Senaste kommentarerna i forumet

Skönt att höra att man inte är ensam. Bra jobbat ? av dig. Jag lever med fru och snart två barn. Dessvärre är det min fru som stressar mig värst. Hon har panikångest och fobi mot sjukdomar som tar upp hennes liv mycket. Jag får skuld . Blir skällde på. Och div otrevliga saker när hon mår dåligt. Det i sin tur gör att jag inte får ro varken på jobbet eller hemma. Så jag har druckit i panik när jag inte vet vad jag ska ta vägen. Ansvar för jobb,hus,hund,barn, och till stora delar min sjuka fru. Det finns inte tid för min återhämtning och då har jag supit för att få ro. Och det vet ju alla hur bra det går.
Kram

Du får bena ut det hela och vad du kan påverka.
Ditt drickande är ditt ansvar och där får du lägga din energi,.
En alkoholterapeut kan hjälpa dig hur du skall hantera ditt liv.
Att bli vårdare i sitt förhållande blir aldrig bra, hennes ilska bottnar säkert i något som brist på tillit osv. Men där behöver hon hjälp och få läka.
Önskar er allt gott och hoppas ni hittar hjälp// kram Strulan

Tack för dina ord svagis.
Och grattis till dina dagar!

Just nu är jag inne i ett mörker av självhat. Känner mig så bortgjord. Så förnedrad. Så liten. Mår riktigt psykiskt dåligt.

Jag önskar jag var mer lättsam. Som kunde göra lite blunder ibland men sen gå vidare med mitt liv. Jag är tyvärr inte sån. Ältar allt till förbannelse.

Hör om folk som gör bort sig på firmafester och sen går dit på måndag med lite ågren. Jag hade sagt upp mig. Aldrig kommit tillbaka. Så allvarligt tar jag på allt.
Varför är det så och varför är jag sån?

Det har blivit värre och värre. Förr fick jag sån här ångest när jag riktigt gjort bort mig. Nu kommer den oavsett.

Varför ligger denna ångest och drar i mig och varför blir den alltid tusen ggr värre när jag druckit. Önskar jag slapp detta. Och det kan jag ju om jag helt släpper alkoholen.

Det är bara det som måste präntas in i hjärnan.

Vad bra att du kom tillbaka hit och skrev i forum för jag undrade vart du tog vägen efter den 4 nov......jag är ny här och läste alla dina inlägg och blev så inspirerad av ditt nykterhetsbeslut <3 så det var skönt att höra hur det har gått och att inget värre hände.

Mina barn är 29 och 32 nu och de har sett mig "glad och rolig" många gånger under sin uppväxt...och de hatar det!! Men inget av dem klandrar mig för något som hänt utan de förstår att detta är en sjukdom, en kronisk sjukdom. I mitt fall så har jag alkoholistgenen i mig precis som du och det var när jag började på ett nytt och krävande jobb med mycket representation runt millenieskiftet som min sjukdom bröt ut. Jag har alltså varit alkoholist i 20 år snart men har fortfarande svårt att säga orden....
Imorgon ska jag på AA-möte kl.9.30, mitt första på många år (tack Janus för peppningen). Jag behöver sitta runt ett bord med andra som förstår, precis som ni härinne, och stärkas av den sortens vänskap och kamratskap som kan fås på AA - förra svängen när jag gick på AA så lyckades jag intala mig själv till slut att jag inte "passade in" på AA...att jag inte var alkoholist som de andra.....vägen till hållbar nykterhet har för mig varit en jävligt lång process...det handlar om självbilden.
Kram och lycka till - du kommer klara detta återfall också och nu har du ju testat, du kan inte dricka en droppe A om du inte vill trilla dit igen.

Idag är det Dag 7 för mig :)

Hon hade väldiga humörsvängningar förut sanske precis en vecka innan, det gick så långt att jag började planera min kalender för att vara bortrest under denna tiden. Men nu tror jag det mesta ligger i hennes ätstörningar och maniska tränande. Men det bakomliggande tror jag är hennes barndom och hur hennes mamma behandlar henne, hon är rent utav elak, ett exempel jag har är att hennes mamma slog henne när hon var gravid, jag fick det dock inte berättat för mig förrens långt senare. Hennes pappa "kidnappada" dessutom barnen när jag var på resa en gång, han kastade ut henne ur deras hus och sa att hon var en värdelös mamma sen fick hon inte tillbaks barnen som då var kanske 2 år gamla förrens dagen efter. Men jag kan inte hjälpa henne då hon inte vill ha hjälp, detta leder till att jag alltid fått vara hennes punchbag. Jag har inte velat lämna henne då jag är allt hon har och att jag fått vara där och hålla upp garden mot hennes mamma.

Jag klarar dock inte detta längre, jag dricker för mycket för att ta udden av mina egna begär då de ändå bara slutar i besvikelse. Nu har det fått motsatt effekt istället och mitt drickande börjar bli ett stort problem i vår relation. Även om jag inte är full så skyller hon på alkoholen, troligen rättfördigt. Jag lovar mig själv hela tiden att nu får det vara slut, går några dagar och allt är jättebra och sen tappar hon fattningen om något igen och jag ser att mitt drickande inte var grundproblemet och så är jag på ruta 1 igen.

Nu ska jag sätta mig själv först, helt enkelt sluta försöka var "vårdare" för henne och inte sitta där och hela tiden försöka styra allt så att det passar in i hennes värld. Jag måste börja leva, utan ett alkoholproblem.

Tack för att ni läser.

Vad bra att du skriver några rader här! Jag kämpar också mot "den lille saten" som du skriver :-D
Imorgon lördag ska jag gå på mitt första AA-möte på länge. Jag behöver kamrater omkring mig som förstår och är ett stöd om jag ska klara att fortsätta vara nykter. Precis som du vill jag gärna dricka alkohol för att klara av vardagens krav. När jag är ledig är det mycket lättare att avstå. Och just nu är jag ledig...och inne på Dag 7 av min nykterhetsresa. Det 7 januari börjar jobbet igen...lite nervös för det men håller på att lägga upp en plan med omvägar runt Systembolaget, boka in möten på AA direkt efter jobbet osv.

Lever du med familj eller ensam? Vad är det som pressar dig mest, utifrån eller inuti?
Kram

Tack för du delar med Berra i stort som smått?! Hög igenkänning på julstöket?! Det ÄR tålamodsprövande och samtidigt förstås härligt att samla alla kring firandet❤️!
För egen del har det varit svårt att inte ta det där "lugnande" glaset vin, illusion och feltänk, jag vet..men precis som du säger så kan bara beslutet, om det ska hålla, komma inifrån. Håller med dig Strulan om att det krävs många försök och kämpande längs vägen. Och med dem tack och lov också fördjupade insikter. Det är som att jag är en lök?! Jag tror mig ha förstått, att jag har den rätta viljan och motivationen, "tänker rätt", och så kastar jag mig ut i nykterhetens förlovade land, för att inse att det var ett lager till av saker som behöver falla på plats. Och så ännu ett, och ännu ett. Varje gång tror jag, att denna gången håller det! För att besviket konstatera att jag misslyckats igen. Men även det, har sina lager av förståelse och självmedkänsla. Jag skalar min lök och hittar ständigt nya insikter. De måste liksom "klicka ner" I EN SJÄLV, PÅ RIKTIGT! Inte bara på ett tankemässiga, mentalt plan, utan in i själva hjärtat och ens innersta. Så är det iaf för mig. Och nu är jag nykter igen, och har bestämt mig än en gång för att göra allt i min makt för att förbli så??❤️!
Tack igen Berra, för att du är kvar på forumet och bidrar med din klokskap, till mig som famlar runt. Det är till stor hjälp att du och ni andra finns här och delar med er❤️!
Tack för att ni finns!
Kram!
/Fibblan ?.

Härligt! Vad bra att du hade den där Sobrilen undanstoppad till detta nödläge :) Jag har också en i min handväska "in case of emergency" :-D

Har du testat ljudböcker? För mig är det så himla bra för om jag vaknar på natten och märker att tankarna börjar snurra så sätter jag på ljudboken, i med hörlurar, så ställer jag timern på 60 min och rätt vad det är sover jag igen. Jag kör med Storytel för de har så otroligt många titlar och sen jag började med det så har jag ingen ångest över att vakna på natten längre. Det är ju istället väldigt mysigt t o m att ligga och lyssna på en bra bok som man har kommit in i.

Beundrar din träningsvana. Det är något jag ska komma igång med så snart som möjligt - när kroppen inte signalerar sjukdom/abstinens längre. Grymt att du kommer iväg så ofta och njuter av det!

Just det, imorgon var det väl kvinnomöte på AA? Det har jag gått på för ca 10 år sedan, faktiskt har jag aldrig varit på ett blandat möte utan bara kvinnomöten. Tyckte det kändes så himla tryggt och skönt med kvinnomöten <3 Jag har blivit peppad av Janus härinne att också ta mig iväg till AA-möte så snart som möjligt för stödet, och det ska jag! Men har inte kollat när nästa möte är där jag bor, kanske imorgon också, många behöver nog träffas så här efter julhelgen så det finns säkert ett möte för mig här.

Lycka till nu och njut av att abstinensen lämnar din kropp och snart är du detoxad <3
Kram

Hej
Tålamod vännen. Det kommer svackor, men de går över! Tillåt dig att ha tråkigt.
Inget blir bättre med alkohol, inget.
Klappa dig på axeln, du gör det så jävla bra! Du kunde inte ha gjort det bättre.
Tålamod ❤️
Kram Sigge

Vaknar nykter och det känns underbart men samtidigt inte lika fantastiskt som senaste veckans morgnar....jag anpassar mig så lätt och blir också lätt uttråkad...men det är bara att trampa på. Igår var mina barn här och vi hade så mysigt, åt gott och spelade ett brädspel som var kul. Min inneboende, en student från Argentina, var också med och funkade himla bra ihop med barnen vilket jag varit lite nervös för. Det borde jag inte för jag har alltid "utsatt" mina barn för nya människor och vårt hem var alltid öppet för deras kompisar också så detta var inget konstigt. Inte heller att ingen av oss drack alkohol. De är unga och inte särskilt intresserade av A vilket är en stor lättnad. När jag såg dem runt bordet kände jag mig väldigt rik <3

Jag passade på när inneboenden hade gått in till sitt rum att prata med barnen om mitt beslut. Det kändes skönt och de ställde frågor och lovade att stötta mig. Det var också skönt att säga till dem att jag kommer att behöva stöd på resan. Det var ju längesen de såg mig onykter nu eftersom jag dricker ensam hemma hos mig, men de vet ju att jag har kämpat i många år och de förstår att det är en kronisk sjukdom. Jag sa att jag tänker gå till AA och att jag planerar att gå till VC och be om akamprozat eller annat läkemedel som minskar risken för återfall. De tyckte alltihopa var bra men fattar också att jag fortfarande skulle kunna traska iväg till bolaget och köpa en flaska vin - och förstöra alltihop på ett ögonblick. Men det tänker jag inte göra!

Kram alla därute

Tack för fin läsning!
Önskar dig god fortsättning. ?

Så sant att beslutet måste komma ifrån mig själv, har tagit mig många försök att förstå det. Går aldrig att bli nykter för någon annan skull eller att lägga över ansvaret på någon annan.
Härlig inblick i ditt julfirande// kram Strulan??❤️?

Skjutsade dottern i morse. Kom hem och somnade om.

Igår gjorde jag som du sa, MM, läste i min egen tråd.

Igår var ingen bra dag. Då tittar dottern på mig och säger "Jag älskar dig, mamma". Jag hulkar och hon kramar mig. Jag måste göra barnen stolta igen. ?

Tack Janus!
Det värsta tycker jag är att för många hade det inte varit en stor grej egentligen. Jag blev bara extra glad och pratig. Men för mig är det hemskt. Jag mår så dåligt av det. Jag har aldrig varit en elak person mot barnen eller på något sätt otrevlig när jag varit onykter. Men det är ändå fel. Hela jag är fel. Ångesten river i mig. Och det är det som är mitt problem. Att varje gång jag dricker, oavsett hur mycket, oavsett vad som händer får jag ett ångest påslag som om jag hade kört ihjäl någon på fyllan. Mycket till stor del för mina minnesluckor. Som jag alltid får. Utan undantag. Jag mår så himla jävla dåligt nu. Fattar inte varför jag gör såhär mot mig själv och min familj.

Jag överdriver allt. Självklart. Men för mig känns det som jag i princip kört ihjäl någon på fyllan fast jag bara blivit full och glad. Och lite högdjudd. Det är inte normalt. Man ska inte må såhär.

Trodde jag skulle klara det. Trodde att jag har ju varit nykter ett tag nu. En öl går väl. Ett glas vin går väl. Men det går fan aldrig.

Det som är gjort är gjort och går inte att ändra på. Känner såväl igen mig i vad du skriver. Har gjort mina nära och kära så illa och mår själv illa av det.
Men varje ny dag är ett oskrivet blad och du kan ju göra något bra av dessa för ditt barn. Tror det är viktigt att tänka framåt på det vi kan påverka.
Och du, det är aldrig försent att förändra och påverka framtiden hur jävligt det än är.
Kämpa!!!!
Har själv äntligen trängt bort alla ursäkter, bortförklaringar och erkänt att jag är alkoholist och behöver hjälp. Ska ikväll på mitt andra AA möte trodde aldrig jag skulle våga men nu är jag här och jag ska kämpa, gör du det med!!!
Kram

Jag blev full på julafton. Framför min snart 15 åring. Inte arg, inte blödig utan glad och rolig. Sjöng. Hade mig. Mår hemskt nu! Fan! Kommer inte ihåg allt som vanligt. Mår helt enkelt piss. Trodde verkligen jag skulle klara bara lite. Jag trodde det verkligen. Men det gick inte. Ångesten river i mig. Jag har blivit en sån som förstör julen på grund av mitt drickande. Som tur var kunde jag "hålla" mig tills släkten gått hem. Men sen.. Fy fan. Pratat med barnet. Hen säger att det är okej, att det inte är någon fara. Men jag vet ju att det är det. Usch.
Skäms.

Usch för mig och att jag aldrig blir fri. Jag har inte tittat in här på ett bra tag. Livet har varit lite jobbigt för mig. Men jag har inte blivit full. Inte förrän i tisdags. Fan.

Så bra du är och så glad jag blir att läsa vad du skriver.
Kör hårt och kämpa på och fuck A. Så mycket skit och elände den ställer till. Känner så väl igen det där förhandlandet för att ursäkta och glamourisera att dricka. Ändå vet man att ur detta kommer bara skit. En stunds avkoppling och syntetiskt välbefinnande för att sedan återkomma till verkligheten med all ångest och skit man både gjort och inte gjort.
Igår hade jag en tung och jobbig dag och mådde inte bra. Tur jag har min vovve. Vi var ute i skogen på en lång runda och det var skönt. Sen var jag så trött att jag inte orkade laga mat så jag åkte ut. Fick bli Max för där saknas ju frestelser.
Idag dag 5 känns det bättre och ikväll mitt andra AA möte. Det sporrar mig.
Fortsätt kämpa, jag tror på dig!
Kram

Grattis till dag 7! Så fint beslut du tagit! Jag hoppas kunna följa dig i nykterheten.
Jag är på dag 3. Hade en hemsk natt. Kunde inte sova. Kl 3 tog jag en sobril 5 mg som jag har undangömt sen en flygresa (Fobi).
Hoppas det var sista dygnet med abstinens. Nu vill jag bli ren.
Ska träna ikväll. Gå på AA imorgon.
Kram?

Usch ja...det är jobbigt så länge en förhandlar med sig själv. Hela 2019 (nästan) höll jag på så. Men den 20 dec bestämde jag mig: Nej, nu får det vara slut! Igår berättade jag för mina vuxna barn hur svårt jag har att se mig som alkoholist. Att jag har en kronisk sjukdom. Att jag kommer behöva deras stöd. Men de är underbara och jag känner verkligen deras stöd. Min kropper återhämtar sig så sakteliga nu. Detox. För 10 år sen märkte jag inte lika mycket om jag slutade dricka, men nu märks det överallt...symtomen har liknat influensa och det är först idag, dag 7 som det inte värker i kroppen längre :)

Lycka till med ditt beslut <3
Kram

Tack JoYo och Rolf! Ja, känslor måste få finnas. Trots allt. Och nej, utanför fönstret var samma evinnerliga lera som det varit hela hösten, det vita fick jag stå för själv :-). Blir kanske så hela vintern, att vi får stå för det vita själva? Skönt om ni hjälper mig då, tungt ansvar att bära! ;-)

Jag har haft en omtumlande natt. Den började med att jag gick och lade mig med funderingar om hur det går ihop att jag är högkänslig för andras känslor och tankar medan jag har så svårt att tillåta mig egna känslor. Samt att jag funderade över hur jag ska klara att hantera ett möte med min mor över helgen.
Under natten har ett antal pusselbitar fallit på plats. -Herrej-vlar! Är det så det hänger ihop? Det förklarar ju också varför jag omfamnade alkoholen så varmt redan i tonåren.
Lite kryptiskt för er kanske, men jag sitter fortfarande något perplex över samband jag tror att jag funnit. Får se om jag vill/orkar utveckla dem senare.

Allt gott till er alla!

Hej

För ett år sedan hade jag akut leversvikt, på grund av dels alkohol, men även troligen bakterieinfektion, samt lunginflammation. Jag hade druckit för mycket periodvis, under en tid. Nu för en vecka sedan var jag på ultraljud av levern för att kolla hur den återhämtat sig, läkaren jag var hos för ett år sedan sa att det sannolikt skulle finnas en viss cirros. Men tydligen hade den återhämtat sig fullständigt och var helt frisk och normal enligt ultraljudsläkaren. Nu väntar jag på att höra från min tidigare läkare, som då för ett år sedan sa att jag aldrig kommer att kunna dricka alkohol igen, att jag skulle "se min lever som allergisk" samt "1 droppe är en spik i kistan".

Jag har inte haft svårt för att hålla mig borta från alkohol det senaste året, och jag vill inte börja dricka igen. Däremot så vill jag inte känna att jag inte dricker för att jag inte "får", utan för att jag själv väljer det. Samt att jag hade velat kunna ta ett glas champange på nyår, eller en öl på sommaren. Jag vet bara inte hur jag ska kunna fråga denna läkaren angående detta, han kommer ju säkerligen inte vara positiv till det.

Någon som har något råd? Någon tanke?

Jag har svårt att klara av vardagen. Alla måsten ett krävande liv. Jag är så pressad av min livssituation. Då kommer den lilla saten fram och säger "ta den lättaste vägen" "idag känner du dig glad men du skulle må ännu bättre om du dricker lite" hur ska man göra när man inte klarar av det vardagliga livet pga stress å press? Aldrig känna sig lugn. Jaga efter något men vet inte vad. Sträva efter att må bättre men det man söker har bara infunnit sig antingen med alkohol eller medicin. Jag har fart illa i mitt liv och har tappat tron på att känna mig lycklig. Vad ska jag göra? Hur ska jag göra?

Skickar stor kram och du är så stark som kämpar! Kram ?

..och det ringer fortfarande i mina öron.
För två timmar sedan var det fullt ös i vårat hem, delar av tjocka släkten trängdes i vårat kök, det är alltid högljutt när alla försöker överrösta varandra, vi var ”bara” 14 personer men det kändes som en hel skolklass höga på socker.
Dammet har lagt sig och vi har hunnit plocka undan en hel del, men diskhon är full och väntar snällt på sin tur i maskinen.
Man ligger ständigt en maskin efter hela tiden känns det som, alltid fullt i hon.

Jag både älskar och hatar julen på samma gång.
Älskar att umgås med de mina, men inte all hysteriskt plockande och jagande som det innebär.
Vi umgås alltid på båda sidor av släkten, både frugans och min, julafton ena gången, och annandagen den andra.
Juldagen är ett andningshål mellan stormarna, då vi återhämtar oss lite, sen på’t igen.
Dottern med barnbarn har bott hos oss konstant sedan i måndags, så det har varit full fart hela tiden med barnskrik och hundar.
Tiken löper och hanen får kåtslag och är knappt mottaglig för en åthutning, så där får man jaga honom hela tiden.
Han är helt förändrad varje gång han känner lukten av henne, han äter knappt heller.
Hon biter sönder sina blöjor och vi har fläckar tamigf_n överallt.
Har jag sagt det att jag är en kattmänniska?

På julafton fick vi dela upp oss eftersom delar av släkten (hennes alltså) är allergiska (läs simulanter).
Så vi firade hemma under dagen själva, och åkte på kvällen till svägerska med familj utan jyckar.
Eftersom de flesta vuxna ville ta något med alkohol under dagen och vi har en bil som har fler än fem säten så ploppade vi in alla i vår bil, men hallå!, alla klapparna då?
Hakade på släpet och sjukt nog så fyllde vi det helt med klappar, ja det är ett överdåd minsann.
Men säkringen gick i skallen på mig när jag skulle koppla på det, hade det utlånat senaste gången och han som lånade det verkade glömt att lossa på elkablaget och säkerhetsvajern när han åkte iväg, för båda var trasiga.
Och farbror blå stoppar en direkt om man kör med nedsläckt släp, så det blev till att börja mecka släp i finkläder, regn och en pannlampa, behöver jag säga att jag var högst irriterad när alla andra tjatade på hur det gick hela tiden.
Finbyxorna hade stora lerfläckar på knäna resten av kvällen, och varje gång var jag förbannad när jag såg dem.
Högst tveksam om jag ska låna ut släpet framledes, trodde inte att det skulle gå att ha sönder på så många sätt,
Men man skall aldrig sluta förvånas över att det sista klantarslet är ännu inte född.
Nåja nog om det.

Annars så blir det alltid lite friktion med frugan när det skall dukas fram med maten.
Hon är alltid irriterad över att jag inte hjälper till tillräckligt mycket, men kan heller inte lita på att jag gör det tillräckligt bra heller.
Så hon skall sköta sitt och samtidigt kontrollera att jag gör rätt, och blir irriterad när hon får frågor som hon ännu inte har ett tillräckligt bra svar på, ska potatiskastrullen stå längst fram på spisen, med locket på eller med hushållspapper inuti?
Nej det ska inte vara vare sig matskedar eller kaffeskedar i rörorna, utan dessertskedar, och inte de vanliga utan de som ligger i finservisskåpet....
Hur ska en man överhuvudtaget kunna vet något sådant?
Jag menar att så var det inte förra gången, så det är inte konstant, inte en rutin, en regel utan alltid ett undantag på något sätt.
Nu tycker ni säkert att jag är larvig, men i mitt hushåll vet man aldrig var sakerna är längre.
Kaffet till exempel, kan ligga i en helt ny burk i ett helt annat skåp än det gjorde förra gången, och har det legat så i två veckor så har det observera ”alltid” gjort det.

Okey jag hade ett annat utbrott under juldagen, dottern hade gjort en jättefin fotokalender med barnbarnet på.
Frugan tjatade om att hon behövde en spik, en liten spik, hade hittat hammaren men ingen spik.
Så hon bad mig hämta i garaget, och jag visste var lådan låg på ett ungefär.
Men det låg en massa bröte i vägen fram till hyllan längst in i garaget, krukor och grejer som vi tagit in för vintern osv.
Så jag gav henne ett lite kraftigare häftstift i stället, men det dög ju inte för det var ju grönt!
Nej, det ska var en spik, en liten spik!
Jag sträckte mig så långt kan kunde men nådde inte riktigt lådan, tappade balansen snuddade vid plastlådan med småspik i som ramlade ner i golvet och sprack med ett par tusen småspikar i som nu låg utspridda över en kvadratmeter med trädgårdsprylar och dessutom så trampade jag sönder ett antal lerkrukor för att ta emot mig ifrån själva fallet.
Nu kom det en hel del högt utskrikna ord med inriktning på könsdelar från garaget.
Nu förstod hon att jag verkligen inte hade varit lat utan verkligen hade försökt att nå den där lilla j-vla spikj-veln.
Så hon smög tyst ut i garaget för att hjälpa till och städa, men jag skrek att det där kommer att ta tid att ordna upp, utan får ligga till nästa garagestädning som brukar bli runt mellandagarna varje år, men inte detta året då det redan är uppbokat.

Så som ni ser så tär julstöket en hel del på mitt tålamod, allt är inte bara glöd och glam.
Jo jag är evinnerligt trött på julen, ofta till och med innan den ens har hunnit börja.
Annandagen som det är idag är oftast den dagen då jag ser med ljusning på allt stökande, ska bara se till att alla andra jobbiga traditioner runt nyårsfirande också har gått förbi så återgår allt till det vanliga igen.

Imorgon är det en kort liten enda arbetsdag kvar för den här veckan, och vet ni...
Som jag skrev förra gången hade jag lite ångest inför måndagen, ett svårt och tungt arbete låg framför mig.
Det blev uppskjutet till imorgon, och det som det normalt behövs tre man till får jag nu ordna med helt själv.
Men vet ni?, trots allt skit det innebär med ett helvetiskt slit så räds jag inte morgondagen.
Jag vet att jag kommer att fixa det, några klämda fingrar och svordomar senare, och dessutom ganska skönt att komma ifrån julstöket.

Någonstans inuti mig finns det en ensamvarg som behöver lite egentid med sig själv.
För ibland blir det lite för intensivt med allt umgänge alldeles inpå mig, och jag behöver både yta och luft för att må riktigt bra.
Ensam är stark, ja ibland så.

Lite granna som med alkoholen, ett högst personligt val som väldigt få utifrån kan påverka.
Övertygelsen måste komma inifrån, och beslutet tar man oftast helt ensam, även om den påverkar alla i ens närhet.
En persons beslut som påverkar många andra, man måste vara stark men man behöver också stöttning ifrån andra.
Det är därför forumet funkar så bra, ni vet inte vad jag heter egentligen men vet ändå vem jag är.

Och ett läglig hälsning kan vara dubbelbottnad just nu...
God fortsättning säger man just nu i dessa tider....
God fortsättning på er nykterhet är ännu mer viktig...
Finns fortfarande inga bra anledningar till att välja att dricka alkoholen, vare sig jular eller nyår.
Även om ens tålamod sätts ideligen inför nya prövningar..

Berra

Nu vet jag inte var i Sverige du bor men där jag bor var det inte en vit jul utanför fönstret. Men du valde en vit egen Jul. Så modigt och starkt mötte du dina känslor utan att ta till A som sköld. Att du har passerat ditt mål och fortsätter att välja ditt långsiktiga välmående framför det kortsiktiga stundens sötma inspirerar. Jag är fast besluten att klara mina 100 dagar och tror att jag redan nu ska sätt upp nya nyktra mål efter dessa 100 dagar.
Tack för att du fortsatt skriver och dela med dig.