Senaste kommentarerna i forumet

Tror jag inte har med alkoholen att göra efter så här lång tid.
Jag har varit utan i över ett år men är övertygad om att skulle jag börja igen så har absolut inget förändrats av sig självt. Jag dricker cola lila snabbt som jag drack öl. Verklighetsflykten är fortfarande en hägring.
Har hållt upp med snus i över ett år som längst och när jag började med det igen så ökade jag i stället.
Det kanske går, men om du ville ha en förändring, varför chansa när du kommit så långt?
Försök jobba med ditt mående under tiden. Alkoholen är ju knappt ens plåster på såren. Snarare att kapa benet när man brutit foten. Löser det omedelbara problemet men ger i övrigt en klar livsförsämring.
Men valet är ditt och alla förändringar är väl bra!

Jag har som sagt inget problem att inte dricka för mycket på fester osv. Bara att jag ibland tar till alkohol ibland innan möten eller middagar för att få upp självförtroendet och har blivit en dålig vana när jag känner press.

Jag ska börja med en paus och sedan lova att aldrig dricka ensam. Det är mitt mål!

Är ju alltid bra. Men den kommer inte att göra någon skillnad när du börjar dricka igen tyvärr.

Leonard Cohen sjunger: "There is a crack in everything, thats how the lights gets in"

Det finns det som är trasigt och som aldrig kan bli helt igen
men det är först när verkligheten spricker och vi är brustna
som ljuset kan leta sig in.

Kanske är det därför livet måste gå sönder gång på gång?

Man går in i en livskris. Överlever. Går ur krisen. Lite starkare.
Växa som vuxen kanske.....
Dottern och jag ses ibland och det funkar bra trots allt. Vi undviker att prata om det.
Men den magin som vi har haft - mamma och dotter - den är borta.
Min bästa vän är borta.

I skrivande stund så tog jag en break från att fixa i det som var hennes rum.
Jepp gör ont men livet går vidare.

Kram alla

MM

Jag dricker inte alkohol så ofantligt ofta. Men jag har en tendens att dricka av fel anledningar. När jag måste träffa nya människor, vill få extra självförtroende etc.

Undrar om det kanske kan hjälpa med en längre paus för att tvingas göra dessa saker utan alkohol ett tag.
Eller kommer beteendet komma tillbaka?

Vill bara ha en logg den kommande tiden helt utan för att inte falla tillbaka, så uppdaterar här. Mest för mig själv men andra får gärna haka på!

sommarkramar och varma tankar gör mig glad. Då blir jag varm i hela kroppen.
Jag klarade alla prövningar förra sommaren utan att ta ett återfall....
Det var övermäktigt jobbig men jag ser det positiva i nästan allt (försöker iallafall)
Jag gick stark ur de kriserna. Kommer dock aldrig förstå hur jag fixade det.
Vart fick jag den kraften ifrån när hela livet togs ifrån mig?

Kram

MM

Ett tag sen jag skrev.. men haft en tuff vår då jag tagit mig i kragen och tagit tag i mitt liv kan man väl säga.
En sak är säker! Det är fan inte lätt med förändringar. Jag gör många på en gång. Vissa dagar har jag känt att nä, fan ska det vara så här jobbigt så tar jag livet av mig. Men, lite positiva tankar har fått mig att vända. Och med rätt människor omkring mig. Har förstått att alkoholen var inte grundproblemet, även om det var ett problem. Om jag har druckit något? Nej, inte på snart 8 månader. Om jag vill? Ja, jag vill komma tillbaka till ett sunt förhållande till alkohol. Om det går? Det får framtiden utvisa. Jag har bestämt mig för ett år. Visst, det har varit tufft hittills samtidigt som man arbetar med sig själv, att få hjälp är inte det lättaste. Men har insett att jag är ganska stark, jag har varit på konserter och fester. Jag har blandat drinkar till andra. Men jag har avstått. Har till och med luktat på det men nej, får en illamående känsla och ger otrevliga minnen. Jag har några frågor som jag hoppas någon kan ge mig svar på.. jag har skakiga händer ibland och illamående och tryck över bröstet till och från. Kan detta bero på alkoholen efter så här lång tid? Eller är det min ångest?
Tankar på alkohol finns där så gott som dagligen, inte att jag vill ha utan om jag kommer kunna dricka i framtiden? Går det verkligen att lära sig att dricka måttligt efter att ha överkonsumerat i dryga 3 år? Jag har befunnit mig runt alkohol sen dag ett då jag tog beslutet att avstå ett år. Och klarat det. Jag tycker det är så himla konstigt att jag klarat det. Skulle lätt kunnat ta ett glas men samtidigt är jag så rädd för att falla tillbaka i gamla mönster. Många runtomkring mig tror att om man mår bra i sig själv och inte använder alkoholen som medicinering så kan det gå att förändra. Vad tror ni? Hypnos o healing har hjälpt mig mkt både mot alkohol och ångest. Nästa steg är att försöka sluta Med snuset då det ökar alkoholsug. Har belönat mig med träning och godis på helgerna. Alkoholfri cider och vin vilket har funkat bra. Någon som har erfarenhet av medicin mot sug? Funkar det på hjärnan åxå?
Tacksam för svar!
Och tack för att ni finns!

Jag har druckit mer eller mindre sen jag var 12 år Men började få vardagsproblem med alkoholen för ca 15 år sedan (är 40 nu). Sedan i höstas har jag gått hos alkoholmottagning efter att jag gjorde en mkt dum grej (hotade med självmord och drog in både ambulans och polis varpå jag blev intagen på akutpsyk, blev anmäld till soc med extrem ångest som följd. Där och då trodde jag så klart jag nått min botten och det hade jag väl kanske, men alkoholhjärnan var fortfarande starkare. Jag har gått på antabus sen dess, men fuskat och inte tagit alla dagar jag ska, "sjukat" mig från besök ibland och även druckit igenom det. Saken är att jag väntar på att få göra en utredning då man misstänker ptsd och adhd eller ev nåt annat och för att få göra denna utredning ska proverna visa noll. Detta har jag inte lyckats särskilt bra med för höga värden och genomskinliga lögner. Min utredning har därför skjutits framåt, mot min vilja och med mkt upprörda känslor. Min make sliter sitt hår och min ångest har varit som en ständig våt tapet över hela mig. Men sista tiden, faktiskt efter en kris i relationen så är det som om någonting hänt. Jag vill verkligen inte mer. Inte alls! Jag vill vara nykter alltid. Inte "lära mig att dricka" eller vara nykter nu så jag kan dricka sen. Jag vill vara vaken och alert i hjärnan. Jag vill aktivt jobba med min och mannens relation och det kommer aldrig funka så länge jag dricker. Jag vill vara en körbar närvarande mamma!! Så nu ska jag snart iväg och ta min antabus med glädje och se fram emot en nykter och mysig helg med familjen. Trevlig helg!

- dina spår gör mig alltid glad och varm i hjärtat. Sommarkram? / mt

Denna veckan har varit tuff. Orkade inte känslorna och klumpen i brösten på kvällarna längre så jag släppte taget i början av veckan. Druckit enstaka oskyldiga öl och cider framför tv:n... ...bra täckmantel för lukten av smygglasen med sprit mellan.
Det praktiska har dock fungerat, inte dragit på några baksmällor eller huvudvärk därför har det inte varit så stark ångest dagen efter än, bara uppgivenhet.

Igår var både öl och cider slut. Gin-flaskan tog slut i förrgår och inget annat fanns kvar i skåpet mer än en oöppnad Hallands fläder jag sparat inför midsommar. Jag tog med flaskan ner i källaren och satt med den i handen. Greppade flaskhalsen hårt så armen skakade och försökte nå mitt huvud och förstå vad jag håller på med. De två personerna slogs hej vilt. En som har panik vart allt är påväg igen och en som inte orkar med kampen längre och bara vill få tillbaka ro i kroppen. Jag spelade en film i huvudet. Snart börjar en till semester med mentalt kaos i alkoholens våld. Dagliga smygglas som blir tätare och tätare för att orka med och inte få känslomässiga utbrott. Gå runt hemma, apatisk och deppig med rastlösa barn som ger en skuldkänslor som knivhugg varje dag. NEJ!!!!!!!!!!!! INTE EN GÅNG TILL!!!

Jag la ner flaskan i en låda och gick upp. Satte mig jämte min sambo i soffan, gav henne en puss och kände en skön känsla av att jag kunde för jag inte behövde dölja min andedräkt. Filmen jag spelade upp väckte nått i mig igen, en motivation. Idag finns en liten känsla jag känner igen, att nu är det nog. Idag är dag 2. Hoppas den håller i sig för nu är det, --- Snart helg igen ---

Har ingen ork. Ingen lust till något. Men håller mig nykter, har inte ens någon längtan till vindimman.
Sällskapsdrack två små öl under en kväll när vi var på besök hos några vänner.
Trampar runt i min grådaskiga tillvaro och väntar på att jag ska vakna. Väntar? Inget kommer hända av sig själv. Jag måste väcka mig själv, göra saker jag vet jag mår bra av och i det hitta glädjen igen.
Försöker, vill för mycket, gör för mycket samtidigt slutar med kaos, blir splittrad okoncentrerad.
Laddat ner boken När livet slår till av Russ Harris, hantera livet med ACT . Inte läst så mycket än men kommit till en övning där man ger sig själv tröst och stöd. Det ska jag göra nu.

Här går det undan! Snart slår jag förra sommarens rekord på 14 nyktra dagar i sträck. Det känns bra att ha klarat en sådan dag som gårdagens födelsedag nykter. Annars är det ju alltid bubbel att skåla i och vin till maten förstås. Men det gick ju utmärkt ändå! Barnen ansträngde sig verkligen för min skull, det märktes. De är mitt största stöd och min största motivation. Älskade ungar!

Vill önska dig en fin sommar..Det är så härligt med dig, för det känns alltid så äkta och energiskt att läsa det du skriver..Ha det gott..Sommarkram?

Först drömde jag att han som nyligen gjorde slut var med mig utomlands. Vi hade det fint och visade upp att vi var tillsammans. Tills han kom på att vi inte var det. Då släppte vi, han blev svår att nå. Skulle ringa honom men lyckades inte.

Senare satt jag och drack drinkar med bekanta. Kom på att jag inte skulle dricka alls ju. Men då kom tanken att jag kunde fortsätta eftersom kvällen och statistiken ändå var förstörd.
Fortsatte men in kröp en medvetenhet och trots allt en önskan om att inte tappa kontrollen. Började längta efter att avsluta kvällen.

Nu behöver jag kaffe!

Tack för stärkande ord?Ja verkligen en gladare själ. Ingen ångest överhuvudtaget vilket jag verkligen inte tar för givet utan tänker på ofta, hur bra jag verkligen mår! Kanske snart dags och byta nickname?

Nu är jag trött. Det är jobbigt att fylla år! Eftersom hela familjen var ledig idag så gjorde vi en utflykt. Ikväll har jag varit på möte igen. Nu har vi fikat hela familjen och jag är jättenöjd med min nyktra dag. Tack, gode Gud, för att du hjälper mig med nykterheten.

Utan det hade jag gått under.
Bra kämpat! Och extra starkt när andra nära dricker.
Låter som en lite gladare själ nu?

Vet tyvärr inte heller hur det där funkar och kan inte avläsa heller exakt vad som hänt. Men det låter samtidigt som en flykt ut i världen? Kanske skulle du fundera på att återvända och försöka reda ut situationen? Även om det tar emot.
Kan ju vara svårt att sitta i en annan del av världen och kriga med FK.
Plus att förr eller senare är du ju ändå tvungen att återvända. Bo hos någon vän/släkting ett tag och få lite stöd samtidigt som du försöker få hjälp med ditt mentala mående och bråka med FK.
Tyvärr kommer ju inget att lösa sig av att bli full i någon obskyr del av Europa. Om du inte hittar jobb och bostad och hjälp där.
Antagligen inte så ”kul” råd men kanske nödvändiga för att undvika att du gör nått dumt.
Du har det antagligen som värst nu, och det ligger nått i att shit happens och sen blir det bättre. Jag brukar inte tro det när jag gått djupt i depressioner men ändå så blir det bättre och problem löser sig, dock måste du kämpa lite (till).

Även kringkostnader, bensin för extraturer till bolaget, fyllemat, taxis etc. så blir siffran ofta ännu högre.

Tyvärr har ekonomiska aspekter av missbruk aldrig utgjort ett hinder för mig. Men sammanlagt med andra negativa konsekvenser är det fin motivation till att fortsätta på den smala vägen.

Mitt snusande har sannolikt gått på över 200.000 de senaste tio åren men det spelar mindre roll när abstinensen sätter in.

Men du får se fram emot att rasa i vikt och att unna dig något för alla sparade pengar!

Det var riktigt svindlande siffror. Då vet du iaf att varje vit dag sparar på såväl plånbok som vikt och hälsa. Och det blir en himla massa flaskor du slipper släpa till återvinningen. Håller tummarna för att du får ihop alla vita dagar som behövs för att parera siffrorna hittills.

Vilken avgrundsdjup förtvivlan... Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Har inga bra råd. Vill bara att du ska veta att jag har läst och känner med dig. Kram

Det där med ensamhet har jag jobbat med stora delar av livet. Samtidigt som jag tycker om att vara själv mellan varven och bara ha det tyst och lugnt omkring mig.

När jag var yngre hade jag en del pyssel med att se till att ha ett umgänge och en pojkvän. Jag fick barn ganska tidigt i livet och det är jag glad för. Jag har märkt att jag är rätt bra på att vara sällskaplig, men det är nära relationer som jag tycker är viktigast. Nu har jag blivit så gammal så att jag inte längre bryr mig så mycket. Att skriva om mina ensamhetskänslor har varit en väg mot acceptans. Att acceptera att jag gärna umgås med mig själv, men att jag ibland kan sakna sällskap. Eller att jag ibland skulle behöva någon hos mig, när livet är svårt. Som sagt; acceptans att jag är som jag är och att slippa anpassa sig allt för mycket.

Jag är en rätt nördig person också. När något fångar mitt intresse så vill jag förstå och lära mig så mycket som möjligt. Ständigt vill jag lära mig nya saker, eller fördjupa de kunskaper jag har. Det gör att jag kan rätt mycket om många ämnen. Min hjärna arbetar oavbrutet, känns det som. Då är det skönt med övningar i skog och mark så att hjärnan får vara tyst en stund.

Slutligen så tror jag inte att det är möjligt att hitta en själsfrände. Man får vara glad om man hittar människor som har så pass mycket överlapp med en själv, så att de bitvis och stundtals känns som själsfränder. Att begära totalt gensvar av en enda person tror jag är näst intill omöjligt.

Jag önskar dig, Sisyfos, en fin dag och att du finner en balans mellan aktion och avkoppling, utan att bli överhettad eller uttråkad.

De senaste tre åren har min kärlek till vin kostat 100.000 kr. Och har gett mig 35 kilos övervikt!
Sista tiden har jag druckit ca 10 flaskor vin per vecka och det skrämmer mig vansinnigt att tänka på vad de kan ha gjort med insidan av min kropp. Nu har jag avverkat fyra vita dagar. Kämpar för att det ska bli fler av det slaget...

Några av er känner mig väl hyfsat nu då jag hängt här i två år. Bröt helt med alkoholen och det har gått framåt med livet. Visst har det funnits många dagar då jag velat skita i allt men jag har haft fokus.

Efter att ha gått ner mig rätt rejält under vinter samtidigt som jag startade eyt företag så kraschade allt mentalt i februari. Jag sökte läkarvård och blev remitterad. Kändes skönt, dels att jag tog tag i mina problem direkt men även att de tog mig på allvar, om det nu är bipoläritet eller annat.

Jag hade ju dock klantat till det och sagt upp boendet. Jaja, ut och vandra. Lär ju hjälpa mig mentalt. Sen drog jag utomlands då jag behöver klara ekonomin. Bor på hostel på olika ställen i Europa. Livet kändes enklare i början även om jag visste det skulle kosta en del ändå. Gjort massa saker för personlig utveckling och stabilitet.
Men försäkringskassan har tagit sådan tid på sig. Ringde runt 20 maj och de bara, "allt är inkommet och ser bra ut, vi ska bara besluta vad din sgi är". Kändes skönt även om det då tagit 75 dagar typ.

Rinde de nu ifen. Nu ifrågasätter de om jag jobbat i Sverige. Detta då jag bodde i Danmark 2008-2010 typ. Även blev jag avregistrerad av skatteverket 2015-2016. En period då allt var jobbigt för mig. Men jag kämpade på, slutade dricka och byggde upp allt typ.

Nu orkade jag inte mer. Försäkringskassan är ett skämt. Tror ju jag får, nej, hoppas jag får, min sjukpenning, men det dräneras pengar nu. Sparkassan kommer ta slut. Han sa, sök hos kommenen. Då tvingas jag avregistrera mitt företag - min inkomstkälla. Är eetta ens värdigt Sverige? Nej, kommer alla säga, men det är verkligheten.

Försäkringskassan gör folk mer sjuka! Jag föll och sitter nu med sju öl innanför västen. Jag orkar inte bry mig längre. Självmord så vinner FK! Det är dagens Sverige. Svullo är bara en av många som inte orkat. Hur kan vi tillåta detta?

Jag har mitt ansvar, men jag orkar inte mer. Det jag försökt bygga upp under min resa raderas av FK.

Breivik kommer framstå som en clown när mina demoner släpps lösa! Men ska detgå så långt?

Ensam, utan trygghet - då är kampen stor!

Vet inte ens om några ord hjälper!