Senaste kommentarerna i forumet

Wow! 1 hel månad utan en droppe A, ush det har absolut varit en av dem tuffaste, värsta månaden i mitt liv, med sjuka abstinens från helvetet som jag ofta trodde skulle döda, tårar, skrik på hjälp, ensamhet, ångest, panik, nykter semester, så otroligt många sömnlösa nätter o frestelser som jagat mig långt o länge. Men att jag klarat detta o ändå fortsatt kriga på med något som jag trodde skulle vara omöjligt är helt jäkla otroligt. Kan ej riktigt förstå det än även om jag önska jag kunde känna mig lite stolt o nöjd o att jag faktiskt gjort något bra! Men det är tufft o frustrerande, kanske jag är för hård mot mig själv eller så har jag inte riktgt förstått var jag är o vad jag faktiskt gjort! Fick en röd fin nykterhets medalj idag, tror jag kommer att ha den i fickan som en liten påminnelse om vad jag går igenom o vad jag har lyckats med, kanske ta upp den när det blir lite extra jobbigt o tufft!

Tänkvärt. Det är ju väldigt konstigt att något som för med sig så mycket skit kan locka än trots att man igentligen vet om vad de för med sig. Det tar ju väldigt lång tid att bygga upp en trygg och stabil tillvaro men de går ju väldigt fort att rasera allt...

Verkar som vården är inne på alternativa metoder som minskar sug etc bara för att kunna dricka kontrollerat. Helt sjukt tycker jag men har läkemedelsindustrin plöjt ner miljarder i utveckling måste väl pengarna in igen. Men jag kunde enkelt välja antabus för att få hjälp att bryta mönstret på en beroendemottagning. Det räddade mitt liv. Sjukt jobbiga månader på många sätt men den sjuka delen av hjärnan tystnade mycket efter det så kunde jag se min situation glasklart och även uppleva hur det är att leva nyktert. Finns inga krav på hur mkt man ska ha druckit, men leverprover tas för vissa kan reagera negativt på antabus så det håller dom koll på.
Angående AA - asså du träffar ju nyktra människor där och folk som inte vill dricka. Förstår rädslan men att vilja vara nykter är ju liksom inget att skämmas för tänker jag?
Annars kanske du kan åka till en annan stad eller ringa AA på ngt sätt o se om du kan få en sponsor från annan ort?
Bara förslag. :)

Pianisten, Väldigt bra inlägg du skriver. Känner väl igen mig i dina tankar. Jag var svag i måndags och tog mig en helt onödig fylla. Min övervikt, typ öl mage, 15 kg för mycket har alltid triggat mig. Vill ju inte ha dessa extra kilon. Vi måste kämpa både med vikt och alkohol. Livet är lite tråkigt när man aldrig får unna sig lite godsaker. Tycker gymmet fortfarande funkar för mig. Dessutom går jag som vanligt min 10 000 steg varje dag.
/MRx

Vissa saker jag har i bagaget bleknar faktiskt mer och mer (jag är bara ca 7 månader nykter). Vissa kommer jag ha svårt att förlåta mig själv för. Jag brukar jobba mycket på tacksamhet över hur det är idag, just nu, allt gott jag kan göra i framtiden. Det är liksom det enda man kan göra.
Sen ibland brukar jag tänka på hur mkt skit allt hade varit om jag fortsatt dricka dessa 7 månader istället. Det gapet som uppstår mellan hur jag har det i dag och hur jag är mot folk jämfört med hur det kunde sett ut om jag inte brutit med a gör mig ofta glad

Att vakna nykter, utvilad och positiv måste vara det bästa som finns. Att koka en oromantisk grå-beige havregrynsgröt med sockerfria tillbehör bara för du vet att din kropp mår bra av det och ändå känna ett ljus över dagen som komma skall. Att känna ett litet pirr över alla möjligheter du har idag, att fortsätta mot dina mål och känna mening och motivation.
Sen går man till jobbet och lägger sina 8 timmar. Plus diverse obligatoriska kringsysslor som restid, lämningar och hämtningar av barn, handling etc. Energin man vaknat med dräneras sakta under dagen och kvar på kvällen efter matlagning, disk, plock, tvätt, nattningar och i bästa fall ett litet träningspass någonstans där mellan finns bara en urvriden trasa.
Under de där sista 1-2 timmarna när man på sin höjd orkar ligga med halvöppna ögon framför tv'n för att ge sig själv en liten icke energikrävande underhållning känns plötsligt allt så meningslöst och deppigt igen. Vad av allt de där hoppet i morgonens ljus gav denna dagen mig egentligen..?

Två bra veckor nu där alkoholen begränsats till helgerna. Energin har stigit och lagts till att tugga in vardagsrutinerna igen och få huset i ordning efter sommarens freestyle liv. Det livet som självklart lett till hastigt påsmygande extrakilon igen och av de 10 jag tappade under första halvåret var nu 5 redan tillbaka. Jag fick jag fick göra ett val om jag skulle slå näven i bordet och ta tillbaka kontrollen över mitt liv och min kropp eller kasta bort allt för ännu en höst men flaskan som tröst.

Ytligt eller ej men de där kilona har alltid varit min starkaste motor till att ta tag i mitt liv och det verkar ha fungerat för att vända det även denna gången. Jag har slitit så många månader i mitt liv för att få bort övervikten och jag mår aldrig bättre än när jag äter bra, tränar och trivs med min kropp.

Så då är det bara de där förbannade kvällarna kvar att övervinna. Varje nykter kväll i känslan av meningslöshet och deppighet sliter lite mer. Igår öppnade jag barskåpet och bara tittade på whiskyflaskan. Drömde mig bort i några mikrosekunder att segla ur de jobbiga känslorna. Men hjärnan segrade igår åtminstone och idag grydde en ny ljus morgon som ett kvitto på mitt val. Men jag kan aldrig svara på vem som vinner ikväll, imorgon eller nästa vecka.
Jag måste komma runt det på nått vis. Men hur fyller man sitt liv med meningsfulla saker när all energi går åt till det man "måste" göra för att livet skall fungera enligt samhällets normer.

Gud vilket självömkande gnäll det var idag.

Jag har dock varit ärlig med mycket skit jag gjort och råkat ut för på fyllan för min fru. Men man kanske inte alltid kan det av olika skäl. Då finns inga alternativ annat än att acceptera och lära sig att leva med det. Kan inte säga att vissa saker jag gjort har bleknat med tiden, men jag har lärt mig att hantera tankarna på det. Sen tycker jag att nu när vi fattat och gått vidare så är det den vi var som gjorde det, inte den vi är nu. Det är inget automatisk ”get out of jail free card”. Men visar att vi själva inte accepterar att ha det så, eller göra så. Men viktigast av allt är nog att försöka förlåta sig själv.

En sak som jag kämpar med är ångesten över det jag ställt till med, vill inte gå in på detaljer men har gjort saker på fyllan som verkligen inte passar när man har en sambo. Hur kommer man över dom känslorna?

Jo jag tror att man måste ha viljan, annars går det inte. Jag både har den och inte, det känns som att min hjärna har personlighetsklyvning;) den ena sidan vet att detta är fel och att jag måste sluta med det och den andra tycker inte att det är så farligt och så går dag efter dag. Men jag har beslutat mig för att jag ska sluta på söndag. Vi ska på en stor fest imorgon, vilket kanske är en dålig bortförklaring men jag går väldigt sällan på fester (minns inte ens när det var sist) och det känns bättre att sluta då. Jag måste ge det en chans själv först, jag bor i en liten stad där alla vet vem jag är så känns inte så aktuellt med AA just i dagsläget. Kan man få antabus även om man inte vart beroende så länge? Jag köpte faktiskt den boken häromdagen, var stor igenkänning i mycket där. Inte läst ut den än, väntar fortfarande på ett Wake up call

Helt galet vad tiden går fort...mår faktiskt bra, är inne i en tröttperiod just nu bara...har sjukskrivit mig i veckan bara för att få kunna vila upp ordentligt och fokusera på mig själv...känns som att man glömmer bort sånt ibland.
Däremot så fick jag lova mig själv när jag sjukskrev mig att det absolut inte fick bli nån alkohol och det har det inte blivit. ..känner sug emellanåt, men jag försöker att se till att äta eller dricka nåt så fort suger kommer...så än så länge funkar det ganska bra.
Lyssnade på ett avsnitt av alkispodden igår och dom sa en mening som fastnade i mitt huvud..."som alkolist kan man aldrig ta det där första glaset"....
Har insett att det är precis så det är för mig...jag kan inte ta det där första glaset...det kommer bara att sluta med att jag är tillbaka för jag slutade...eller att det blir ännu värre, är livrädd för att man till slut inte klarar av att sluta.
Jag vill så gärna leva ett liv som man är glad och stolt över, jag vill se mina barn växa upp och jag vill att dom ska känna att dom kan lita på mig.

Det finns en tråd som heter typ "det värsta jag gjort", du får nog leta en bit bakåt för att hitta den. Det lugnar ju en del att känna att man inte är ensam.
Jag var tungt nere i alkoholism med två små barn. Nu nykter ca ett år. Vi är många som är föräldrar här, trygg plats att dela med sig utan att bli dömd.
Styrkekram

Tex när jag började morgonen varje dag med att dricka säkert 40 cl vin direkt ur en gömd bib bara för att orka ta mig till duschen och känna mig normal var nog en botten. För att motverka abstinensen. En annan var när jag fick en b-vitaminspruta på sjukhuset för min hjärna kändes trasig av abstinens. Finns mer att berätta men till slut var ju så utmattad att jag liksom inte orkade alls längre. Gråtande svepa ren vodka fast man egentligen inte vill bara för att allt i kroppen skriker efter det för att få lugn ör ett så mörkt scenario. Låter sjukt när jag skriver det men detta skedde alltså i smyg och faktiskt blev personer i min närhet chockade när jag till slut berättade. Hur kan man ens komma undan med sånt?
Det var typ min botten. Och nu när jag varit nykter över 6 månader och ser tillbaka så gick det oerhört fort utför sista typ halvåret, dvs från riskbruk - missbruk - helt fast.
Hoppad du hittar din väg

Skriver några korta rader....när jag i juni hamnade på sjukhus (vanligt sjukhus, inte beroendeakuten) så var den officiella storyn att jag ramlat av cykeln.....- inte att jag slafsigt mig blå här hemma på fyllan. Jag tror nästan själv på cykelstoryn eftersom alla andra gör det.....

Juli var lugnt, o avslutades m resa utomlands. Tog några öl under veckan. Så dumt. Blev ju avfyrningsramp till nästa race. 1 1/2 veckas superi som slutade på beroendeakuten. 3 nätter. Dock så mycket mildare än tidigare besök där. Kom hem igår o känner mig ganska ok. Har dock ett väldigt svårläkt sår sedan cykelolyckan?. Det gör att jag inte kunnat träna sedan i början av juni. Blir rastlös....

Nåväl det kommer att reda sig!

En stor kram till er alla därute. Och en lite större till några av er - ni vet nog vilka ni är......

Skriver några korta rader....när jag i juni hamnade på sjukhus (vanligt sjukhus, inte beroendeakuten) så var den officiella storyn att jag ramlat av cykeln.....- inte att jag slafsigt mig blå här hemma på fyllan. Jag tror nästan själv på cykelstoryn eftersom alla andra gör det.....

Juli var lugnt, o avslutades m resa utomlands. Tog några öl under veckan. Så dumt. Blev ju avfyrningsramp till nästa race. 1 1/2 veckas superi som slutade på beroendeakuten. 3 nätter. Dock så mycket mildare än tidigare besök där. Kom hem igår o känner mig ganska ok. Har dock ett väldigt svårläkt sår sedan cykelolyckan?. Det gör att jag inte kunnat träna sedan i början av juni. Blir rastlös....

Nåväl det kommer att reda sig!

En stor kram till er alla därute. Och en lite större till några av er - ni vet nog vilka ni är......

Min botten utlöstes av en lång festhelg och efterföljande ångest. Det var bara toppen på ett isberg av olika alkoholrelaterade problem som blev tydliga i samband med det. Som att ögonen öppnades helt för första gången och jag lyckades (väldigt mot min vilja) se hela jävla skiten i en lång kedja. Och det pekade inte åt rätt håll. Nästan som en blixt från en klar himmel. Mindes/såg tydligt att barnen frågat saker om mitt drickande, min frus oro och vädjan, all ångest, oro och ”seghet” som följde varje fylla. Orkade inte mer sånt. Sa ”aldrig mer” men kände för första gången att jag verkligen menade det. Inte ”aldrig mer.. men vi får se mot slutet av veckan”. Har inte ångrat mig ännu.

Lätt hänt att få för sig att man ”har koll”. Tror du är på rätt spår nu. Det hjälper att nörda ner sig i nykterhet under en längre period för att inte tappa fokus. Du kommer kunna slappa till men det krävs lite längre tid antagligen. Bra jobbat hittills i alla fall!

Orkar inte heller..
Vill bara säga att ni är betydelsefulla?.
Styrkekramar till dig FinaLisa
och alla som behöver
Kram
/Fibblan ?

Det berodde nog på att de plötsligt dök upp en möjlighet att dricka som ja inte var beredd på. Ja hade även börjat slappna av, slutat läsa och lyssna på saker som rör alkohol problem. Men nu tar jag nya tag måste klara detta.

Är inte det en saga om prinsessan som blir förälskad i odjuret för hans inre egenskaper och då bryts hans förtrollning och han blir en prins?

Kvällens möte var jättelyckat. Vi har väl aldrig skrattat och flamsat så mycket mitt i allvaret! Känner mig lyckligt lottad bland alla dessa fina människor.

Min vän var förstås där, sittandes vid min sida, som vanligt numera. Jag försöker rannsaka mig själv varför jag reagerat på honom som jag gjort. Snygg är han inte. Det är inte det yttre som attraherar. Det måste vara den dagliga sms-kontakten där vi delar och hjälper varandra om angelägna ämnen. Inget ytligt prat utan precis det motsatta. Sen ses vi ju flera gånger i veckan på möten. Sen bad han mig komma till kyrkan totalt tre gånger senaste veckan. Vi har ju en kemi mellan oss både på lek och allvar. Sen är ju han gift sedan 29 år och jag sedan 20 år. Ja, vi får se hur detta kommer att bli. Jag vill bara vara helt skamlöst oansvarig och njuta av nuet. Jag lever ju i ofrivilligt celibat (med extremt få undantag) sedan typ tio år tillbaka. Jag har inte särskilt dåligt samvete gentemot min man, tyvärr. Det är ju han som avvisat mig och de känslorna krävde mycket vin för att dövas i många år. Livet är aldrig enkelt. ?

Hmmm... Det låter ju litet depressivt... Kanske är det hjärnans signalsubstanser som jobbar på att återställa den kemiska balansen i hjärnan? Om det håller i sig borde du nog kontakta din husläkare och utreda om du kan ha hamnat i en depression ?

Wow, helt otroligt! Att allt va så annorlunda för bara en månad sen. Efter att gått en jäkla månad med miljoner tankar o känslor om allt, så är det som skrämmer mig just nu att jag är så otroligt tom? På allt, känslor, tankar, på ork o energi! Varför? Jag trodde jag skulle känna något efter allt jag gått igenom. Att jag lyckats med något jag trodde va omöjligt, att jag gjort något bra, lite glädje eller känna mig stolt kanske? Men det är bara tomt så jävla tomt. Det kanske känns lite annorlunda imorgon men vad vet jag.

Var ganska exakt i ditt läge och tankemönster länge. Sen blev det bara värre o värre och till slut smög jag dygnet runt.
Barn märker sjukt mycket mer än vi vuxna (och framför allt a-problematik-vuxna) tror. Jag försökte sluta för deras skull ett tag men märkte likt de flesta talar om att man måste verkligen vilja det själv för att lyckas.

Hjärnan blir mer o mer kidnappad av skiten. Hoppas du lyckas bryta mönstret. Ett hett tips/förslag är att ta hjälp. Typ antabus 3 mån för att se om tankarna klarnar. Eller knata in på ett AA-möte. Förlorar ju inget på att testa. Spriten och vinet finns kvar.
Det är sinnesjukt svårt att lyckas helt själv.
Brukar även tipsa om boken ”skål ta mig fan” som fick mig att inse att jag verkligen började vara illa ute.

Heja dig!

Man måste inte ha nått sin botten för att sluta dricka. Man måste inte enns ha alkoholproblem för att sluta dricka. Det finns inga krav på att ”kvala in”. Vem som helst kan när som helst bestämma sig för att sluta förgifta sin kropp och knopp med alkohol. För mig blev det lätt att ta beslutet att bli ”en sån som inte dricker alkohol” när jag tänkte så. Länge höll jag på och velade fram och tillbaka gällande huruvida jag hade alkoholproblem eller inte. När jag insåg att det kvittar om jag har problem eller hur stora problemen är blev det så lätt. Varför skulle jag välja att hälla i mig nervgift? Bättre att välja bort skiten innan man har utvecklat ett fysiskt behov och får lida abstinens från helvetet...

För responsen! Bra sammanfattning om hur det är just nu. Gör allt jag kan för att försöka förstå vad jag gjort och var jag är på väg ?

Jag är inte där..än. Jag vill helst inte att någon ska veta att jag dricker, så jag dricker i smyg o inte för mycket så att någon ska märka. Men det känns som en tidsfråga innan jag slutar bryr mig helt. Måste man nå botten innan man bestämmer sig för att sluta?