Senaste kommentarerna i forumet

Min kamp ligger framför allt mellan att känna den där lättnaden och till viss del ”glädje” som jag får i början när jag dricker - och på andra sidan kampen; ångesten den skapar och att göra barnen besvikna och sorgsna.

Det borde väl vara ett enkelt val när man älskar sina barn och lever för dem. Och ändå är det inte det. Jag har ju gjort fel val förut.

Jag känner dock att jag aldrig igen kan dricka kring mina barn. Den besvikelsen min dotter har visat det senaste halvåret får inte fortsätta eller upprepa sig. Allt framöver handlar om att läka vår relation och även att hon får läka.
Jag vet också att man aldrig ska säga aldrig. Men hennes sorg och ilska är en stark motivation.

Tyvärr iom det har jag märkt de senaste dagarna att jag tänker i banor av ”vi blir ju antagligen återförenade i juni”, då borde jag passa på att ta ett återfall, bara i några dagar, typ veckan innan de kommer till Sverige/jag kommer till Spanien.
Det är en både sjuk och sorglig tanke, jag vet det. Men likaså ploppar den upp. Precis som tanken ”vad gör några dagar för skillnad”. Fast jag egentligen vet vilken skillnad de gör i verkligheten.

Ja, jag har många barn. Det jag alltid drömde om. Och så är jag ändå inte lycklig eller ens nöjd över det, det är svårt att förlika mig med. Och kommer med mycket skam. Samtidigt vet jag ju att depressionen är en sjukdom och att jag inte väljer att må så här eller känna så här. Men ofta känns det så ändå.

Har tänkt på hunden ni väntat att få besked om, så roligt att höra att ni nu kan få henne! Gör det! Jag tror också hon kan hjälpa i mörka stunder/perioder, såväl som vara en glädje generellt.

Till ön vi bor på går dessvärre inga flyg ännu. De blir bara inställda gång på gång.
12:e juni är då min mamma och barnen har fått boka en resa hit, men det kan ändra sig till att flyget inte går.
Den senaste biljetten jag hade bokad dit blev inställd, liksom den innan, så jag har försökt några gånger.
Det blir lättare att ta sig hit verkar det som. I Spanien verkar det som att inreseförbudet kommer att vara mycket längre.

Ang mediciner/sjukvård i Spanien håller jag med dig! Jag har fått utmärkt vård i Spanien omedelbart när jag behövt den, oavsett om det gällt psykiatriska behov eller annat.
Vi säger ju ofta att Sverige är så bra och välfärden är bland den bästa i världen. Jag tycker (och tyckte innan jag flyttade också) att det blir alltmer tydligt att det inte längre är så.

Tack för fin och ärlig text ... du har många barn inser jag .. vilken lycka ändå .. din dotter kommer vilja prata med dig .. det kommer ... ❤️? vi har ju inga barn men ska imorgon ta beslut om att skaffa oss en liten hund .. vi har fått erbjudande om en liten hemlös vovve .. stora beslut men vi ääääälakar hundar och har planerat för en i 10 år nu. Dags att komma till skott nu .. behöver nån att ge kärlek till förrutom varandra . Allt gick så snabbt och fick besked imorse att hon är vår om vi vill.. så vi sitter och diskuterar här hemma idag för fullt . För och emot .. jag tror att en hund kommer stabilisera mina ibland mörka perioder .. ge ett annat fokus ! Hur som nog om mig ... tycker det e sjukt att du inte får hjälp med din ångest ! Blir galen på sverige. I Spanien hade det gått på två sekunder ! Min far får alltid kanonbra sjukvård där han bor i Södra Spanien . Fråga : du kan inte försöka åka dit ? ( hörde att vissa har kunnat flyga nu igen ?).. tänker att du skulle må bra av att träffa dina barn ? ❤️❤️?

Tack ?
Ja, vad ska jag säga. Svårt att hitta orden och upprepar mig mest.

I terapi har jag gått i många år. Det är ju mitt yrke, så det har fallit sig naturligt. Samt att min pappa alltid gick i terapi under min uppväxt, så det har varit ”naturligt” i min familj.
Jag känner inte att det skulle hjälpa mig just nu. Kanske har jag fel, men det kommer ju också med väldiga kostnader när man inte är skriven i landet.

Det är ledsamt att höra att du också ser svart och ofta känner meningslöshet. Men det glädjer mig att höra att du också har framtidstro. Det är ju skillnaden sägs det - när hoppet är borta hos människan, så är det början till slutet.

Min historia med medicin är inte speciellt märkvärdig, ja, på så sätt att jag inte missbrukat mediciner (förutom för mycket Immovane) och det kan de se i mina gamla svenska journaler - att jag inte missbrukat ångestmedicin menar jag.
Så jag tycker inte det är rätt att inte ge mig mediciner nu. Inte med dessa omständigheter. Jag har fått mediciner när omständigheterna varit mycket bättre och jag också mått mycket bättre. Men jag har kommit att acceptera att det är så här nu. Inget att göra åt.

Idag känner jag ingenting. Den vanliga sorgen bara. Det är svart, jag skulle vara nöjd med grått, t.o.m mycket nöjd med det. Jag drömde om det inatt.
Dag 12, inget sug ännu. Dricka kommer jag inte göra idag, oavsett om suget kommer eller inte.
Jag har sovit hela natten, men pga Theralen. Jag tog den för 20 år sedan och det är precis som jag mindes, den är värdelös mot ångest (provade igår på dagen), men sover bra på den gör man. Men det är inte lika viktigt för mig som att lindra ångesten dagtid. Dessutom sover man lite för mycket och känner sig groggy i flera timmar efter man vaknar upp, så jag vet inte om jag fortsätter att ta den till natten.

Min dotter vill inte prata i telefon denna vecka...hon ignorerar mig. Men jag pratar med mina söner och min andra lilla dotter. Mest med min son i New York. Jag vet inte vad jag skulle göra utan honom. De flesta dagar pratar jag inte med någon utöver honom.

Jag kan inte komma på något jag konkret skulle kunna be om, men jag är tacksam för att du frågar ??
Många Kramar ❤️

Vilken härlig dag! Jag började med gökotta i kyrkans trädgård imorse och lite senare närvarade jag på friluftsgudstjänst i en annan kyrka. Vi hade vädergudarna med oss denna vackra försommardag! ☀️

Önskar er alla en fortsatt fridfull dag! ?

Du har så rätt. Solen skiner, naturen grönskar.. Det är aldrig försent att börja njuta av livet på riktigt. Nykter & tacksam. Kram!

Du är så klok. Att se det som en jobbig försäljare som vill tvinga på dig ett värdelöst abonnemang med livslång bindningstid, snåriga regler och det finstilta går inte att läsa. Hen lovar att jag inte kan leva utan det.... Men.. Det kommer bli dyrare och jag kommer att behöva ta ett större abonnemang framöver.... För att få samma underbara upplevelse.....

Så.. Nej tack! Jag väljer att vara nykter idag!

Förlåt jag inte skrev mer igår. Kom hem sent så det blev att gå och lägga sig direkt. Usch min vän som du kämpar ... det som du skriver gör mig ont och jag undrar hur vi ska göra för att få dig att se ljuspunkter i livet. Jag vet också om att är man depprimerad så hjälper det inte att folk säger " gaska upp dig" det gör bara saken värre. Hur ska människor kunna veta hur man känner inombords.. hade det vart så enkelt så hade man ju gaskat upp sig... men finns det inte där så är det ju så :( .. jag tänker att tanken på dina barn.. kanske kan vara en väg till att i alla fall så något ljust.. undrar vilken privatklinik du gick till som behandlade dig så illa.. visst det är starka mediciner.. och jag vet inte hur din historia ser ut riktigt med detta... så svårt för mig att veta om det är rätt eller fel att du ska hålla dig helt borta från detta... tror du det kan bli bättre av att gå och prata med nån ? som verkligen kan lyssna och ge dig den hjälp du behöver för att komma ur detta? Alltså en terapeut ? Lider så med dig... jag ser också mycket mörkt... men skillnaden är nog att jag innerst inne längtar efter att känna den där glädjen och tilltro till livet.. jag har stundtals väldigt svårt för det.. meningen med livet alltså... har lätt att se allt svart... men jag tänker inte ge mig... det finns så mycket att vara glad för om man tittar efter... små saker.. solen lyser och det ser ut att bli en väldigt vacker dag... nått så enkelt som att laga nått gott att äta.. kanske läsa en bok du tycker verkar intressant... och öppna fönstren... låt solen komma in och luften.. andas... ring din dotter kanske? ja det e bara små förslag... du bestämmer ju själv vad du orkar med... Kära spegel, hur kan jag bäst hjälpa dig? finns det något konkret jag/ vi här inne kan göra för att hjälpa dig se ljuset?.... jag finns här det vet du. varmaste kramen till dig. Berätta för mig hur du mår idag.. jag kikar in om en stund. KRAM

Att vakna pigg, kan upprepas hur många gånger som helst.
Att sitta ute på trappan och dricka kaffe. Det räcker och blir över för mig idag. Byter alla ”mysiga” vinstunder mot denna känsla, vilket redan är gjort. Så skönt. Så tacksam. Så otroligt ödmjuk, alla får inte detta klara och grundade liv, men jag får. Tack universum, forumet och mig själv. Nykter idag. ?????

Jag led av panikångest under några år för länge sedan. Det var när jag var på tex biografer, teatrar eller andra slutna utrymmen. Började kallsvettas , pulsen blev skyhög och jag trodde att jag av någon anledning skulle dö. Ville bara ut från stället. Men så en dag tog jag en ordentlig funderare och intalade mig själv. Jag är ju fullt frisk, varför skulle jag dö av sådana saker. Efter detta fick jag aldrig mer sådana attacker. Konstigt men sant?

Kram

Är du "synsk" eller bara så där "känslig" som jag är att du bara (känner på dig saker och ting)? Kul att få reda på lite personliga grejer här inne, som var man bor osv. Jag vill i dagsläget inte prata om sånt och jag vet att ni fattar galoppen?!

-

Centralt inom KBT är att tankens kraft är stark. Mycket starkare än man kan tro.

Men man kan inte alltid applicera positivt tänk när måendet är riktigt kasst. Det vet jag av egen erfarenhet.

Men att tänka neutrala tankar funkar faktiskt även när man mår kasst. ”Nu gör/tänker/tycker jag.” Inga värderingar alls - bara ett konstaterande. En beskrivning av nuläget.

Sen har jag ett enkelt mantra som jag brukar anamma starkt under de perioder som jag mår bra och halvbra. När orostankarna pockar på bryter jag dem med tanken:

”Jag utgår ifrån att det kommer att gå bra. Gör det inte det, så får jag hantera det då.”

99 av 100 gånger går det bra ❤️

Tack för dina fina ord om mitt engagemang i andras trådar ❤️

Kram ?

#834.
Kram!

Ja, jag är chef på mitt jobb. Min titel innebär att jag har ansvar för personalen. Schema, rekrytering, introduktion, rehab - rubbet som rör personalens välmående. Mitt jobb innebär att ”bädda väl” för att personalen sen ska prestera optimalt.

Min åsikt är att jag har världens bästa jobb. Personalen är ett företags viktigaste tillgång - och ska behandlas därefter. Jag hoppas och tror att jag behandlar alla lika bra - från praktikant till högsta chefen.

Jag bygger relationer med varenda medarbetare, från första kontakten och sen tar den typ aldrig slut.

Min målsättning är att jag ska kunna ta kontakt med en ex-vikarie tio år senare och de ska minnas mig och vår arbetsplats med glädje. Och därför anstränga sig för att hjälpa mig med något jag behöver, en kontakt etc. Och de ska prata väl om vår arbetsplats i sin fortsatta yrkeskarriär.

Så bygger man ett starkt varumärke som arbetsgivare långsiktigt. Tycker jag. Leva efter det varje dag, och få belöningen på sikt. Fast jag är helt självlärd på detta, jag har ingen HR-utbildning i ryggen.

I mitt jobb är jag tränad i att lösa problem, det är vad jag gör hela dagarna liksom. Jag är så tränad i det att jag hoppar över problemen och går på lösningen direkt.

Sen är jag ensambarn, och uppvuxen i en dysfunktionell familj pga missbruk. Ensam är stark, den enda jag kan lita på är mig själv. Extra tufft då att bli utmattningsdeprimerad och faktiskt inte klara sig själv initialt. Nyttig läxa.

Jag bor i Blekinge, lillasysterlän till Skåne. Inflyttad från gbg för 29 år sedan, och älskar verkligen det här pyttelilla länet med sin underbara natur. Vi som är inflyttade är de största lokalpatrioterna brukar jag säga ?

Kram ?

Ps. Släppa taget om andras behov och ägna mig åt mina egna är typ grekiska för mig.

Stort tack för er omtanke, den värmer oerhört mycket ❤️

Kram ?

Det känns i min själ och i mitt hjärta när du berättar om hur du åker hem ensam t lägenheten. Och även med sticklingarna....Det är klart det måste göra ont...att du får bli besviken... ledsen? Vet inte hur jag själv skulle klara av en sådan situation fast ibland har man ju inget val.

Det är så intressant att läsa andras trådar...man får ta del av väldigt mycket i den andres liv men man vet liksom inte allt. Jag undrar AH har du i ngn form av ledarposition på ditt jobb? Chef? Har du syskon är du i så fall storasyster? Anledningen t att jag frågar är att du verkar vara en person som fixar och grejar, bryr sig, tar stort ansvar skriver i andras trådar, har svar på det mesta och inte så ofta beklagar sig...jag skriver detta i all välmening..å vad jag vill komma fram till är att släpp taget och tillåt dig vara ledsen. Kanske har jag helt fel men det är min känsla❤️

Får en känsla av att du bor i Skåne..om det är så...så kom min mamma därifrån...så vackert??

Önskar dig en fin Kristi Himmelsfärd sdag❤️

Att kärleken kan vara så olika för barnen - lika stark men olika - är nog svårt att förstå om man inte har personlig erfarenhet av det.

Kärleken till den yngsta med särskilda behov är dessutom så uppblandad med andra känslor (oro, vanmakt, sorg, uppgivenhet) att den blir lite suddig i kanterna. Av trötthet sannolikt.

Det är så tabu att prata om det bara, men jag tror att vi måste prata om det. Vi måste ut med trollen i ljuset.

Kärleken till äldsta barnet är ju dessutom besmittad med dåligt samvete, för att man vet att det barnet alltid har fått stå tillbaka för sitt yngre sjuka/handikappade syskon.

Trots att man har slagit knut på sig själv för att motverka det. Trots av vi föräldrar delade på oss redan när vi levde ihop för att tillgodose båda barnens behov.

En uppdelning som gjorde att vi faktiskt ”offrade” vår egen relation, det blev ingen tid över för att jobba på den. Inga relationer håller utan regelbundet ”underhåll”.

När de äldsta ”friska” barnen då är flygfärdiga och lämnar boet så tror jag att saknaden blir så stark av flera anledningar.

Dels känner man sig inte färdig med dem. Jag har inte hunnit lära henne allt som är värt att veta om livet. Och dels behöver man faktiskt själv i sitt liv det ”friska” för att orka med det andra ”vårdkrävande”.

Min mardröm har alltid varit att det ska hända den äldsta dottern något traumatiskt, sjukdom etc. Min krisberedskap har precis räckt till den yngsta dottern, hur skulle jag orka det också liksom? Men det hade jag förstås fixat det också.

Du är ju lite i den sitsen nu med din äldsta, som inte mår bra psykiskt och tycker att det är tufft i skolan osv.

Alla styrkekramar i världen vill jag skicka till dig för att orka med det, ovanpå allt annat ❤️❤️❤️❤️

Kram ?

Jag förstår hur ledsen du blir och hur ont det gör i hjärtat. Hoppas du får en bra ledig dag och återhämtar dig lite. Kram❤

Ut med det bara Andrahalvlek. Du låter trött och sliten. Hoppas nu du kan vila dig ordentligt under helgen trots jobb i morgon. Du kommer igen!

Kram!

Det pratas ju en del om att "nå sin botten". Vad är det då? För mig hände det när jag kom hem, mycket berusad, tillsammans med en karl i december. Jag var ju inte ensam hemma utan hade faktiskt min pojke boende hos mig då. Den blicken jag fick av honom. Den blicken blev min botten. Innan dess hade jag under typ tio års tid försökt få koll på min ambivalenta inställning till det där rödvinet, genom att inte dricka alls (bestämt mig många gånger för det innan jag kom hit), dricka lite, dricka i bland osv osv. Det hade jag nog fortsatt med om inte det som hände i december hade hänt. Då nådde jag definitivt min botten. Det var först då jag kunde känna att jag med hela min hjärna kunde bestämma mig för att det får vara nog nu. I vilket fall kan ju bara var och en utgå från sig själv. När är nog, nog liksom...?

Grattis till din kommande internetbehandling! Hoppas den är givande och ser fram emot lite återkoppling från den när och om du känner dig redo.

Jag håller ett extra öga på din tråd eftersom vi sågs på träffen. I övrigt är jag inte så aktiv i skrivandet som jag var tidigare. Jag läser just nu inte allt heller. Det går upp och det går ner. Just nu är jag lite introvert i mitt liv och leverne....

Kram!

Funderade på varför jag blev så ledsen av avskedet just igår kväll. Jag har ju lämnat 3/4 av kärnfamiljen i huset och åkt hem till mitt så många gånger tidigare.

Vi separerade hösten 2013, då äldsta gick i ettan på gymnasiet. Därefter bodde båda barnen växelvis hos oss tills äldsta dottern flyttade till gbg hösten efter att hon tog studenten. Sen dess har yngsta dottern fortsatt bo växelvis.

När barnen ”byter hem” så brukar den ”avlämnande” föräldern köra barnen till den andra föräldern och sen äter vi gemensam middag ihop på respektive ställe.

Det har varit ett svinbra sätt att hålla ihop ex-kärnfamiljen och visa barnen att vi föräldrar trivs i varandras sällskap trots att vi har separerat.

Vi kan gemensamt snacka om veckan som varit och kommande vecka, praktiskt och känslomässigt. Mest praktiskt förstås, men forumet har ändå funnits för djupare diskussioner om behovet finns.

Igår kväll, och många andra sådana middagar, deltog även äldsta dotterns pojkvän och bästa kompisen till ex-sambon. Då går tanken med att ex-kärnfamiljen ska träffas och umgås ”på tu man hand” helt om intet.

Båda dessa personer tar dessutom ENORM plats i rummet, helst när de har druckit några öl. Så var det igår. Också. Fick jag prata ”ostört” tre meningar så är det högt räknat.

Just det här är dessutom en helg som jag och äldsta dottern hade planerat att tillbringa på tu man hand. Jag skulle ha rest till gbg och vi skulle besökt museum, åkt på utflykter och gått på musikal ihop.

Nu blir det pga Corona inte så. Nu tillbringar hon den här helgen med sin pappa, pojkvän och lillasyster istället. Och jag är helt ensam.

En tredje sak påverkade också. Vi har nu när hon har blivit äldre fått växter som ett gemensamt intresse. Jag fick ett elefantöra av henne och jag planerade att ge henne något liknande tillbaka.

Jag har en porslinsblomma som är snart 30 år gammal. Moderplantan har inte blommat på många år, men den har gett upphov till många sticklingar som förgyllt mitt liv med sina blommor. Dotterplantor som jag har själv eller som jag har gett bort.

Häromdagen tog jag sticklingar på en sådan dotterplanta och ställde i en vas i väntan på rötter. Jag köpte en lerkruka och en stödställning i form av ett hjärta.

Min tanke var att låta den plantan slå sig till rot hos mig och sen ska jag ge plantan till min äldsta dotter när hon fyller år i september.

Av en tillfällighet började vi prata om porslinsblommor igår kväll. (Det är verkligen en växt som delar mänskligheten i två läger.) Då sa hon ”Den växten är ju inte ens snygg, blommorna luktar vidrigt och de klibbar och skräpar ner.”

Hon vet inte ens om vad jag har tänkt förstås, annars hade hon aldrig sagt så. Men nu ska mina sticklingar förstås inte hamna hos henne, och det gör lite ont i mig. Eller rätt så mycket ont faktiskt.

Nu har jag det på pränt i alla fall, varför jag blev så ledsen just igår kväll. Forumet fungerar verkligen som självterapi. Även om jag blev ledsen nu igen när jag skrev om det.

Fast det är väl det som är meningen kanske. Att sätta ord på känslorna och återuppleva dem gång på gång tills de inte gör lika ont längre.

Dessutom var jag igår kväll trött och sliten, vilket förstärkte ledsenheten. Idag mår jag bättre. Nu kaffe och för-frukost!

Kram ?

Ja du, AH. Som jag känner igen mig i dina känslor gentemot dina flickor. Mina barn kom som dina. Först ett starkt friskt barn, efter några år kom ett barn som inte mådde bra alls i början. Du beskriver mig och min relation till mina barn. Vad bra att du har identifierat L:et!

Lycka till med gökletandet i dag!

Kram!

Vill verkligen tacka dig för ditt engagemang inte minst hos mig?? du ser alla och orkar. Själv läser jag mycket men får lite skrivkramp ibland i andras trådar! Synd de inte kan se vem som gillar de ngn skriver ibland. Men men idag är jag nervös. Vi ska åka till släkt som bor drygt 1 timme bort och jag har inte åkt motorväg på 4 mån. Har kommit ganska långt i min kbt men har inte vågat mig på det. Kanske för det inte finns en enkel flyktväg. Enklare när jag är själv i bilen för skulle jag få panik kan jag bara stanna nånstans men nu åker vi hela familjen. Har tid med min terapeut idag på fm så ska prata med hen om detta. Idag 4veckor utan a och det har gått ganska smärtfritt. Är så motiverad att må bra och nu när jag vaknade imorse så njöt jag innerligt. Härligt. Hoppas alla får en härlig dag? kramar

Väcks av misstag av alarmet kl 06 en ledig torsdag. (Glömde visst att stänga av det.) Det är nu jag borde gå ut och lyssna efter göken i väster. Orka.

Att jag vill lyssna efter göken i väster beror på att ”västergök är bästergök”. Och ”södergök är dödergök”.

De andra väderstrecken har jag inte koll på tyvärr, men det har kanske någon annan av er?

Här i södra Sverige firar man så kallad ”Gökotta” den här helgdagen Kristi Himmelsfärdsdag. Det innebär att man går man ur huse (nåja) i ottan och gör utflykter i naturen.

Gemensamt i grupper (familjer, föreningar etc) lyssnar man efter göken och är tacksam över den fina naturen typ. Fikar förstås.

Det är dock en tradition på utdöende, men det är en fin tradition i all sin enkelhet som borde få nytt liv tycker jag. Allra helst i dessa coronatider, även om grupperna får begränsas till familjen.

Och man behöver inte göra det i ottan. I mitt förra liv, innan jag blev nykter, vaknade jag sällan före kl 10 en ledig dag.

Den här helgdagen kallas också i folkmun ”första utepippardagen”, men det tänker jag inte utveckla vidare. Det räcker med att jag har väckt er fantasi ?

Själv tar jag en kopp kaffe och surfar runt i mobilen och hoppas att göken är vaken även vid lunchtid då jag har en promenaddejt med en kompis i ett naturreservat.

En Kristi Himmelsfärdsdag måste i mitt tycke innehålla minst en utflykt ut i naturen, även om den inte görs i ottan.

Ha en bra helgledig torsdag allihop!

Kram ?