Senaste kommentarerna i forumet

Tänk inte "aldrig mer" osv. Tänk bara en dag i taget. Varje morgon bestämmer du dig för att just idag kommer du vara nykter, oavsett vad som händer. Be om hjälp från din högre makt. Du behöver ingenting! Inga grandiosa löften! Du väljer själv varje dag och med tiden blir det enklare och lättare att välja nyktert. ?

Och med nya insikter och starkare övertygelse. Det är ett stort steg när man insett att man inte kan dricka alls. Du har fått ett väldigt bra svar och sammanfattning av Dee. Jag har mer än sju års nykterhet bakom mej och jag kan lova dej att sorg och saknad går över. Ibland kan det glimta till lite förargelse över att inte kunna ta ett glas. Men vi som har den här missbruksproblematiken vet också att ett glas aldrig är eller har varit tillräckligt. Därför har vi hamnat här och när man insett det och gett upp har man kommit långt. Det är verkligen så skönt att vara fri. Ge dej själv tillåtelse att sörja och vara arg ett tag men fastna inte där. Jag tänkte på det som ett destruktivt förhållande som man brutit upp ifrån. Det är faktiskt väldigt skönt och så befriande att vara nykter.
Lycka till med allt!

Idag kan man inte klaga på värmen!
Röntgen idag gick bra. Ikväll var det möte igen. Ett fint möte. Alla möten är bra möten. Det är inte bara jag som tycker utan just precis så uttryckte sig en person på kvällens möte. Jag tror de flesta känner så. Det är något i atmosfären på mötena som känns ärligt, välkomnande, icke dömande, välvilligt... Helt olikt alla andra mötessammanhang man någonsin upplevt. ?

Klokt beslut ? Jag har också gjort den svängen med att intala sig att ”sååå farligt var det väl inte...” och dricka måttligt. Det gick skitbra. Tills det eskalerade igen. Så nu är även jag tillbaka här. Känner inte riktigt sorgen du beskriver, men kan ändå förstå den. Hoppas det lättar när du vant dig vid att möta typiska drick-situationer nykter. Det är väl därför jag inte känner någon sorg kanske, för mitt drickande är av den skittrista sorten då jag sitter ensam i soffan och dövar stress/ilska/vanmakt/oro... istället för att ägna mig åt de kul och uppbyggande aktiviteter som jag alltid gör nykter.

Hej!

Jag läste aldrig din gamla tråd, men kul att du börjat på en ny så jag nu kan börja läsa!

Jag fattar precis exakt på pricken va du menar med sorg. Jag kände likadant, speciellt i början av min nykterhet (är på dag 229 nu)
Det var fruktansvärt. Det var nästan som att någon vissa gånger hade dött typ. Och oron, ångesten, över den där första julen utan alkohol, nyåret utan alkohol, sommaren utan rosé, festen nykter osv.
Jag kan fortfarande bli sorgsen när jag tänker på att aldrig mer få/kunna dricka igen, men jag får inte låta dom tankarna ta överhand, utan när jag tänker på att aldrig mer få/kunna dricka så förklarar jag för mig själv att "det är pga att du får minnesluckor, ångest, dricker på jobbet, dricker sönder relationer, skadar din kropp och mår allmänt jävligt dåligt psykiskt Dee". Då går det lättare att dels släppa tanken på sorgen, men också se det från andra sidan.

Du ska inte vara rädd och bli stressad över dessa tankar och slå bort dom tror jag, möt och bemöt dom istället. Fundera istället på varför du inte kommer kunna göra det igen, du är sjuk i en sjukdom - inte tror jag en nötallergiker som hotas av att dö om den äter nötter igen går runt och är sorgsen (nåja, kanske lite) utan istället tänker hur kan jag undvika att bli så sjuk igen som jag var den gången jag åt nötter sist.
Vi är alkoholallergiker, men bara för att vi aldrig mer tar ett glas kan vi vare sig isolera oss eller älta det utan istället se andra möjligheter (som att vi mår bättre utan och kan hitta en genuin lycka inombords som inte framkallas av berusningsmedel.)

Smart val att berätta för dina anhöriga, det har jag också gjort, periodvis kan jag även be dom om respekten att vara alkoholfria den middagen jag deltar, det hjälper och stöttar + att man som du säger, har ytterligare en väldigt osjälvisk anledning att förbli nykter, för deras skull helt enkelt!

Mod och styrka,
Dee

Jag hittade inte min gamla tråd , så jag börjar om. Börjar också om med min nykterhet. Efter en helt katastrofal sommar har jag bestämt mig. Det är slut. Jag gör slut med alkoholen.

Förra vändan fick jag ångest men lyckade intala mig själv att mina problem inte är så stora. Och dricker jag nåt mer så ska jag ha koll.

Men det var ju som bäddat för nederlag såklart. Visst gick det bra tre eller fyra gånger. Men det eskalerade mer och mer. Varje gång jag har druckit på slutet har det blivit helt sjuka mängder.

Jag känner mig säkrare nu. Den här gången är jag bestämd på ett helt annat sätt. Visst bråkar min alkoholdemon med mig. Ganska ofta till och med. Men jag ber den att dra åt helvet! Det har jag aldrig gjort innan.

Har berättat för familj och vänner om allt. Och att jag inte kan dricka, inte ens ett glas. Det känns tryggt på nåt sätt. Om jag skulle få för mig något så vill jag inte göra dem besvikna. Nu ska jag inte dricka, men är väldigt ödmjuk inför min sprithjärna, den är väldigt bra på att övertala mig.

Det jag känner mig rädd för nu, är att jag är så ledsen. Jag sörjer att jag aldrig kan ta ett glas vin till maten. Aldrig dricka på utlandssemester. Aldrig få njuta av en kall öl.
Ni som är gamla i nykterheten, går det över eller är det nåt som alltid kommer finnas där?

Nån som har erfarenhet av att ständigt känna sig mer eller mindre illamående? Tycker ju att det kunde räcka nu, efter snart 17 dagar. Ganska tröttande. Kommer och går i vågor. Som åksjuka. Matlusten är noll, men försöker äta ändå eftersom jag tror att det är viktigt att få ordning på kosten. Kan inte låta bli att undra om allt skulle kännas bra ett tag om jag drack nån öl eller två... Fast tänker inte prova. Biter ihop.

Tack för era meddelanden, de är verkligen mitt i prick. Nu hinner jag inte skriva mer nu men det är helt klart att om jag inte kan bryta det destruktiva mönstret och rutiner så kommer jag inte kunna bryta med alkoholen heller. Jag ska svara på båda era medellanden senare när jag kan skriva något vettigt.

Besöket hos vårdcentralen i fredags. En ung snäll läkare som förstår att jag kände mig nästan dumpad av vården som glömmer skriva remisser. Pratar med mig vänligt och förstående. Ytterligare en gång då jag träffar en ny människa och ska berätta vem jag är och hur jag har det. Hon frågar om jag vill ha tabletter och om vi ska ta blodprover. Nä, inga tabletter tack, och inga stick. Kroppen mår bra. Sade såklart inte att ångestdämpande medicin har jag redan. Alltså vin. Hon bokar ett återbesök och sätter upp mig för en tid hos psykologen.

Jag blir överbjuden till exmannen till fredagskvällen. Klart vi äter middag och dricker vin. Seglar lite under helgen, drömmer lite om en egen riktig segelbåt. Tittar på modeller och jag nördar in i att förstå den perfekta ration mellan deplacement och kölvikt och andra intressanta fakta om hur den perfekta segelbåten är konstruerad. Jag är kvar hos exmannen hela helgen. På lördagen blir det lite vin men väldigt måttligt. För att inte vara alltför belastande för honom så försöker jag hela söndagen vara snäll, göra som han vill och inte prata om jobbiga saker. Somnar på söndagskvällen onykter och känner mig ledsen eftersom jag tyckt att han behandlar mig på ett tråkigt sätt. Vaknar bakfull men föredrar detta, då jag förvisso inte mår bra, men det avleder den inneboende smärtan. Väl hemma hos mig själv igen är det bara att fortsätta kämpa mot sorg och rädsla. Läser mer om Eckhart Tolles tankar och det lättar lite. Börjar däremot undra om jag håller på att nöta sönder de som står mig nära. Att de snart inte frågar hur jag mår, för de orkar inte lyssna på svaret. Jag orkar ju knappt med mig sjjälv.

Igår ringer de från vårdcentralen. Psykologen har blivit sjukskriven så min tid avbokas. Jag kommer få en ny tid när hon blivit frisk. Kan alltså ta tid, då de redan visste att ett besök som ligger en dryg vecka framåt kommer att strykas. Jaha. Det var mitt försök att få hjälp. Utmynnar i att träffa/prata med ett antal vårdgivare som skickar mig vidare och det slutar med att ingen hjälp finns att få. Ifall jag inte igen tar tag i det själv och tjatar till mig vård. Har ett visitkort från akutpsyk med ett telefonnummer dit jag kan ringa om jag känner mig självmordsbenägen. Känns som ett skämt, ärligt talat. Jag vill inte dö! Jag vill orka leva.

Ska iallafall snällt gå på mitt återbesök hos vårdcentralen idag. Bryr mig för tillfället inte så hysteriskt mycket om att jag druckit rätt duktigt den senaste veckan. Det har varken gjort till eller ifrån när det gäller mitt mående. Det har till och med känts skönt att släppa efter. Hade ett tag till och med tänkt att skita i att fylla i loggen. Men jag har blivit bra på att hålla ordning på antal glas. Så det var bara att fortsätta fylla i. Precis som jag sagt att jag skulle.

Tidigare i mitt liv har jag fördjupat mig i tibetansk buddism. Satt mig in i det filosofiska systemet. Med öppet sinne provat att meditera och fokusera på det inre ljuset. En lightversion av det kallas för Mindfullness. Mindfullness är lite klippt och klistrat från buddistisk praktik. Så det har inte varit så svårt att hänga med i Eckhart Tolles tankegångar. Och såsom jag skrev tidigare i inlägget: Jag orkar inte med mig själv. Jag har skrivit: Jag blir så trött på mig själv. Vem är jag och vem är "själv" som jag blir så trött på? Jag förstår det nu igen. Självet och lidandet. Och det lilla jaget som försöker stå ut. Eckhart Tolles förklaring om "the Pain Body" känns bekant, och är en bra förklaring i linje med det buddistiska filosofiska systemet. Jag tar det till mig och det ger mig mer hjälp än psykologin. Redan denna morgon är jag uppfylld av klarhet och lugn.

Idag kommer det bli en fin dag. En dag då jag kan ta min tillflykt till det inre ljuset och njuta av solstrålarna som lyser på mig. Lugn och stiltje över vattnet där jag sitter och väntar på vind i seglen.

Jag väljer också konstant fel, men vi väljer, Nystart. Även om det inte alltid känns så i valögonblicket. Du dricker för att få koppla av och jag likaså. Å så får man helt motsatt effekt.... för lugnet vi strävar efter byts mot stress i kroppen pga alkohol dagen efter. Och i de perioder när det är illa är det en konstant påverkan och man är aldrig nykter nog att ta bra beslut. Av väldigt väldigt många skäl, inte minst fysiskt måste jag lägga av nu känner jag.
Och jag är ju verkligen inte nån som ska råda, men ibland känns lösningarna hos andra lättare än att lösa sina egna problem.
Och hos dig undrar jag helt enkelt varför du inte fokuserar på dig och barnen och åker iväg med dem på nåt kul om frun inte vill komma med. Din fru får väl ta tag i sina egna projekt. Ni måste inte vara i varandras. Eller som det låter, du utför hennes projekt, medan hon hittar på nya. Om du väljer det du mår bra av idag, vad skulle det vara? Hitta på nåt kul med barnen? Träna? Måla om? Vill hon fixa gardiner så är hon nog fullt kapabel att göra det själv. Ni verkar ha ett väldigt destruktivt förhållande, med ännu så länge ganska små barn. Skulle kunna gissa att barnen kanske tar efter din frus beteende om några år om hon inte är lika elak mot dem. Du måste säga stopp. Det är enkelt att säga och svårt att göra eftersom man ramlar tillbaka och har olika roller. Kan du prata med nån? För på nåt sätt så tycker jag att du är så tydlig i dina beskrivningar av hur ni har det. Du kan dock bara ändra på dig själv. Om du ska få din fru att ändra sig måste du förstärka det som är bra hos henne - vad är det? Beröm henne för det kanske. Och så går du till dig själv och förstärker det som är bra hos dig. Vad är det? Gör något du mår bra av fullt ut. Tänk om du kan skriva en egen lista över det du vill göra och bocka av den. Säga till frun att du inte har tid med hennes gardiner för att du vill bada och ha kul med era barn. Nån av er måste bryta er onda spiral. Du väljer Nystart, och min gissning är att varken flytt eller alkohol funkar om du inte bestämmer dig för att göra något du mår bra av. Ett liter steg i taget. Lätt att säga, jag vet.
Vi kör tillsammans, för jag måste verkligen också sluta välja fel.

Läste ikappl mig på din tråd. Jag släppte forumet nån gång i nov? Jag fick fullt upp med livet som pågår och kamp om min egen tillvaro. Jag beklagar din och familjens sorg. Vet hur tufft det är när personer som står en nära går bort. Blev glad över att du är kvar på forumet och det är alltid roligt att läsa din tråd. Den ger mig reflektioner och igenkänning ☺.
Kram ?

Nyss hemkommen från möte. Idag har jag även varit med och "gjort service" så jag var där en timme innan mötet började. Det är nyttigt att göra service. Det stärker känslan av delaktighet, av att vara behövd och man hinner prata med folk. Jag skrev upp mig för nästa tisdag också!

Imorgon bitti är det tid för min magnetröntgen av hjärnan igen. Det brukar gå både fort och bra. Jag är duktig på att ligga still. Brukar djupandas lugnt. Men bara att åka dit och bli påmind om varför jag är där är psykiskt påfrestande. Jag kommer att vara helt slut efteråt. Min man åker med. Hoppas jag sover gott ikväll med. Stolt över att jag är nykter. ?

Gratulerar till en flygande start med nyktra dagar, terapeutkontakt och nya insikter! Du har redan slutat ? Nu ska du bara fortsätta sluta ?

Hej! Jag har haft Atarax mot ångest under en period. Det är inte riktig beroendeframkallande psykofarmaka, utan gamla tidens allergimedicin som de har kommit underfund med har en ångestdämpande effekt. Ett av mina barn fick det utskrivet redan som 14-åring, och tar det fortfarande ibland som vuxen. Jag tog inte Atarax som ett substitut för alkohol egentligen, men det dämpade ångesten bra för mig. Man får ingen ruskänsla, utan det tar liksom udden av ångestobehaget. Bra att du inser att alkoholen är en bedräglig form av självmedicinering. Ta kontakt med din husläkare och diskutera om Atarax kan vara ett alternativ för dig. Eftersom det är en allergitablett egentligen brukar läkarna vara rätt avslappnade med att skriva ut det. Lycka till!

Jag försöker sluta dricka och undrar om ni har några erfarenheter av adhd-medicin och om det kan påverka suget negativt eller positivt. Jag äter elvanse och kan inte riktigt fråga min läkare om detta. Kan elvanse stärka mitt sug efter alkohol? Att det påverkar effekten av alkohol vet jag ju...

Ledsen att läsa om att du blev utsatt för ett så avskyvärt övergrepp... Där är återigen en punkt där vi har liknande upplevelser. Så långt bak i tiden att de faller i glömska, men ändå har format de vi är idag. Även jag levde det dekadenta levernet i min vilda ungdom. Om det har till följd av övergreppen, eller om övergreppen var en följd av situationerna jag utsatte mig för... Det vet jag inte än idag. Hönan, ägget, hönan, ägget... Min vilda period varade inte så värst länge dock. Just innan 20-årsdagen träffade jag min stadige, lugne, känslomässigt sunde man, och ett drygt år senare födde jag vår ”hoppsan”. Jag har alltid sett det barnet som min räddande ängel. Anledningen jag behövde för att ändra kurs i livet.

Vad gäller ätstörningarna så tror jag i mitt fall att det är maktlösheten jag för ett livslångt krig emot. Det är så mycket i livet, både smått och stort, som man står helt maktlös inför. Men sin kropp kan man faktiskt styra med järnhand. Och när jag dricker är det känslan av maktlöshet jag sköljer bort med vin. Och när jag är deprimerad är det maktlösheten jag vältrar mig i... En inlärd hjälplöshet som prackats på mig sedan barndomen, av föräldrar som tagit till alla medel, även otillåtna och oförsvarliga för att kontrollera. Maktlösheten är fienden jag slåss mot än idag, och den antar så förvillande många olika skepnader att det till slut är mig själv jag slår på.

när jag läser - nej, nej... Visst tömde du ut? Kram / mt

För inte så länge sedan klarade du 16 dagar utan alkohol och skrev det i en tråd här. Du var nöjd med det samtidigt om du önskade att du skulle fortsätta ta dig själv och din hälsa på allvar. Du tittar in här nu några veckor senare och startar en tråd, kanske var meningen att skriva något mer eller inte, men om du vill berätta gärna mer för oss hur du har det just nu och hur det går med alkoholen.

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har problem med att jag smådricker ofta, och att jag ibland blir helt för full. Ja är snäll när jag blir det men jag får fruktansvärd ångest. Jag har även problem med panikångest och att dricka dämpar min ångest tillfälligt. Jag förstår att situationen inte är bra och jag måste ändra mig. Har någon provat något läkemedel som är ångestdämpande? Har det gett samma effekt som sprit?

Hej Miss Hyde! Det var som du skrev om mig... jag har dock inte varit nykter lika länge... men känner igen mig i allt du skriver.. sitter liksom du själv nu. Ensam. Övergiven. Blivit dumpad av min nya pojkvän som jag skulle haft semester med denna vecka. Barnen är med sin far på "vårt" traditionella sommarställa… tyvärr dricker han som han brukar göra. Så nu vill jag ju helst bara åka dit och hämta barnen... som tur är är min bror där med sina barn denna vecka... vilket lugnar mig lite. Men han så en sak innan vi la på idag...- Syrran, jag verkligen förstår varför du lämnade honom. Hur har du stått ut? Det var så skönt och höra det.... alla minnen kom tillbaka (vi flyttade isär vid årsskiftet men hade gemensam semester förra sommaren trots att vi precis då bestämt att skiljas).. Han satt och drack, skulle alltid ha middagar hos oss med folk... jämt fest... inget lung över huvud taget. Jag fick alltid ta barnen.. förutom det sista året då även jag drack för mycket... sen snarkade han hela natten så ingen fick sova... vaknade upp och luktade "bakfylla".. rödsprängda ögon och fylleplufsig... så jävla äcklig.. F-låt, nu gick jag in på ett helt annat spår. Jag har liksom du fokuserat på karriär för jag ville verkligen inte bli en hemma mamma... var inte en sån typ.. vilket gjorde att vanan blev att ta ett glas vin på kvällen för att lugna ner mig... sedan blev det fler såklart. Nu har jag bestämt mig... får inte förekomma en droppe... annars går jag under. Och jag kommer aldrig förlåta mig själv då. Barnen är prio. De måste få en lugn uppväxt... och eftersom deras far inte tycker han har problem är det extra viktigt nu för mig att sluta dricka. Men herregud... vad rädd man är. Man är både stark och skör på en gång. Försöker just nu koncentrerar mig på 3 saker... de mest grundläggande i livet. Mat, motion och sömn.... och Miss Hyde! Jag tror ändå... långt inne i själen, även om den är grovt skadeskjuten nu.... att vi kommer Klara Det Här.. Det bara är så... det finns inget alternativ.... Tänker på "vaknätterna" man hade när barnen var sjuka och man aldrig sov. Om jag klarade det.... ska jag Fan e mig klara det här!! önskar oss båda lycka till! kram på dig!

Bra dag igår, särskilt kvällen. Gick och lade mig tidigt för jag kände mig trött, men sömn blev det inte förrän 05:00. Får nån slags dödsångest precis när jag skall somna. Känns som att jag dör om jag somnar, och det är ju inget vidare kul. Överlevde och vaknade vid 11. Nu lätt illamående efter att ha ätit lite lunch. Över medel i mående under dessa veckor, men inte nån skön känsla och har ingen lust med något. Det blir soffan och tour de France hela eftermiddagen. Trist liv just nu men intalar mig att detta är ett långsiktigt projekt.

Du sätter fingret på en sak jag inte har tänkt på - när man börjar bli hälsosam triggas den ätstörda delen av hjärnan igång! Helt sjukt. Handlar det om att man vill komma i drömform på fem röda sekunder (alltså en destruktiv typ av hårdbantning) eller är det en inre domare alternativt ett kontrollfreak i en som härjar? Eller bara självbestraffning, som ett slags självskadebeteende? Jag vet inte, men det är intressant att stöta och blöta problemet med någon som faktiskt har upplevt samma sak. Det är inget jag pratar med vänner och bekanta om...
Jag har inte haft dödsångest sedan barnsben som du (läskigt att dina föräldrar klantade till det så för dig, det har ju färgat hela ditt liv!), men absolut har jag alltid tampats med de existensiella frågorna. När jag var tonåring blev jag bortförd till ett okänt ställe och våldtagen av en nio år äldre man, som skröt om att han samlade på oskulder. Innan den händelsen hade jag min barnatro kvar (Jesus var en idol) och var en präktig, söt tjej; hade knappt smakat alkohol. Jag var bäst i skolan och ville göra skillnad, hatade mobbning och stod upp för alla svaga. Men jag var så ung och naiv på den tiden, förstod inte då att jag hade varit med om en våldtäkt av minderårig - han sa ju att jag var vacker och att han älskade mig. Vad visste jag om sex? Nada. Det var väl så det var, män tar vad män vill ha! Välkommen till vuxenlivet. Världen är INTE god eller rättvis. Jag lyckades manövrera bort gärningsmannen ur mitt liv, pratade aldrig med någon om det. Men jag tror att något i min själ gick sönder. Efteråt havererade min tro, jag började dricka alkohol "på riktigt" (drack gärna snabbast och mest av alla), sökte manlig uppmärksamhet (piece of cake) och blev en klassisk madonna/hora-kvinna i vuxen ålder. Noll självrespekt, noll gränser. Jag har levt ett dekadent liv och allt har tagit ut sin rätt. Det blev VÄLDIGT privat det här inlägget, men jag misstänker att jag är något viktigt på spåren om vad min självdestruktivitet bottnar i. Och det tål att komma fram i ljuset efter alla år. Det trasiga går kanske inte att laga, men jag behöver nog lufta detta med någon KBT-terapeut...
Tack Mirabelle för att du fick mig att tänka vidare. Det gör ont men samtidigt gott.
Kram!

Nu har jag varit hos terapeut och pratat. Fick bekräftat det jag egentligen själv vetat. Jag är en beroendemänniska. Jag kan inte nöja mig med lagom utan det måste vara massor och just nu är det vin.
Ett tag på 70-talet så var det röka..massor under ett år och efter det inget. Slutade röka cigaretter för 8 år sen utan problem och har inte tagit ett bloss sen dess. Nu är det alkohol och jag hoppas att jag även denna gång kan sluta.
Hoppas att komma tillbaka till det kreativa igen...i massor

Fast det känns rätt obekvämt att erkänna det så ska jag avslöja att jag kan spegla mig rätt bra i din beskrivning av din fru och balansen i ert äktenskap... Iaf hur jag var, och därmed äktenskapets tillstånd, när jag var yngre. Eller kanske egentligen innan det livsomvälvande traumat drabbade vår familj och vi fick kämpa oss igenom tillsammans. Omvärdera livet. Tillsammans.

Det ringer litet varningsklockor för mig när du talar om att flytta långt bort, bryta med livet så som det ser ut. En fysiskt förflyttning hjälper inte fruns hyperaktivitet, hur den påverkar dig och balansen i er tvåsamhet. Jag har testat. Flera gånger. Stackars min man... Tvärtom kan en flytt förvärra. Fruns hyperaktiva själ blir än mer beroende av att hålla igång för att känna kontroll över det nya. Du, som önskade flytten hetast, kan lätt bli syndabock och stå i skuld till henne, fjättras än mer av blidkandets bojor...

Du får ta mina spådomar med en nypa salt, för de grundar sig endast och enkom på mina egna erfarenheter. Om din frus hyperaktiva, rastlösa själ och överkrav på effektivitet leder till psykisk ohälsa hos dig så går det inte att flytta ifrån problemet. Det är hon som måste omvärdera både sitt eget och ditt existensberättigande som autonoma individer. Hon måste utveckla en ödmjukhet och äkta acceptans inför att ni är olika, fungerar olika, känner olika och gör olika. Och att det är bra så. Det är tuffa livsläxor att lära. Alla vill inte gå igenom den processen. Jag kan bara lova att det är väl värt det, när man kommer ut mörbultad och tilltufsad på andra sidan. Och ser sin livskamrat, sig själv och livets mening i ett nytt, mer förlåtande ljus.

Att nå sin botten är ett första steg till nykterhet.
Det du skriver Svart, låter som att jag själv skulle kunnat skriva det i ett tidigare liv.
Att ha rätt mindset är nästa steg!

Tre dagars nykterhet är bra kämpat, sömnen kommer bli bättre men det kan ta lite tid. Se till att få något att sova på, dålig sömn är en stor trigger till återfall!

Va skönt att du får hjälp med kartläggningen!
Mod och styrka! ??
/Dee