Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår verkligen. Kanske är så att jag inte bränt mig tillräckligt än..
Verkar så konstigt bara. Är det ingen som lyckats styra upp sitt drickande till
en vettig nivå ? Måste väl ändå vara sammankopplat till vem man är / gener / tidigare
beteende med dricka osv ? Vet att det verkar som att jag försöker hitta kryphål för att
slippa leva nykter. Kanske är det så.
Har läst runt en del, och det verkar nästan som att folk tänker - jag kommer ändå torska för
eller senare, så det är lika bra att spåra direkt. Eller inte dricka en droppe.
Missförstå mig rätt - jag har också de tankarna. Har en vinare som står och lurar, men jag känner
handen på hjärtat inget sug. Det enda som oroar mig är att bli lämnad eller utstött pga fortsatt
oro och tvivel fr nära och kära.

Det har ju förfan gått folk på månen. Nog måste det gå att dra ner om man inte känner sig fysiskt
beroende ? Men igen - det har ju inte gått tidigare. Har försökt ett par gånger. Gått bra ett
tag tills man blivit kaxig och trott att allt var frid och fröjd. Hur ska man förmå sig att minnas
när det är skarpt läge. Lösningen för dig piano ( RESPEKT ! ) är att inte börja och därmed riskera att spåra ur. Vet inte om jag är beredd att ta det steget nu. Kommer som sagt inte bara börja oplanerat
utan i så fall med en bättre plan om den finns. På måndag ska det åkas på semester i ett par dagar.
Både jag och frun ska köra alkofritt. Kanske ska prata mer då.
Jag har ändå kommit långt på vägen bortsett från 4 ovanämnda snedsteg. Hållit mig till enheter, dagar
osv. Vad var det som hände de gånger det knasade. Jag sket i allt. Fuck it, tar det imorgon.
Jag vet att jag kan stå emot. Varför gjorde jag inte det då ?

Vad var det som gick snett tidigare. Jag slutade kämpa tror jag.
Såg tråden med Personliga Perssons experiment, med delade känslor.
Jag får ingen ångest så länge jag håller mig i skinnet. Känslan nu är att det känns märkligt att
bara kapitulera och godta att man aldrig kan ändra intagsnivån. Säkert rätt typiskt efter 10 dar vit.
Alla är vi olika men dock så lika. DÄr kanske vi har det.. ?

Jag tänker mig ett experiment liknande Perssons. Med kontinuerliga rapporter här på forumet.
Tror det skulle motivera mig. Nu är det säkert många som tycker jag är nonchalant, en färsking.
Men jag skulle vilja prova. Tänk om det går ? Att motbevisa ..

Rörigt, men skönt att skriva. Det här forumet är guld !!
Hälsar Drama KING ;)

Men det kommer du över. Bara att dra lärdom. Gå vidare. Själv har jag det rätt bra. Känner dock att campingsemester innebär många tillfällen man gärna dämpar med en öl eller stril ur bibben. Irriterad till och från här, men står ut. Vad skulle jag annars göra? Extra nöjd med min nykterhet då jag vaknar på natten och går upp och kissar. Njuter av av vara klar i knoppen. Ingen begynnande baksmälla eller ångest över vad man sagt till tältgrannen. Nu mat!

Usch, jag är så trött och längtar efter en stund för mig själv i hängmattan. I princip 3 veckor ensam med knoddarna, det skall aktiveras, matas och redas ut tvister.

Jag dricker alkoholfri öl från Coop. Och en 3 1/2:a som jag så vänligt köpte åt maken. Jag blir varm i fingrarna. Och trött. Och ännu mer irriterad. Nä, jag ska dricka fräscht vatten bara. Inte ens mataffärens alkoholfria. Hade det funnits annat hemma nu hade jag nog druckit det.

Men nu till mina vapen. Har köpt på mig ett gäng böcker. Det är därför jag är lite grinig, jag har inte ro att bara sätta mig med dem i lugn och ro, fast jag vill.

Nu läste jag förordet till en av dem. På slutet står det såhär: "var inte rädd om denna Bok (ja, med stor bokstav!, min anm. ). Slit ut den. Läs sönder den. den är ämnad att användas. Ge bort den om du känner att någon annan behöver den. Dela med dig av den. Dela med dig av alla lärdomar du får när du läser. Skratta med den. Gråt med den. Skrik åt den. Förbanna den. Gör vad som behövs för att du ska fortsätta vandra i nykterhet. Oavsett hur du behandlar den, kommer den enbart att möta dig med kärlek, en fast hand, och tron på att du är så mycket mer än du själv känner till." Boken heter Hopp - en handbok för nynyktra

Jag vill verkligen sätta tänderna i denna och de andra böckerna! Nu går jag upp och matar ungarna, skickar hem kompisar, slänger min egen unge i säng (maken och unge nr:o 2 är på vift resten av dagen/natten) och sen sätter jag mig någonstans bland alla myggor.

...det ska gå det här. Jag tror på dig. Faktiskt. Puss.

som jag lärt mig är att man inte skall dricka om man är på dåligt humör eller oroar sig för det ena eller det andra. Skall man överhuvudtaget dricka så skall man vara på gott humör innan och inte ha några konstiga grubells i bak huvudet och då brukar det faktiskt bli ganska trevligt i slutändan.

Ha det Gött

..för att bli en aktiv nykterist...?

Skillnaden mellan att vara en passiv nykteriskt och en aktiv alkoholist är det "förbjudna" tänket.
Jag SKA inte, hela tiden...

En aktivt nykterist tänker som oftast jag vill inte, vill inte fölora mig själv igen..

Finns inga hemliga piller, inga övertygande psykologer som trycker på "knappen".
Inga genvägar där något annat utifrån hjälper en att enkelt bli fri...

Viljan finns i tanken, inte i "får inte", "ska inte", "kan inte"..."bör inte.."
Så länge det finns en liten öppning för en liten liten möjlighet att dricka, så kommer den...

I minnet kommer flasharna över hur jäkla trevligt och kul det kan vara, hur mysigt det kan bli...
Man glömmer helt det där tråkiga som nästan alltid händer också, när man passerar gränsen för när det trevliga blir otrevligt, det blir som bortblåst varje gång...
Men det brukar komma, smygandes och krypande, man blir lätt överkänslig och överreagerar...
Man säger och gör saker mot personer som man normalt sätt älskar,
man vet att det fel, men man står på sig av någon konstig anledning..
Allting blir bara fel och man tycker att folk har missuppfattad hela saken...

Man kan hoppas att de andra tänker att han/hon bara var full, och lägger sedan inte mer energi där...
Men gör de det?, hur förändras förhållandet av sanningar sagda på fyllan???

Själv brukar jag tänka på morgondagen, hur jag redan idag kan styra den, bort från ångesten...

Det är inte alls tråkigt, det är att få ta lite mera kontroll över sitt egna liv...
Allt hänger inte på att få det "roligt" med ett berusningsmedel där man inte får kontrollen,
det brukar bli mera o-roligt i två olika bemärkelser...

Man vet vad man vill, men inte alltid vad man får...
Om presenterna innehåller huggormar, spindlar och skorpioner om vartannat,
så ska man kanske inte till slut ta emot gåvorna, utan stå över...

Livet är inte alltid så lätt att leva, men man behöver inte självmant göra det svårare.

/Berra

Nu hittar vi styrkan igen att fortsätta
göra våra liv till ett mästerverk.
Du föll, men reste dig igen!
Du hade modet att berätta, du har reflekterat och
insett. Du skyddade de viktigaste från att se dig
berusad och förförd av den jävliga!

Jag behöver dig vid min sida för att orka, för att
kunna dela med mig av kampen inom mig.
Behöver dina kloka svar, behöver skrattet
som du ger!

Saknar dig min vän!

TP

Jag var också rastlös i början. Men det känner jag inget av nu.
Att hitta meningsfulla sysselsättningar är en grundsten för att hålla sig nykter. Äta regelbundet och ordentligt är en annan såndär sak som är viktigt för mig. Får jag bara i mig mat så klarar jag av att inte vilja ha något procenthaltigt att dricka.

Det var någon som sa här (eller om det var någon annanstans) att "spela filmen till slut"
Alltså, får man för sig att ett par glas inte är någon fara så ska man fundera på hur det kommer att sluta. Se filmen till slutet.

Jag vet att jag kommer spåra ur om jag tar ett par glas. Kanske inte första gången jag dricker. Kanske inte andra eller tionde heller. Men undersökningar och forskningar kring alkoholberoende säger att om vi börjar dricka igen så är vi snart uppe på nivån där vi var då vi slutade.
Jag skulle nog kunna supa ihjäl mig om jag började igen. För nu har kroppen varit utan alkohol så länge men mitt missbruks-sinne kommer nog alltid att tro att jag kan klara av dom mängderna som jag gjorde då.
Det är inte värt att riskera för mig.

KBT är nog jättebra tror jag. Kanske inte för alla men jag vet några som har fått mycket hjälp och stöd genom den metoden.

Ta hand om dig!

Att spöket är borta nu, trist att det är tungt på jobbet, så typiskt när det blir sommar när man jobbar inom vården. Hoppas ni blir fler snart. Kram!

Man blir faktiskt lite avskräckt och suget ger starkt med sig efter din målande beskrivning av fredagskvällen.
Hur vi blir, jag blir också gapig, högljudd, ska vara med i varje diskussion fast jag är för full för att begripa vad de talar om. Jag blir även discoqueen och så blir jag så förbannat snygg!!
Nej, fy för det. Du har rätt, Vi får hitta vårat eget mys för det som alkoholen gör med oss är inte mysigt det är bara att inse.
Kram

Att vi kan se att det var av godo. Mitt återfall vecka 9 var ett sådant, upptäckte då (igen) att jag inte kan dricka som andra, det blir all-in.
Jag tror du kommer göra samma slutsats av detta. Jag tänkte mycket på dig igår efter att jag läst om ditt återfall, så fort det kan gå tills man skiter i allt. Har själv en svacka nu sedan en vecka drygt och inser att 2 små glas vin skulle få mig också att gå all-in. Det är skrämmande men jag är glad att jag inser det innan jag provar.
På det igen, det kanske bara blir detta återfallet och inget mer. Stor kram till dig, njut av värmen och ongarna, här regnar det bara!

Blir jävligt rörd av att du tar dig tid och sitter och skriver detta. Idag
kände jag en sån lycka av att bara leva som jag inte gjort på länge.
Men jag vet samtidigt att med välmåendet kommer vårdslösheten.
Nu gäller det att minnas hur det har varit när man söp ner sig. Och
Inte tro att allt är frid och fröjd .. Jag är så jäkla rastlös bara. Är du det
Med ? Måste hela tiden ha sysselsättning. Blir många filmer nu :) Kan
Har liksom svårt att bara vara. Känns som en del av problemet på ngt sätt.
Efter sommaren skall jag börja med Kbt som jag sökt til länge. Hoppas
på att reda ut ett och annat där. Kontrollbehov som jag har. Förutom dom
Gånger jag spårat med drickandet. Då kan det se ut som fan hemma.
Alla grejer som jag sykar på vanligtvis släpper jag totalt. Disk, städning
måsten... Och då känns det så jävla skönt. Sen blir det panik över detta
efteråt. Skumt. Detta är bara de få gånger jag har spårat ur iofs. Har aldrig
gjort ngt dumt el så förutom att jag själv mått så infernaliskt dåligt efteråt
Så att det påverkar folk. Jag är väldigt glad att jag började skriva här !
Nu är det natti. Tack än en gång Piano. Hoppas jag i framtiden kan hjälpa
ngn som du hjälper mig. Gonatt!!!

Jag förstår att det snurrar.... har du någon som kan hjälpa dig att få rätsida på dina tankar? Jag själv hade aldrig kunnat tänka så där rationellt och lugnt om det inte var för mina olika samtalskontakter.

Kram!
/H.

Tackade nej till partaj idag. Partajjet är inte idag, men väl i augusti.
Det skulle säkert vara trevligt. Roligt på alla sätt. Mycket alkohol kommer att drickas. På ett sunt sätt av människor som inte har samma läggning som jag.
Jag är inte rädd. Jag vill inte dricka. Jag skulle inte bli frestad att göra det heller.

Men jag hade helt enkelt ingen lust att umgås en kväll med tröttsamt påverkade människor. Jag prioriterar annat i mitt liv.
Dom jag tycker om som kommer vara där kan jag träffa vid ett annat tillfälle så det är så.

allt detta känns bara så himla bra! Att det är jag som väljer. Ingen annan.

Hej alla här!
Jag har läst era fina inlägg och vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag förstår att det finns en liten fin grupp hör som stöttar och tröstar om sådant man inte vågar tala om, inte ens med de nära. Jag själv har under de senaste åren druckit vin, som många kvinnor, på kvällarna efter jobbet. Somnat, men vaknat och vara dödstrött med tungt huvud. I helgen tog jag beslutet att inte dricka vin dag före arbetsdag. Inte en droppe. Är i dag inne på tredje dagen och för varje dag utan vin kommer jag att sätta en markering i min kalender. Jag vill att de ska bli många i följd! När till och med min sambo kan ta ett glas vin utan att jag känner mig sugen är jag glad. Nä, jag har inget sug direkt, men jag var egentligen ute efter ruset. För att kunna somna med en snarkare. Nu har vi skilda sovrum sedan ett par månader för att jag ska få lugn och ro. På helgerna sover vi tillsammans. Han är väldigt omtänksam vilket jag är glad för. Kram!

Det kan vara av godo. Ett återfall alltså. Om man väljer att se det som en lärdom. Att få svart på vitt vad som händer när vi dricker.
Mitt återfall var just sånt. En rejäl käftsmäll så att jag verkligen kunde förstå vad det är som gäller. Noll, zipp zero. (kanske som din systers örfilar)

Det står väl till och med i AA:s Stora boken. "Tror du att du kan dricka igen, prova. Så kommer du inse att det inte går"
Kanske inte ordagrant så, men nått i den stilen.
Killen som ledde vår eftervård frågade alltid dom som tagit återfall "Hade du kul?" (som du också frågar dig själv)
Ingen sa ja.

Jag föreställde mig det som en dörr. En dörr som inte riktigt var stängd när jag for från hemmet. En liten glipa fanns där. Kanske skulle jag ändå kunna...

Men efter återfallet sparkade jag igen den där jäkla dörren, och sen dess har jag inte druckit. Dörren mellan mig och alkoholen var stängd. Den är inte låst, så jag kan när som helst öppna den igen. Men än så länge så är den ordentligt tilltryckt.

Glömde säga att han pratade med sin psykiatriker förra veckan och det skulle tydligen vara sista gången de träffades om inte läget försämrades och min sambo kände att han behövde hjälp igen...
Återigen har han avbrutit hjälpande insatser. Jag frågade om han verkligen tyckte att det var en bra idé att avsluta samtalen med tanke på att han är inne i en intensiv period (vi har det dåligt, han jobbar jättemycket, hans mamma bor just nu hos oss pga sin brutna fot och ingen vet hur hennes framtid ser ut...)mm. Svaret var att han inte hade tid just nu...!! Så du tycker inte att det är värt att prioritera dig själv och din hälsa?..frågade jag. Det bara snurrar i min hjärna!

...för din kommentar, nog hjälper det till i mina funderingar.
Citalopram fick han utskrivet förra sommaren när det uppdagades att jag varit otrogen och han klappade ihop totalt. Han har även gått i samtalsterapi och fick till en början även oxascand utskrivet. Dock vet ju alla att det inte är bra att blanda alkohol med dessa mediciner..Jag tog helt sonika och åkte till terapeuten strax innan jul, tog tiden han hade eftersom min sambo inte kunde åka dit. Jag berättade att alkoholproblemen är stora och bad honom om att inte skriva ut mera oxascand eftersom han självmedicinerar sig så bra själv. Han har ej fått något utskrivet sen dess. Jag vet att terapeuten och min sambo pratat mycket om alkoholen och dess dåliga verkningar vad gäller den egna hälsan, ångesten och påverkan på vardagen och familjelivet. Jag vet också att han fått alternativ till Antabus (han fick dessa utskrivet i höstas men har aldrig börjat) Campral och någon mer medicin....Han har hela tiden avböjt och vill fixa detta själv. Det har ju inte gått så bra i mina ögon.

Ja, Lelas, jag undrar oxå om jag någonsin kan lita på honom vad som än händer. Kanske är allt så bränt och skadat. Tilliten är borta.

Just nu känner jag mig så kaosartad.....Allt känns som ett stort kaos!! Jag vill få struktur på min tillvaro och känna lugn och harmoni. Jag får semester nästa vecka och då ska jag lyda mulletantens råd att tänka igenom min livssituation. Ska ge semestern tillsammans med honom en chans och sedan blir jag och ungarna hemma ensamma i ca 1½ vecka då sambon ska jobba borta. Jag vet att det låter konstigt men jag längtar efter att få vara själv med ungarna.

Kram där ute!

Jag lever, men mår inte alls bra.
Min sjukdom har sänkt mig totalt.
Blir bara tröttare och tröttare,
men kan ändå inte sova.
Kan inte fokusera mina tankar och skriva något
vettigt...Fördelen med att jag blivit sämre....suget efter
alkohol existerar inte.

Hoppas ni har det bra allihop, förlåt för att jag är så
oengagerad, men ni finns i mina trötta tankar.

Kramar TP

Nu är det kantareller som gäller, så djuren i skogen är nog rätt trötta på mig :-) Nej, Dompa jag väntar ett tag till med en hund till, vi är så lite folk på jobbet att det känns som jag bor där.

Hoppas ni alla har det bra där ute//Kram Kalla

Heja din syster, arg är bra ;-) Klart vi alla kommer falla någon gång, men huvudsaken är att vi lär oss av våra och andras misstag.
Så nu borstar vi av oss och halkar vidare på vår stig//Kramar Kalla

"Jag kan dock inte fatta att mt och Lelas kan finna i sina hjärtan...att förstå. Som anhörig måste man ruttna totalt."

Ja, det gör man. Man ruttnar totalt.

Men, precis som med beroendet så kan man arbeta bort sitt medberoende. Jag vet att jag och mt är lika när det gäller kunskapstörst. För mig, och henne, är det en väg mot tillfrisknande att lära mig så mycket som möjligt om både beroende och medberoende.

Och vi vinner ingenting alls på att fortsätta skuldbelägga och misstänka. Det drabbar faktiskt oss själva lika mycket som alkoholisten.

Var rädd om dig, vännen, och njut av vattnet och juicen! :-)
/H.

Tänkaren förresten, vad härligt att du hade kul med dina kollegor! Har också slagits av den insikten att de flesta inte blir så fulla som jag tidigare trott, man märker knappt att dom dricker. Till skillnad från mig. Det är skönt att inse att det inte är så illa att vara nykter, det är faktiskt helt okej. Riktigt kul om man är med rätt människor. Och så slapp du ångesten dagen efter, inga luckor eller minnesglimtar av pinsamheter. Bra jobbat!

Hej vännen!

Du skriver att han vägrar ta emot hjälp. Men ändå äter han Citolapram - vem har skrivit ut dem? Det är kanske en väg till vård för honom... Fast det vet ju du, det är ju han som behöver förstå det. ;-)

Jag gissar att han är rädd. Han står inför stora förändringar, oavsett om han klarar av att bli nykter eller om han faller igenom. Han blir tankspridd och orolig för att han grubblar på framtiden, kan jag tänka mig.

Men oavsett varför han beter sig som han gör, så måste du försöka hitta svaret på din egen fråga "Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!". Det svåra är att det inte finns någon universell lösning, utan att du själv måste bestämma dig för vad som är rätt för just dig.

Kanske hjälper det att försöka helt kallt fundera över alternativen? Om ingenting alls förändras - vill du leva i den här relationen då? Och hur skall du i så fall lära dig hantera din oro? Hur vet du när någon gräns passeras så att villkoren förändras?

Om det blir värre (han börjar dricka igen och blir sämre) - står du ut med det? Och som sagt, när passeras gränsen till att du inte längre står ut? Vad konkret skulle kunna få dig att bestämma dig för att lämna?

Om det blir bättre - vill du leva med honom trots allt det som har hänt? Är du beredd att glömma och förlåta? Vad skall hända för att du skall våga lita på honom igen?

Tja, inte vet jag om jag hjälper dig att tänka.... men det var ett försök i alla fall. Kram!
/H.

Men va fasen, jag skrev ett inlägg igår som verkar ha försvunnit? Ville bara säga till dig Mjau att oftast är det vi själva som tyckte vi var värst, bakfylleångesten bleknar ju med tiden. Och det är väl tyvärr därför man gör samma jäkla misstag om och om igen, på fredagen är allt glömt och man korkar upp vinet igen. Hoppas du mår bättre idag, kanske var det skönt att komma till jobbet och se att allt var som vanligt?

Trots att jag skrivit om att stanna upp och andas inser jag att jag gjort helt tvärtom under min första semesterdag igår. Har tusen projekt, det ska målas om och lagas cyklar och möbleras om och handlas inredning TROTS att jag lovade mig själv en helt tom första vecka. Känns det igen, att säga en sak och göra en annan? Så idag får jag bara ligga på soffan och läsa, eventuellt cykla ut på en kort utflykt. Igår höll jag på tills jag gick i spinn och fattade inte varför jag mådde dåligt, var så trött och grinig. Tur iallafall att jag kommer på det till slut och inte fortsätter köra på. Har så svårt att sitta still när det finns att göra, det svindlade i huvudet när jag bestämde mig för att sätta gör-förbud på mig själv. För det tar ju aldrig slut, i min värld kan det alltid bli lite bättre, lite snyggare. Gick omkring i lägenheten och tänkte; tänk om jag bara låter kökstapeten vara ful då? Om antennkabeln bara får ligga där på golvet utan att spikas fast, om dammet på byrån får vara kvar, om kläderna ligger kvar i resväskan en dag till och om fönstret står utan blommor, vad händer då? Det kränger lite oroligt i perfektionistmagen, men jag inser ju att ingenting händer.

Jag har iallafall börjat förstå hur jag funkar, nu när jag börjat lyssna på vad min kropp säger. Det har jag struntat i förut eftersom jag hade en bild av hur man skulle vara och var upptagen med att pressa in mig själv i den mallen. Nu vet jag att jag har marginaler som ett spädbarn vad gäller mat och sömn, slarvar jag med maten blir jag rastlös och sur, sover jag inte tillräckligt blir jag paniktrött. Min kloke fine pojkvän lever så, han vilar gärna mitt på dagen om han kan. Det kan provocera ihjäl mig! Varför? Hur kan man bli provocerad av en vila? Gissar att det är någon slags avundsjuka, för att jag inte har tillräckligt med ro i kroppen för att göra det själv. Och när jag väl gör det är det jätteskönt! Börjar inse hur mycket roligare livet blir om kroppen är nöjd. Men det är lätt att glömma bort som sagt, invanda mönster är svåra att bryta. Men inte omöjliga, så idag blir det soffa och bok och VILA på schemat.