Senaste kommentarerna i forumet

så är det för mig med.
När livet är tufft lägger jag in ytterligare en växel. Jag upplever att allt jag lyckats med bottnar i den förmågan. Ett dricka är som att öppna ett varmt rum där jag slipper prestera och kan vila.
Men den vilan kostar numera för mycket.

Soffi,
Vore så skönt med någon att följa.
Tyvärr är det nog allt eller inget som ställer till det för mig. Storsatsar med ett helt paket. Motion varje dag, extrem kost och ingen alkohol. Det blir för tufft att ändra allt så totalt... räcker gott med denna plan, att inte inte dricka.

Jag vill också följa din vandring.
Känner igen mig en del i det du beskriver. Modigt att pröva AA-möte. Ha en fin dag!

Känslan att passera året är sådan kick // kram Strulan

Pixie, jag tror nästan att du skriver om mig ;-).

Allt eller inget - det är en av mina utmaningar.

Kommer ihåg att jag läste i någon tråd här för typ ett år sedan att någon tillät sig att fortsätta räkna dagar trots snedsteg. Typ 14-1 om man klarat två veckor men sedan tar "ett" glas en kväll. Ligger inte för mig alls att tänka så, men nu tror jag att det är så mycket bättre än tänka "Jag klarar inte det här, jag skiter i allt".

Ska vi försöka hålla ut tillsammans 2021?

Många härinne har tipsat om Eckhart Tolle, jag har själv inte läst hans böcker men tittar på en del på youtube där han bland annat pratar om att kontrollera sina tankar. Att vara här och nu, och det är vi ju många som har lite problem med härinne.
Du skrev om din rädsla för återfall och det är klart att det bästa är att inte hamna där. Men om man nu gör det ska man istället se det som ett lärtillfälle, för det är egentligen då du får information om vad för känslor eller tillfällen du dricker på. Det är ingen katastrof om man slutar direkt igen. Vill bara skriva det, för det är ju rätt vanligt ändå och ibland tror jag att det inte räcker att sluta och att bli hög av att man lyckas. Man behöver vara där och borra i varför, när, hur. För mig kom återfallet när livet en längre period hade dragit på i en rasande fart, jag hade fullt fokus på att hålla andra flytande och glömde mig själv. Just regelbunden eftertanke och reflektion tror jag är nyttigt, då kanske man stoppar innan hjärnan kokar över.
Tror också att det är viktigt att fundera över i vilka sammanhang man drack och vilken effekt det fick.
För att våga ha kul?
För att vila?
För att slippa tänka?
För att få energi?
Du skriver ”gammal vana”, vilket i sig säkert också kan stämma och det är kanske lättare att komma tillrätta med än om det var för alkoholens kemiska effekt.
Så fortsätt att fundera... jag har själv numera många förklaringar och teorier angående mig själv.

Tror egentligen inte heller att det var nån speciell orsak, händelser till att jag blev alkoholist. Men ärftliga inslag och socialt arv ligger nära till hands för mig. Sen har jag såklart druckit i all möjliga känslor, som glädje, sorg, stress osv. Nu får vi lära oss att hantera känslor och situationer utan a. Men det är en annan historia. Ha en bra dag

Det är aldrig försent, vi är många som gjort liknande resor . Så upp på banan igen o kämpa tappert. Vi hjälps åt.

Välkommen hit, och du ska inte skämmas. Däremot är det dags att ta emot all hjälp du kan få. Då behöver du oxå söka den hjälpen. Du kommer inte ångra dig en sekund, och du är så värd att få den chansen. Du och din bäbis. Så sök hjälp nu, det kommer bli bättre. Kram Jullan

Det blir svårare för varje gång.
Första gången jag bestämde mig för att minska mitt drickande klarade jag 170 dagar.
Andra gången klarade jag några veckor.
Tredje gången några dagar.
... nu vet jag inte vilken gång i ordningen det är och jag måste verkligen göra en förändring - SLUTA DRICKA!
Men jag är så djävla liten och svag. Rädd. Skamsen. Ömklig. Ledsen.
Försöker förlåta mig själv. Det här året har verkligen varit för mycket. Jag ser så väl vad jag gör. När jag slutar dricka är de första dagarna hemska och jag biter ihop hårt för att klara dem. Så kommer jag till "rosa moln" och livet leker, jag orkar massor och drar igång med allt på en gång. Det blir för mycket och jag börjar känna mig utmattad, ser inte hur jag kan prioritera om och vad som kan strykas. Tar till alkoholen och får massor av energi, kör på ännu hårdare, dricker oftare ... tills jag börjar må dåligt.
Jag har tänkt mycket på uttrycket "ett ohanterligt liv" som det pratas om inom AA. Först tänkte jag att en alkis dricker tills livet blir ohanterligt. Men, jag kan inte hantera mig själv nykter, jag har inga bromsar och kör slut på mig själv, det enda sätt jag vet om för att få frid är att dricka alkohol.
Jag tror att jag behöver hjälp. Hjälp att hitta nya strategier att hantera livet i med och motgång. Men, jag vet inte vart jag ska vända mig. Har verkligen försökt, varit hos många olika psykologer, terapeuter mm genom hela mitt vuxna liv utan att få hjälp. Fast... jag har ju heller aldrig erkänt att jag dricker .... Så hur ska de kunna hjälpa?
Ja, jag kämpar på. Ska klara mig själv, ska klara att dricka lagom. Nej, i ärlighetens namn, senaste månaden har jag mer känt att jag kämpar mig ner mot botten. Dricker inte mer än förut. En flaska vin om dagen. Precis lagom för att vara på topp dagen efter och orka göra allt jag måste. Men jag har börjat bli bakfull dagen efter istället. Skiträdd för denna nya vändning. Vad gör jag med min kropp?
Jag har också börjat bli rädd för att bli avslöjad - tänk om någon upptäcker att jag är alkis? Eller, är det en förhoppning? En förhoppning om att bli avslöjad för att äntligen kunna få hjälp? Nej, fy vad jag skulle skämmas.
Fast jag skäms ju redan så in i norden över hur jag håller på.
Kan skammen bli större? Kan det vara en lättnad att faktiskt erkänna själv, inte bara här utan öppet för alla runt mig?
Nej, det törs jag inte. Då kanske någon faktiskt kommer till hjälp och hindrar mig från att dricka. En alltför skrämmande tanke att aldrig mer få dricka. Fastän jag har en hemlig dröm om att faktiskt kunna säga ärligt att "jag dricker inte".

Måste sätta ner foten. Jag måste bestämma mig. Jag vet att det är grundförutsättningen för att kunna börja vandra mot nykterheten.

@Emmy: JA, jag vill hänga på, 2021 ska bli vårt år!

Måtte jag hitta styrkan...

Jätte grattis och stort hurra för dig. Vilken sporre du är till andra. Kramiz

till året <3

skriver så bra ! Ta hjälp av BVC !!! Du är inte den första de träffar som har dessa problem.
Lite fakta fast det är svårt att ta till sig :
https://www.omsystembolaget.se/barn-och-unga/graviditet-amning/fostersk…

Dubbelpost!

Det har hänt tidigare att gravida skrivit här om att de faktiskt inte lyckas låta bli att dricka. Så du är inte ensam. Vi är ju många här som druckit trots att vi inte vill och som kan sätta oss in i din situation om hur det skulle vara om man dessutom ansvarade för ett ofött barn. Alkoholen ger ju en ångest i sig, men förstår att det blir i det närmaste outhärdligt när du är gravid. Just nu lyckas du inte sluta, trots att det är väldigt viktigt. Du behöver hjälp. Som det är nu bestämmer du inte riktigt själv, hur konstigt det än låter. Jag tror att du går på autopilot när du bestämt dig för att dricka. Att upptäcka den sidan hos sig själv är väldigt skrämmande och du har tagit ett stort steg när du skriver här.
Om du inte vore gravid så skulle du få en massa goda råd om att pröva olika saker. Nu har du inte riktigt tid att experimentera med olika metoder. Det är lite bråttom och vi är så många härinne som ändå kan förstå din situation och jag tror att samtliga skulle tycka att den här situationen kräver att man söker stöd. Du är ingen dålig människa. Sök hjälp nu på BVC, de har säkert varit med om det tidigare. Jag kan nästan svära på att du kommer att känna dig 100 kg lättare när du har tagit det steget så vänta inte. Gå inte 5 månader till med den här oron och ångesten.

Vi är så många här inne som har druckit fast vi inte borde, druckit trots att barnen farit illa, druckit utan att vi planerat eller velat. Vi finns med dig när du söker hjälp. Att leva med den ångest du har nu är inget liv, så ta och sök hjälp. Jag är övertygad om att du får ett bra bemötande. Kan du ta hjälp av nån i din närhet för att få lite stöd på vägen? Förstår så väl att det här är en skitjobbig situation men du har ansvaret för ett barn, du klarar det inte själv skriver du. Det är dags att ta steget och svälja sin stolthet. Önskar såklart att du hade haft mer tid så att det hade kunnat mogna fram, men det är som det är. Och vi är också många härinne som har svalt vår stolthet och sökt hjälp och jag tror att de flesta kan skriva under på att det är en enorm lättnad att erkänna att man har problem.
Håller alla tummar och tår för att du vågar!

Jag läser om att de flesta dricker på olika känslor och olika triggers.
Jag har funderat och funderat på vilka mina skulle vara. Har ingen aning.
Tror bara att jag dricker (drack) av gammal vana. Det är verkligen något jag ska ta reda på.
Så jag kan undvika dem....

Och vad glad jag blir Emmy123 att du vill följa min resa.
Just nu är jag lite lyrisk efter att ha tagit beslutet och klarade av gårdagen utan alkohol trots att jag var ensam hemma . Jag startade dagen tidigt, skönt att vakna utan huvudvärk och uttorkad mun, med en promenad i regnet lyssnandes på alkispodden och så lite yoga/stretching. Kaffet är klart och nu ska jag starta årets sista arbetsdag.

Jag ska hitta något mer AA-möte på zoom idag. Det är bara så knöligt på deras hemsida att få fram vilka möten det finns på zoom tycker jag.

Går du fortfarande på möten Emmy123? Hur länge har du varit nykter?

För ett år sedan satt jag på samma plats och bestämde mig för att göra ett rejält uppehåll med alkohol. Jag läste, lyssnade på poddar, skrev ner dagar och pratade med min man. Det gick riktigt bra. Ett sug i början som sedan ersattes med ett slags uppvaknande. Redan efter två veckor blev det stor skillnad. Gladare, nyfiknare och piggare.
Men så efter 6 veckor blev vi bjudna på en middag där jag valde att dricka. Blev inte överdrivet mycket men min känsla var att allt var förstört och jag gick tillbaka till samma vanor. Tror jag är lite av en allt-eller-inget-person.
Nu under hösten har det varit tufft. Massa jobb och de aktiviteter som annars ger mig kickar har avbokats pga corona. Har verkligen ökat min alkoholkonsumtion.
Känner mig trött, nedstämd och less på situationen.
Blir så besviken på mig själv när jag ser att andra som drog igång samtidigt som jag, kan fira ett helt år i dessa dagar.

Nu kör jag som jag gjorde för ett år sedan men håller ut. Hoppas jag.

Jag var också heelt slut efter mitt första möte med AA, men även som du skriver såå tacksam över värmen därinne, ingen som dömer, man bara är på nåt sätt!

Jag tänker inte heller "nu ska jag ALDRIG dricka mer, nu ska jag sluta för alltid", det blir liksom för övermäktigt på nåt sätt. Jag tänker som Se Klart - varje morgon när jag vaknar säger jag högt för mig själv att IDAG VÄLJER JAG ATT VARA NYKTER! En dag i taget..

Kommer följa din resa ?

Grattis på din ettårsdag! Du är så bra, fri och stark som en ? Och klok som en bok, och en riktigt bra förebild med stort hjärta.

Kram ?

Så länge har jag varit medlem här?
Nykter i ett år alltså.

Så mycket gladare, piggare, fräschare. Det går inte att beskriva så himla skönt det är!

Som så många andra försökte jag minska drickandet i mååånga år. Insåg till slut att jag måste avstå. Och det går att avstå och få sitt liv tillbaks.

Fortsätter vakna vacker och stark som en ?

Kram?

Dag 8 på intågande.Inga större förändringar.Jag längtar till att min kropp skall kännas bättre men inser också att det måste få ta sin tid efter år av supande.
Jag läser på många ställen att man måste reda ut varför man har blivit alkis innan man kan bli ”fri”.
Jag har funderat och sökt bakåt i mitt liv men inte funnit någon speciell anledning.
I mitt fall så har alkoholen funnits med sen tidig ålder,mycket festande.
Lite senare i livet är det nog belöningssystemet som triggat och sen gått över till en vana + beroende.
Kämpa på allesammans så tar vi en dag till!
M.v.h Anders.
P.s Glöm inte att skriva,läsa o peppa varandra.

Även dag 2 gick bra, har varit så aktiverad båda dessa dagar. Hade en dispyt med min man idag och fick sådan lust att ta till A men gjorde det inte - så nöjd. Jag har inte haft sug men längtan.

Skönt att höra att höra att foten fungerar bättre igen och det låter lite mer positivt igen på nåt sätt.
Jag vet att jag har skrivit det förr och jag växte upp i ett hem där det var rätt mycket bråk och gräl, men det var ju en västanfläkt jämfört med hur ni har det. Jag är inte konflikträdd, men jag orkar inte bråka och gräla. Tycker att det är så meningslöst... och man kan få tonåringarna att göra som man vill utan att gräla. Så när jag läser om hur det bråkas och kritiseras hela tiden blir jag så beklämd. Det räcker med de inre röster man har som talar om att man inte är perfekt, man behöver inte höra det från de som ska älska och uppmuntra en.

Ibland känns det som att vi har lite samma förhållande till alkoholen. Du har heller inte beskrivit glädjen i fyllan eller kicken. Kanske är det annorlunda då när man slutar. Hoppas att det går bra den här gången också, man blir så passiv av alkohol.

Jag är gravid och jag har druckit mig berusad flertal gånger... jag skäms och mår fruktansvärt. Är livrädd att barnet är skadat men Kan inte sluta... är i fjärde månaden.. kanske någon som känner igen sig? Jag vet inte längre vad jag ska göra