarande inte. Jag har inte lovat mig själv "aldrig mer", inte lovat någon annan heller. Men en vecka blev en månad, en månad blev två. Och livet känns så mycket lättare utan A. Fördelarna är så många att jag inte längre riktigt kan föreställa mig att jag skulle kunna ta det där glaset med gott samvete.

En nyårsafton utan champagne? En födelsedag utan drinkar? Så långt har jag inte ens tänkt.

De senaste dagarna har jag funderat över den där magiska gränsen. När slutade det vara roligt med A, när tog det negativa överhanden? När jag föreställer mig att jag dricker går det inte att komma ifrån att det inte kommer att bli kul. Om jag tar ett glas så vet jag att jag bara kommer att jaga nästa. Reptilen gånger hundra alltså.

Om jag tar mig en fylla, är det inte bara onödigt när jag vet att jag då kommer att vilja dricka nästa dag också? Trots att jag egentligen inte vill. Och så kommer jag vara där igen, i ångestsörjan. Inte veta vilka känslor som är jag och vilka som är A.

Jag vill så gärna få lära känna mitt nyktra jag på riktigt. Mitt autentiska jag. Och då får A inte plats i ekvationen längre.

- när jag läser din beskrivning fäster jag mig vid diskussionen om nån är alkoholist eller inte. Det har varit aktuellt här många gånger - och är kanske en helt meningslös diskussion. Fundera över om du istället kan fokusera på hur du vill ha det i ditt liv. Oberoende hur lite eller mycket han dricker, om han kan kallas alkoholist eller inte, är det för mycket för dig.
Fortsätt söka och bli stark i din egen sanning, din önskan om hur du vill leva ditt liv - det är faktiskt det enda du har makt över... Han är den enda som kan ta ansvar över sitt liv - och det där vet du ju redan:) Kram / mt

Fenix: också intresserad av din historia och kanske kan vi stötta varann i kampen mot djävulen .. För jag vill inte ge upp och lägga mig platt

Ja, det är j-a skit helt enkelt. min man dricker på kvällar i perioder, ibland inte alls och ibland ganska mycket. Delvis beroende på vad som finns hemma - jag dricker så gott som aldrig, jag köper aldrig alkohol, men min man ser alltid till att det finns när vi ska ha gäster och då gärna "lite extra - man vet ju aldrig vad gästerna vill ha"...

Nu har jag försökt sätta hårt mot hårt: han har lovat så många gånger (både pga mina krav och på egna initiativ, när det riktigt gått åt skogen och han skäms) att han ska sluta dricka, men denna gång räcker inte det: jag vill att han söker hjälp, annars vill jag inte ha detta liv. Han svarar med att jag borde söka hjälp. Han har kallat mig så mycket hemskt, beskyllt mig för så mycket hemskt att jag knappt vet hru jag ska kunna komma över det, även om han vore nykter.

Vi har liksom inte kaos, han dricker inte och gapar och skriker eller är våldsam (jag sover ju), men det blir väl ändå kaos antar jag; det är ju inte för inte som jag nu gåter över detta varje dag, ringer socialen, AA, Al-Anon, familjerådgivning osv.

Men oj, vad jag önskar att vi hade en situation mer lik din! Du är stark!!

Berätta din egen historia och lite om ditt liv
Ur ditt perspektiv, jag VET att det finns massor
med personer här som vill veta hur det går för
dig osv.
Varför inte börja en ny vit period nu?
Lycka till!
/A

Tack för era svar, det är hjälpsamt och det ligger mycket i det ni säger som att det blir jag som lever hans liv och det där med Jag, du, vi gillar jag. Vi pratar mycket om mitt nötande och överhuvudtaget så har vi en rak kommunikation där åtminstånde jag är 100% ärlig i vad jag känner. Det som händer nu är att jag blir så otroligt provocerad och arg. Ska försöka beskriva det som händer. Han kommer hit efter att ha varit på sitt första AA möte och berättar att det var bara han och en till kille där. Dom satt och pratade en timme och han berättar att han kan öppna en flaska utan att dricka ur den, varpå den andre svarar - men då är du ju inte alkoholist. Han har fastnat i detta att då kan han ju inte vara alkoholist. Nu är det ju inte riktigt sant utan det har ju varit så på den tiden vi fortfarande drack alkohol tillsammans så drack han förutom det vi drack tillsammans som kunde vara att dela en flaska vin, där jag fick ett glas så drack han i smyg både före och efter. Det är som borta för honom nu och han envisas med att ändå säga att han tror att han kan få till ett normalt drickande. Jag förstår att det inte hjälper att bli förbannad och att han förmodligen behöver den här processen. Men jag fattar inte, det har inte fungerat riktigt på flera år och han har försökt få det att funka men icke och ändå så fattar han inte. Det han säger är att han vill komma dit att han kan förstå och acceptera och att han gör allt han kan för det (vilket jag inte upplever) Han blir ju ledsen när jag går på som en bannhund men han vill ändå inte bryta när jag föreslår att det kanske är det bästa för oss båda. Jag antar att det är rädslan över vad eller när det går över styr som får mig att bli så arg. Han är ju nykter nu och går behandling, men bara två timmar/ vecka men visst händer det lite saker men det känns som att jag åker wasaloppet och han lunkar runt huset ungefär. Ska väl också tillägga att vi har bra stunder när vi inte pratar om det här. Det där med alanon är lite komplicerat för mig, jag bor på en liten ort och jobbar i socialtjänsten vilket innebär att jag har klienter där och det blir inte bra för vare sig dom eller mig. Men jag har barn som bor i en större stad och jag tänker passa på när jag hälsar på dom. Jag läser allt jag kommer över nu och det går framåt men jag har mycket att jobba med oavsett om vi kommer att fortsätta eller gå skilda vägar.

för ditt svar som ger stor tröst. Jag känner igen mig i dina erfarenheter, tänker och känner så lika ... och mannen är än mer övertygad. Ändå kan jag känna tvekan om vi handlar rätt - ditt svar stärkte mig mycket. Vi har haft fler katter som fått dö hemma och har sin viloplats under körsbärsträden. Förvisso är döden en del en del av livet ... för ca två år sen fick jag följa min mamma den sista biten och när hon dog hade jag en stark upplevelse av hemskomst och frid.

Just nu kommer vi hem från ett besök i framtiden - vi har varit på musik- och dansföreställning med ett par av barnbarnen. Det är härligt att få vara delaktig i deras glädje. Nu blir det brasa, te och TV - vardagsmys. Kram och tack! / mt

Även jag instämmer. Bra artikel. Tack Adde...utan dig hade jag missat den då jag alltid trott att tidningen var en "ansiktslyft" porrblaska ;-)! Man lär sig ngt nytt varje dag. /Dompa

Det finns egentligen bara två känslor.. Kärlek och Rädsla (ilska, hat, agg, är bara olika "ansikten" av rädsla)
Det bästa är, att man kan bara hysa EN av dem åt gången!
Hos djur finns bara KÄRLEK, ingen rädsla..
Även om du är sorgsen, så ser jag att det till största delen finns KÄRLEK även hos dig..

DET är bra!, för även om saknaden kommer, så tror jag inte att djur är rädda för att dö.. De uppfattar inte döden som människor..
Att "dö" dvs, kroppens död, är en naturlig process, som vi människor är rädda för..
Eftersom jag är en "blandrasig" etnisk svensk, så har jag följt döden och begravningsprocessen i ett par av våra grannländer, på nära håll, sedan jag var barn..
Visst gräts det, av "saknad", men samtidigt, så var det en naturlig del i livet.. (man föddes i "bastun" och och låg där vid sin död också..) Alla, inklusive barnen fick komma och ta farväl..
Efter det, har absolut ingen eller ingenting, kunnat skrämma mig för "spöken" andar och "döingar"..
För vem kan bli rädd för en gammelmormor/farmor, som ser ut som hen sover..?
Visst kommer du att sakna din käre kisse, men så länge den inte har smärtor, så är döden en naturlig process..
Kanske kommer du, att precis som jag, efteråt höra, tassandet, känna det lätta hoppet upp i sängen, fast "logiken" säger att det inte finns någon där...?

Kram /trollis

Bra och tänkvärd artikel.

VV

så rätt ... så rätt, jag är ganska så sorgsen just i nuläget. Lugn, sorgsen och lycklig på samma gång. En kär katt är på väg till en annan tillvaro och det är sorgesamt. Mycket funderande om man ska gå till veterinären - men han verkar inte lida och nånstans i mig tycker jag att han har rätt att få dö en naturlig död på sin pläd om han inte lider. Jag vill inte "köpa mig fri" från att följa honom längs vägen... Otroligt svår fråga och kontroversiell. Hur som helst så är döden och döendet nära och jag gråter många gråtar i kattens päls... Idag måste jag söka fram en av mina livsnödvändiga dikter - den finns nånstans på forumet tidigare också men det får bli en gång till... för den som läser - dikten måste läsas nästan högt tills man finner rytmen...

hur man stillar blod hur man
tämjer djur hur man finner
vägen hur man lugnar gråten
hur man stillar vreden hur
man räddar sig
ifrån sitt eget ursinne
hur man reser den slagne hur
man ser ängelen hur man
finner förlåtelsen hur man
räddar kärleken hur man
stillar åtrån hur man klär av
sig skulden hur man finner
kraften hur man lär sig
uthärda
kylan meningslösheten hur
man räddar kärleken
hur man lär sig skratta
i bedrövelsen
alla viskningar över vaggan
mot djurens päls mot barnens
kind i den älskades öra under
täcket längst fram i fören vid
grytan i mörkret vid eken i
tårar läppar lär sig ordens
smak gommen glömmer inte
ordens sträva sälta utan
uppehåll samma viskningar
oavlåtligen överallt bara det
viktigaste hur man räddar
kärleken

Tilde, troll-vännen!
DU betyder väldigt mycket också! Det känns lite som en "tvilling" i tänket..
Tyvärr har jag ingen möjlighet att åka på konventet, annars skulle jag göra det (iklädd i trollkläder*fniss*)
Jag tror att vi är ett härligt, brokigt gäng, som säkert skulle "rocka ändan" av dem Helt utan alkohol ;-D
Kram /trollis

Ja, jag gillar mina forumsyskon! Hela den brokiga cirkusen ;-D
Jag är så lyckligt lottad att jag själv bestämmer över ganska mycket av min tid..
Men sanningen att säga har jag blivit allvarligt BEROENDE...
Ja, FORUM-BEROENDE alltså... Även när jag inte har tid att skriva (eller kan) så försöker jag ta en "smygtitt".
Jag tycker att ALLA människor är värda att bli sedda..
Och ibland behövs bara att någon "tror" på en, för att man ska våga förändra saker i sitt liv..

Sedan finns det dagar, när jag inte hiner.. Och jag är inte oumbärlig.. Dessutom har jag en massa kloka forum-syskon, som ägnar minst lika mycket (och ibland mer) tid på forumet..

Föresten, så tror jag att du har "gåvan" själv, eftersom du lägger märke till småsaker..:-)
kram /trollis

...och kan bara instämma, Adde. Jobbigt att läsa, men väldigt givande och nyttigt. Mmmmm...
Vi är ju faktiskt också bara vanliga grabbar, som har samma inressen och försöker leva samma liv som alla andra grabbar. Skillnaden är att vi har försvårat allt så otroligt mycket under, ofta, en förhållandevis lång tid, att det förmodligen tar minst lika lång tid att lära sig leva på ett annorlunda sätt, fast med samma längtan, drömmar och framtidsplaner som alla andra grabbar.

"Jag vill bara leva ett vanligt liv..."

Jag själv vill leva ett Ovanligt liv, ett liv där inte A-guden bestämmer vad jag kan/vill/orkar göra! Och i mitt fall har det inte varit särskilt vanligt den sista tiden.

Undrar hur många av grabbarna runtomkring en själv, i den närmsta omgivningen, som hade behövt en ordentlig kramm och den genuina titta-in-i-ögonen-undran: Hur är det med dig, egentligen?

Ingen sa något till mig. Ingen alls. Ska jag ta det som ett tecken på att ingen tänkte tankarna eller märkte något?? Nä...tror inte det...
Men vi är förbannat rädda för att klampa in i andra människors liv, jag är också det! Hur kan man bry sig om någon på ett ärligt sätt när det gäller det svåra med överdriven alkoholkonsumtion, utan att komma med pekpinnar och förmyndarattityd? Det ÄR ju jättesvårt, fast ändå livsviktigt kanske...

Jaja, länken ovan ger förmodligen upphov till en hel del reflektions- och självutvärderingsarbete i e.m. men nu måste jag sluta, för att ta mig vidare till min terapeut, där jag kan fortsätta mitt arbete med att bena ut mig själv.

Må så gott, så hörs vi senare!/NM

Urbra och stark artikel!
/ trollis/