Senaste kommentarerna i forumet

Ingen idé att skämmas, det ger bara negativ energi.
Det är bättre att ta ett nytt tag och försöka minnas varför man inte vill dricka alkohol.
Dag 4 är ju jättebra ??
Kämpa på ???

Kram?

Jag och gumman har levt tillsammans i 35 år. Vi har bra jobb, villa, bilar, barn och barnbarn. Vi lever ett bra liv och saknar egentligen ingenting. Tyvärr har vi båda två varit förtjust i vin och öl i lite för stora mängder. Vi har alltså haft ett riskbruk. Frun lyckades bryta ett skenande vindrickande för mer än 10 år sedan. Jag tog tag i mig själv efter semestern förra året och har ändrat mitt dryckesmönster. Vi har både två en helt annan inställning till alkohol numera. Vi pratar öppet med varandra och vet vad den andra känner. Vi tar oss friheten att dricka vin ibland men alltid under kontrollerade former. Aldrig mer dessa helger med fylla både fredag och lördag. Alltså för oss har det funkat bra att köra med öppen dialog och stötta varandra. Vi har läst mycket om alkohol och missbruk under årens lopp. Vi bär båda två på alkis gener. För min del har jag även haft stor nytta av att läsa och skriva här på forumet.

Hur kommer jag ut det som annonym

Mannen vill skiljas för att jag dricker

Jag är fast i helvet

Trodde aldrig att jag skulle "hamna här" av alla sidor på nätet, men nu är jag här trots allt.
Ännu en gastric by pass-opererad (2011) som trillat dit. Jag hade inget missbruk alls innan operationen, men var överviktig p g a "mysiga soffmiddagar", underfunktion i sköldkörteln och för lite träning fram för allt.
När barnen blev vuxna och flyttade hemifrån la jag mig till med en trist vana - åka hem tidigt från jobbet och sätta mig med ett glas vin och varva ner, kolla posten och så småningom laga lite middag till mig och mannen.
Mycket trevligt efter ännu en stressig (jobbade då som chef över en grupp på 6 personer, den typiska mellanchefen) dag där jag ständigt hade hög stress och dåligt samvete för att jag inte hann med allt jag förväntades.
Det kändes trevligt i flera års tid, men... med tiden petades gränserna framåt och ett glas blev två glas, två gånger i veckan blev tre gånger o s v.
Till slut blev jag sjukskriven för utmattning, uppsagd från jobbet, mamma fick cancer och dog, dottern fick barn och drabbades av depression o s v, o s v. Det var som ett mardrömshjul med händelser som staplades på varann och jag började få panikattacker.
JAG??? Den superstabila, supereffektiva, superduktiga, supermamman - hur gick det till?
Vinet fick en allt större roll i mitt trista sjukskrivna liv. Jag ryckte upp mig (men fortsatte dricka lika mycket), sökte jobb och fick ett bra (ingen chefsposition) jobb för ett drygt år sen.
Här sitter jag nu (hemma idag p g a krångel med magen) och bara hatar mig själv. HUR har jag kunnat göra så här mot mig själv?
Vill inget längre, orkar inte ens fixa och pyssla här hemma som jag alltid älskat (kan inte heller p g a en ryggskada, väntar på operation, men det har inte med saken att göra).
Allt känns trist, vill inte ta mig för saker, tycker bara det är ångest och jobbigt om någon skulle bjuda hem en eller fråga om vi ska ses.
Helst vill jag bara sitta här med mitt vinglas och försvinna in i "ingenting".
Helgerna är en enda lång vindrickarsträcka känns det som. Allt för ofta känner jag mig lite bakis både lördag och söndag morgon och orkar inte ta mig för med något på hela dagen.

Hur i hela fridens blev det så här? Och hur tusan ska man ta sig ur det? Känns så hopplöst och trist. Jag har dessutom gått upp 20 av de kg jag gick ner åren efter min operation och är rejält överviktig igen. Inte blir man snyggare ändå med åren och hur sexigt är det med en vinpimplande, överviktig, håglös 50+are?
Trist nog har min man hängt med i mitt drickande och vi pratar ibland om att vi dricker för mycket, bestämmer att inte dricka något i veckorna, men så blir det lite kvar i boxen, några öl som står och skräpar när måndagkvällen kommer... inte gör väl det så mycket om man dricker ett glas eller två...

Uh, det här blev både långt och jag vet inte vad jag vill säga egentligen, har jag ens kommit så långt i processen att jag är beredd att göra ett seriöst försök att förändra mina vanor? Jaa, det tror och hoppas jag, men hur kommer jag (vi) vidare? Man kan tycka att det skulle vara enkelt när båda är helt med på att en förändring ska ske, men samtidigt är det lätt att locka med den andra som också är sugen. Hur hanterar ni andra såna här frågor?

Ledig dag, tillåter mej att ta det lugnt och vara ”lite lat”. Men utan att vara bakfull och ha dåligt samvete över det. Det känns underbart ?

Hej allihopa!
Jag har läst här till och från i flera år (mer till än från faktiskt) men det här är första inlägget jag skriver själv. Jag har en historia som liknar många andras härinne, jag är en kvinna 30+ med man, barn och hus. På utsidan lever jag ett välordnat liv. Det få känner till är att jag är mentalt besatt av alkohol och har varit det under större delen av mitt vuxna liv. Har alkoholism i släkten och jag har älskat känslan av berusning från det första glaset jag drack. Jag dricker i stort sett varje dag i varierande mängd, känner mig dock otroligt duktig när jag lyckats hålla mig ifrån flaskan i några dagar. Mitt stora problem är att jag alltid vill ha "ett" glas i soffan efter barnen har somnat, eller medan jag städar undan efter dagen. Helst skulle jag vilja dricka en flaska vin men begränsar mig efter ett par glas. Detta är ändå för mycket för mig, då jag sover dåligt och får ångest. Jag känner mig ofta pressad av livet och dricker för att dämpa min ångest och oro, men resultatet blir precis det motsatta. När jag går ut med vänner eller är borta från barnen dricker jag mig till fruktansvärda baksmällor som förstör hela helgen och ibland en del av veckan beroende på vad som hände under kvällen, jag ältar ofta vad jag sagt eller gjort och jag gör ofta en höna av en fjäder. Att skriva här är egentligen det första konkreta jag gör för att närma mig en efterlängtad nykterhet, jag har försökt sluta flera gånger men har misslyckats varje gång då jag tror att jag kan dricka "normalt" efter ett tag... att besöka AA är något jag verkligen skulle kunna tänka mig skulle hjälpa, men jag har ännu inte vågat ta steget. Min besatthet av alkohol är nog det jag skäms mest över, jag håller ständigt tillbaka, hade jag inte plikter och familj skulle jag dricka hejdlöst. Jag vill inte komma till den punkten, jag vill inte lägga ner min energi på ett gift. Jag vill också börja räkna vita dagar och inte sluta efter dag 5.
Hoppas att ni alla har en jättefin dag!

Uppdaterar lite. Det nyktra livet rullar på. Ibland kan ett plötsligt sug komma, men det försvinner ofta ganska snabbt. Designat om mina helger så att roliga aktiviteter är inplanerade. Måste ha annat än vin att se fram emot. Börjar utvecklas till någon slags naturmupp..haha. Typ så!

Hej Sofgi! Ville bara kolla in och säga hej och heja! :) Åh, känner igen känslan, liksom en rastlöshet och så tänker jag på avkopplingen och det där första glaset vin. Samtidigt vill jag absolut inte dricka. Det är som att man önskar att det inte fanns några konsekvenser och att man bara kunde få den där avkopplingen. Försöker hitta andra sätt (yoga, springa, andningsövningar, möta mig själv osv) och också acceptera att jag sörjer lite.

Har du sträckt dig? Kan ju vara något muskelrelaterat? Har själv ramlat på fyllan en gång. Hade ont i flertalet veckor. Visste dock inte att jag ramlat så var också orolig. Googla dock inte sjukdomar och symptom. Blir oftast inget bra!

Du har varit här tidigare och nu tittar du in igen för att göra ett nytt försök, du ger inte upp. Alkoholen tar en stor plats i ditt liv och på senare har det eskalerat ytterligare. Livet känns tomt och innehållslöst skriver du, där kommer alkoholen in och för en kort stund dövar tristessen samtidigt ser du att detta gör att det går som i en ond cirkel och du vill verkligen sluta dricka för att hitta tillbaka till dig själv.

Nu har du hållit upp helt på egen hand i ett par dagar. Bra jobbat! Trots att du verkligen inte mår bra och har läst här vilken tid det ibland kan ta så fortsätter du. Det är såklart olika för alla hur det är och hur man mår, en tanke jag får hoppas det är ok att jag delar med mig. Utifrån det du beskriver låter det som du skulle kunna vara hjälpt av stöd via vården, att lindra abstinensen och på så vis göra det aningen lättare för dig själv. Att förändra ett beteende såhär är ändå tufft i sig och att då bli av med lite av de tuffa symtom som kan uppstå efter man bryter en lång tids regelbundet drickande kan underlätta något. Vad tänker du själv om det?

Jättebra att du skriver här igen, ibland tar det tid innan man får svar och man kan behöva skriva flera gånger.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skäms rejält efter återfall förra veckan...men bara att ta tag i problemet igen så helgen var vit och nu på dag 4 efter återfallet ?

Drack under helgen, dock ingen starksprit och inte i närheten av de mängder jag druckit förut. Då jag inte vet vad slutmålet är förutom att sluta dricka sprit och sluta vardagsdricka får jag ändå anse det som hyfsat okej. Nu är det ny vecka och idag blir det nyktert iallafall, frugan har redan haft sitt första utbrott och skrikit sig hes på mig men det skiter jag i. Ikväll har jag tänkt träna, det är ju klart bättre att svettas på gymmet än att sitta hemma och sura och hälla i sig öl. Hostan har börjat ge sig, har lagt om kosten också och slutat äta stark mat - är ganska säker på att boven i dramat för min hosta är en hals som rivits sönder av all whisky samt stark mat. Känner mig positiv och stark just nu, men frugan är inte hemma så det kan ju ändras fort.

Önskar dig en fin och nykter dag?!
Så bra vi är ?! Inget stoppar vårt framgångståg nu..??!
Kram!
/Fibblan ?.

..och jag är nöjd med den.

När man ligger och summerar veckan mellan svala lakan och kan konstatera att ...jo...den var fin, det känns härligt.

Vallade i lördags runt min gamla mor på de tre kyrkornas gravfält vi har i vår lilla by, nej hon är inte rädd för att jag ska putta ner’na.
Jag håller av min mamma ordentligt, den sista som kan berätta min historia i sin helhet, och det gör hon ofta.
Så pass mycket av en tradition har det blivit att frugan hänger på numera.
Vi handlar (oftast) Ljung till hösten och några kransar, vi gräver och krattar, fryser lite i duggregnet, blir leriga om både fingrar och knän, sedan åker vi iväg till ett fint konditori och gottar oss i både värme och godsaker.
Därefter åker vi hem till henne och hon bjuder på middag, tillsammans med mina andra två äldre syskon.
De brukar gnabbas med varandra som syskon brukar, men viktigast är att vi umgås tillsammans.
Middagen består som oftast av någon stek skuren i tunna fina skivor, en kraftig sås och potatis som man mosar ihop med såsen,
Det är så typiskt mamma-mat som det kan bli, gärna ihop med någon svartvinbärsgele och saltgurka.
Vi sitter kvar en stund inpå kvällen, och åker sedan förbi samma kyrkogårdar ännu en gång och fascineras över alla de levande ljus som pryder alla gravar, det är vackert så det nästan gör ont, ont för att så många saknar sina döda.

Söndagsmorgon vaknar vi av att dottern med familj bjuder in sig till frukost, de köper goda frallor, och vem kan motstå det?
Sedan hänger de med oss i dryga 12 timmar, och inte gör det något, jag gör det jag hade planerat i vilket fall.
På agendan stod det att köra sopor/pant som håller på att översvämma i garaget, det är två månader sedan sist.
Och gisses vad vi dricker en massa, man skäms när man ber personalen på ICA att rensa pantmaskinen för tredje gången.
Två gamla element åkte på sopen, original sedan nittonhundrasjuttiofem, så det var dags att byta ut dem, en av dem sköt jordfelsbrytaren så det blev alldeles svart i huset när någon ovetandes slog på det.

Grabben har vi nästan inte sett i helgen, han drog till Norrköping i fredags, och hans fotbollslag vann hela dritten.
Så det har festats hela helgen, halloweenparty på lördagen, stadion idag osv.
Han har varit hemma och bytt kläder, satt en stor flagga med klubbens emblem på fasaden och sedan dragit iväg igen.
Jag är inte ett dugg intresserad av sport, inte det minsta verkligen, jo jag är nog lite unik, men är glad för hans skull.
Han åt middag med oss ikväll, sliten men lycklig.

Vardagarna har jag inte så mycket att förtälja om, same same, but different...
En sak har jag slagits av, hur folk förändras ibland...
Som ni vet så är jag en betraktare och ser på folk på ett annorlunda sätt.
Vår personalmatsal har gäster både utifrån och ifrån andra firmor i grannbyggnaderna.
Rutinmässigt sitter vi nästan alltid vid samma bord, och bordslängan bredvid oss sitter det folk från en annan firma med samma rutiner...
Det finns en ung tjej i knappa 30 årsåldern som hörs mycket, skrattar högt och ljudligt, och är alltid med i alla konversationer.
Hon har två jämnåriga kollegor som sitter med, jag brukar kalla dem för ”den grå musen” och utländskan.
De säger aldrig något, utan ler tillsammans med de andra när de skrattar, annars är de tysta..
Men....när ”högtalerskan” är hemma med VAB (antar jag) så växer de andra två.
Allra helst när hon som snackar en massa har varit hemma i flera dagar så blir den grå musen plötsligt mer uppmärksammad.
Hon fixar till sin frisyr, sminkar sig lite mer och tar på sig finare kläder och låter sig bli kurtiserad av de manliga kollegorna.
Samma sak med utländskan som varit lite för blyg för att våga prata lite halvknackig svenska, hon börjar prata lite mera.
Men på måndagen är allt som vanligt igen, då har hon som tar åt sig all uppmärksamhet tillbaka igen.
Den grå musen går tillbaka till sitt återhållna timida hållning.
Om inte storsnackaren råkar komma tillbaka redan på fredagen, då borrar hon blickarna avundsjukt på de andra två som har hållit ställningarna medans hon har varit borta, och dessutom roffat åt sig.
Den grå musen sätter tillbaka sina glasögon på näsan och låter den bruna koftan åter dölja hennes skuldror och sätter håret bakom öronen igen, hon försvinner in i sitt fack och rang utan klagomål.

Sådant ser man när man tar sig tid att studera andra, lite läskigt att det blir så tydligt.
Eller...så är det bara min fantasi som skenar iväg.
Spelar egentligen ingen roll, intressant är det i vilket fall.

Man får mycket annat att tänka på när inte alkoholen har första prioritet.
Varken i planeringsstadiet, under tiden eller när man får ta hand om repressalierna, efterbörden.

Denna vecka har förflutit helt utan några hemskheter, så var det inte söndagarna när jag drack, de var mina värsta dagar.
Okey, måndagarna låg inte heller högt i kurs, det var ju dagen efter, dagen efter.
Fortfarande inte min favorit, men numera av helt annan innebörd.
Det är ju dolken i ryggen på en helt perfekt ledig helg, och med flest arbetsdagar kvar till nästa.

Men man överlever det mesta, och ännu längre och smärtfriare utan alkoholen.

Berra

Idag var jag på mässa på eftermiddagen. Fint. Igår var vi som vanligt på andakt vid minneslunden där askan utav min pappa ligger. Så stämningsfullt att stå utomhus i skymningen med alla ljusen som brinner. Lågorna dansar i mörkret. Församlingen delade ut reflexer i form av änglar till oss som besökte kyrkan. Vi köpte även kyrkans egen honung med oss hem. Sånt gillar jag. Kyrkorna har ofta fina varor att ge bort som presenter eller att unna sig själv. ?

Haft en bra helg...godis å te å egen tid i massor. Inga störningsmoment alls. Ny arbetsvecka med flera utmaningar som kommer att trigga massor. Större grupper av människor som vill prata med mig. Otydliga förväntningar. Mingel (hatar detta mest av allt). Usch denna vecka känns otäck och jag har inte tillräckligt med "stoppa suget-verktyg".

Den förra träffen var helt fantastisk, pirrig och befriande på samma gång. Tänk att kunna berätta högt om sina A-erfarenheter för andra. En mycket märklig och häftig känsla. Dessutom jättekul att få ett ansikte på en del av alla man lärt känna här inne, inte minst de otroliga människor som arbetar på AH.

Det fanns inte tillstymmelse till att känna sig pressad vare sig att avslöja vem man är eller hur mycket eller lite man vill prata. Helt upp till var och en.

Vill ni läsa min upplevelse av hur det var sist finns den under #1089 (!) i min tråd, skriven den 17 februari 2019. Försökte länka, men det funkade inte...

Rekommenderar verkligen alla som har möjlighet att vara med.

Hoppas vi ses!

Var på akuten idag. Blodprover såg bra ut, urinprov såg bra ut. Läkaren ville inte fortsätta utreda för han såg absolut inget som tydde på allvarliga sjukdomar i vare sig lever, bukspottkörteln eller galla. Vet inte om man ska lita på det eftersom symtomen kvarstår... Han trodde iaf att det var stressrelaterat

Tack Soffi! Verkligen!
❤
Och jag själv har faktiskt rätt...

Jag har tänkt att jag ska gå på möte nån gång när tillfälle ges. Men nä. Jag måste nog forcera det. Får se om det går.

Vad jobbigt för dig att allt blev nattsvart, känner verkligen med dig. Men det är ok att gråta och vara arg, mycket bättre än att ta till flaskan.

Varför du ens försöker eller hoppas? Jag stal ett citat från ditt eget inlägg ovan:
"Vad som än händer ska jag fortsätta vara nykter så länge det går. För på fyllan kommer saker bara förvärras. Som nykter ser jag iaf att det finns en liten liten chans att jag kommer kunna bli av med mina demoner och få leva ett fint liv. Kanske inte just nu, men nån gång."

Jag har själv inte vågat gå till AA. Men jag tror att med AA's hjälp så kan vägen till det fina livet bli lite mindre gropig.

Starkt av dig att vilja gå dit och få hjälp.

Sänder allt stöd jag kan!

Från rosa moln till nattsvart.
Jag visste att det skulle komma. Förmodligen kommer det flera gånger om jag bestämmer mig att fortsätta leva för mig själv. Alltså ett nykter liv.

Just nu känner jag mig inte värd mer än ett liv som som råalkis. Jag förstår faktiskt ingenting. Har bara gråtit och varit arg idag.

Har bokat tåg fram och tillbaka till en närliggande större stad i veckan för AA-möte. Jag vet inte varför jag ens försöker eller hoppas.

.

.