Det är mig och min son det handlar om....

633 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Bedrövadsambo
Shit, vilken kalldusch!

Ibland är det precis vad man behöver för att förstå, och börja agera för en förändring. Gäller förstås både dig och din man. Hoppas hans nykterhet består även när du piggat på dig ännu mer. Kryakram!

Dis
Läskigt!

Men så fantastiskt att det gick bra med dig. Massa kramar skickar jag och hoppas på att detta kan vara början på den förändring som din familj behöver ❤️

InteMera
Tack för kramarna! Det värmer

Tack för kramarna! Det värmer ❤️

Lyra
Men oj! Ta hand om dig

Men oj! Ta hand om dig InteMera! Och ta stöd! Det är asläskigt, speciellt när det gäller socialtjänsten men blanda in alla du kan så du får stöd! Kräv terapi som anhörig till missbrukare om du inte redan fått det! När en ska lösa allt själv så krossas en till slut.

Vet inte om vi pratat om det förut, men har du läst Carina bångs bok om att vara anhörig?
Hon skriver om att man som anhörig lätt "insjuknar i styrka".
Där har jag varit och (nästan) lyckats frigöra mig ifrån... men det var inte lätt. Att frigöra sig från styrkan var och är min svåraste resa.

Hoppas du mår bättre. Och våga vara svag! För rätt personer alla fall :)

InteMera
Två veckor nu sen min akuta

Två veckor nu sen min akuta sjukhusvistelse. Har hänt så mycket sen dess och nu är allt ännu värre än innan. Orken slut. Jag har ont. Barnen behöver mig mer än nånsin och jag går på knäna. Biter ihop. Snart ramlar jag ihop. Önskar på kvällen när jag somnar, om jag alls gör det, att jag inte vaknar igen. Orkar inte vakna till dethär virrvarret som är ett oändligt svart hål av bekymmer varenda dag. När nån liten sak lite lättar så brakar hela helvetet löst på nåt oförutsätt håll istället. Och nu har jag inte ens hälsan mer. Tar nöjt de starka medicinerna jag måste ta för det domnar lite i hjärnan då också, ångesten släpper för en stund men kan ju inte fortsätta med dessa piller för då är jag snart pillermissbrukare också. Kroppen har redan markerat "stop, du klarar inte mer" och så läggs det på en ännu mer sten ändå. Ursäkta språket, men vad fan ska man göra när det känns som man saknar all makt och kontroll över sitt eget liv. Spelar ingen roll jag inte orkar mer, yttre omständigheter tar ingen notis om min vilja eller ork.

Det blir som det blir, det går som det går. Men något happy ending lär inte min historia få.

MCR
Det låter som du har det

Det låter som du har det fruktansvärt svårt just nu. Jag känner så med dig!

Finns det ingen som kan hjälpa er nu? Någonstans där du och barnen kan vara så du får återhämta dig?

Jag förstår också att det är svårt att be om hjälp när man inte har någon kraft. Att just be om hjälp kan vara det svåraste. Men du behöver hjälp nu.

Jag tror på lyckliga slut ❤

Bedrövadsambo
Jodå!

Happy ending blir det till slut! Du måste ha tillit för att det blir bra till slut ❤️ Styrkekramar i massor till dig!!!!

InteMera
Har inte orkat varken skriva

.

Vad jag hatar alkohol!

Bedrövadsambo
Håller med!

Fy fan för alkohol och dess konsekvenser i form av trasiga och smärtsamma relationer. Styrkekramar i massor till dig!

MCR
Jävla skit

Jag känner så med dig! Att du ska behöva reda ut det här mitt i allt nu också! Du som behöver tid för återhämtning.

Det du skriver skrämmer mig också. För det blir så påtagligt att man aldrig blir fri från den andra föräldern. Och att det där förtroendet är så bräckligt.

Jag är rädd för att möta besvikelse nu när jag åter måste dela vardag och ansvar med barnens pappa igen.

InteMera
Inget har ändrats, inte till det bättre i alla fall..

Samlat lite ork att titta in här på forumet igen. Blir så ledsen av alla nykomna forumdeltagare, alla i mångt och mycket med samma tragiska historia om krossade drömmar, förtvivlad kamp, oro och ångest, rädsla för barnens framtid och samvetskval efter uppbrottet.

Själv vet jag inte ut eller in mera. Möte med soc imorgon och jag har inte sovit på över månad utan mardrömmar pga det. Många samtal med dem och möts av oförståelse, och krav på samarbete med missbrukaren. Han har alla rättigheter tydligen, varken jag eller sonen verkar ha några sådana. Är rädd hur jag kommer reagera när de insisterar på umgänge hos en fullständigt otillförlitlig pappa, när sonen tydligt säger han vill inte och det inte verkar spela nån roll för dessa tanter. Det ska tvingas fram nån form av umgänge fastän jag som ensam vårdnadshavare vägrar med anledning och sonen vägrar. Jag riskerar bli dragen inför rätta för nekande till umgänge. Dom tycker det räcker pappan får göra blåskontroll före han hämtar från skolan fredagar kl 14. Vilken verksam strategi för att säkerställa nån är nykter hela helgen...Vilken utbildning har egentligen dessa soc personer som inte tycks hört talas om alkoholism överhuvudtaget?

Bostadsletandet går trögt, finns inget tillgängligt eller nåt jag har råd med, hälsan vacklar ännu efter mitt sjukhusbesök och på jobbet är det oroligt med risk för nedskärningar samtidigt som vi jobbar som galningar. Har dagar på jobbet jag stirrar på skärmen och plötsligt inte känner igen bokstäver, förstår inte vad det står. Hjärnan stänger av, läskigt. Rutingöra blir plötsligt så svårt så man vill gråta för man minns inte hur det ska göras och så är det bråttom också, härdsmälta nästa. Jobbar helst med stängd dörr och äter lunch därinne också, vill inte dom andra ser hur nära stupet jag står.

Jag vet det nog själv redan nu. Jag kommer kollapsa. Storstilat och ordentligt antagligen, eftersom jag bitit ihop så hårt och så länge. Sen kommer kraschen, och vet ni det ska nästan bli skönt. Att bara släppa allt. Skulle önska jag kunde ligga i sängen i en vecka utan att dra ifrån gardinerna, och bara gråta. Är så trött så jag orkar liksom inte ens kämpa mot hans fylleförsvar av hans drickande. Orkar inte planera framåt, försöka hitta en utväg. Är trött på att ha plan B C och D när ingen av dem någonsin går att verkställa. Det är vad det är och allt som ändrar brukar vara till det värre.

Så ja vad ska man säga, känns som man är trängd i ett hörn och nu är det ren överlevnad som gäller. Tiden får visa om jag orkar slåss mig ur hörnet och tillbaka till världen eller om jag bara sugs upp i ett svart hål i marken under mina fötter och försvinner.

Bedrövadsambo
Lider så med dig!

Men visst är du på väg in i väggen i 190 knyck. Symtomen är tydliga: sömnstörningar, problem att göra rutinsaker, isolerar dig från andra tex. Ring vc eller Företagshälsan innan det blir överjävligt. Du är ingen övermänniska, bara en människa som fått nog av allt. Massor av styrkekramar till dig ❤️ Fortsätt skriv!

MCR
Jag känner med din kamp och din maktlöshet

Och jag lider med dig jag med.

Jag önskar dig lugn och ro. Förståelse och tid för återhämtning.

Din kamp ska inte ta dig till stupet. Be om hjälp. Jag vet att det är svårt. Det allra svåraste.

Har du något samtalsstöd nu?

Du kan inte bära allt ensam. Kramar

InteMera
Mötet på soc gick helt okej

Mötet på soc gick helt okej men som väntat blev jag tvungen att ta fram det skriftliga material jag hade med mig, lagparagrafer och deras egna verksamhetsanvisningar flr att kunna kräva dom gör åtminstone juridiskt korrekt. Dom tittade förvånat på varann när en klient kommer klampande med mera info än dom själv hade, dom ville gärna behålla mina papper och kolla vidare för dom tyckte det jag hittat var intressant. Men hur som helst så får sonen nu vägra umgänge och dom kommer även berätta det till pappan att sonen inte kan tvingas till honom. Puust vilken lättnad! Och ifall sonen vill träffa pappan försöker det ordnas hos farmor några timmar i taget bara, så pappan inte är ensam med honom. Puust en till lättnad. Sen kommer pappan bli galen över detta, möjligen hotfull och behöva sökas besöksförbud mot igen men det blir en senare fråga. Tar en dag i taget, just nu känns det pyttelite bättre i alla fall för stunden.

Tack för att ni finns Bedrövadsambo och MCR, jag blir så glad över era peppande kommentarer då det nog i mångt och mycket är det enda stöd jag har just nu som bevis på att jag inte är galen att känna som jag gör. Hoppas ni får en bra dag ❤️

Bedrövadsambo
Så skönt!

Otroligt skönt att mötet gick bra. Då är det åtminstone värt allt jobb innan. Styrkekram ❤️

MCR
Du kämpar så hårt!

Helt galet att du ska behöva strida så hårt! Jag hoppas du får lite ro nu. Nu när sonen själv får vägra umgänge. Förhoppningsvis kan du nu andas lite djupare och slippa oro angående det problemet för en stund.

Jag hoppas du känner att situationen hemma är något stabilare också. Så du får återhämta dig. Du behöver det. Du behöver det så mycket.

Lyssna på dig själv. Din kropp säger nej.

Försök ta emot hjälp. För du är värd att må bra.

Sisyfos
InteMera

Det där var nog det bästa inlägget här på länge. Som du har kämpat och fantastiskt att det gick vägen. Trist också att det inte räcker om man inte är så påläst och förberedd som du faktiskt var nu.
Hoppas att du kan vila lite i det du åstadkommit nu. Hitta lite ro!
Du är fantastisk tycker jag!

InteMera
Sisyfos

Tack för din kommentar, det värmde ❤️ Och visst har jag efter mötet kunnat andas lite lättare och vara lite lugnare, och jag behöver nog samla alla krafter. På något sätt känner jag mig lite starkare igen, är mer arg än uppgiven vilket åtminstone för mig brukar vara ett betydligt mer konstruktivt sätt att ta saker vidare än att vara lessen som jag varit ett tag nu.

Tack än en gång för ert stöd här inne ❤️

InteMera
Mannen tog sig en riktig

Mannen tog sig en riktig värstingfylla i helgen. Jag åkte bort med barnen. Husflykting. Tänk att det känns som man är hemlös, hemmet ockuperat av ja jag vet inte vem han blir när han druckit tillräckligt. Stridslysten, sur, högljudd och pratar fullständigt obegripliga saker. Åkte bort, orkade inte höra mer.

Söndag var det istid, han sa inte ett ord som om det var jag som borde skämmas? Igår när jag lagade middag sa jag bara lugnt: du vet själv du borde sluta dricka och jag tänker inte tjata men du ska veta att detdär var sista fyllan jag tänker se, händer det igen packar jag. Och du borde be om ursäkt av barnen som du höll på.

Han bara stirrade på mig. Sa inte ett ord på hela kvällen.

Så nu är ultimatumet utkastat även till honom, mig själv hade jag redan lovat att jag stannar max till nästa sommar om inget ändras, så sonen får gå klart sin skola och sen kan vi flytta med mindre besvär för barnen än det skulle bli nu mitt i terminen. Jag är lessen över beslutet men det känns ändå bra, jag måste se till jag och barnen har en framtid utan spritens skugga. Vad jag längtar ❤️

Bedrövadsambo
Helt rätt beslut!

Nu har din gräns passerats! Stå fast vid ditt ord nu, av respekt för dig själv och barnen ❤️ Förstår om du tvekar med tanke på sonens skolgång - men så kan ni inte ha det längre! Styrkekramar i massor till dig ❤️

MCR
Att sluta flytta gränser

Starkt gjort av dig att säga att din gräns är nådd nu. Och att du inte gjorde det i affekt. Så starkt av dig!

Husflykting. Det var sista gången nu. Jag minns det där så väl. Att fly sitt eget hem för att där inte fanns trygghet. Så otroligt tungt att inte kunna vara i sitt eget hem. Du ska inte behöva fly ditt hem mer! ❤

Hur är stämningen hemma nu då?
Har du någon kraft?

Kram

InteMera
Ja du MCR, stämningen är väl

Ja du MCR, stämningen är väl allt annat än god. Modell finsk tv teater, alla säger sina repliker i väntad ordning men helt utan inlevelse och med ett grått filter över hela uppsättningen.

Han försöker vara som vanligt, jag orkar liksom inte låssas ens mera. Orkar inte vara intresserad i hans prat om sitt, han bryr sig katten i mitt. Jag har sagt att jag är så slut av jobb och allt annat att jag håller på och bryter ihop, han hjälper ändå inte till hemma eller med barnen. Han blir sur för att jag går runt med maniska steg och försöker hinna fixa allt på morgon och kväll, men inte att han erbjuder sin hjälp för det.

En kollega som idag frågade hur jag mår och jag höll fullständigt på att bryta ihop bara av den lilla omtanken ens.

Karusellen spinner fortare och fortare, få se hur länge man hålls på ännu.

Bedrövadsambo
Lider med dig

Fy fan vad livet suger ibland. Har du ingen vän eller anhörig som kan avlasta dig? Styrkekram ❤️

MCR
Det låter som du har det

Det låter som du har det jättetungt just nu. Den där stämningen är fruktansvärd. Och det gör en så trött. Det blir ingen återhämtning i hemmet.

Och tyvärr blir det så ofta som du beskriver - att man blir en manisk maskin. Som känner sig så ensam och att allt är så orättvist.

Vad skulle hända om du bad honom att hjälpa till? Om du fördelade uppgifter till honom i stället för att känna dig arg över att han inte erbjuder sig att hjälpa till? För det kommer nog inte hända. Jag känner så igen mig. Och tyvärr är det ju som känt svårt att förändra någon annan, det enda vi kan göra är att förändra det vi själva gör och hur vi förhåller oss. Men det är också skitsvårt. Framför allt när man är sviken, ledsen och trött.

Har du något samtalsstöd nu? Jag skulle verkligen råda dig att ta emot hjälp på något sätt. Jag tror du är i stort behov av det. Det var inte länge sedan du var sjuk. Situationen hemma är ohållbar. Situationen till ditt ex har också tagit så mycket kraft och du har kämpat så hårt för barn och dig. Och jag hör att du är nära att brista.

Ta nu hand om dig.❤

InteMera
Ni har så rätt, kag skulle

Ni har så rätt, kag skulle behöva hjälp. På så många vis. Praktisk avlastning, samtalsstöd, juridisk hjälp mm.

Men vad gör man? Mina dagar är så fulla med jobb o barnens aktiviteter så nån tid att ordna samtalshjälp blir svår när det helt enkelt inte finns en enda timme i veckan att ta av. Alla anhöriga bor i andra änden av landet, som inflyttad har jag ingen närstående på orten. Vännerna har flytt för länge sen, ingen som orkar lyssna för situationen har ju mer eller mindre varigt knasig i 10 år snart. På jobbet har jag varit tydlig med hur trött jag är och bett om hjälp med arbetsuppgifter, bara för att mötas av kalla handen och surt gnäll att dom minsann inte hinner hjälpa mig.

Så ja, livet suger just nu. Försöker ta en dag i taget och skratta åt eländet, jag är byggd av segt virke så på nåt sätt ska man väl ta sig igenom dethär också. Försöker se framåt och tänka att knäcker inte dethär mig så kommer inget nånsin att göra det sen heller. En klen tröst i alla fall.

Carina
Samtalsstöd

Hej InteMera!
Som tidigare skribenter skrivit så verkar du ha en väldigt tung period och försöker hålla ihop alla bitarna i vardagen. Det tar på krafterna. Jag är ändå glad att du hittar små stunder där du kan skriva här för att få stöd.
Kan tänka mig att det är svårt att hitta samtalsstöd fast behovet verkar stort. En lätt tillgänglig kan vara att du ringer Alkohollinjen 020-84 44 48. Dit kan anhöriga också ringa för att få stöd.

Med hopp om att du får en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Evalottalisa
Hej!

Hej!
Jag kämpar mot tårarna när jag läser dina ord.
Jag tycker det låter som om du/ni befinner er i en absolut krissituation nu. Se nu till att vara om dig och kring dig, samla bevis. Spela in honom när han är packad, så att både han och andra får se/höra det du får. Min svägerska är jurist, och det du beskriver är tillräckligt för att din man inte ska få träffa barnen.

Har du sagt på jobbet vad det handlar om? Jag pratade med min chef i veckan och du ska veta vilket stöd jag genast kände, det finns inget värre för en arbetsgivare än alkoholproblem. Hen borde stötta till 100 %. Om inte, gå till HR-avdelningen. Jag vet att du går på knäna, men du måste kämpa än hårdare nu. Du SKA ha hjälp!
Kan du prata med någon/några av barnens vänners föräldrar? Kan de hjälpa till att hämta/lämna lite mer under en period? Jag upplever något magiskt när jag öppnar mig; ALLA har egna erfarenheter av alkoholism, mer eller mindre nära, och alla vill hjälpa. Ta all möjlig hjälp!
Kan du beställa hem mat via nätet? Kan du betala en granntonåring för lite städhjälp hemma? Finns det någon du kan ringa som kan komma över, om du känner dig otrygg med honom hemma?
Och en annan sak. Min kompis påminde mig om en sak som aldrig slagit mig. Om mannen är packad och högljudd, så kan man ringa polisen.

Helvete, du har ett liv att leva! Han kan väl supa ihjäl sig om han vägrar ta hjälp, men f-n inte framför dig och barnen!

MCR
Jag känner så mycket igen mig

Jag känner så mycket igen mig i din situation och din uppgivenhet. Med familj långt borta och en situation som känns omöjlig att förändra när all kraft redan är slut. Hur ska saker kunna vara annorlunda?

Men det går!
Och du kommer att må bättre!
Jag vet det!

Små förändringar ger ringar på vattnet. Och din gräns är passerad. Så jag tror det kommer bli förändring nu.

Jag hoppas så att du tagit någon form av samtalskontakt! Över telefon är kanske en bra lösning.

Jag tänker på dig!

InteMera
Tack så väldigt alla ni som

Tack så väldigt alla ni som orkar dela med er och stötta! Det är helt ovärderligt❤️

Och ja kan man tänka sig: min gräns är passerad. Jag har kontaktat en jurist och börjat klura på det praktiska. Har hittat någon jag kan prata med. Har bestämt mig för att sluta vara utmattad, uppgiven och orkeslös. Har nånstans i djupet av mig själv hittat en dos kraft, mycket tack vare mina kloka barn, och nu har jag bestämt mig för att vara arg och handlingskraftig. Slut på ältande och att ta skit.

Så bra sagt ovan: jag har för h...te ett liv att leva 😊❤️

MCR
Hurra 🙌

Så glädjande att läsa dina ord! Så fulla av kraft och beslutsamhet! Du och dina barn är värda världen!

Sidor