Senaste kommentarerna i forumet

Soffi, jag landar mer och mer! Den första nyförälskelsen i nykterheten utvecklas mot en riktig kärlek för livet.

Jag gav upp. Slutade slåss med och mot alkoholen. Jag är alkoholist. Jag har en sjukdom som jag kan hålla latent genom att LÅTA BLI ATT DRICKA GIFT ?. Inte svårt egentligen, inte ens en kamp. Jag har två val: alkoholen eller livet. Ge upp giftet eller ge upp lycka och frihet.
Livet har nog med motgångar, varför lägga till giftig dryck som försvårar ännu mer? Livet är fullt med glädje och lycka, varför sudda ut det med alkohol?

Faller jag, ger jag upp igen. Jag tänker aldrig sluta ge upp ?
Jag vill inte slåss. Jag vill leva fri och lycklig.

Hej mstrx!
Hur gick helgen för dig? Hur mår du idag?
Kram
Halvdan

Kan du berätta lite mer om böckerna som förändrade allt för dig, om du ids? Är nyfiken och behöver lite hjälp på vägen. Lever nu ensam sedan min man gick bort och mina känslor pendlar mkt och jag märker att jag har svårt att hantera dem. Tack för att du och alla ni andra delar med er så ärligt av era personliga erfarenheter. Lena

Hej Berra, vilket underbart brev. Orden träffar mig, mitt inre. Så fint, så vackert, så ärligt och så klokt. Jag har många dagar kvar till att nå en så lång period av nykterhet som du lagt bakom dig. Inser just idag att det gått två månader och en dag. För mig är känslornas berg-och-dal-bana det jobbigaste, kanske inte suget i sig. Pendlar så mycket mellan starka känslor av glädje och nedstämdhet. Längtar redan efter vårvinter och sommar trots att vinter ännu inte anlänt. Tack för att du delar med dig av dina tankar och känslor. De hjälper en nykter nybörjare som jag. Lena

Sommarstugan stängd, definitivt för säsongen...

Så mycket känslor som far runt i mitt inre, ni vet hur mycket jag har skrivit om våra sommarnöje och vad det betyder för mig.
Visst det kommer ju alltid fräscht i minne eftersom det oftast precis där jag slutade innan jag börjar skriva på forumet på söndagsnatten, men så är det, min lunga, min avkoppling, min workout, laddstationen för utbrända sinnen.
Så är det över, för i år, allt nedstängt, igendraget, urkopplat och i sin vinterrock.
Och lika bra det, för det är kallt rått och fuktigt ute, kylan kryper upp genom stelfrusna fötter, knattrigt duggregn som ibland hänger i luften och tränger genom alla plagg så fort man rör på sig.

Så med blandade känslor stänger vi ner alltihopa, mest ledsen för att det ör oåterkalleligt slut, alla sommarens minnen går i karantän och ett halvårs längtan att se fram emot, samtidigt lite skönt att man inte känner stressen över att behöva åka ut.
Det kan blåsa och regna hejvilt, inget kan påverka eftersom allt är reglat och säkrat inför vintern, båten behöver inte längre ösas, paviljongen är nedtagen och kan inte blåsa sönder, utemöblerna ligger under sin pressening som ör ordentligt fastskruvad i trallen.
Nu får naturen härja fritt tills i maj då vi återkommer och tämjer den igen.

Tittar på årets ärr på händer och ben, småler lite över hur de har tillkommit, min kropp behöver inga tatueringar, den har sina livshändelser redan inskrivna, sin historia i form av förtjockad och ljusare/rödare hud, och jag ör förvånad över hur lätt den har att reparera sig efter mina misstag.
Jo jag har blivit äldre, det tar lite längre tid nu och visst har den blivit slappare och rynkigare, ja inte runt magen dock.
Jag ser i spegeln en åldrad man med alla sina skönhetsfel, men accepterar att det är så man ser ut när man har levt ett händelserikt liv, jag är ingen ungdom längre, men bär spår av livet.
Man kan ganska så ofta bara missnöjd med det man inte kunde åstadkomma i livet, men försöker vara stolt över det jag verkligen kunde åstadkomma istället, inte rik på penningar, men har ett rikt liv i form av kärlek, till livet, vänner, familj och naturen.
Man kan inte älska alla, alla är inte av samma natur som mig, men det brukar bara avspegla hur de själva mår...
- jasså du har en dålig dag idag!, och så försöker jag skaka av mig deras dåliga vibbar.

På något sätt har jag kommit mig själv närmare sedan jag blev nykter, ser saker mer klarare.
Tar inte på mig andras dåliga mående, det får de ta hand om själva.
Precis som jag var själv helt ansvarig att ta på mig mitt alkomissbruk, ingen annan kunde tas som ansvarig för det.
Fick vända ut och in på mitt inre, försöka bena ut vad som var viktigaste och ta det först, det andra fick vänta, en sak i sänder.
Vet hur suget lockade mig med att om jag bara fortsatte dricka skulle allt lösa sig ändå, icke, satte bara livet i paus.
Om någon månad fyller min nykterhet elva år, elva fantastiska år, där livet har varit omvälvande och helt omprioriterat.
Det viktigaste var att helt själviskt titta på mig själv, vad mår jag bra av, och så lägger man mer tid på det, viktigaste först.
Familjen, djur och natur är och har varit mina bästa måbra-grejer, innan alkoholen och efter, inte under, konstigt nog.
Alkoholen har lätt att ställa sig i första ledet, den är viktigast, först, sist och därimellan.
Den trasar sönder sinnet tills den blir lealös, slav under alkoholen oavsett dess valörer, öl, vin, sprit, handsprit och T-röd.
Okey, ska väl inte sticka under stolen att alkoholen också givit mig många roliga stunder, men inte den sista tiden, bara ånger.
Den bittra eftersmaken slipper jag gärna, så ja...ångesten tar mitt liv, eller numera tog...
Alkoholen var den som kunde göra sig ansvarig, och ytterst jag som såg till att den kom in i kroppen.
Kroppen hantlangade drogen som hjärnan så gärna ville ha, och det var den som styrde kroppen.

Nu har jag lyckats klippa synapsen (kommunikationsplattorna i hjärnan) som matade hjärnan med signalerna, de svalt ihjäl.
Men aldrig ta det för givet då de lätt kan ta nya vägar om man låter sig luras, en gång beroende, alltid beroende.
Aldrig testa, aldrig utmana ödet, jag är kung i mitt inre kungarike, och låter inte mig avsättas för så lite som en lättöl ens.

Dagens starkaste intryck blev när jag satt i fören på båten och såg hur bogstänket kom som glödande pärlor mot det mörkblå blanka havet i årets kanske sista solstrålar, och jag tänkte....
Nej, jag vill inte, vill inte att sommaren ska vara slut, tjurig som ett barn sparkade jag till durken på båten och insåg hur förbaskad löjligt det skulle ha sett ut för svärsonen som satt vid utombordaren..
-Spindel sade jag, en äcklig spindeln, jag trampade ihjäl den, oj nu är den borta, kanske sitter under skon, nähä!
Så förbaskat dumt att behöva ljuga, en femtiosex årig gubbe borde väl kunna acceptera att i Sverige har vi säsonger,
Sommaren har gått i passé, hösten på god väg och snart vinter, och där långt långt borta kommer vårens första värmande solstrålar igen, vi kryper ner i naturens eget frysfack och går i ide för att om ett halvår sakta sakta tina upp igen.

Kvällens låt i lurarna, Ed Sheeran Beautiful people, om och om igen.

Berra

Stolpskotten får klara sig utan mig ?

Jag har inte tidigare försökt kontrollera mitt drickande. Mest bara konstaterat ”nu spårade det ur rejält igen”. Sen har jag möjligen legat lite lågt igen. Möjligen. Oftast har jag stoppat huvudet i sanden, inte låtsats om mina övertramp.

Jo, en sak har jag kontrollerat. Sen många år tillbaka dricker jag inte starksprit. Med mitt dricktempo blir jag annars asplakat på nolltid ? Och det klarar jag av att avstå helt utan problem. Dricker inte ens en nubbe på jul. Av ren princip faktiskt.

Men senaste tiden har antalet dagar per vecka och mängden vin ökat så markant att jag inte kunde lura mig själv längre. Jag var tvungen att fejsa sanningen.

Om jag inte klarar att dricka kontrollerat över tid så slutar jag helt. Även på den punkten ska jag vara sanningsenlig mot mig själv!

I mitt "nyfrälsta" nyktra tillstånd aktar jag mig lite för att gå in och läsa i andras trådar - speciellt de som handlar om en massa längtan efter alkohol. Men nu har jag läst ikapp i din efter att du skrev hos mig.
Så BRA att du vågar vara så ärlig härinne. Det tror jag är själva nyckeln till allt. Att erkänna för sig själv (och alla oss andra anonyma här) hur det ser ut på riktigt.
Jag har själv försökt att begränsa och få kontroll över drickandet med en massa regler hit och dit. Det funkade alltid i början, men sen började jag långsamt tumma på dem. Det är en slippery slope. Alkohol ÄR beroendeframkallande för oss människor, så enkelt är det. Så det är svårt. Och det tyder inte på svaghet att man inte klarar av att "dricka normalt". (Inom citationstecken eftersom det normala borde vara att inte hälla i sig gift som man kan dö av ? )

Två böcker som förändrade allt för mig: This naked mind och The unexpected joy of being sober.
Rekommenderar dem verkligen!
Och tänker att du kanske skulle ta en PAUS från alkoholen till att börja med, innan du börjar med regler och begränsningar? Hålla upp en månad eller så och känna hur det känns? Bara en tanke.
Fortsätt skriv här istället för till en massa stolpskott i dejtingappen tycker jag. ❤️

För min del funkade inte kontrollerat drickande. Efter allt jag läst och lärt mig från egna och andras erfarenheter verkar det vara noll som gäller om man fått ”sjukdomen” alkoholism. Dvs ett fysiskt eller mentalt beroende. Det är något man nog känner själv. Ett till boktips är ”skål ta mig fan” som tar upp olika grader av problemdrickande. Lycka till med din väg framåt :)

För min del funkade inte kontrollerat drickande. Efter allt jag läst och lärt mig från egna och andras erfarenheter verkar det vara noll som gäller om man fått ”sjukdomen” alkoholism. Dvs ett fysiskt eller mentalt beroende. Det är något man nog känner själv. Ett till boktips är ”skål ta mig fan” som tar upp olika grader av problemdrickande. Lycka till med din väg framåt :)

Tveksamt om jag hade kunnat låta bli när det står en halvfull flaska framför mig ? Tillfället gör tjuven liksom.

På ett sätt är jag glad att jag bor ensam. Köper det jag får dricka, inte mer. Hällde till och med ut det sista vinet i lördags kväll.

Hade det funnits vin hemma när jag är svintrött, arg, ledsen så vet jag inte om jag hade kunnat låta bli att dricka. Måste hitta andra sätt att hantera de känslorna först.

nästa vecka blir bättre ? skickar lite energi och en kram ❤️

Tack för omtanken! Livet är bra och jag är nykter ??? Jag har bara haft fullt upp. Har inte haft svårt att avhålla mig från alkohol men saknade faktiskt ett glas rött i helgen vilket jag inte gjort innan. Men jag kör på. Har ju sagt 3 månader och sen utvärdera. Nu väntar en intensiv jobbvecka och annat ??

Var det ensamheten som gjorde det? Eller att du hade tillgång till alkohol? Tillfället gör tjuven liksom.

Jag skulle aldrig klara av sådana ”svackor” om jag hade alkohol hemma. Då är det faktiskt en fördel att bo ensam, ingen annan köper ju hem heller.

Misstag gör alla, det är mänskligt. Det viktigaste är att man lär sig något av misstagen, för att försöka undvika samma falluckor senare.

Slå inte på dig själv. Sträck på dig istället och be alkoholdjävulen att dra åt pipsvängen!

Tack för tipset om boken! Jag satt faktiskt precis och läste dina inlägg och blev nyfiken på tankesättet och de regler du satt upp. Ska köpa boken bums och sen se hur jag ska förhålla mig till drickandet framöver.

Snyggt jobbat med en vecka! Alla måste vi börja någonstans!

Hörs det på rösten att jag är onykter? Usch, jag får ont i magen vid bara tanken. Har hänt mig så många gånger ? Men inte mer!

Härligt att du njuter av ditt nyktra liv ?

Alla positiva erfarenheter av att vara nykter är ju verkligen högsta vinsten varje gång ? Keep up the good work!

Vi måste alla hitta vårt sätt, och du verkar ha hittat ditt sätt ? Underbart! Är så glad för din skull. Keep up the good work!

Jag dricker också väldigt destruktivt, och jag ska nu ge mig själv ett ärligt försök att dricka kontrollerat. Funkar det inte så måste jag sluta helt.

Jag kan rekommendera boken ”För mycket för ofta”. Den hjälpte mig att komma igång.

En vecka kontrollerat drickande är förvisso inte mycket att skryta med, men allt måste ju börja någonstans.

Det känns viktigt för mig att vara hundra procent ärlig - som ett sätt att analysera och planera och fundera över hur jag faktiskt vill leva mitt liv ❤️

Hej vad modig du är som delar det här .
Bekräftelse är vi många som söker och ibland på ett destruktivt sätt. Det känns som att du kan börja vara rädd om dig nu när du kommit till punkten att du inte vill leva så här längre eller vakna med ångest. Steg i rätt riktning kram❤

Är glad för din skull. Fint med högmässa :)
Kram

Jag har under ganska lång tid vetat, även om jag inte velat ta ansvar, att jag har svårt att hantera alkohol i vissa sammanhang. Går jag ut med vänner och vet att jag inte behöver ta hand om barnen dagen efter (om de sover hos farmor eller mormor) så är det som att det inte finns något stopp! Häromdagen delade jag och en vän på en flaska vin innan en spelning. Under spelningen drack jag 5 glas cava, på nästa uteställe 4-5 glas till och på sista klubben drack jag också, men har ingen aning om hur många glas..
Sitter jag däremot hemma en fredag/lördag så kan jag öppna en flaska skumpa på fredagen och ta några glas och så dricker jag resten på lördag. Jag känner inte att jag behöver dricka alkohol varje helg, däremot har jag under senare tid använt det som avslappning efter jag nattat barnen...
Måste man sluta dricka helt och hållet - om det enbart är i vissa sammanhang det skiter sig?!

Tråkigt eller inte, du drack inte! Just den tristessen, att livet känns aptråkigt utan alkohol är ett väldigt tydligt abstinenssymtom. Det är alkoholdjävulen som sitter på din axel och viskar ”allt blir roligare och skönare om du tar ett glas vin, bara ett”.

Tro inte på hen! Tristessen går över. Har jag hört och läst i alla fall ?

Kram ❤️

Jag ska genast leta reda på Alkispodden! Alla sätt att boosta sig är bra :)

Kram <3

Jag har ju lovat att vara ärlig. Mot mig själv, och mot er. Därför är det dags för det här inlägget nu. Jag måste sätta ord på det, förhoppningsvis slutar det skava inombords då. Åtminstone litegrann. Fram med trolla i ljuset – så spricker de.

Jag är en uppmärksamhetsjunkie. Älskar att få likes och kommentarer på FB och Instagram <3 Och hänga på dejtingsajter. Där kan man verkligen få uppmärksamhet så att man storknar. Om man är kvinna vill säga.

Det är sex år sedan som jag och barnens pappa separerade. Sen dess har jag sökt kärleken med stor K. Det går inget vidare alls. En kille höll jag ihop med 1,5 år inklusive ett halvårs samboskap. Det tog slut med buller och bång. Annars har det mest varit hit och dit, och mest ensamhet.

I juni 2018 blev jag medlem på en dejtingsajt och gick all in. Det är ett tydligt drag i min personlighet. Allt eller inget. Sen dess har jag nog dejtat 10-12 killar, och haft sex med hälften. Jag har också bara haft sex utan egentlig dejt. (Vet ni att det finns massor med killar som kastar sig i bilen och kör 10-20 mil om man skriver "kom hit så ska vi kn......") Antalet killar som jag har sexchattat med kan jag inte ens räkna, inte heller hur många bilder som jag har skickat och fått.

Jag försöker rannsaka mitt minne. Hur många? Vad hette de ens? Det mesta är höljt i en dimma av rödvinsrus om jag ska vara ärlig. Jag skäms så jag rodnar när jag skriver det här, men jag måste sätta ord på det. Det är så galet destruktivt från början till slut, och jag vill inte leva mitt liv så här.

Det senaste halvåret har jag träffat samma kille. Honom har jag varit "trogen" och jag slutade logga in på dejtingsajten. Men han fortsatte logga in, och då kände jag mig tvungen att hålla lite koll. Jag blev svartsjuk och kontrollerande, misstänksam. Alla som bryr sig om mig sa "dumpa honom, han letar efter något bättre". Vi har bråkat massor om detta. Är man i en relation så ska man inte hänga på dejtingsajter. Punkt.

Men för att ge igen med samma medicin så gjorde jag förstås vissa utspel för att få honom svartsjuk. Jag berättade för honom hur många och vilka som tog kontakt med mig osv. Helt puckat. Och han blev inte ens svartsjuk, det var i alla fall vad han sa. Till slut kände jag, och sa också till honom "Jag tycker inte om mig själv så som jag blir ihop med dig."

För två veckor sedan träffades vi senast. Det var bättre än någonsin. Det kändes som vi valde om varandra, jag var så lycklig <3 Tre dagar senare släpper han bomben. Han har dejtat en annan kvinna just den dagen, och nu är han kär i henne. Det kände som himlen ramlade ner över skallen på mig. Givetvis blev det mycket rödvin veckan efter – MYCKET gråt och hårda ord. Det kändes som jag hade ramlat ner i ett bråddjupt dike.

Jag har sannolikt träffat på ytterligare en uppmärksamhetsjunkie. Han går igång på uppmärksamheten man ger varandra i början, men han vill egentligen inte ha en relation som bygger på att man kompromissar. Han vill leva sitt liv med barn, jobb och hobbies – och leka med kvinnors känslor framför tvn på kvällarna. Typ. Och jag tror faktiskt att han av någon anledning behöll mig ”på övertid”.

Det här med dejtingsajter är en stor del av mitt missbruk. För hur kul är det att hänga där nykter? Men jag orkar inte vakna ännu en morgon och tänka "Vad fan gjorde jag igår kväll, hur många hade jag kontakt med, vilka bilder skickade jag, vilka bilder fick jag?"

Så när jag började läsa boken "För mycket, för ofta" förra söndagen så slutade jag samtidigt att logga in på dejtingsajten. Istället har jag loggat in här – och det här forumet är precis vad jag behöver just nu. Min självkänsla behöver egenkärlek, och jag behöver hitta tillbaka till den person som jag vill vara – och som jag är utan alkohol.

Idag har jag tagit en lång promenad vid havet, och den känslan lever jag på länge <3 Naturen är ett stort intresse som jag har. Där tankar jag energi, och njuter av skönheten <3