Senaste kommentarerna i forumet

Hej Lully
Bra att du hittade hit, här kan du läsa många olika delningar kring hur alkoholen styrt andras liv som kan vara till hjälp och sedan hur var och en har jobbat med olika metoder för att minska eller bli av med deras alkoholproblem. Välkommen hit!

Så ledsen. Trött. På att alkoholen har kontrollen över mig och mitt liv och inte tvärtom. En förändring måste till och jag vet inte hur. Jag är inte närvarande. Känner inte livets nyanser. Saknar livsglädjen! Har precis registrerat mig och hoppas jag kan hitta hjälp och stöd här!

Känns som mitt val är rätt för dina ord ger valet trygghet. Det går att leva ett bra liv utan alkohol, så fortsätt skriva ge oss trygghet i våra val. Kram Strulan ❤️??

Jag är ju nu inställd på att fixa detta, och det inkluderar också att jag är ärlig över vad som händer i mitt liv. Jag är införstäd att denna resa kommer att vara snårig, och det innebär att jag kommer att snava på en hel del minor på vägen.

Igår var en sådan dag, dag 2. Det känns självklart som ett misslyckande, att nycketerheten bara varade en dag. Men samtidigt, jag forsätter att skriva, jag vill vara är ärlig, jag är målmedveten! Det är tungt att ta sig ur ett missbruk, men jag är långt ifrån att ge upp. Jag kommer att vara 100% ärlig i denna tråden, och det känns befriande att dela detta med er.

Jag gick en prommenad på eftermiddagen, och kände ett starkt sug att köpa alkohol. Klockan var kring 16:20. En minnesannteckning till mig själv, är att det är oftast vid det klockslagen jag känner suget. Kort o gott så lyssnade jag på min inre röst, tog en tur förbi systemet och inhandlade en kvarting gin och en tetra-pack 275ml vin. Drack upp allt under kvällen.

Happy? Nej! Ångest? Ja!

Det finns dock bara en väg framåt, nykterheten. Idag startar vi om, motivationen finns där, och det glädjer mig att ni är med mig. Skam den som ger sig!

Kommande dagar, vecka, kommer nog bli avgörande huruvida jag kommer klara av nykterheten. Inte alls sugen på alkohol, har inte fantiserat om en klunk men denna stress knäcker mig. Skulle kunna dricka vilken alkohol som helst bara för effekten, finns inget glamoröst eller njutningsfullt i den typen av drickande. Jag behöver vila, få återhämtning från all ångest och oro över saker jag inte kan påverka. Vet så klart att alkohol får mig att slappna av för stunden, sen blir det ännu mer ångest. Piller är inget alternativ, har tidigare provat antidepp i olika varianter, lugnande, sömntabletter. Mår bara sämre av dem eller så ger de ingen effekt. Måste dessutom kunna köra bil. Ett mirakel är vad som behövs.

Försöker hitta tillbaka till känslan när jag vaknade upp och bestämde mig för att ta den här fighten utan alkohol. Jag visste att de här dagarna skulle komma och strategin var att oavsett allt så är alkohol inte ett alternativ.

Inte ett alternativ. Det är orden jag ska minnas varje dag.

Är så katastrofinställd. Varje gång telefonen ringen tänker jag det värsta. Till och med att tömma brevlådan är obehagligt. Det är väl inte så konstigt med tankte på allt som pågår just nu. Men fy tusan vad jag inte är rustad för att hantera dessa känslor.

Höll på att krocka tre gånger igår. På väg till jobbet sprang fyra rådjur över vägen, tvärnitade. På väg hem från affären sprang en stor älg i hög fart ut framför bilen som låg före mig, båda tvärnitade. Några minuter senare står fyra rådjur mitt på vägen, så klart tvärnit igen. Jag svor högt för mig själv, som om jag inte är nervig ändå... Ok får vara glad att jag hann bromsa men det kändes som en prövning. VAD är meningen med detta liksom. Kanske ingen alls.

Och det är väl någonstans där min stora inre konflikt rasar. Meningen med allt. Liv, död och bearbetning av existentiell ångest. Nu har jag kastat bort så mycket av mitt liv i dimman, är det ens möjligt att förlåta sig själv. Alla drömmar jag hade, allt jag slopat och istället bedövat bort dagarna. Just nu är förlåtelsen långt borta. Det behöver passera avsevärt fler nyktra dagar innan jag ens tar i det ämnet igen.

Det låter som att oavsett om du väljer att stanna med din kille eller lämna honom så kan detta hända igen när du träffar någon ny osv. jag tycker att du ska bearbeta detta "övergrepp" som hänt, prata kanske med någon som vet vad som hände om ni då inte var ensamma. Jag tycker att du kanske bör se över om alkohol är något som du kommer kunna hantera i fortsättningen. Jag vet att jag inte känner igen mig själv när jag blir berusad och gör som du helt vansinniga beslut som då skadar både mig och framtida relationer så jag har tagit hjälp av AA trots att jag "bara" har problem när jag väl dricker och jag själv tycker inte att jag har problem att avstå men när jag väl dricker går det verkligen åt skogen och minnesluckorna är timmar. Så försök att avstå från alkohol, ut och festa nyktert så kommer du kanske tycka att alkoholen inte är nödvändig och om du verkligen älskar din kille så tycker jag att det är värt att försöka rädda genom att inte göra mer skada i ert förhållande. Riktigt bra gjort av dig att hitta hit, att läsa andras delningar och få stöd har hjälpt mig mycket då jag känner igen mig i många delningar och deras alkoholbeteende. Kämpa på det kommer bli bra om vi bara försöker att bli en bättre version av oss själva varje dag, vi kan men alkoholen förstör allt förmycket i många människors liv. <3
Jag är inne på min 18:e dag nykter och kommer få kämpa många ggr för att undvika att ta det första glaset då jag alltid tror att "den här gången går det nog bättre"....

/Magge

Vad bra att du hittat hit, och att du vill jobba med ditt drickande.
Ja, shit jag var också destruktiv i mitt drickande, vet inte hur många gånger jag kastade vigselringen i skallen på mig dåvarande man. För mig var det enda som funkade att sluta helt, var tvungen att smacka rakt ner i botten för att fatta det.
Men du, den där händelsen med brorsan plingar i alla varningsklockor när jag läser. Ett övergrepp/försök till övergrepp är ju aldrig aldrig nånsin ditt fel, oavsett läge, och det är inte din skam att bära. Jag tänker att det är viktigt att du får hjälp att bearbeta det.
Kram och styrka till dig

Bor i Göteborg och det funkar såklart att åka tåg fram och tillbaka samma dag.
Bara tågen går och inte får stopp!
Lite läskigt, tänk om det är någon man absolut inte vill träffa?....

Idag är det 67 dagar sedan jag själv valde att sluta dricka....det är ju faktiskt helt otroligt.
Har inte tänkt så mycket på A sista tiden...tanken kan nudda men sen är det som bra.
Kan däremot känna att belöningssystemet protesterar. ..liksom vad ska jag göra på fredag för att belöna mig för att jag varit duktig i veckan....lutar åt att jag ska ta ett långt, hett bad...bara för mig själv.
Sen på lördag har jag lovat pojken att vi ska fara på badhuset.
Idag har jag möte med drogterapeuten igen....är nyfiken på vad vi ska prata om, vi börjar ju sakta men säkert komma nånvart, och jag börjar få kläm på hur han tänker.
Imorgon ska jag hjälpa min mamma att flytta in på ett äldreboende....eftersom hon inte har någon sjukdomsinsikt så tycker hon själv att det är fullkomligt onödigt att hon ska flytta dit.
Jag försöker att inte få dåligt samvete, men det är jättesvårt...finns dagar när jag önskar att jag inte hade blivit satt i den här situationen, men nu är det som det är...det är en situation som jag inte kan förändra...och det måste jag försöka att acceptera.

Jag blev för ett par år sedan riktigt sårad av mitt ex, han hittade en ny kärlek innan våran relation var avslutad, för mig kom det plötsligt. Det gjorde att jag började leva ganska destruktivt, festade bort att jag var ledsen, låg med massor av killar och kommer knappt ihåg hälften. Sedan träffade jag min nuvarande partner, via nätet. Vi har levt ihop i 6 år och han är nog den snällaste som finns. Han ställer alltid upp. Jag vet inte hur många gånger han hämtat mig från fester och krogar då jag varit snorpackad. Det har hänt att vi har börjat bråka för jag ska alltid ta upp något som inte bör tas upp på fyllan. Han själv dricker aldrig alkohol, han tycker inte om alkohol då han tycker det förstör människor. Förstå då att han ändå stannar kvar med mig? Och vad gör jag, jo jag bara förstör för oss. Jag har vid några tillfällen gått så långt på fyllan att jag gjort slut och hamnat med någon annan kille, som jag sedan ångrar så grovt att jag inte ens vet hur jag ska hantera ångesten. Jag har alltid varit ärlig mot honom, vi har pratat ut om det och tagit oss vidare.

Men så i helgen, var jag på fest hos en nära vän till mig. Det var så trevligt men sista timmarna är suddiga. Jag drack på tok för mycket och har en svag minnesbild av att min väns bror halvt tvingade sig på mig, kysste mig och försökte ha sex med mig. Jag var så pass onykter att jag inte kunde reflektera vad som hände, jag minns att jag tillslut fick ur mig att det här går inte. Sen minns jag inte mycket mer, mer än att jag fick grov ångest och kände att allt var mitt fel. Mitt fel att jag drack så pass mycket att jag försatte mig i den situationen. Det värsta är att jag inte ens vet om det var medvetet, för jag kommer inte ihåg. Men det svaga minnet jag har är att han tvingade sig på mig. Jag har inte berättat detta för min partner då jag är rädd för att såra honom alldeles för mycket igen och jag inte är säker på att han kommer tro mig med tanke på tidigare händelser i vårat förhållande. Jag har inte pratat med någon om detta, vad jag minns så jämrade jag mig över händelsen samma kväll innan jag åkte hem, men jag vet inte exakt vad jag sa. Jag vet att jag kände en stor skuld och att jag skämdes. Jag skäms extremt mycket nu och kände att det räcker nu, jag håller på att förstöra mitt förhållande med en kille som verkligen gör allt för mig. Hur kunde jag dricka så pass att jag hamnade i den situationen? Jag vågar inte berätta för min partner för jag skäms för mycket. Han har sagt många gånger att jag dricker för mycket och jag har hållit med men så har det gått 1 vecka och då är det som glömt.

Jag försöker nu ta hjälp via alkoholhjälpen och hoppas att detta ska hjälpa mig. Annars är jag snart villig att lämna min partner för att jag inte klarar av att såra honom mer.. Det sägs att man inte ska lägga skulden på sig själv om någon har tvingat sig på en, men jag gör det i och med att jag var så full att jag försatte mig i den sitsen..

Är det någon som känner igen sig? I hur man gång på gång bara förstör för sig själv och sina relationer som att det inte fanns en morgondag?

Så har dagarna blivit till en vecka, och snart ännu en..?!
Men vi fortsätter ta en dag i taget!
Det fungerar ju?!
Bra jobbat FinaLisa!
Nu håller vi i detta?!
Kram
/Fibblan ?

Vi kör på och tar en dag i sänder.
Ha det så bra?
???

Det kommer lite folk med tåget från annan ort, ingenting är omöjligt ?

..att det känns som mer harmoni hemma nu! Sådan god spiral ni verkar vara inne i nu - härligt! Och det är du som gör så
att det blir så! Tänk så mkt gott det kommit redan ur det valet du gjorde, för snart 3 veckor sedan. För även om det var dina nära som sa stopp, så är det DU som var dag väljer att inte dricka?!
Heja dig?!
Och tack för dina fina ord, både här och i min tråd ?!
Stor kram
/Fibblan ?

Grattis till oss båda FinaLisa även jag 7 dagar och blir ingen bakis känsla imorgon och vi fortsätter att kämpa ?

Så skönt det känns att slippa vakna imorgon med tungt huvud och ångest för att man drack alkohol ikväll...
För det gör jag INTE!
Kramar
???

Men jag bor så långt ifrån....

Under min tid i terapi har jag kommit fram till många insikter..
Jag trodde att jag skulle börja i terapi och vara ”frisk” på 3 månader.
Det har varit en långsam bergsbestigning och sakta har jag skalat av mig automatiska reaktioner och deras triggers/orsak. Har stärkts en hel del. Mycket ångest är borta. Det är lättare att göra sunda val, men att vända skeppets riktning är ett tungt långsamt jobb. Inte som att vända ett blad från en månad till en annan.
Alkoholismen har kanske inte bara varit ett symptom på ångest utan snarare ett av många automatiska beteenden. Ett tvång. Som skapar ångest. En brist på självbevarelsedrift, brist på självkärlek, en brist på att inte sätta sig själv främst. Som att befinna sig i dåliga relationer, dåliga situationer och ömka sig för ångesten man tvingas utstå. Från barnsben har jag fått lära mig att sätta andras känslor främst, för att slippa obehag. Eller för att förebygga obehag. En inbillning om att det ligger i mitt ansvar för hur andra beter sig. Det är skönt att känna friheten att plocka av sig den tunga ansvarskoftan! Droppa den och andas! Jag är fri att göra
egna val. Utan en tanke på andras åsikter! Utan att vara rädd för andras reaktioner. Det är deras ansvar. Mitt är att sätta mig själv främst, för mitt bästa, för mina barns bästa.

Min sinnesstämning har legat på en rak, låg, grå kurva tröstlöst länge nu. Inget verkar varken höja eller sänka. Allt är bara grådaskigt och oförståeligt. Jag får inte kläm på livet.
Ett fåtal saker försöker jag just nu leva efter i min vardag för jag vill tro att det är mitt långsiktigt eget bästa. -Inte dricka, äta bra och gå till gymet då och då.
Hur mår jag då? I början med nyhetens behag positiv och framåt men sakta och säkert klingar det av och livet känns fruktansvärt meningslöst och njutningslöst.
Om jag istället tilllåter mig göra lite "fel" och inte är så hårt mot mig själv. Unnar mig lite mer av det goda och lever mindre inrutat, då känner jag mig stillastående i livet och saknar mening för att jag inte kommer någon vart. Mitt öde blir en överviktig, alkoholiserad soffliggare. Ångesten är ett faktum.

En kort utvärdering; jag är inte nöjd med mig själv och livet som det är. Jag vill framåt, utvecklas, leva med spänning! Men något håller tag om mig.
En flykttanke vägrar försvinna och kommer ständigt tillbaka som en frizon när allt känns hopplöst. En förbjuden tanke som inte ryms inom samhällets normer. Jag älskar min familj och min blivande fru men en panik dyker ofta upp över att aldrig få utrymme att leva mitt eget liv.
Den obehagligt tydliga bilden när jag vandrar runt i min egen minimalistiska lägenhet, som är så tyst så att väggklockan hörs ticka. Diskbänken är tom, ren och blank. I vardagsrummet finns en TV på låg volym och ljuset från den fladdrar i det övrigt dunkla rummet. I hörnet finns en otroligt mjuk mysig fåtölj med en golvlampa bredvid och en bokhylla med mina favoritböcker. Där är min frizon och så förbjudet långt, långt borta.

det där med starkt vin från helgen. Drack en glas på ca 10cl för jag såg det framför mig skulle vara gott till maten. Men första sippen var bara starkt trots jag druckit en öl innan och den smakade ungefär som vanligt. Men det tog udden av sug efter mer och inget rus kom för mig heller så det kändes helt ok ändå.

Vi ses Knaskatten ☺?

Vi ses

Och kommer så gärna. Det är klart att vi ska våga komma. Jättebra initsiativ från er på mottagningen. ☺??

Jag hade/har likande funderingar som du. Har varit nykter 1.5 månad o satsar på 3. Som andra skriver måste man ingenting men en tids nykterhet är nog att rekommendera för att få distans o möjlighet att reflektera ? om du kan dricka alkoholfritt utan att triggas av det finns det supergott alkoholfritt bubbel ? för mig har det varit viktigt att ha sånt till helger etc för att det inte ska kännas tomt men alla gör olika. Heja dig som kör soberoctober ?

Välkommen hit :)
Jag har varit nykter 1.5 månad nu. Tyckte första veckorna var svåra men sen blir det lättare o lättare. Handlar som många säger om vanor såklart. En sak som hjälpt mig när jag varit sugen är att tänka ” ok du kommer få dricka men inte just idag” beslutet handlar inte om för alltid utan just nu. Det har lett till att dagarna rullar på för mig :) sen är forumet guld värt o alkispoddeen är oxå jättebra att lyssna på. Kram ?