Senaste kommentarerna i forumet

Har familjen kommit iväg? Skickar kramar och styrka till dig//Kalla

Står "nästan" va?
Kontentan var att hon skulle satsa på sig själv veckan som kommer.

Man läser det man vill läsa, och kommenterar för att förtydliga det det man tror att jag menar.
Vilket många kommer hålla med dig Dompa om.

Men återigen, Stigsdotter jag hoppas att du förstod vad jag menade? Det är det viktiga.

Precis som Dompa säger, skall du satsa på dig själv.
Vet inte vad han har mot mig, men aldrig kul att vara tvåa?
Men i mina ögon är det DU som är ETTA!!!
Kramar
/A

Det jag menar är att du skall inte vara så hård mot dig själv. Visst det är ett obra förhållningssätt om du vardagsdricker varje dag.
Men finns det någon annan än psykologen du kan prata med?
Om inte kom hit OCH SKRIV berätta hur du känner dig. Alltid någon som svarar rätt fort .
Du är på rätt väg, det är huvudsaken.

Träning är bra, me like......
Kramar vännen!
/A

Livet går inte att snabbspola, så ta det lugn. Du kanske kan börja springa på morgonen istället för att väcka dina tonåringar :-D Simma lugnt, kram Kalla

så vill vi ha det i himlavärlden. Såg du Torka aldrig tårar utan handskar - där fanns Jehova-bilden med.
Och plats för fyllepapporna... och -mammorna också. Klistrar in versen från min fylleppapas dödsannons - Topelius är det, Vintergatan. Ett enkelt och självklart val.

Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

Hoppas solen lyser på er också - den kom nyss till mig och lyser upp och rakt igenom skiten på våra fönster:)

Lev väl, kramar! mt

Tack för inlägg :) Jag är kvar och jag mår helt ok. Livet rullar på och det går upp och ner. Jag lyckas inte hålla upp några längre perioder tyvärr, det är det som är jobbigast just nu. Blir besviken och arg på mig själv :( och börjar oroa mig för hur det påverkat kroppen...
Har inte fallit tillbaks till mina riktigt dåliga vanor (gömma vin och gå in i garderoben och dricka i smyg) som jag hade innan jul. 3 v uppehållet hjälpte lite att bryta det värsta. Men måste dra ner kraftigt! Känns som jag är på gång hela tiden men skjuter upp det hela tiden. Dålig karaktär?

Fortsätter gå till psykolog, känns bra att helt öppet berätta för ngn om hur mina vanor ser ut, utan att försköna det minsta. Men hjälper det...? Vet inte, men hör ju själv hur destruktiv jag är när jag hör mig själv prata.
Men jag har som mål att snart lägga av, kanske ska sätta nytt datum? Funkade ju bra m 1 januari (åtminstone ett tag). Har köpt gymkort och väntar på att en jobbig förkylning ska försvinna, sen hoppas jag börja kunna träna. Kanske kan det hjälpa till hålla mig från vinet? Vill få lite muskler och tror att känslan av att lägga mig slut efter träning, med träningsvärk kan ersätta vinet på kvällen? Vet att det funkat förut. Måste prova allt! Måste hitta vägen ut ur vardagsdrickandet!

Kram

När jag var en trött småbarnsfarsa och ville sova ut så ville de små liven vakna tidigt, tidigt - om inte mitt i natten- på mornarna. Nu när jag äntligen börjat marschera i takt så sover de halva dagarna. Mkt underligt. Ett sätt att testa föräldrakärleken kanske? Som ett barn tjurar jag; "Jag vill åka och bada NU!".

Det slår mig att det var en himla tur att ni aldrig köpte den där nya sängen! Nu slipper ni gräla om var den ska placeras.

Även jag önskar dig en riktigt härlig egentid. Utan närbutiksöl...eller annat tok som du kanske zoomar in. Jag vill att min trolovade ska må bra i sig själv. Sen när hon är redo så... Tycker inte du ska följa Andreas råd om en date ännu. Du kan dejta Maria om du vill...ingen annan tänker jag!

När det gäller himlen så tror jag att det är ett blandat boende däruppe. Med höns, katter, mammor och fyllepappor i en ända stor kompott. Det har jag sett i de vackra små skrifterna som Jehovas vittnen brukade dela att när jag var barn ;-).

Kram och så! /R

Läste hos Tilde...vad som hade hänt. 5-6 veckor...det blir bra. Ger det en välbehövlig tankepaus när du bara kan ägna dig åt ditt. Och det bästa; Om 5-6 veckor när du är ok...då finns det kanske ingen is kvar, (Vet ju inte var i Sverige du bor. ) och du kan hålla dig på benen både bokstavligt och mentalt :-). Allt gött! (citerar en vän) /R

Precis det jag undrade över i Fenix tråd...får jag svar på här. Håller med Fenix om att det finns många kloka kvinnor här. Vi är lyckligt lottade på så vis. Önskar Tilde och alla andra en bra sann dag! /R

som är hjältinnan, MB! Insikt och Beslut tror jag är helt avgörande i kampen. Fortsätt som hittils, så kommer det att gå kanon! KRAM!/NM

Visst är det årstiden...det tror jag med Santorini. Iaf. i mitt fall. Jag är totalt solberoende och även här i F så försvinner den bland molmtöcken ibland. Som Mulletant hade sett så hade vi riktigt jävligt väder fredag, lördag. Lite bättre idag...så jag är lite piggare. Gårdagen blev ingen katastrof i slutändan...bara lite småtrist som sagt. Att trösta sig med att andra har det värre fungerar bara i teorin för mig.

På tal om väder så väntar både Finland och byhåla nästa vecka. Såg att det inte var så kallt längre. Hoppas det håller i sig. Räknar dock med iskyla när jag ska konfronteras med J nästa helg. Ska verkligen försöka vara snäll...och jag tänker fel eftersom jag redan utgår ifrån att det kommer att gå snett. Hårda ord, hot och tårar. Anklagelser. Hon och lillkillen skulle båda bo hos svågern under de dagar - mindre än två veckor - som han är där. Funkade fram till i fredags...sen var hon tvungen att smita iväg till byfyllot igen. Kossa! Tänker jag...som kan vara riktigt elak ibland.

Idag är det min tur att besöka simhall. Fast jag gör det "medvilligt". Behöver röra på mig och basta lite. Men det där med bastu kan dom inte här. Varmt är det, men både självagan och vattnet saknas. Får med mig min Jordgubbe...det rör pappahjärtat att hon kastar bort en ledig dag på gammelgubben :-). /R

Hej Fenix! Läste hos Putte att även du sitter och skriver med vänster...liksom Trollis - Ni tycks vara en skör generation ;-). Vad har hänt? Vad har jag missat? Isfläck? Skönt att du iaf. inte har greppat flaskan och börjat självmedicnera. Krya på dig...eller läk fort! /R

ja det kanske är meningen att du ska få tid till reflektion. Fånga dagen:). Trist med bruten arm men du får försöka göra det bästa av tiden. Lycka till!

att du hittat rätt, landat! Visst känner man när det är rätt. Det är härligt att vara präktig, fortsätt med det :)

Ett par, Micke och Ulrika från Söderhamn skriver öppet om sin kamp mot alkoholism (han) och medberoende (hon) på facebook. Sök på Alkoholist, jag? och Medberoende, jag? De skriver öppet och ärligt från sina respektive perspektiv på att leva med sjukdomen - eller sjukdomarna. Modigt och ärligt! / mt

- håll din riktning! / mt

Är som nyss, jag hade skrivit ett låååååångt brev.
Nästan som en novell. Så när jag skulle med dessa korvfingrar byta rad så....... Swosch fel knapp och allt förvann in i cyberspace....

Men en sak jag reagerade på var vad du trodde dom sagt då du inte skullle följa med inför vinköpet.

Men hur mycket blev gubben din drabbad av att du tutadade? Samma undran har jag frågat Maria.

Kan det vara så att ni inte fyllde tomrummet med något för er två att göra när alkoholen försvann.
Du har nämnt atr exet och kexet blev sur ibland när du gått ut, för du trodde det var för du skulle druckit.
Men varför skulle han bli sur över det?
På samma sätt som jag frågade Maria, kan det vara så att tillvaron skulla rubbas för honom?

För hade han engagerat stig i dig så hade ni ju haft en bra och fungerande kommunikation

Du verkar vara en tjej med huvudet på skaft, och kanske inte alltid varit den där fogliga hjälpsamma tjejen.
Precis samma sak frågade jag Maria. Kanske tillvsron skulle rubbas.
Jag tror det är enklare för en medberoende att stanna kvar i relationen, för denne ser ju förbättringarna helt tydligt.
Men för den som slutar med alkoholen upptäcker saker med sin partner som inte alla gånger är så
bra.
Och därför tror jag att det är jätteviktigt
att göra saker tillsammans nu när alkoholen försvunnit.
Och ha en jävligt bra kommunikation.

Allt skall fungera, livet i allmänhet, samliv sexliv allt.
Och vad jag förstått, av det du y skrivit så var det många bitar i pusslet som fattades?
Men hur blev det såhär?
Efter vad jag själv förstått så blev du för stark att leva med.
Ni växte ifrån varandra helt enkelt.

Och även om ni inte vetat om det så måste era barn vetat om detta.
Se det possetivt, barnen får två lyckliga familjer istället för en som det pyr om.

Nu blev detta en kort resume av vad jag skrev förut.
Kortfattat, 1. Hur påverkade ditt drickande exet och kexet?
2. Varför skulle han gå i taket för att du skulle riskera din nykterhet?

3. Du gör helt rätt i mina ögon, för det är du värd!
Kramar/A

Hoppas du mår bra, är snäll mot dig själv och inte mår dåligt för nåt du gjort?
Livet är en riktig berg&dalbana imellanåt.
Det går upp ibland och ibland utför.........
Bara att hålla sig kvar på färden är ett projekt som heter duga........
Saknar dina inlägg och vetskapen av att du mår bra.....
Skriv ett hej om du orkar och vill?
Kramar/A

För dig!
Den största vinnaren är du!
Perfekt att gubben din automatiskt hankar med.
Det är hela din familj värd!
Kramar/A

...inte din rädsla ta över.
Att du är rädd, osäker, ledsen, uppgiven, velig, kraftlös....allt...det är "normalt" i din situation.
Det biter sig krampaktigt fast i dig, du står ju mitt i. Skillnaden för dig nu mot förra veckan är att du tagit ett steg, ett konkret steg, i en ny riktning.
Den riktning du så länge önskat men inte orkat.

Jag påminns av så mycket i det du beskriver. Alla ord, hot, skuldbeläggandet, vädjan, allt oberäknerligt i tid och handling. Det var en jobbig tid men ganska snart insåg jag att jag inte alls behöver ta del av allt det där. Jag hade ju valt lämna just det. Han, exet, kunde säga saker som inte alls stämde med min verklighet. Det fick han stå för alldeles själv. Jag behövde varken dementera eller bekräfta, gav mig inte in i det där, det skulle inte gagna någon. Hans behov av smutskastning eller historieprat om vårt liv var hans behov. Vid något tillfälle bad han om min hjälp, " för jag kände honom så väl", jag sa jag gärna lyssnar om han vill säga något men att jag kände honom i vårt äktenskap men inte längre. Sån befrielse det var, att känna det och att säga det.

Ta hjälp om du verkligen måste prata med honom. Se till att ha en tredje part med. Då brukar de värsta påhoppen utebli. Din bror kanske?

Vad han säger till dottern kan du inte styra. Men tro mig, med tiden lär sig barn vad som är vad. Förrvirringen nu i börja är inte rolig att se eller uppleva men det är övergående. Om det inte finns hot eller missbruk så klarar barn sig igenom den fasen utan att ta långsiktig skada. Men, det förutsätter att det INTE finns missbruk, hot, misshandel i någon form! Ilska, besvikelse och rent skitprat/baktaleri överlevde jag och mina barn. Ett gäng friska, glada, sunda barn har jag trots allt osannolikt vi gått igenom.

Var tacksam och stolt över vad du genomfört hittills och se tiden an.
Gråt när du behöver, skrik eller var tyst efter behov.
En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kram på dig

Vill bara slänga in en kort uppdatering.
Jag har landat. På fötterna. Nykter sedan 15 januari. Knaprar antabus. Mår prima. Har fullt upp med att upptäcka mitt nya, fina nyktra liv. Det passar mej som handsken, nu ÄR jag verkligen kärringen mot strömmen - jag tror inte det finns någon mer i bekantskapskretsen som är nykterist. Trivs med det, jag är nog knäpp, men jag är en lycklig knäppskalle i alla fall.

Sambon dricker mindre han också, dottern är överlycklig. Usch så präktigt det låter, men det bjuder jag på.

Så här långt hade jag inte kommit utan att läsa mej halvt fördärvad på det här forumet, min läkare gick utan vidare med på att jag får självmedicinera med antabus för att jag fått sådan självinsikt av att läsa här. Så ett innerligt tack till alla hjältar som delat med sej av sina strapatser i fajten mot alkoholen.
Kramar!!!

ur det jag tidigare klistrade in i din tråd - om Normaliseringsprocessen, vad som händer med kvinnor som är utsatta för våld. Det gäller dig och andra kvinnor som lever i sådana relationer som du:

Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet.
Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta
läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp
utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan,
som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av
misshandeln, inte orsaken till den.

Du behöver hjälp att tala med honom, envist hänvisar jag till kvinnohuset som borde vara de som har bäst kunskap om detta. Vilka råd får du därifrån?

Gå INTE tillbaka! Det kommer att ta tid. Det blir bra. Kram, kram / mt

...i "min" tråd är det högt till tak. Ordet är fritt och jag läser om och om igen. Tack för att ni så generöst delar med er.

Så här tänker jag,
det skrivna jag tar till mig direkt är förmodligen något jag redan vänt på i mina tankar/ord, eller något jag redan upplevt.
Det jag inte kan relatera till alls passar inte in i min situation, eller har fortfarande inte inträffat i mitt liv eller är fjärran mitt levnadssätt.
Oavsett så lär jag genom att märka hur andra uppfattar mina ord och tankar.
Endel saker får direkt en konkret tanke annat kommer jag aldrig beröras av.
Vad jag inte hoppas sker är att förträngning eller försvar av negativa händelser sätts igång inuti mig. Därför läser jag gärna upprepade gånger det som skrivits, både mitt och andras.
Jag vill tro jag har ett öppet sinne och är öppen för både kritik och förändring, även om det ibland både gör ont och kostar.

Det du skriver Lelas, om ultimatum, är helt på det planet mina tankar rör sig.
Enkelt och konkret ska det vara.
Jag blev rekommenderad att ha en tredje part med av behandlingshemmet. Det är också något jag känner behövs för att få tillräcklig relevans. Då kan inget dumförklaras eller missförstås.

Det som inte skulle komma beröra mig är allt praktiskt. Där är det enkelt. Mitt är mitt och hans är hans. Gemensamma barn har vi inga och min ekonomi går inte under om jag lämnar utan få något med mig från lägenheten. Min adress var jag tvungen ställa om i höstas eftersom mitt jobb kräver absolut kontroll över all korrespondens. Brev började försvinna i fyllorna.

Däremot måste jag veta hur jag går vidare om han tar sig återfall.
Ska jag ens ta upp det med honom?
Ev återfall?
Då är det ju samma som att jag tycker det är ok...
Vad jag vet ska med i mitt ulrimatum är att lögner och otrohet får mig att gå utan att tveka.
Alkohol i återfall är lite diffusare för mig.
Tid eller datum ger jag inte men jag kommer för mig själv fortsätta sätta upp delmål i min tidsplan.

Sommaren är fortfarande för mig en hållpunkt. Då blir det en revidering över vad som hänt och inte.
Kanske det är då det stora ultimatumet ska vara helt genomtänkt och framföras?
Tidigare var det uteslutet, nu känns det som att jag ska framföra mina tankar runt lögnerna. Att jag förväntar ärlighet och respekt.

Jag kommer ju den närmadte tiden få klart över hans fortsatta liv, utanför behandlingen.

Just nu känns det som vi har alla förutsättningar för en härlig framtid. Jag hoppas han känner likadant.

Kram på er därute

får du en hel hög av mej, jag har så det räcker.
Ta hand om dej vännen!
Kramar
/MB