Senaste kommentarerna i forumet

Gött med dag 9, grymt bra kämpat! Konstig dröm du hade, vilka detaljer! Jag tycker inte du ska
tänka för mycket på "ensamhet" just nu. Det är lätt att säga att man ska jobba på grundproblemet men
det är viktigare att fokusera på din nykterhet nu.Ju fler dagar som går desto bättre kommer du må, det är det viktigaste nu. Inte läge att börja dejta och jaga fysiska vänner i detta läget tycker jag. Dessutom har du redan en massa nya vänner här på forumet nu ju.?

P.S Jag tycker du ska ta bort "ibland" bakom din gulliga ugglebild.?

Kram

Den ljudboken av Torbjörn Åberg lyssnar jag på för tredje eller fjärde gången. Numer har jag den som ”kvällslektyr”. Lyssnar på den 30 min innan jag somnar.

Kapitel 6-7 (01.58-02.45 in i boken) handlar om vanliga karaktärsdrag hos problemdrickare. Igenkänningen är så total och drabbande att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Kusligt.

Kram ?

Hej!
Nykter nu i 60 dagar... Det känns otroligt bra. Jag har även haft några bra dagar efter en riktig dipp i helgen. Kanske börjar medicinen att fungera. Känner inget sug efter att dricka, däremot en hel del tankar kring att jag är "alkoholist". Hoppas att det släpper snart med. Försöker börja mina dagar med att säga fina ord till mig själv.
Hoppas alla har det bra!

Ja, den första tiden åtminstone tror jag att vi får dras med dem. Det viktiga är ju att det vara är just tankar. Så länge vi låter bli att agera på dem, förstås.

För mig är det lugnt i början av en nykter period. När ambivalensen ökar, blir tankarna starkare. Förstås. Jag släpper ju in dem...

Du låter så självklar över ditt beslut, så förhoppningsvis minskar tankarna snart. Får de inget bränsle självdör de nog.

Kram

Ja, den första tiden åtminstone tror jag att vi får dras med dem. Det viktiga är ju att det vara är just rankar. Så länge vi låter bli att agera på dem, förstås.

För mig är det lugnt i början av en nykter period. När ambivalensen ökar, blir tankarna starkare. Förstås. Jag släpper ju in dem...

Du låter så självklar över ditt beslut, så förhoppningsvis minskar tankarna snart. Får de inget bränsle självdör de nog.

Kram

Här med, Kaveldun, har några fina blå koppar som jag alternerar mellan. En har jag, hur konstigt det än kan låta, fått av en man jag hade en affär med. När jag varit arg på honom (var länge sen) så har jag tänkt slå sönder den och på något rituellt sätt gräva ner den i nån illaluktande kompost.
Men den blev kvar, som så mycket annat vi helst velat glömma.
Men nu lever jag både med den och minnen och ilskan har gått över.
Oj, jag är som ett karbonpapper på dina dryckesvanor, eller alkoholism kanske vi säger här. Och du har verkligen rätt i att det tar tid att gräva ner sig i vad nykterheten verkligen är. Att sluta dricka är liksom första meningen i en kanske bra dikt? För mig som vill växa och tänka att livet är utveckling så har jag mer och mer börjat se detta som min chans till just det.
Jag vet inte om det är så, men jag chansar på det.
Ha en fin dag! ☕️

Vill var skicka en hälsning och säga att jag är glad att du är här igen.

Hur har du det nu?

Kram

Fokus på dig själv. Motvilligt eller inte, det är lika viktigt ändå.

Ser fram emot fortsättningen. Så att du vet.

Kram

Åh, jag är så exalterad! Idag ska jag och barnen åka och titta på kattungar! Tre stycken bröder som alla ser ut som små Kalle-kopior!
Det måste vara en skänk från ovan... Jag vågar inte riktigt ta ut all glädje i förskott men vi har blivit lovade att få ta en utav dem när de är "leveransklara" nästa vecka. Gode Gud, ske din vilja! ?

Tack #Rosa76 & #Vinäger
Jag känner mig glad och trygg! ?

Längesedan sist. Vad bra att du är på gång igen. Fint att det känns annorlunda den här gången. Håll i den känslan. Bra orsaker du räknar upp till att sluta.

Jag brukar citera dig då och då med några rader du skrev hos mig för ett par år sedan.

"... att vakna utan ruelse och skam. Sätta på kaffe och välkomna en ny dag. Inte alltid problemfri, men nu möjlig att leva med."

Har skrivit dem så många gånger att jag tror att jag minns dem ordagrant.

Ta dem med dig.

Kram

Det viktigaste är ju att du faktiskt gick dit,inte hur. Att sedan få förståelse av sitt handlande, till och med igenkänning, av terapeuten måste kännas skönt.

Nu är du på gång.

Kram

En perfekt ”programförklaring”! Nu är det bara att fortsätta tuta och köra! Lite rakare i ryggen och mer bestämd. Vindrutan är större än backspegeln av en anledning.

Kram ?

Det självklara vita livet, det låter som att du är där. Medveten dock om att inte sänka garden. Det är du värd, som du har kämpat.

Kram

Först av allt, heja dig. Vad du kämpar, Varafrisk. ?

Den enda jag berättat för, utom min man, är min husläkare. Det är nu ett och ett halvt år sedan, när jag nådde min botten. Jag fick då Naltrexone och ett återbesök ett par månader senare. Vid detta mådde jag bra och var nykter. Han frågade om jag ville lämna ett prov, men eftersom jag varit helvit en längre tid tackade jag nej.

Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med vården angående detta. Så de tror väl att allt fortfarande är ok...

Naltrexonen tror jag har hjälpt mig att ändå kunna hålla en viss balans i mitt drickande. Jag menar inte på något sätt att det är normalt eller ofarligt, men det har ändå inte på långa vägar varit så illa som det var november 2018. Att läsa tillbaka är inte roligt kan jag säga.

Vad gäller vikten så har jag helt klart gått upp massor av flera års missbruk. Har alltid varit smal fram till 45-årsåldern. Sedan kan jag se hur kilona har ökat i takt med A-intaget. Jag rullar inte fram, men väger för mycket. Ja, du har ju sett mig... ? Glädjande nog svarar kroppen hyfsat snabbt när jag håller igen.

Hoppas verkligen att du får känna belöningen av att tappa några kilon. Visst, det är en förstås en bisak jämfört med alla andra hälsovinster, men det är ofta en sporre i vår fåfänga tid. Alla, anledningar till att sluta/hålla uppe/minska intaget är bra.

Önskar dig lite framgång nu, det behöver du. Visst, det är bara du själv som med hjälp kan ge dig den, men jag vet också att det inte är bara...

Kram till dig

Paybacktime, javisst! När jag blir nykter alkoholist, jag säger när för det är inte frågan om annat så kommer jag att betala tillbaks med råge till alla som hjälper och stöttar mig nu när jag behöver det.

Jag har inte börjat AA:s tolvstegsprogram än men har bollat programmet tidigare med en som var ordförande i en AA förening med långa och djupa samtal som hjälpte mig då, för tre år sen. Det hjälpte mig att stå på egna ben i ett halvår innan jag brakade igenom igen. Så jag känner igen "andan" i programmet.

Underbart att höra att din mamma mår så bra i ditt sällskap. Underskatta inte lättsmälta samtal, tror inte att din mamma är rätt person att kunna ta emot dig när du mår dåligt-

Jag däremot är skoningslös under abstinens.

Jag är uppvuxen i en trygg miljö, båda mina föräldrar är helnykterister. Min mamma räddade mig när jag blev "lurad" in på psyket 23 år gammal, där jag blev utsatt för övergrepp, misshandel och överdos av haldon. Min mamma kom och hämtade ut mig från psyket, hon är specialist sjuksköterska och alltid funnits där på min sida.

Min pappa blev deprimerad när han gick i pension. Han har hela sitt liv som gymnasielärare i svenska och religion varit engagerad i allt från politik till Amnesti, hörselskadades riksförbund mm. Nu 83 år krymper han för varje dag som går och träffar en kurator som lyssnar.

Mina föräldrar kan inte stoppa mig när jag öser på, spyr min galla över den verklighet som jag upplever att jag befinner mig i just för stunden. Corona tiden har gjort så att jag inte besöker dom "vi har tagit en promenad på behörigt avstånd från varandra" en gång hittills och det kommer vi säkert att göra en gång till.

För mig har corona tiden inneburit att när samhället stannar av och inte går på högvarv så stannar även jag upp och reflekterar över mina dåliga och bra sidor hos mig själv. Om jag ringer till min mamma så flyter tiden bort, det tar lätt en timme, jag pratar hon lyssnar. Nuförtiden skickar jag sms till henne, bara det nödvändigaste, inget överflöd som strömmar över.

Min pappa pratar jag inte med. Han förstår inte mig som min mamma. Han angriper mig, kritiserar mig, säger "så där kan du inte tänka" Jag avskyr det men älskar honom ur djupet av mitt hjärta och han vet det.

Stort tack för fina ord, blir helt rörd av dem ❤️

Jag är precis likadan. Klassförälder, föreningsuppdrag, fackligt engagemang - ja, allt har jag engagerat mig i.

Min åsikt är att alla behöver bidra för att få till en förändring - och då kan jag ju inte backa själv liksom.

Ändå har jag varit tvungen att backa i perioder, men jag har alltid hittat tillbaka till olika typer av engemang när jag piggat på mig.

Jag tror att det är en stor del av min personlighet. Är man en engagerad människa så är man liksom. Jag mår inte bra om jag inte får engagera mig.

MEN (och det är verkligen ett stort MEN) jag måste begränsa mitt engagemang och inte låta mig skena iväg och ta på mig för mycket. För att ingen annan gör det.

Just därför är jag noga numer med att bestämma exakt nivån som jag kan tänka mig INNAN jag engagerar mig i något. Och sen vaktar jag stenhårt på mig själv för att inte passera gränsen.

Jag tränar också stenhårt på att hålla tyst på möten (där har videomöten visat sig vara en stor hjälp) och på att säga nej.

Jag har också lärt mig att direkt säga ”jag ska fundera på det” för att sedan i lugn och ro formulera mitt nekande besked innan jag framför det.

Jag tror att folk är helt okej med att få ett ”nej”. Hellre ett tydligt ”nej” än ett svävande ”kanske”. Det är i alla fall min upplevelse.

Kram ?

jag drack min sista alkohol på påskafton och har sedan dess gått ner 5 kilo! Det beror nog inte bara på alkoholen utan också på att jag nu tänker mer på hur jag äter. Förr var det väldigt lätt att ta lite ost och kex tillsammans med en box vin, men nu blir det på ett annat sätt!

Hela du utstrålar just det. Är så glad för att du verkar ha hittat ett lugn. Det är du så värd, Femina. ?

Tack snälla Vinäger! Dagen har börjat fiint!

Kram Saskij ?

Känner igen mig så mycket i att vilja vara ett stöd för andra. Blir alldeles varm i hjärtat över ditt engagemang för att hjälpa vilsna tjejer.

Är imponerad över att du verkar ha hittat en balans. Jag är livrädd numera för att gå över min.

Hela livet har jag varit engagerad i massor. Allt från det klassiska som klassförälder (för alla barn) och ordförande i idrottsklubbar till nattvandring och amningsjour. Detta utöver allt jag gör lite extra på min arbetsplats. Mina barn har alltid påmint mig om att jag inte ensam behöver rädda världen.

Men jag tror att om man har det i sig, detta med att vilja hjälpa andra så gott man kan, så går det inte att låta bli. Jag trivs också med det. Ibland undrar jag om det är ett bekräftelsebehov, trots att jag känner uppriktig glädje av att hjälpa.

Egentligen spelar det väl mindre roll. Orsaken, alltså. Huvudsaken är att någon känner sig sedd, får hjälp.

Du är otrolig, Andrahalvlek. Tack för att du gör skillnad.

Kram

De allra flesta verkar ju tycka att de första tre är jobbigast, så nu är du igenom dem med råge. Grattis!

Önskar dig en fin dag.

Kram

Vilka jättefina berättelser om era mammor Se Klart och Kaveldun ❤️

Min berättelse befinner sig någonstans mitt emellan era. Min mamma lever, men är trots sin ringa ålder 73 år väldigt skröplig.

Hon behöver mig på ett sätt som jag har haft svårt att förhålla mig till, och jag är ensambarn dessutom.

Hon var också den allra smartaste i familjen när jag var barn och handlingskraftig som få. En riktig överlevare. Dock var hon helt galet medberoende och en urusel mamma på många sätt.

Men jag börjar tänka mer och mer att så urusel kan hon inte ha varit. Trots min pappas missbruk så kände jag mig alltid älskad. Av båda mina föräldrar.

Jag har en god självkänsla i grunden. Jag vet att jag duger som jag är och det har gått bra för mig på många sätt.

Under många år (1991-2015) hade vi knappt kontakt alls. Träffades några gånger per år, ringde var 14:e dag i bästa fall.

Jag flyttade 30 mil och skapade mitt eget liv. (Typiskt alkoholistbarn.) Hon fanns inte till för mig när jag behövde henne, varken praktiskt eller känslomässigt.

Jag skulle aldrig få för mig att ringa henne när jag mådde som sämst. I bästa fall hade hon bara sagt ”Åh, vad tråkigt att höra och jag hoppas att du snart mår bättre.”

Det är 19 år sedan min pappa dog och för 5 år sedan flyttade jag ner min mamma hit till min hemort. Hon bor numer fyra hyreshus från min bostad. Och det var i grevens tid minst sagt.

Sen dess har hon verkligen behövt mig. I höstas trodde jag att hon skulle dö innan jul, men hon har repat sig fantastiskt.

Från att ha haft otroligt mycket omsorg över henne hela hösten (läkarbesök, apotek, handla mat, sköta kontakter med hemtjänst och hemsjukvård osv) så har vi båda landat i en ny vardag.

Jag ringer henne varje kväll kl 19 och varje söndag går vi en långpromenad (i slowmotion pga rullator) och pratar om ditt och datt.

Jag har accepterat att vi har en väder-och-vind-relation. Vi snackar aldrig på djupet. Vi snackar väder, tv-program, vad som stått i tidningen och sagts på tv-nyheterna, och förstås om hennes senaste besök av hemtjänsten och annat lättsmält.

Men det är bra så. Hon är otroligt nöjd med det. Jag hör på hennes röst att hon kvittrar när jag ringer upp. Hennes avigsidor (tex generell oro för typ allting) får jag lära mig att förhålla mig till. Det går bättre och bättre. Numer blir jag bara irriterad på henne ibland.

Hon har några få sista år kvar på jorden och jag ska stå vid hennes sida både praktiskt och känslomässigt till slutet.

Ibland gör man inte saker i första hand för sin egen skull utan för andras skull. Det är paybacktime.

Kram ?

Tror att det är en förutsättning för att lyckas. Att vara/bli medveten om bakomliggande orsaker till att vi valt alkoholen. Du är både medveten och insiktsfull, det kanske alltid hör ihop?

Bra att du tagit kontakt med skyddsombudet,som och verkar vara rätt person för sitt jobb. Tänker att det ändå blir stor skillnad när hon är med på mötet. Hon är på din sida och förhoppningsvis förstår chefen allvaret nu. Önskar av hela mitt hjärta att allt kommer att ordna sig på bästa sätt.

Kram

Jag ska:
Duscha
Plocka ur diskmaskinen
Glo
Ha möte med min terapeut (förhoppningsvis över telefon)

Sedan får det räcka. I kväll äter vi rester som går bra att värma i micron.

Kram!

Så fint berättat om din mamma. Verkligen.

Jag har ett komplicerat förhållande till min. Hon är snäll, försöker allt. Har pratat om sin otillräcklighet under min uppväxt, bett om förlåtelse. Hon är/var absolut den smarta med många utbildningar inom olika yrken. Duktig på att tala inför andra. Jobbar fortfarande en del. Dock otroligt präglad av sin fruktansvärda uppväxt. Men jag kan inte förmå mig till allt det där fina. Jag vet inte varför.

Förlåt, det var inte meningen att klampa in i din tråd med mitt negativa. Men jag är genuint intresserad av hur du lyckades vända dina känslor från att vara trött på din mamma till att visa en sådan omtanke. Jag älskar nog min innerst inne, men allt låser sig när jag träffar henne. Känner att det är orättvist, men kommer inte ur det.

Din berättelse gav mig i alla fall nödvändiga funderingar. Tack!

Kram