Senaste kommentarerna i forumet

Förlåt, men ändå inte, jag tycker ju den är så roligt underbart hemsk, skrattar galet när jag ser den hahahahahaha

Önskar er alla en underbar helg i det vackra vädret

Kram Märta

Och känslan lever kvar för att jag läser på detta forum varje dag!!

Dag 46 idag.

Min längsta nyktra period på 17 år har varit 51 dagar. Det var i mitten av 2008 som jag försökte på mig en vit period. Jag klarade inte så länge som jag tänkt vara vit, och efteråt tog jag igen allt med råge kan man säga.

Känner fortfarande avsky mot alkohol, och är inte sugen. Tror den känslan fått chansen att leva kvar just för att jag inte smakat en droppe på dessa 46 dagar.

Jag är rädd för när och om ett återfall kommer, jag är både glad och orolig för att jag nu närmar mig den längsta nyktra perioden i mitt vuxna liv.

Tänk på idag mina vänner!

....det finns få saker som glädjer mig så mycket som en analkandes helg...
Det spritter i kroppen av vällust, och jag mår bra av det..(ytterligare en sökning efter "kickar"...).

Vet inte exakt vad som står på tapeten, jo en del måsten finns det ju, men ändå...
I själva mentaliteten så ligger det ett signifikant lugn, det ska bli bra...det SKA bli bra...

Jo jag slipper stressen med att planera in exakt VAD som ska hända, så att det finns ett utrymme för att dricka alkohol,
ingen middag, ingen fest, ingen annan ursäkt för att få "måste" dricka alkohol...
Inte ens klämma några bira framför TV'n, kan inte ens skylla på ett fravoritprogram längre..

Jag brukar istället välja att klämma en chokladkaka till mitt efterlyst som brukar gå på onsdagar...
Men..jag är ju inte ensam om att älska choklad, har ju verkligen lyckats få de generna hos barnen...
Så det får blir hela 3(!) st chokladkakor om man ska få en chans att få lustcentrat mättat..
Så man undrar ju lite, är det därför ungarna också följer mitt favoritprogram, därför att det vankas snask?
Vad vet jag, men det är ju en trevlig möteplats för hela familjen, och den fungerar och är "helig"...

Nu kan man ju förfäras över att ens barn ser på sådana program, men detta är ju dagens verklighet,...egentligen...
Man kan sluta mata dem med Disney-fantasier när de kommer upp i tonåren, och visa dem, det är så här det går till...
Läktarvåld, våldtäkter, rån och slagsmål, detta är våran vardag idag, inte för alla, men för de som är drabbade..
Och oftast under vilka influenser, jo alkoholen naturligtvis, denna hemska "krydda" här i livet....
Jag förbereder dem för vad som kan hända, och jag har själv valt bort denna händelsefulla dryck...

Mitt liv är inte torftig för det, tvärsom...det har hänt "massor" i mitt liv på sistone som jag bara tidigare har tagit för givet...
Vad finns det istället för denna "kemiskt konstlade lycka" som man ganska ofta finner i just alkoholen???
Är den inte falsk egentligen?, är det så som man tror att ens liv är?
Om det sedan dalar, vill man tillbaka till sin konstlade toppkänsla igen, för att man inte gillar det riktiga livet?
OM det nu är så, då måste det ju vara något fel på ens riktiga liv, eller hur?

DÄR tror jag många stöter på en av de svåraste motgångarna med att just bli nykter, vad hade jag tappat bort?
Att åter börja få söka efter det som ger en tillfredställelse här i livet, ja det är f@n inte lätt...
När det är så mycket enklare att åter falla tillbaka i sitt gamla missbruk, det löser ju sig självt, eller hur....?
Man skiter ju i hur man har det engentligen, man blir ju lycklig ändå på något sätt, trots all kaos..

Att ställa sin livssituation mot väggen kräver en del prestationer, den största heter nog envisheten...

Jag brukar som jag tidigare har skrivit, titta upp mot natthimlen och förundras över stjärnorna och allra helst nu den otroligt vackra fullmånen...
Och tänka mycket på hur mitt liv ser ut, ur ett himmelsk perspektiv...
Mina 0,1125 m3 volym som jag upptar av världen är verkligen en fjärt i rymden..
Är jag då ingenting?, gör mitt liv ingen skillnad, sätter mitt liv inget avtryck för framtiden, betyder jag ingenting..
Kanske inte kroppsligen, min mylla bekommer ingenting om några miljoner år, men jag skapades från substanser som redan skapades under dinosaurernas tid.
Och då blev ju deras mylla viktig för framtiden, och för mig, inte på individuell nivå, men som helhet...
Det vi gör och det vi skapar idag har en mikroskopisk påverkan på framtiden,men om ingen fanns, så fanns inte heller mänskligheten alls...
Men i våra själar och hjärtan och tillsammans med vår intelligens skapar vi idag andra förutsättningar för framtiden..
Vi kan visst påverka framtiden, de beslut vi gör idag har en mikroskopisk påverkan, men ändock en påverkan...

Kanske en del av oss inte längre låter oss fortsätta att utveckla en "försupen" generation till...
Visst kan alkoholen fortfarande få finnas som ett avnjutningsbart substans, men att tillåta den styra ens liv helt och hållet..
Ja det går i alla fall fetbort för min del, då tar jag hellre biten med "the real life" istället...

Jag har slutat missbehandla mig själv, och visar mitt egna jag lite självrespekt...

..därför ser jag fram emot en nykter helg!

/Berra

Tack! Ja , det känns härligt! Idag skiner solen ute, och jag känner att jag
har börjat på nåt nytt! Ser fram emot en nykter helg utan ångest och illamående...

När jag kom hem igår var jag så OTROLIGT trött! Det var som om luften gick ur mig
när jag hade varit på mötet. Har sovit som en stock hela natten och det känns nästan
som om jag drömt om mötet igår.

Jag har haft så mycket uppdämt inom mig så det känns overkligt att jag
kunde sitta och bara hälla ur mig alltihop, när man försökt hålla allt hemligt
så länge!

Viktoria: Tack snälla du för kommentaren om att jag är en bra mamma! Det ska
jag bära med mig... Jag har tvivlat många gånger!

Tyckte också det var roligt att läsa, Lilla jag. Satt och väntade en stund igår kväll för att se hur det gått. Stängde av datorn först när jag sett ditt inlägg.
Själv siktar jag mot en fredag utan alkohol. Om det går vägen, när hände det sist i så fall, frågar jag mig. Kan inte ens komma ihåg det...

Blir så fantastiskt glad av att läsa ditt inlägg Lilla J! Du har ett fan här : ) Det är ett stort steg du tagit, för dig och din lillas skull, vilken fantastisk mamma du är! Kramar

Har precis kommit hem och "landat" efter mitt första möte på AA! Mycket tårar blev det,
men stämningen kändes så varm att jag lyckades få ur mig massor!!!
Det var så skönt att liksom låta all skit bara komma ut ur mun! Och ingen som avbröt,
kommenterade eller nåt...

Däremot fick jag ett MYCKET varmt mottagande av alla och jag kände mig så himla
välkommen och delaktig. Som att de var GENUINT glada att jag kommit...
Skum men helt underbar känsla från människor man aldrig träffat förut!

Det känns som om en stor sten har släppt från bröstet, och jag kommer gå dit
igen, det är en sak som är säker...

Var så vansinnigt nervös och grät o grät.... Men alla som är där har ju någon gång
varit på sitt första möte, så det var ju egentligen inget att skämmas för. Snarare
skönt att släppa allt lös bara.

Så nu sitter jag här med svullna o röda ögon efter ett rejält känslosvall, men med
ett leende på läpparna :-)

God natt alla!
Kram Lilla Jag

Men Gud.. sorry!! Lilla Jag menade jag ju.. ber om ursäkt.. Det är många namn som sagt var.. :)

Satt och jobbade sent. Åt middag på en varm krog. Drack vatten till maten. För en veckan sen hade det garanterat blivit 2-3 öl till maten.

namnen kan förvilla ibland !! Helst om det börjar på Lilla.......Men helt klart är Lilla JAG välkommen till oss på AA !! Lilla BLÅ trivs nog bäst på Al-anon tror jag !!

Jag gick själv 3-4 gånger i veckan det första året, tom 2 ggr per dag när det hände mycket i skallen på mig. Jag har fortfarande AA som min fasta punkt i tillvaron fast jag inte går så ofta. Men det är gott att komma dit bland folk som förstår mig precis och som vet vad som sker i en alkis-skalle. Jag är alltid välkommen och det känns bra !!

Lilla Blå,
Förstår att du är nervös, jag trodde jag skulle dö när jag gick på mitt första möte. Men idag ångrar jag det inte en sekund,det har hjälpt mig så otroligt mycket. Och du behöver absolut inte känna att du måste säga någonting, inte på ditt första och inte sen heller. Det är många som bara lyssnar.
Jag har aldrig mötts av en sådan värme och genenskap som jag känner på AA-mötena.. Hoppas du kommer känna likadant som jag.
Lycka till, lämna gärna rapport sen!

Kram!

Jag måste erkänna att alkolist för mig förr varit PRECIS de där tufsiga a-lagarna! Kunde inte hålla mig för skratt när jag läste det eftersom alkolist för mig nu sedan jag gick med här är: JAG. Alltså jag och folk som jag. Normala människor som har hem, jobb och familj.

Jag tycker du är jättestark som går till AA - det är nog väldigt blandat med det där här. Jag tror att många här som anser att de inte är "riktiga" alkolister utan bara har problem med alkoholen ibland (höhö som jag alltså ;-) )kanske inte tycker att de "platsar" på AA eller nåt. Kanske. Jag vet ju bara min egen ståndpunkt och jag är tacksam för forumet och personer här som är nyktra alkolister och har superbra råd och tankar de delger. Men jag vet att AA är bra oavsett var du är på skalan av alkoholmissbrukare.

Och grattis till en vecka!! =)
kram

Idag har jag var det en vecka sen jag hade min senaste fylla... Och känner mig
fortfarande övertygad om att jag SKA lyckas! Tanken är iofs läskig, för man törs ju
inte vara alltför självsäker...

Känns som en konst det där... Att släppa all ångest och dumma saker man gjort och
sagt, att se framåt. Men samtidigt är det lika viktigt att inte RIKTIGT släppa det helt
utan minnas varför man bestämde sig för att göra en förändring!!!

Ikväll ska jag på mitt livs första AA-möte och är så nervös så jag nästan mår illa!
Jag vet ju att det är människor med samma bekymmer som jag där...
Men det känns ändå väldigt utlämnande att man ska sitta och berätta vad
man har ställt till med. Ångesten och skammen är gigantisk!
Hursomhelst tror jag (eller snarare VET) att det kommer kännas som en jättestor
lättnad efteråt!

Lustigt att man har så himla förutfattade meningar om allt, även om man inte vill!
Första gången jag skulle till psyk. för att få hjälp med mediciner så trodde jag ju
att jag skulle mötas av vita korridorer där det strök runt bleka människor längs väggarna
med tom blick och mumlade för sig själva!

Likaså tänker man att man ska vara den enda "vanliga" människan på ett AA-möte,
bland tufsiga a-lagare (typen som sitter utanför bolaget ni vet!) Men jag är rättså övertygad
om att så inte är fallet... Kan inte låta bli att dra på smilbanden när jag tänker tanken!

Ja, det blir säkert mycket nervositet och tårar ikväll, men jag tror det kommer vara
värt det!
Jag hör av mig när jag varit där!!!

Är det förresten många av er här på forumet som går på möten?? Eller försöker ni
lösa problemen på egen hand?

Kram till er alla!

och välkomna till de nya sedan jag var inne sist :)

Härligt att läsa dina positiva inlägg Lilla jag, och jag känner med dig Polaris. *kram*

Själv känns det som om jag bara är en millimeter från att ge upp helt hela tiden. Så här var det inte innan? När jag satte ut på den här resan kändes det så rätt och lätt och nu känns det som motvind hela tiden. Ja för nu har allt det jag gömt i alkohol förut kommit fram och det kan jag inte gömma igen nu. Trots min überfylla efter en månads nykterhet. Och så är det ju annat sorgligt som händer. Det är både skönt och jobbigt att jag har så mycket på jobbet nu eftersom det tar bort tankarna på det privata elände man har :)
Motvind.
Igår fixade jag så jag kunde fått en flaska rött (ÖRK) om jag kom och hämtade. Men var ute och sprang med hunden och tänkte efter både en och två ggr. Rött gillar jag ju inte ens?????? Så varför skulle jag vilja ha det? Trams! Jag hämtade aldrig det.
MOTVIND!
Jag förstod aldrig riktigt vilken lång resa detta är, hur många gupp det finns på vägen. Det är mycket suckande och jag försöker att inte höja blicken mot horisonten - tittar bara en liten bit framåt åt gången.
Motvind.

Hillbilly - åh vad tråkigt att höra. :( Små saker blir enorma när de sätts ihop och till slut blir det outhärdligt. Min dröm är ju att leva som du gör - på en liten hästgård och skogen runt knuten så man kan ge sig ut och jaga - samdum är en stadsgrabb och vill helst inte behöva greja med saker (inget illa menat mot akademiker, vi träffades på universitetet - men jag borde vetat bättre än att bli tillsammans med en som är min motsats i det mesta ;-) ).
Jag förstår att det känns jättejobbigt och "det blir bättre med tiden"- fraser hjälper föga. Jag har heller inga goda råd att ge eftersom jag VILL vara singel. Jag vill bara ha mig och barnen att tänka på.

Och jag skulle vilja snusa igen..... haha Jag snusar fortfarande papper faktiskt, och det funkar. Synd att det är så fult bara. Men men, man måste väl förfula sig lite så andra tjejer får nån chans?

Nähä, dags att sätta på mer kaffe och kolla vidare på Nickelodeon (jag och barnen är lediga idag - så vi sitter under täcke i soffan och bara myser med kaffe och varm oboy).
Ha en lugn, fin och alkoholfri dag alla - det ska jag ha. :)
Kram
Sussie

att den gamle alkisen fortfarande surfar på måbra-vågen !!

Jag kan nog inte lära ut nåt trix därför att jag fortfarande är i lära ! Jag har lyssnat på Mia Törnblom och andra som kan förmedla självkänslo-uppryckning och jag tror att jag hunnit hyfsat långt men fortfarande så finns det en liten osäker pojk inuti som är rädd för att bli avslöjad. Jag glömmer ständigt att berömma mig själv för bra saker och jag är fortfarande snabb att kritisera mig själv när nåt går snett, oavsett om jag är orsaken. En alkis som i många år blivit trampad på vänder man inte så snabbt, MEN, många är det som visat att det går !!! Mia T är helt klart en sån !! Jag tar rygg på positiva människor och suger åt mig av deras kunskap.

Allteftersom min nykterhet har växt i tid så har jag märkt en viss automatik i min säkerhet i sociala sammanhang. Idag behöver jag inte föreställa mig eller dölja bakfyllan, vara rädd för att lögnerna kommer ifatt, kan kort sagt vara mig själv. Det är väl inget jag direkt behövt jobba med utan det har kommit med nykterheten och det bevisar för mig att det finns bra argument att skippa alkoholen. Jag kan idag skratta åt mig själv och jag skrattar MED andra när jag känner igen mig i deras berättelser. Jag kan driva med spriten och dess följdverkningar och det är helt ok att jag (eller andra !) kallar mig alkis, dock ska det vara i rätt sammanhang i det riktiga livet för det finns de som inte klarar att det skämtas om alkoholism. Många med mig inser ju att alkoholen har varit, och fortsätter att vara, en följeslagare i livet och vi har ju faktiskt haft mycket kul genom åren.

Och Viktoria, det är ingen klyscha att jag väljer hur jag ska bli bemött ! Som jag möter andra vill jag själv bli bemött, ett leende öppnar många tunga portar !

Idag har jag valt att vara nykter oavsett vad som än händer. Det ger mig en självkänsla som jag kan stödja mig på i blåsväder.

Kom precis hem efter att ha varit och sett en alldeles fantastik teaterföreställning, eller enmansföreställning skulle nog vara bättre beskrivet, iallafall - föreställningen handlade om alla de olika roller vi spelar i vårt liv, aktrisen tog bla upp det här med att vi har svårt att suga i oss beröm och uppskattning. I samma anda förminskar vi oss själva och våra färdigheter för att inte andra ska känna sig obekväma, MEN när vi själva inte tar ansvar för detta och börjar ta plats, kan vi då begära att andra ska ta oss på allvar och "se" oss som dem vi är?
Återigen kommer jag till samma slutsats - att det är en nödvändighet att jag, som vuxen människa, tar ansvar över mig själv och mitt varande, jag ansvarar över vad jag sänder ut för bild av mig själv till min omgivning. Jag har alltså stora möjligheter att välja hur jag ska bli bemött...kan det stämma?
Har en del att klura på...men är återigen tacksam över dagen och kvällen, som inte hade blivit vad den blev om inte jag varit nykter.

Jag är så tacksam över att jag inte bara hörde vad andra sa om att jag hade problem med alkoholen. Utan att jag faktiskt tog det till mig, insåg och erkände för mig själv förhållandevis tidigt i mitt missbruk.
Jag vill inte supa bort mitt liv. Det är för kort för det. Och i mitt yrke ser jag ofta konsekvenser av drickande (andras drickande alltså, sånna som inte gjort det valet jag har gjort.)
Det är trots allt en dödlig sjukdom, men man kan behandla den så att jag ändå har möjligheten att få ett långt liv. Det är inte alla sjukdomar man kan det med.
Jag valde livet och min familj framför älskarinnan i buteljen. Jag hoppas innerligt att jag slipper ta det beslutet nån mer gång i mitt liv. Jag önskar att det ska vara ett självklart val. Jag kan som sagt inte lova nått, men ett kan jag lova. I morgon tänker jag vara nykter.

Att det ska vara så besvärligt att leva........?

Men du lever DITT liv nu. Och det är klart att du måste träna på att göra det. Men jag tror det är som när vi lärde oss cykla. Vi föll, lyckades inte, svajjade, föll igen, skrapade upp knäna. Men vi gav oss inte. Den känslan när det plötsligt funkade och vi inte visste hur vi gjorde. En härlig känsla och då var det som vi aldrig gjort annat.
Så önskar jag att du känner snart. Så, ge inte upp. Ramlar du så hoppa upp på cykeln igen, kanske be nån vän hålla i pakethållaren en stund tills du hittat ballansen.

(oj, va metamorfosisk jag blev, men det är sån jag är. En konstnärs-själ. Du får ta det som du vill)

kram!
/R.

... har läst tillbaka i din tråd lillablå och tänker på vilken resa du gjort det senaste året. Måste säga igen att det är ett oerhört stöd för mg att få dela era erfarenheter. Tack för er generositet. Jag önskar dig lycka och allt gott lillablå! Kram, mt

Hej du gamle alkis!
härlig dag du verkar haft?! du är värd många sådana dagar!!!
och så gott att du kunde suga i dig det gottiga i en fin komplimang!
kan du lära mig trixet?!
kram och sov gott!!!

Japp, så sant, så sant...
och perfekt tajming!
tack för att du delade med dig!
sov så gott!!!
kram!
/k

Lillablå, fina du.

Ikväll fick jag höra ett citat som fick mig att tänka på dig inför din flytt:

"Att våga ta tag i sitt eget liv innebär stora risker:
Du kommer inte längre kunna skylla på någon annan!"
(Erica Jong)

Så sant. Kram!
/H.

nu är det färdigt, tjejen är inte längre min tjej längre... :-(
FAAAAN !!!!

Nu var det inte alkoholen som ställde till det utan allt annat runtomkring våra liv som fasen inte gick att få ihop utan att rasera allt runtomkring oss...
vi hade byggt upp våra liv efter skilsmässan på olika sätt, hon i en radhusidyll med allt vad det innebär, jag på min lilla hästgård ute på landet, hon har en annan levnads-status än mej( "skulle aaaldrig ta en anställning som gav mindre än 300`000 om året") och lite annat som hela tiden drev små kilar mellan oss fast ingen egentligen ville, lr iaf det är vad jag trodde..

ensamt är det, känns alldeles tomt, ont gör det...
Har inget hemma vilket är tur för då hade jag trillat !, rejält !!!!!!!
Vetefan vadsom händer imorgon, känns som jag skiter i allt !!!.
orkar bara inte mer, tappade sista gnistan liksom.

ska iaf ut i skogen till helgen, att gå ut med bössan ger mej en ro som jag inte kan uppnå på annat sätt, blir kanske en räv lr två, har sett några stryka omkring härute, med tanke på masken så är det bara att skjuta numer !!..

Kram
S

Har läst lite här och var i dina inlägg, har inte riktigt ro att läsa just nu.

Känner igen mig totalt i ditt första inlägg! Men för min del var det för 15 år sedan.
Du gör helt rätt och jag önskar dig all lycka i ditt nya liv.

Kram!

Mr_pianoman,
det är skitviktigt för oss att veta hur det är på andra sidan... för oss på
var sin sida om flaskan... och jag kan förstå honom till stora delar, men
jag har fortfarande svårt att fatta hur starkt alkoholen lockar, och hur den
kan få en älskad att välja flaskan trots att det får fruktansvärda konsekvenser..

Min kärlek vägrade erkänna att han hade problem. Nu i efterhand kommer
jag ihåg att han skrek åt mig en gång att han var en fullbordad alkoholist,
men där och då, innan JAG hade fattat riktigt hur illa det var, slog jag det bara
ifrån mig, och valde att inte lyssna till det, utan till det han sa i nästa sekund,
att han minsann inte hade några problem alls, utan att det var jag som hade
större problem och var psykiskt instabil och allt vad det hette...

Ett tag efter att flyttat och vi brutit helt, fick jag ett sms där han bara var tvungen
att fråga om jag gick för att jag tyckte att han drack för mycket..
jag vet egentligen inte hur det var med hans insikt.

Och hade vi haft en längre historia tillsammans, ett före alkoholen, en lycklig
tid att hitta tillbaka till, hade jag kanske försökt lite till, men de bra stunderna
var för få för att slåss för... oftast kom det dessutom en knuff i ryggen precis
efter en bra stund, för han kunde ju inte låta mig vara glad och lycklig för långa
stunder i taget... =)

Har haft en underbar lång fika med massor av prat och värme, tack!!!
Tiden bara flög iväg, och jag svävade hemåt i snöstormen, fylld av bubblor av
hopp och tro, det finns lyckliga slut, och jag tror jag fått höra delar av en historia
med just ett sådant! TACK!!!

Nu måste jag ta tag i bokföring och packning och städning och resten!
För på lördag bär det av, då får jag leva med konsekvenserna av ett av de första
beslut jag fattat i mitt liv som bara berör mig, som jag inte kunnat hänga upp på
vare sig någon annan eller tillfälligheter... Mitt hem, mitt namn på dörren, mitt...

På Al-anon igår delade en vän om hur hon tidigare levt sitt liv i sittandes i en
ryggsäck, ivrigt hängt med på allt, skrattat och levt livet, låtit någon annan fatta
beslut om vart och när och hur... och hur hon när det bar iväg åt fel håll inte kunnat
byta färdriktning, säga stopp eller ta sig ur... kände igen mig så väl idet... men hur
skrämmande det än är, så är jag glad att jag går på mina egna ben, om än lite
stapplandes och både framåt och bakåt... jag lever mitt liv!

Tack för att ni finns, allihop!!!
Kramar!!!
/k