Senaste kommentarerna i forumet

Har inte hittat något jag känner att jag fått rätt stöd av. När jag googlade häromdagen hittade jag olika konversationer här. Känns som om det här kan vara rätta stället för mig. Känner plötsligt hopp!

Dag 3. Mycket att göra på jobb. Har ätit gottoch druckit Fanta till. Bokat biobesök imorgon så jag får något annat som bryter vardagen. Är faktiskt stolt över mig själv. Barnen är inte hos mig denna veckan och då brukar jag dricka mycket mer när jag är själv. Dag 3 snart över. Hoppas bara att jag kan sova inatt nu när det äntligen blivit lite kallare...
Tack till alla som stöttar!

Naturligtvis mår du dåligt över dina återfall och att dina relationer fick en släng av sleven också.
Vad fick dig att falla, de två kvällarna? Kan vara värt att analysera det så att det inte händer igen.
Slicka sedan såren, be om förlåtelse och blicka framåt istället för att älta för mycket.
Klokt och bra att du inser att det är NOLLTOLERANS som gäller framöver! Men var på din vakt, du är känslig nu, tror jag.
Lycka till!

Varför, varför ska ångesten ha ett sånt grepp om mig? Känns också som att jag börjar komma i en depression.. utan att veta varför. Känns som att jag tar ett bakåtsteg. Minsta lilla grej får mig ut balans. Som i söndags, får sms från min brukare att jag är välkommen att jobba imorgon(måndag).. men hallå, jag har ju kunder! Det hade blivit missförstånd både från min sida och hennes sida. Ändå bröt jag i det närmsta ihop. Skakade och grät. Jag vet att det är mänskligt att fela ändå känns det som om att det inte är okej för mig.. att just jag inte får fela. Som tur var var min kille vid min sida så ångestattacken blev lite lindrigare. Det positiva med den ångestattacken var att jag inte hade en tanke på att ta till alkohol för att dämpa ner den, det förvånade mig! Så nåt har väl hänt i min sjuka hjärna ? var ute i helgen med båt. Omgiven av alkohol.. men drack inget. Har på nåt sätt inpräntat att det är inte bra för mig just nu. Jag måste vara i mer balans om jag ska prova. Och kommer kanske inte prova. Är det någon här inne som klivit in i en depression trots avslut med alkohol? För många säger ju att det är på grund av alkoholen man får depression. Men tycker det är knepigt om den kommer nu. Sen har jag ett ok över mina axlar, var på healing förra veckan. Och hon sa att jag har blockeringar gällande min kille, att han dricker för mycket och att han borde stötta mig nu när jag har uppehåll. Vet dock inte riktigt hur jag ska lägga fram det.. han super till det så fort han inte har barnen, förra veckan drack han torsdag, fredag och lördag. På lördagen blev han jättefull och kommer inte ihåg nåt. Denna helgen har det tack o lov blivit lite lugnare. Men ändå.. jag vill ju liksom inte att han ska vända på det och säga att det är jag som har problem och inte han. För jag vet det redan och så även han. Någon som har tips? Jag begär inte att han ska sluta men behöver ju inte heller bli dyngrak..
hoppas ni andra mår bra. Kämpa på!?

Hej!

Att komma hit är ett första steg på en lång och väldigt lärorik klättring uppför det där berget, och rätt spännande också för den delen om man är redo och är mottaglig för det.

Tack för påminnande läsning, för mig spårade det för jämnan på ett eller annat sätt på sluttampen av min aktiva karriär, det var endera att jag blev så jävla arg, grinade eller utsatte mig själv och min egna kropp för extremt stora risker etc, det sista som skedde var att jag sista året valde att dricka själv hemma eftersom jag bara duckade upp mina relationer och ville vara ensam med min bästa vän (flaskan) så jag slapp höra om hur det spårade, kommentarer över hur jag drack osv.

Starkt av dig att be om ursäkt, godtog hon den?
Bekräftade hon att du hade problem att kontrollera alkoholen på resan den kvällen?

Det är en sån jädra stor och svår fråga att besvara, som jag egentligen tror att alla har ett eget svar på, som du ställer.
Jag vill inte försöka mig på att besvara den utan instället ge dig ett värdefullt tips som hjälpt mig:
På startsidan av alkoholhjälpen finns ett självhjälpsprogram i 11 steg man anmäler sig till, man får en kontakt från alkoholhjälpen att bolla tankar och reflektioner med - ett otroligt lärorikt program att genomgå som hjälper en att utvecklas som person.
Sen rekommenderar jag dig att vara nykter i 1-3 månader för att reflektera och framförallt utvärdera ditt mående utan alkohol.

Mod och styrka ,
Dee

Välkommen hit till forumet. Berätta gärna hur det går. ?

Grattis! Vad härligt att höra. Jag har också bestämt mig. Lycka till!

Tog kontakt men öppenvården och ett första möte i övvermorgon?

Det låter så klokt det du skriver, jag har också varit där du är, och tänkt att jag måste kunna hitta ett sätt att kunna dricka lagom i sociala sammanhand. Jag har dock insett efter senaste tiden, svårt att sätta fingret på exakt när, att det inte någonsin finns i stjärnorna för mig. Jag kan ha god karaktär och faktiskt bara dricka två glas vin, men det sätter igång min hjärna på ett sånt otroligt obehagligt vis. Jag är så långt ifrån nöjd man kan komma, eftersom jag inte får mer, och går och lägger mig irriterad och stingslig, trots att det är jag själv som satt gränsen på två glas den kvällen. Jag måste, för min egen och min familjs skull, bli den där personen som alltid tackar nej till alkohol. Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre för mig att inte trigga igång det där elaka monstret som vaknar till liv i hjärnan efter första klunken. Min sambo och jag har helt olika smak när det kommer till alkohol, så jag kommer inte snegla på hans dricka de få gångerna han köper hem något.
Förstår helt vad du menar med att undvika vissa sällskap, men efter att ha funderat ordentligt, så tror jag inte att jag kommer sakna det så mycket. Jag kan komma på 2 st av mina ganska många vänner, som jag säkert vet att jag får mycket i utbyte av utan alkohol, och vet att de kommer vara stolta och glada för min skull. Sen, som du säger, vad har det nyktra livet att ge? Hur mycket som helst tror jag! Fint att ha hittat någon så snabbt på detta forum som det känns tryggt att bolla med. Jag hoppas du skriver mer när du har tid! :)

Hej alla.

Nu har jag fått ett ultimatum av min fru. Även jag, har vetat att jag haft problem men nog inte velat erkänna det för mig själv.

Lite bakgrund först. Har druckit sen jag var 14 ca nån gång i veckan. När jag studerade på högskola gick det åt skogen då jag nästan drack varje dag.

Jag har levt med ångest hela mitt liv i vintras tog jag kontakt med läkare och fick ssri medicin. Och fortsatt dricka ca 2 gånger i månaden.

Problemet jag har är att jag blir sjukt sugen på mer och kan inte riktigt ta en eller 2 eller 3 öl måste ha mer. Även sugen dagen efter för att få bort bakfyllan. Förra veckan drack jag och min fru jag skulle dricka 5 öl på en kväll. Jag sa att jag skulle handla och smet ut och tog 2 öl på en restaurang för att jag ville ha mer. Min fru kom på mig och nu har jag fått ett ultimatum att jag ska sluta dricka

Inledning:

En sak som jag tänkt på nu när jag kom hem från resa med en kompis. Vi drack knappt något under resan, jag tog en öl till middagen etc. Men så var vi på stranden och jag kände ett starkt sug av att ta en öl, det var det enda jag kunde tänka på nästan och kunde inte koppla av förens jag fått en. Sedan klarade jag mig resten av dagen.

Sedan när fredagen kom så började jag dricka en öl på stranden igen, tog en till... Sedan gick vi till affären köpte på oss alkohol för kvällen. Jag tog en öl innan vi gick till middagen. Sedan blev det en aperol spritz till middagen. Efter det gick vi hem för att byta om för nattklubb: Här ballar det ur för mig. Min kompis tar en flaska vin, medan jag har köpt en whisky och en stor cola, samt 3 desperados som jag dricker upp själv. Nu ska man ju fatta att man är riktigt full redan... Men jag kör på ändå. Kvällen närmar sig sitt slut, jag har black out och vaknar upp på hotell rummet. Jag vaknar av att min kompis sitter på sängen och ser riktigt ledsen ut. Jag känner direkt att jag gjort något dumt och jag kan inte komma ihåg, en minneslucka på kanske 3 timmar.

Hon berättar att jag nästan föll ner för en kant där det fanns massor av stenar nedanför och hon trodde jag skulle ramla ordentligt. Jag ville antagligen bara sitta ner, för jag var för full, men det hade kunnat sluta illa.

Är nu hemma igen efter resan och har sådan ångest. Jag skrev ett långt meddelande till henne att jag var riktigt ledsen och att detta är något jag måste ta tag i. Jag kan inte förlåta mig själv för detta och att jag lät henne ta hand om mig för att JAG inte kan hantera alkoholen. Tänk vad självisk man är. Och det konstiga är att man inte lär sig av sina misstag, man är väldigt duktig på att säga att man aldrig kommer göra så igen, men så går det någon vecka och så är man i samma problem igen.

Det är såhär jag känner just nu, och jag vill ha en förändring, jag menar inte alla är sådana här, utan detta är hur min hjärna går i tankarna just nu.

Jag är trött på att skada min kropp och såra mina vänner, samt min familj och min fästman. Det är nu en förändring måste ske! Därför som jag sökt mig hit och hoppas på att kunna få hjälp.

Så min fråga är:

Hur ökar man sin självkontroll, hur blir man psykiskt stark när man mått så dåligt under en längre tid?

Jag vill sluta med alkohol och cigaretter, jag mår skit av det rent ut sagt. Jag har ingen uthållighet längre och känner konsekvenserna av mina ohållbara val. Man vill ju även hitta något som får en att byta fokus, kanske en ny träningsform etc. Hade varit kul med tips på fysisk aktivitet som får endorfinerna att spruda och få en att få nya sunda vanor.

Hej igen!
Det var ett tag sedan jag skrev här och nu känner jag att det är dags att skriva av sig lite.
Livet har gått vidare men har dock tyvärr tagit ett återfall. Jag drack 2 ggr denna vecka och båda gångerna slutade det illa. Jag har återigen bestämt mig att inte dricka mer! Dessa två gånger har påmint mig extremet mycket om hur det var innan jag slutade med alkohol. Vilken skillnad livet är så mycket enklare utan alkohol och jag ångrar djupt över mina två kvällars svaghet. Jag är inte bara besviken på mig utan mår riktigt dåligt. Har ni några tips som skulle kunna stärka mitt självförtroende igen? Relationer måste även också byggas upp :(
Jag hatar mig själv för att jag lät mig förföras av begäret och tro att jag kan kontrollera alkoholen!

Det svåra blev när min semester började. Men nu räcker det! Inget mer alkoholintag!
Jag klarade ju 3 månader galant innan jag släppte till 2 kvällar!

Mitt barn är också min största drivkraft. Jag brukar föreställa mig hur mitt liv kommer att bli om jag inte slutar dricka nu. Det är ju ingen som vill bli en alkoholiserad mamma, det förstår man när man själv är mamma nu, men ändå blir vissa de. Då förstår man att det inte är ett aktivt val. Alkoholism är en sjukdom! Är man väl i alkoholismens grepp då går spiralen nedför vare sig man vill de eller inte. Jag försöker intala mig själv att jag är alkoholist. Men jag lever ändå med hoppet att jag kommer att kunna dricka normalt, då tänker jag ett par glas vin i gott sällskap ett par gånger om året. Men ändå vet mitt sunda förnuft att en alkoholist inte klarar det. En alkoholist måste sluta helt. Det är de ända botemedlet som finns mot sjukdomen. Så jag är sakta på väg mot nått slags uppvaknande av att jag måste sluta helt och hållet. Men nu tar jag en dag i taget. Jag tänker att idag är jag nykter. Jag vill va nykter denna månaden och jag önskar att jag är nykter detta året ut. Men ett steg i tagen tror jag på. Så idag är jag nykter. Det jag gjort konkret är att jag inte har någon alkohol hemma! Jag ska undvika och avstå vissa sällskap och sammanhang. Även om det innebär att mitt sociala umgänge kommer försvinna. Jag tänker att nu ska jag ta en tid för mig själv, ta hand om mig själv och umgås med min familj. Vem vet vad det nya nyktra livet har ge? Ett helt annat liv förmodligen med många nya aktiviteter, vänner och sysselsättningar. Nu blev der ett långt och säkert lite rörigt inlägg.
Hur tänker du? Har du nån plan?

Tack för ditt svar, det är någonting nästintill magiskt i att känna igen sig i andra då man går igenom någonting svårt. I mitt fall är detta nästan obegripligt, hur i hela världen hamnade jag här?! Jag förstår ju ändå att det inte hänt över en natt, utan säkert startat någonstans redan i barndomen. Det är detta som är min absolut största drivkraft, mitt barn ska inte ha en full mamma som måste dras hem på en pulka på julaftonsnatten (refererar till ett av de starkaste minnena av min egen mamma från min barndom.) Det är alltså HELT uteslutet. Känner igen mig i allting du skriver, så glad att du hörde av dig!
Får jag fråga hur du gör, tänker du just nu "en dag i taget"? Det låter som vi båda har tappat kontrollen, men det är min övertygelse att vi kan återfå den! Det kommer inte bli lätt, men som du säger, du är inte heller ensam!
Stor kram till dig!

Tack snälla för ditt svar! Det är något med ens allra första svar, det tändes nån liten gnista i mig, så tusen tack för dina goda råd! Jag har egentligen ganska dåliga erfarenheter av att lägga ut olika delar av mitt liv på olika forum, då tonen och klimatet brukar vara oförlåtligt och hårt i svaren. Men inte alls den känslan jag har fått av detta forum, här tar man hand om varandra. Önskar dig en fin dag, så hoppas jag att våra vägar korsas igen på denna härliga plats!
Stort lycka till även till dig!

Välkommen hit och vad jag känner igen mig i din berättelse! Vi har ungefär samma livssituation, ålder och barn.
Jag har så länge jag kan minnas haft problem med a. Alltid blivit fullast, ångest, minnesluckor och allt vad de innebär. Har sen 5år tillbaka börjat dricka hemma ensam ofta framför tvn även då ibland blivit alldeles för full.
Jag har inte heller haft problem med vita månader och ibland haft uppehåll på 3 månader. Men nu börjar jag bli orolig på riktigt. När jag väl dricker då kan jag inte sluta tänka på alkohol, vill bara ha mer. När jag väl festa har jag blivit såå full och gjort dumma saker och har minnesluckor och sån otrolig ångest. Kvällar jag sitter och dricker ensam har blivit fler och fler, och kvällarna har börjat tidigare på dygner. Ibland redan innan mitt barn gått och lagt sig. Jag är så rädd att jag tappat kontrollen och att jag inte kan återta den. Men detta foromut har hjälpt så mycket!
Efter ett återfall i helgen är även jag i början, dag 3 idag.
Det var lite kort om min resa ska bli spännande att följa din. Du är inte ensam. Kram till dig!

Du har har hamnat i en gammal tråd. Här finner du mer aktivitet! Starta gärna en egen tråd om du vill.

https://alkoholhjalpen.se/forum

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hittar inget här som verkar vara skrivet här efter 2016.
Ingen som använder sidan längre?

Hej alla kämpar! Jag har nu i två dagar läst så mycket jag orkat på detta forum, och det är otroligt hur ödmjuk man blir inför andras livsöden, och med det så sporrad att förändra sin egen livsstil!
Jag behöver berätta min historia, min tanke är att detta får vara en plats där jag påminner mig om mitt VARFÖR när det blir svårt. Jag är en tjej på dryga 30 som gjorde ganska sen alkoholdebut, men som jag minns det älskade jag A från start. Mina närmaste vänner dricker mer ofta än sällan, och det är mer regel än undantag att vi dricker varje gång vi ses. De senaste 10 åren har alkoholen varit ett problem för mig, eller rättare sagt: För människorna runt omkring mig. Jag har vant mig vid att inte minnas hur jag kommer hem, för hem kommer jag ju på något sätt. Min sambo har tagit det största ansvaret för vårt gemensamma barn, jag ser mig själv som en stabil och pålitlig mamma när jag är nykter, men jag "checkar ut" för att binge-dricka i perioder. Även hemma kan jag dricka när barnet sover, det är svårt att smyga med det då vi bor i en mindre lägenhet. Men jag har många gånger gömt burkar och flaskor som jag druckit om jag varit ledig då sambon har jobbat. Jag hämtar aldrig på förskolan när jag har druckit, utan avsäger mig då helt att ta något som helst ansvar för barnet. Frekvensen på mitt drickande har varierat, det har sällan blivit mer än 2 ggr/v, men det har funnits tillfällen under t.ex semestrar (utan sambo & barn) som jag druckit större mängder inkl. återställare på morgonen för att ens orka lämna hotellrummet. Min sambo har gått från att vara orolig till att nästan vara totalt blase´ angående det hela, då han inte märkt någon större förändring förutom under kortare perioder. I takt med att mitt barn blir större och förstår mer och mer, är vaken längre osv, så är det solklart för mig att jag måste sluta dricka. I min inre kärna är min totala övertygelse att jag måste hålla mig ifrån A hela livet. Jag ser ingen tjusning i att dricka ett glas vin, utan jag dricker för att bli berusad, utan undantag, varje gång. Nu räcker det, detta är en lika bra tid som någon annan. Det längsta jag varit nykter är under ca ett år då jag var gravid + ammade en kort period. Annars har jag tagit någon månad här och där utan några problem (vad jag kan minnas). Det jag skulle behöva få lite råd kring från er med mer erfarenhet, är hur jag ska lägga upp min mentala målbild? Vad har funkat för er? Jag läste något bra om att ta en dag i taget, "Idag väljer jag att vara nykter". Jag vet ju som sagt att jag behöver jobba stenhårt för att aldrig mer dricka, men jag tror det skulle funka bra också att lägga upp ett mål kanske 3 månader i taget? Jag har svårt att inte sätta målet för långt i framtiden, för jag menar, jag kan ju absolut inte börja dricka igen om kanske 3 eller 6 månader, eller ens ett år eller 5. Hur har ni sagt till era nära och kära? Jag har inga problem med att tala om för folk på t.ex en AW att jag inte dricker, för jag vill inte, eller jag KAN inte hantera alkohol, men jag tror att mina närmaste vänner skulle behöva höra något "mildare"i början, som "Jag har tre vita månader". Detta just eftersom de också har alkoholproblem (som de inte känns vid), och det kan bli svårt för mig att bli överröst med deras argument om varför jag SKA dricka när vi umgås. Blir lättare att sätta något slags bäst-före-datum som sedan flyttas fram tills det är naturligt för dem att jag inte dricker. Jag kör inte bil, så kan inte använda det argumentet. Rädd att släkten direkt kommer misstänka att jag är gravid, vilket jag också vill undvika då vi är en relativt liten, tight släkt, och jag vill inte ha fler barn. Vill inte ge någon falska förhoppningar. Min sambo vet att jag ska ta en vit månad, vi ses ju varje dag, så där är det sen lätt att bara låta det rulla på och bli till flera månader osv. Han dricker inte så mkt hemma så det blir inga problem tror jag.
Ska kanske tillägga att min mamma gick bort för några år sedan i alkoholrelaterade sjukdomar.
Tack för peppande ord från er som orkar, jag läser vidare på forumet för att få mer kött på benen. Detta är bara dag 2 för mig, senast jag hade en helt vit period var i våras, då hade jag en månad, men ingen avsikt då att sluta för alltid.

Tack på förhand, och all lycka önskar jag er!

Du fixar det!

Okej, vad skönt att höra. Jag tror inte det heller. Nu är det 33h sedan sista ölen. Det var inte bakfyllan som gör mig tung i huvudet. Jag känner verkligen den kemiska obalansen i hjärnan. Helt jävla sjukt. Men fortfarande inget annat, pulsen normal, inga svettningar eller darrningar. Kommer gå fint detta. Kan känna det där lilla suget, precis som man vill röka eller snusa, men det kan vara kaffeabstinens också, får gå upp ur sängen och ta mig en kaffe!

Jag är fortfarande glad över mitt beslut. Det känns helt rätt i tid och helt jävla rätt. Jag läste någonstans härinne, någon som skrev "Nu är du en av dem som inte dricker". Kommer tyvärr inte ihåg vem. Men det citatet har satt sig i mitt huvud och det hjälper så jävla bra.

Vanskligt med medicinska råd men baserat på mina egna erfarenheter tror jag absolut inte det är någon fara för tremens på dom nivåerna. Träffade en man på sjukhuset som hade fått kramper/tremens. Då hade han druckit dygnet runt i 5 månader. Cirka 70 cl vodka och 24 starköl per dygn.
Finns mer information om abstinens här på sidan på ngn länk men tror det finns en tumregel - om man skakar så mkt att man spiller ur ett vattenglas så bör man söka vård akut.
Lite darrningar, svettningar, höjd puls är ganska vanligt även på lägre nivåer. Mild abstinens brukar gå över efter 3-5 dygn.
Sömnen brukar ordna till sig men verkar ta olika lång tid. För mig tog det ett par månader men då hade jag längre o tyngre bruk än du.
Så härligt att läsa att du verkar kommit till insikt i god tid. Den här åkomman blir ju bara värre och värre när den väl fått fäste. Din hjärna kommer med stor sannolikhet försöka lura dig ”att det inte var så farligt” redan om en månad. Något att tänka på. :)
Heja dig!

Var en jobbig natt igen... Svettigt värre men värmen är ju också påtaglig. Är på jobbet nu och är väldigt trött och tagen av värmen. Men det är mina kolleger med. Har laddat med massor av vatten. Ångesten har släppt lite iaf. Nästa natt blir viktig. Måste sova mer för att orka.

Jag blir så imponerad av hur du kämpar!!
Så målmedvetet och envist, du är seg som en fjällbjörk??

Många kramar
???

Vad härligt att det går så bra för dig!