Senaste kommentarerna i forumet

Gör det bara. Tror inte det finns nåt ”rätt sätt”. Om du dricker varje dag vet de med största sannolikhet redan. Genom att själv prata om det ger du dem möjlighet att komma med frågor och funderingar. Jag har två barn. En har jag pratat mycket med för att hen har velat. En har jag berättat för lite då och då. Hen vill inte prata, men jag tror att det är viktigt att de förstår att de kan prata om de vill. Det ska inte vara så skamfyllt. Har du erkänt för dig själv nu?
Du kanske kan beskriva hur ledsen du känner dig? Det är ett jobbigt samtal för det är så långt från den man vill vara som man kan komma. Men att våga prata om det är att ge barnen en öppning. Lycka till!

Kl 20:00 för att vara exakt så firar jag två månaders nykterhet. Det känns otroligt skönt, det har varit en kamp med många tuffa dagar och många enklare.
Känner mig starkare för var dag som går men tänker ändå inte slappna av fler gånger och tro att ”jag är färdig”.
Hemligheten (för mig) är att jag blir aldrig färdig, ställs för ett val varje dag.
Egentligen firar jag att jag lyckats välja för mig rätt varje dag i två månader.

Var så sugen på ett glas vin igår. Åkte inte och köpte. Tacksam idag. ?

Hoppas att det gått bra för dig! Du har verkligen viljan och målen (verktygen) som krävs.

Det kommer att gå bra, om en dag går sämre så finns det väldigt många nya som kommer att gå bättre ???

Det är konstigt hur man vänder kappan efter vinden. Hade någon frågat mig för ett år sedan om Systembolagets vara eller icke vara hade jag sagt att jag tycker hela monopolet är kass. Att det är upp till varje vuxen individ att få bestämma när och var man vill handla. Nu sitter jag här och bara försöker hålla mig sysselsatt tills de stänger så jag inte hinner handla och på så sätt klarar idag och imorgon.

Ska erkänna att det inte riktigt blev som jag tänkt mig. Att jag skulle ha ångest hade jag räknat med eftersom jag druckit så mycket som jag gjort för att hålla den borta. Att jag skulle ha sug efter att dricka var också väntat. Inte oväntat heller var problem att somna. Men jag hade inte räknat med att ha ont överallt. Har blivit stel som en pinne och en jäkla malande huvudvärk som jag tror kommer från nacken. Öm/ont som sjutton i höger sida under revben vilket får mig att noja att levern eller njurarna eller något kraschat. Trodde nog i min enfald att jag skulle må psykiskt dåligt men att den fysiska hälsan skulle förbättras. Nu är jag bara mer orolig över min hälsa än jag någonsin varit och projicerar både den ena och andra sjukdomen som kommer att leda till min död. Speciellt levern är jag orolig över. Googlar och letar om info om man får ont i den innan allt skiter sig. Hur kontraproduktivt det än låter så är jag mer sugen än jag varit hela veckan på att dricka något för att släppa dessa tankar och min oro. Konstigt hur hjärnan funkar. Är beredd att skada mig mer genom att använda det som skadar, bara för att slippa tänka på det.

Funkar kroppen så här ologiskt att jag får fler fysiska symtom när jag slutat, eller är det min kropp som rasar ihop? I så fall finns det ju ingen mening med det här. Då kan jag lika gärna bedöva mig själv så jag iaf slipper tänka på skiten...

Förlåt mitt gnälliga och uppgivna inlägg. Har en lite jobbig dag idag...

Så bra att du skriver här. Och så fint du klarat av att vara vit i snart tre månader?

Du behöver läka, ge dig själv tid och möjlighet till det. Alkoholen är ett gift som påverkar våra signalsubstanser som dopamin och serotonin. Ta hjälp att förlåta dig själv, du är så värd det.
Kram?

att sluta dricka går bra för mig. Nästa helg har jag varit nykter i 90 dagar och gjort mina 3 månader som jag bestämde mig för...

Men under denna period har jag mått sämre än när jag druckit... jag får aldrig några pauser, aldrig några bortglömmanden av att jag mår dåligt.. det jag får är tsunamis utav ångest och hat av mig själv för vad jag gjort när jag drack och inte kunde kontrollera vad jag gjorde, allt handlade kring fest.. de värsta var om festen tog slut, om nån ville gå hem.. jag fick hitta vänner som ville festa som jag.

Jag är en helt annan person när jag inte festar. Jag har höga ambitioner, pressar mig hårt för att komma dit jag vill.. gör inte fel, följer lagar och regler och ser till att se bra ut inför andra men framförallt vara en person jag själv kan va stolt över...

och jag kan inte stå för den personen jag var då, under hektisk period med massa fest- de enda livet gick ut på... Dock är 3 månader inte tillräckligt för mitt psyke att berätta för närståenden om mina misstag, så jag grubblar, ältar och hatar mig själv så in i bänken och är rädd att folk ska få reda på hur mycket jag festade egentligen. Är på helspänn vart jag än är.

Jag önskar mig själv lycka och att detta går över.. jag har inte gjort någon annan illa än mig själv och jag längtar så mycket till den dagen jag kan bli fri från mina tankar?❤️ Jag gick in här för att
Kolla läget bara eftersom jag ändå klarar att hålla mig ifrån alkohol så behöver jag mer hjälp med att leva med mig själv. Jobbigt att skriva, jag börjar gråta och jag inser hur ensam jag är.

Hej! Det är svajiga känslor, men att sluta dricka går bra. Nästa helg har jag varit nykter i 90 dagar och gjort mina 3 månader som jag bestämde mig för. Under denna period har jag mått sämre än när jag druckit... jag får aldrig några pauser, aldrig några bortglömmanden av att jag mår dåligt.. det jag får är tsunamis utav ångest och hat av mig själv för vad jag gjort när jag drack och inte kunde kontrollera vad jag gjorde, allt handlade kring alkohol och jag kan inte stå för den personen jag var då. Dock är 3 månader inte tillräckligt för mitt psyke att berätta för närståenden om små misstag, så jag grubblar, ältar och hatar mig själv och är rädd att folk ska få reda på hur mycket jag festade egentligen. Är på helspänn vart jag än är.

Jag önskar mig själv lycka och att detta går över.. jag har inte gjort någon annan illa än mig själv och jag längtar så mycket till den dagen jag kan bli fri från mina tankar?❤️ Jag gick in här för att
Kolla läget bara eftersom jag ändå klarar att hålla mig ifrån alkohol så behöver jag mer hjälp med att leva med mig själv. Jobbigt att skriva, jag börjar gråta och jag inser hur ensam jag är.

Min främsta trigger är stress. Både jobbrelaterad sådan och stressen som uppstår på kvällen när jag måste laga mat, diska, hjälpa barnen med läxor med mera. En strategi som jag tycker fungerar ganska bra är att lyssna på en pod eller ett radioprogram samtidigt som jag lagar mat eller diskar. Jag har ett par brusreducerande hörlurar med riktigt bra ljud så jag hör bra vad de säger i podden även om jag tex står och steker pannkakor.
Nu ska jag strax köra ett Corona-säkert gympapass här hemma.
Ha en mysig adventshelg!

hej
jag skrev här senast 2018 då jag bestämt mig för att sluta dricka men det gick inge bra.

Nu skriver jag igen då mitt drickande bara fortsätter.

Min situation är den att jag dricker varje dag förutom några få undantag.
Och detta har ökat hela tiden och slutade med att jag har varit borta och druckit i 5 dagar och skitit i allt.
Är nu hemma sedan onsdag kväll och nykter sedan dess.
har pratat med en alkoholterapeft per telefon och det kändes bra.
Min fråga här är hur berättar man för sina barn att jag är alkolist .
barnen är 10 och 19 år och bor hemma.
Tacksam för svar.

Känner med dig Snusen. Tycker det var intressant att du skriver att du mår bra i Polen för där finns inga krav. Och nu verkar du ha fullt upp med att tolka andras känslor och krav.
Jag blir lite bekymrad över han med övergreppet. För han trängde sig verkligen på igen. Du är värdefull Snusen. Det är kanske dags att ta hand om dig själv som Prio m1. Lättare sagt än gjort, jag vet. Men fullkomligt nödvändigt. Jag har haft fullt upp ibland med att se till att alla runt omkring har det bra och få det de behöver. Tolkat etc. Har fått jobba stenhårt för att inte halka tillbaka i ett ständigt dåligt samvete.
Kanske kan du börja med att tala om för dig själv att du är värdefull. Du har kommit så långt. Fokusera på de positiva bitarna och låt din vän säga rakt ut om han tycker du är en börda. Nu säger du det åt honom och det är inte rättvist för han tycker kanske mycket om att ha dig där. Önskar dig en fin helg!

Usch Sattva, det låter inte som en relation man egentligen vill ha med sin mamma. När man drar in andra blir det mer legitimt, men det kan vi åtminstone låta bli. Att dricka med barnen. (De vuxna barnen).
Smygbeteendet sitter djupt hos mig. Vissa saker var inte ok att äta, det gjorde jag ibland i smyg. Och sen drickandet. Att göra något som är förbjudet är en kick i sig. Beteendet är så djupt rotat. Men det är nog bra att det kommer upp till ytan så att man kan börja bearbeta. Med risk för förstås att man undrar hur det är fatt med den egna hjärnan.
Eller så var det en extra kick också att ha lyckats återställa så att ingen märkte. Jag blir alldeles trött av att tänka på det, för det var ett jäkla jobb ibland att hålla reda på var man gömt tomburkar/flaskor. Samtidigt är jag på sätt och vis glad för att jag inte tyckte att det var ok att dricka öppet hemma. Att få i sig a blev liksom alldeles för jobbigt på slutet och stresspåslaget enormt.

Jag har träffats ändå. En gång satt jag med en väninna en hel kväll på en pub. Hon märkte inte ens att jag drack a-fritt. Jag sa det på slutet av kvällen men flaskan hade stått framme så det var ingen hemlighet.
AW utan fungerar utmärkt, det är många som dricker sparsamt. Visst tanken på att dricka a i goda vänners lag kan vara tilltalande för att man blir avslappnad tillsammmans. Men de flesta jag umgås med tycker jag mycket om - då är det så otroligt mysigt bara att umgås. På min senaste sådana träff drack alla a-fritt. Det var ovanligt, men väldigt väldigt trevligt. Kanske för att hen som annars pratar oavbrutet var lite mer lyhörd ?. Jag har tidigare skapat en idealbild kring middagar och social samvaro med a. Men när a blev viktigare än mötet med människor, då var det rätt värdelöst.

Jag tror du är en bra förälder Sattva, annars skulle du aldrig få förhöra en 14-åring på läxorna?.
De vågar dessutom prata med dig om ditt drickDet är klart att man blir oerhört besviken på sig själv när man inte är fullkomlig. Jag har lovat min äldsta att inte dricka mer för att några dagar senare göra det igen. Det var då.
Vet inte om det är så enkelt nu för att det verkligen är mig det handlar om. Det är inte för barnens skull längre utan jag tar tid för mig själv. Prioriterar mig själv. Det har suttit så långt in och är minst lika svårt som att sluta dricka. Men jag tror det är ytterst nödvändigt. Kroppen och själen behöver kärlek och lugn. Då ryms inte längre alkohol. Tror jag ägnar 1-2 timmar åt mig själv varje dag nu. Promenad även om jag är trött, stretching även om jag vill sitta kvar i soffan. Fotbad. Städa för att jag mår bra av att ha det fint.
Kanske är det därför det funkar så bra nu och jag inte känner någon längtan. Kroppen och hjärnan får sin vila ändå för att jag ser till det.
(Å så min näringsbalans förstås en grundförutsättning för att få fokus).
Du kanske måste våga prata om din barndom också. Pratar du med barnen om det? Jag tror att det är viktigt. Å det gör också ont, att man gör precis samma sak mot de egna barnen som man for illa av själv. Men jag tänker att man också for illa av att det var en stor hemlighet. Den tyngden kan man lyfta av dem i alla fall. Och givetvis försöka vara nykter.

Så mycket av social samvaro har det ju inte blivit för min del, men ändå några gånger i somras. Min upplevelse var att jag hade precis lika trevligt som jag brukar ha. Jag pratade inte lika mycket som jag brukar - jag lyssnade på de andra mer. Ett lyft för alla parter ? Jag pratar mycket normalt, som onykter pratar jag oavbrutet.

Jag hängde med bättre i samtalen och var mer kvicktänkt med att ge svar på tal. Mer lyhörd för tonfall och stämningar. Tröttnade dock vid 23-tiden, då de andra var lite onyktra och helt ouppmärksamma typ. Och jag blev trött. Men kvällen kändes ändå längre, och mycket givande.

Man måste uppleva det för att förstå det. Se det som ett experiment! Det kanske slutar med att du upplever det just som tråkigt när alla andra blir onyktra och pratar i munnen på varandra, men de första timmarna har du nog god behållning av. Föreslå att ni ska spela sällskapsspel annars, det brukar ta udden av drickandet lite. Eller karaoke!

Jag såg på nyheterna igår att det finns personer som inte får covid-19 även om de utsätts för smitta, tex om de jobbar inom vården eller om de har anhöriga som har haft det. Just nu pågår en studie på dessa som klarar sig från smitta. Det fanns två teorier om vad de kunde bero på. Den ena hade med cellerna att göra på något sätt, och den andra teorin var att vissa har en gen som gör att man inte smittas. Vissa blir ju inte magsjuka heller pga av något genetiskt. Jag tillhör dem, smittas aldrig av kräksjuka. Kräks bara av matförgiftning, bil/sjösjuka och när jag dricker för mycket alkohol.

Kram ?

????

Gick fint! Planering och aktivering fungerar även på Fredagar.

God natt

Igår förhörde jag sonen på biologiprov, 20.45 eller så. Hade inte gått om jag druckit.
Mycket av min motivation att bli nykter handlar om barnen. Mina egna tidiga minnen börjar i barn - och ungdomstiden, och rör sig kring mina föräldrars drickande. Hur min bästa kompis ska sova över, vi är kanske 9-10 år. Mina föräldrar börjar bråka o härja mitt i natten. Hon säger sökande "vaf händer...?". Jag låtsas sova... Hon är fortfarande min bästa vän, jag döljer mina alkoholproblem även om vi har sms kontakt vsrje dag; jag är "trött".
Barnen vet, min man vet ( han är också alkoholist mrn skulle aldrig erkänna det). För barnens och min skull vill jsg bli nykter. Vill maken vara med på tåget är det en bonus, men ärligt talat kommer han sist. Han är vuxen, medveten, vet vad jag kämpar med. Han går dra sin egen last...

Känner igen det för Sisyfus, att återställa så att ingen ska märka. Det där har följt mig hela mitt liv. Har fått flashbacks de senaste dagarna från mitt tonårs -och unga liv. Hur jag parerade min mammas drickande. Vi drack ihop, hade "mysiga" middagar som innebar att ffa hon blev full. På den tiden fanns inte boxar. Jag hällde ut halva flaskan, fyllde på resten med vatten...Så var det. Hon var nyskild o olycklig. Jag var utflyttad o vilsen.
Men detta smygbeteende har fortsatt hos mig hela mitt liv. Om jag återställer o ingen vet, är det ok då??

Helg igen och bor återigen hos min vän börjar bli standard det här. Men skönt han finns men börjar lite känna mig som en börda både för honom och min terapeut. Dom känner säkert inte så men jag tror dom gör det. Men mina känslor är lite överallt just nu och inte något jag bör sätta min tilltro till just nu. Jag vet det men ändå gör jag det, övertolkar ord mm. Haft några lite lättare dagar men blev snabbt kastad ner i mörkret igen i veckan. Blev utsatt för ett övergrepp i somras och i veckan stötte jag i hop med han som begick övergreppet mot mig. Och han började tafsa på mig och sen skickade han massa sms på kvällen och ville komma hem till mig men svarade aldrig honom. Men det väckte upp en massa skit. Så druckit sen dess men bröt nu i eftermiddags när jag åkte hem till vännen. Och naturligtvis har de förlängt restriktionerna i polen så den resan skiter sig. Inte kul åka dit om man inget kan göra. Och julen blir inte som den brukar pga jävla Corona. Och lyckats göra min pappa besviken han trott vi två skulle fira ihop men vill va med min syster och hennes yngsta dotter. Yeha lite is really fun NOT

Tack Torn för ditt inlägg.
Tror kanske inte att hela problemet kan förklaras med järnbrist. När man drivit problemet så långt som jag och många med mig har gjort får det effekter. Det räcker inte med att få upp järnnivåerna och så är allt frid och fröjd. Så man får plocka framgångsrecepten hos er som lyckats. Lugn och reflektion vid fiske t.ex. å Andra halvleks sätt att reflektera över och notera situationer när hon brukade dricka. Jag jobbar med att sänka stressnivån och ta hand om mig själv. Promenera, massage, träning, stretching, andning, spikmatta. Det krävs fokus för att vila.
Hade ett litet återfall häromdagen... inte med a, men jag åt upp ett helt paket med polkagrisstängeri smyg. Jag brukar aldrig äta godis, men plötsligt kunde jag inte sluta. Tänkte inte så mycket på det förrän dagen efter när jag skulle återställa dem så att det inte märktes och inte kunde hitta stängerna. Adrenalinpåslaget ... risk för upptäckt. Herregud jag är 50+, det skulle väl inte vara hela världen.
En del i mitt drickande har nog också varit smygandet i sig. Kicken av att komma undan med det. Eller riskera upptäckt. Det kändes väldigt fånigt igår när jag fick den här reaktionen på smygätet godis. Ingen direkt kick, utan mer en känsla av att jag inte orkade med det där. Stressen innan jag återställt, ångesten när rätt flaskor/burkar var slut på ett systembolag och jag fick slösa tid på att åka till nästa. Ett evigt planerande. Å vad jag inte längtar tillbaks dit. Hittade stängerna. Ingen märkte Kan ju hoppas att jag inte övergår till godis nu, men jag tror inte det.
Ha det bra alla därute.

Jag fick inte Covid-19 även om min man fick det. Han var positiv och hemma i 2 veckor. Jag var negativ på PCR och även på Antikroppstestet. Mycket märkligt...

Dag 117 nykter idag och en massvis med helger i bagaget nu utan alkohol! ?
Ibland känns det dock läskigt, att tänka att man kanske blir för van, o inte tycker det är så stor grej och börjar dricka igen..
Men har provat redan väldigt många gånger att dricka lagom och det går inte!
Jag gillar ruset för mycket! ??

Senast idag hade jag suget. Funderade på att bjuda över några vänner eftersom vi har barnfritt.
Men tanken på att bara sitta här utan att smutta på vin ? en kväll med ”par-häng” fick mig att tänka att det skulle va så tråkigt...
Så vi bjöd inte hit dom... kanske för att vi var trötta och inte alltför sociala heller. Och man blir ju mycket ”skönare” med alkohol, närmare till skrattet och så har man nåt att samlas runt. ?

Det är ju nåt som man alltid sett och gjort så det är himla svårt att se hur det görs utan?
Nu under pandemin har jag inte behövt (eller velat) utsätta mig.
Men vill ju inte heller bli osocial eller dra mig från att träffas och ha trevligt bara för att jag tror att jag kommer ha tråkigt.... ?

Hur har ni andra gjort på den punkten?

Hej!

Jag är en man i senare delen av 20-årsåldern som ända sen jag flyttade hemifrån och själv kunde bestämma över mitt drickande har haft ett problematiskt drickande. Under tonåren hade jag en del problem med social fobi/blyghet och märkte sen när jag blev 18-19 att alkohol "löste" de problemen ganska väl vid väl valda tillfällen. Gick ut skolan med väldigt bra betyg och började en bra utbildning. Bytte utbildning till en annan utbildning med väldigt höga antagningskrav, och tog examen i somras. Vet ej hur mycket alkoholen spelade in i att jag ej klarade den första, men troligtvis en del.

Nu när jag jobbar heltid klarar jag det ganska bra att inte dricka vardagar. Har gjort det några gånger sen jag började i höstas, men har direkt märkt hur jobbigt det är att gå till jobbet då. På helgerna däremot känner jag en oemotståndlig känsla att dricka, t.ex. idag. Eftersom jag vet att jag imorgon ej kommer behöva gå iväg och jobba känner jag att jag kan dricka på. Ändå vet jag hur mycket bättre jag mår och hur mycket mer jag får ut de helgdagar jag inte vaknar upp bakis och hatar mig själv? Vad gör jag fel?

Hej Smygdrickaren!
Vad bra att du vill börja om, samma här, var medlem härinne för några år sedan. Känner igen mycket i det du skriver om detta dubbelliv. Dricker heller aldrig utanför hemnet. På jobbet tror de nog att jag är nykterist, och jag försöker nog också framhäva mig som sådan. Och den biten är ju sann, men bara halva sanningen.
Är lite nyfiken på dina nyktra år, hur har de sett ut? Har du levt det livet du verkligen "är", eller hur har det varit?