Senaste kommentarerna i forumet

Den ska jag kolla in senare ikväll! Gillar danska tv-serier.

Visst är vi våra val. Varje dag gör vi en massa val. Det viktigaste tar jag varje morgon då jag sitter sömndrucken på sängkanten och tänker högt: ”Idag väljer jag att vara nykter”.

Kram ?

Välkommen hit.
Jag kan börja med att säga att jag inte har så mkt svar på vad som händer med orosanmälan. De gånger då jag stött på det, och läst om det här har jag förstått att det är just oro, men att det inte händer något om det inte eskalerar eller att soc följer upp och ihop med dig och familj ser till att det går åt rätt håll.
Varför jag verkligen vill skriva några ord här är för att kanske hjälpa dig att se en situation utifrån. Jag har själv haft flera småbarn samtidigt, har också gått igenom depression efter en av graviditeterna. Att vara småbarnsförälder med allt vad det innebär- att ha en så liten bebis, och att sedan tampas med depression, det är jättetufft och tungt och du har rätt att få hjälp och stöd. Inte fördömanden. Du är värdefull, dina barn behöver en mamma som mår bra. Att dricka under en extrem period gör dig inte till en dålig mamma, eller ens dålig partner. Ibland när jag läser här blir jag nästan gråtfärdig av alla så tungt kämpande mammor, kvinnor, som har så mycket ansvar för hus, hem, barn, relationer. Att det ibland kan tyckas helt logiskt att dricka för att klara av det!
Med det sagt. Du- är värd ett liv som fungerar, och som är fint och bra, utan alkohol. Som mamma vill man göra allt för sina barn, men du är viktigast! Det börjar där. Andas, skriv och läs här. Kram till dig.

Jag har en bekant som jobbar på soc och har även mött diskussioner till soc ofta inom mitt arbete.. Det man inte får glömma tänker jag är att en soc-anmälan INTE betyder att någon kommer och tar ens barn nästa dag utan att det är en chans att få den hjälp man behöver.
Ta den hjälpen och kanske även på sikt samtalshjälp för dig och din man.
Jag förstår hur du känner dig om han är kall mot dig just nu när du behöver honom som mest. (har haft det lite samma med det här) Hoppas du kan förklara det för honom och att han ser att det inte är ditt sunda friska jag som gjort detta!
All lycka önskar jag er och jag hoppas du snart kan njuta av dina barn!

Vi är i samma ålder och jag känner så igen mig. Mitt drickande eskalerade också efter förlossning, gick riktigt långt ner i skiten, men nu är jag nykter sedan 1,5 år.
Har inget svar på din fråga, men det finns många här inne som har erfarenhet av soc och inläggningar, så leta runt lite i trådarna. Generellt så är ju det som kommer hända att du äntligen får hjälp så att du kan hitta tillbaka till det lugna, friska liv du förtjänar. Alla jag stött på när jag fått hjälp har bara bemött mig med öppenhet och värme, trots att jag varit alkoholist som ensamstående med två små barn.
Stor varm kram till dig, vad modig du är som berättar.

De har fått en särskild betydelse för mig. Dels känns det som en grym arbetsseger när de är avklarade. Jag kan också känna mig extra kaxig under skitdagarna liksom; försök bara, men jag står emot. Jag är starkare än alla skitdagar i hela katalogen.
Men det bästa med skitdagarna är att de går över och som nån magisk belöning brukar dagarna efteråt vara guldiga i kanten.
Heja dig, genom alla sorters dagar!

Hej.
Jag är en 32 åring kvinna som missbrukat alkohol varje dag i 3 månader. I förgår fick jag nog och berättade sanningen för min man.
Jag har tidigare under dessa 3 månader ljugit när han frågat om jag druckit (tex när han luktat något)
Den dagen jag berättade åkte jag med ambulans intill psykakuten och ligger nu på beroende centrum. Min man är min enda trygghet och nu är han trött på lögner. Han är kall och säger vi får prata om framtiden när jag kommer ut,

Anledningen till missbruket är min ångest. Fick mitt tredje barn för 7 månader sedan och hamnade i en depression i cirka 2 månader. VC skrev ut mer mediciner (sertralin) och det var då 6 månaders väntetid på samtalskontakt.
Jag började smått må bättre men den ytliga ångesten var där fortfarande.

Stressen med Nyfött barn och redan 2 sedan innan plus lite sömn gjorde att jag helt enkelt tog till flaskan. Jag var tvungen bli av med ångesten.

Mina barn är 11, 5 och 7 månader.
Nu skickar läkare en orosanmälan till soc. Jag bor med pappan och han har hand om barnen nu när jag är här.
Någon som vet hur det går till nu?

Kram på er

Att sitta på verandan under tak i alla väder är nog det jag saknar allra mest med huset. Höra fåglarna sjunga. Precis nyss hörde jag en storloms tjut.

Linorna på flaggstången slår och flaggan är hissad. Precis som vanligt på valborg är det kyligt och regnet hänger i luften.

Äldsta dottern gräver i rabatterna. Det är rofyllt att se andra arbeta ? Jag saknar förstås trädgården också. Ser fram emot att jag en dag ska äga ett hus med trädgård igen.

Samtidigt har det varit perfekt att bo i hyreshus några år. Antalet ”måsten” har varit ytterst få, städningen av 70 kvm är snabbt gjord och tvättar gör jag endast var 14:e dag.

Var sak har sin tid, men jag saknar verkligen en egen gräsmatta och trädäck. Grilla saknar jag också. Grillad korv blir det nu snart.

Tack för era hälsningar!

Kram ?

Härligt att läsa, inspirerande för mig ,som ligger en del efter....

Och du verkar ha ett bra stöd i din man. Det är kärlek ❤️

Kram ?

Vill bara titta in och säga grattis till dina dagar, vi kämpar tillsammans.

Oj 4 månader, stort grattis till dig. Blir såklart inspirerad. Jag vill oxå. Kram

...ju. Ville skriva det för att liksom komma ihåg det. En viktig dag. En vändpunkt. Dagen jag berättade för maken. "Came clean"...i dubbel bemärkelse. <3

- - ?

...mest för att minnas dem för egen skull.

"Ställ frågor till mig och alkohol".
Den perplexa minen.
Och så kom frågorna till slut.
De som vi väntat på att få ut ur luften så länge.
För visst HADE han märkt, i alla fall på sista tiden, att det minskat i kartongerna. "Jag har ju begränsat inköpen". Där var vi lite oense, det är inte min bild av situationen, men det spelar ju ingen roll.

Vi pratade om vad det kan bero på. (Att fly från alla oroande tankar/att utstänga allt omvärldssurr och kunna känna mig mer i "nuet").
När och HUR jag drack, ville jag inte berätta och han ställde heller inte så mycket frågor kring det.
Han protesterade när jag kallade mig själv för alkoholist, att jag har ett missbruk. Började jämföra med att jag inte skulle se mig som det om vi bodde mer "Medelhavskt".
"Vet du vad du gör nu?" frågade jag. "Du försöker avdramatisera och försköna bilden av verkligheten".
Vi pratade en hel del om hans medberoende. "Jag har ju givit dig vin för att jag märkt att du känt dig nedstämd, för att få dig att slappna av, när du frusit på vintern...jag har inte menat något annat än omsorg. Jag känner mig skyldig": Jag sade att skulden var min, att det var mitt val att dricka det han gav, mitt val att inte säga ifrån.

Men...når vi samtalat i drygt en och en halv timma så märkte jag att han inte riktigt hade förstått djupet av detta, delvis för att jag skamset undvikit att berätta de jobbiga detaljerna. Hans bild av mig var att jag dricker ungefär 2 glas rödvin varje kväll...när det egentligen har varit mer och starksprit inblandat också. Av någon anledningen uppehöll han sig mycket kring vad jag föredrog, vin eller sprit och när jag frågade honom om varför så kunde jag inte svara på det närmare än att rödvin var det som gav mig lugnet, att spriten fick mig att må fysiskt dåligt på olika sätt, men att jag tagit till det när det andra inte funnits. "Om det hade funnits mer lådvin hemma än det gör, skulle du ha druckit det också då". "Ja, det hade jag nog gjort". Mitt svar tycktes förvåna honom enormt.

Jag ville få honom att förstå allvaret, att det inte rörde sig om ett "kontinentalt drickande" utan att det var mer än så, men skammen över söndagen brände i hela mig. Jag förstod att han skulle se på mig annorlunda efter att jag berättat om det. "Vad är din vändpunkt?" frågade han. "Fundera själv på det en stund, fundera på mig och vad som hände i söndags medan jag går på toaletten". Jag trodde på riktigt att han skulle lyfta det själv, hur jag legat i soffan med spyhinken bredvid, sovit mig igenom dotterns konfirmationsfirande, men så var det INTE.
Jag beslutade mig för att berätta, med risk för att han skulle ändra sin syn på mig för alltid.

När jag berättade att jag druckit gin och konjak i köket när jag lagade maten, att jag sedan vid middagstid började bli så berusasd att jag bad honom hälla av vattnet från potatisen och lägga över kalopsen i en bunke. Det hafsigt skrivna kortet till dottern. Han berättade att jag sade till barnen att jag ätit, att jag suttit vid köksbordet och hängt med huvudet över en tom tallrik. "Jag visste att du inte hade ätit, men trodde att du var nedstämd bara". Jag berättade då att jag inte mindes något av den stunden, men när han berättade om vad dottern sagt, vad jag svarade, så hade jag ett svagt minne av det. Jag sade att jag ju kände att kroppen inte var med mig, att talet och tankarna inte var med, att jag ville bespara familjen det och att det var orsaken till att jag gått in och lagt mig på soffan. Det chockade honom och han blev förbannad. Nu var det liksom sagt. Han berättade att jag verkat irriterad när han råkat hälla ut mjölk över bordet, duken och dottern, men att psalmboken klarat sig. Det har jag inget minne ALLS av, utan var förvånad när jag på morgonen märkte att duken var fuktig i kanten.
"Jag märkte INGET på dig, inget alls" sade maken. Jag ställde flera frågor, om det verkligen kan ha stämt. Jag var ju verkligen PACKAD på riktigt. "Ja-a, nu förstår jag det, men jag trodde bara du var nedstämd".

För att det inte ska bli värre så kommer jag inte att dricka mer sade jag. Jag berättade om forumet, om ert stöd, visade honom upplägget här inne, programmet, läste högt från min egen tråd och urplock från det ni kommenterat. Han lyssnade och ställde frågor.
Jag verkligen drog ur frågor ur honom tills det inte fanns några frågor kvar. Vi satt helt trötta och urgråtna i soffan. Han kröp in mot mig och kramade mig länge, länge. Jag kände mig så tacksam och så innerligt, innerligt trött.

Vi kom fram till följande:
INGEN alkohol på 90 dagar
INGET kartongvin i skafferiet
ALL alkohol borta från skafferiet
Att jag fortsätter med programmet här på alkoholhjälpen.
Att jag återkopplar till honom hur det går och att han FRÅGAR det han undrar över.
Att vi börjar ta promenader tillsammans, dels för en möjlighet att samtala kring brännande frågor och för hälsoaspekterna av den ökade konditionen i sig.

Sedan gick vi ALL IN på att tömma skafferiet. Lådvinerna, det som var kvar av dem, åker maken ut med till sin far. All öl, gin, vinflaskor, konjak etc. lyftes ut. Han hämtade sedan flera låskolvar och monterade in dem i vår gamla skänk i hallen. Där ställde vi sedan in hans dyra whiskey, konjak och några äldre vinflaskor etc. etc.
"Jag tar hand om nyckeln" sade han och det är precis så vi ska ha det. Jag städade sedan i ordning i skafferiet och vi satt och drack lite te och åt smörgås när tonårssonen kom hem. Nu är både han och jag helt SOPSLUT här. Jag känner mig otroligt trött och kommer att lägga mig här på soffan, nu SPIKNYKTER, och ta en välförtjänst tupplur.

Tack alla ni fina som stöttar andra och mig på vår mödosamma resa. Jag kommer att skriva här inne varje dag till dag 90 åtminstone.

Kram från en trött och tacksam nyktergal

- - ?

Såg du firat 80 dagar.Grymt. Grattis?
Önskar dig en fin helg!

Både med bilen och med dig själv ? Du gör mitt forumliv- och liv extra fint och jag vet att du vill hänga kvar här, streta på trots allt babbel i huvudet, visioner (dystopier heter det kanske) om framtida tråklivet som vi ju är rädda för men på något sätt måste vi reclaima lusten och omvärdera allt möjligt.
Jag vet inte och du vet inte men jag är säker på att vi kan klura ut det tillsammans, vi här.
Helt säker. ?
Så särskilt är jag inte brukar jag tänka för mig själv, skönt med tanke på hur mkt tankarna kring särskiljande präglade de unga åren.
Jag ser en kvinna i medelåldern (kanske är man äldre medelålder rentav) men jag har allt annat än gett upp hoppet om ett roligt och lustfyllt liv framåt.
Nu gör vi som en författare som forskat mkt om människans ursprung brukar säga, håller ihop i samlargruppen. Det vill säga själva förutsättningen för att vi ska klara oss. Förr samlades mat och pinnar/ nu är det erfarenheter och insikter.
Idag tillhör jag möjligen svamlargruppen.
Kram till dig Kavlis. ??

Tack för din kommentar. Som jag skrev till dig tidigare så var du den första som skrev i min tråd så du är en förebild på flera sätt. Försöker göra som du, skriva hos de som är nya och bara visa att vägen fram är möjlig. Så tror och vet vi att det är. Som du vet tror jag på dig lika hårt som granit. Tack för uppskattande ord, glad att få vara med och bidra till forumet och den generositet som finns här. Vissa dagar en oas i ökenvandring. Andra dagar ett ställe där man kan ha betydelse för andra! Njut av helgen nu, eller snart! ?

Fem veckor passerade nu då. Imponerande. Så glad för din skull.

Hoppas att du får fortsätta att känna övertygelsen och att det var ett tillfälligt sug från ångesthelvetet som dök upp. Bra gjort att stå emot. Nu vet du att du kan.

Kram

Att tacka nej, trots skitdag, är verkligen starkt. Så skönt att slippa kämpa, att inte känna sug. Fortsätt njuta, det är så underbart när det funkar, bara flyter på. Har för mig att vi är på samma dag. Snart tre veckor.

Fortsätter att hämta stöd hos dig. Just nu är det lugnt, men flytet är inte riktigt detsamma hos mig.

Ha en fin helg!

Kram

Så stark du känns just nu, Femina. Är så glad för din skull. Du är verkligen värd att få vara alkoholfri nu,så länge som du har kämpat.

Kram till dig

Det absolut bästa tillståndet. Även om du inte känner eufori just nu så kommer snart fördelarna med att vara nykter att ta över. Det gäller att ta vara på dem, behålla dem i minnet. De behövs vid behov. Fördelarna.

Hoppas att du får fortsätta att må hyfsat.

Önskar dig en fin helg!

Kran

...blev så löjligt glad över att du skrev att du inte vill att jag ska försvinna Se Klart ( från tråden alltså:-)
Ska snart ratta hem i regnet och önskar dig och alla andra fina och kloka och kämpande människor här en fin Valborg! ???

Hoppas att besöket blev givande. Önskar dig det lugn du så väl behöver. Lite extra motivation på det.

Och du, här är det ärligheten vi vinner mest på. Ärligheten mot oss själva. För det är ju faktiskt vi själva som förlorar mest när vi fortsätter att dricka.

Ha en fin helg!

Kram till dig

Wow, fyra månader. Så himla bra gjort. Överlag inspirerar du mycket med din tråd. Gillar ditt sätt att skriva. Och så affirmationen förstås, inte att förglömma. Den är vi nog många som behöver i Jante-land.

Trevlig helg!

Kram

Alla dessa känslor som rusar omkring i mig. Ska försöka sova lite. Känner ångest och tårarna rinner. Så känslig för stress nu. Puh.

Vilken känsla det är när man lyckas avbryta ett planerat återfall precis innan det sker. Vet att jag själv berättat om exakt samma tankar på att handla som nästan av en slump ställts in.

Du vet vad du vill. Du kan. Du kommer att fixa det här.

Trevlig helg!

Kram