Senaste kommentarerna i forumet

Så himla härligt för dig! Och så himla härligt att lära dina hoppfulla inlägg! Tack! ??⭐️

Kloka ord från dig!
Vi får inte tro att vår allergi försvinner med tiden.
Den är evig.
Vi behöver ingen medicin. Vi är friska, så länge vi är nyktra!??

Jaha, då vet man det. Behöver inte ens fundera över eventuella glas vin på semestern i sommar. Bokade precis in en tid för leverprover på kliniken i mitten av juli. Kanske lika bra det. ?

Nytt mål: nykter till augusti alltså. ?

På kliniken. Dags att blåsa och ta blodprover. Mår utmärkt. På ett personligt plan.
Min syster och hennes make ligger i skilsmässa. Det är ganska sårigt, fult, elakt. Jag försöker hålla mig hyfsat neutral. Men det är uppenbart att de behöver hjälp, framförallt syrran. Hon är i kris. Handlingsförlamad. Dricker mycket. Jag känner att jag måste hjälpa till. Och ändå: jag orkar inte. Jag vill helst bara fokusera på mig och min familj just nu. Jag vill fortsätta att må väl, njuta av mitt lugn och mitt nya liv. Samtidigt, om jag inte hjälper syrran och hennes make (och deras barn) gör ingen det. De är helt fast i en konflikt de inte kan ta sig ur.

Tack FinaLisa för ditt svar. Du har förstås rätt i att jag inte mår bättre utav fortsatt vindrickande. Det är väl snarare det att jag mått bättre trots fortsatt vindrickande som förvånar mig. Men det beror nog på årstiden, kattungarna och min mentala inställning till livet just nu. Självklart är det inget jag är stolt över eller rekommenderar. Jag är mest förvånad. Det är förstås inte hållbart i längden heller. Men när jag har mindre ångest och oro har jag heller inte behovet av att dricka lika mycket. Jag bara känner att konsumtionen går lite upp och ner, fram och tillbaka, istället för spikrakt utför och det ger mig hopp.

Jag är inte inne så ofta här på forumet men jag läste vad du skrev för ett tag sedan.
Varför jag själv inte kommenterat beror nog på att det känns jobbigt att tänka sig in i din situation.
Jag vet ju själv att jag då ljuger för mig själv. Jag skulle aldrig må bra av att dricka vin, bara få en gnagande känsla av olust i längden.
Så om du mår bra är jag bara glad?

Kramar
???

Tack för din kommentar i min tråd och grattis till dina 29 dagar ? nästan en månad ? tycker att du resonerar väldigt klokt och har EB förmåga att tolka saker och ting på ett bra sätt och har en förståelse till varför saker och ting händer.
Tror inte att vi är ensamma om att ha den hör rädslan för att ”bryta” nykterheten. Men jag själv såg det som ett nyktert beslut, jag var ju nykter när jag bestämde mig för att dricka på fredagkvällen och efter att jag bestämde mig så var det det enda jag kunde tänka på, att jag skulle få dricka... snart! Visst fanns det tankar på att jag kanske inte skulle dricka, att det inte var bra och så vidare.... Konstigt det där att man lägger så mycket tid på att fundera om man kan/får dricka istället för att lägga tiden på att tänka och reflektera över hur mycket bättre man mår som nykter istället?! ?
Jag lärde mig en läxa, förutom att bli totalt jävla livrädd för mig själv, och det var att det är lätt att falla dit när man känner sig stark och självsäker för då TROR man att man är stark nog att klara av att dricka. Men den styrka och självsäkerhet man har byggt upp, är ju tack vare att man håller sig nykter! Min fälla kommer inte att vara dagarna/veckorna strax efter en fylla utan min fara är säkerligen månader av nykterhet när man TROR att man klarar av att dricka. Jag tappar kontrollen om jag dricker och det skulle kunna leda mig rätt ned i döden, ändå funderar jag på om jag kommer kunna ta ett glas i framtiden?! Vad är problemet?! Jo, jag har en sjukdom som jag aldrig kommer att bli botad ifrån och det är det som är problemet.
Jag är långt ifrån klar och kommer verkligen behöva ta hjälp, märker själv hur arg jag blir på mig själv när jag skriver och det är ju inte så bra för självkänslan ? Så bara för att jag är nykter nu betyder inte det att jag är friskförklarad eller någonsin kommer att bli det. Det är en kronisk sjukdom och det enda som lindrar är att hålla sig nykter, förstå hur sjukdomen ter sig och bli införstådd i att demonerna kommer aldrig att försvinna, man får arbeta med tankarna och känslorna hela livet och inte bli så arg på sig själv ? vi har en sjukdom, vi är inte sjukdomen.
Nu ska den här lilla flickan försöka varva ned och somna, är nog inte riktigt återställd efter min vända för 14 dagar sen. Sömnlösa nätter deluxe ?

Idag är det på dagen 4 år sedan som mitt nya liv började. Tänk att få nåden att få uppleva 4 år i frihet. Helt utan sug och kamp. Och jag som trodde att mitt liv skulle bli tråkigt ?
Synd att jag inte upptäckt detta tidigare. Klockan är mycket och det var en lång dag. Skriver mer inom några dagar. Kämpa på därute!
Kram

...för att ni kommenterar i min tråd, det känns jättebra, tack för det.

Jahopp, en ny vecka har gått, och jag ligger mellan mina lakan och ett jättetjockt täcke en söndagskväll som jag brukar, och summerar.
Skulle vilja påstå att inget speciellt har hänt, men börjar man tänka efter ett tag, så har det ju det, massor egentligen.
Problemet med mig är att jag lever i nuet, hela tiden, det som hände igår är nästan borta, förflutet, passerat, gone...
Min hjärna har svårt att lägga en massa oviktiga saker till minnet, ja även viktiga också har jag märkt.
Har så mycket att upptäcka här och nu, att jag inte har tid att reflektera så mycket över det som har varit.

Jag lever nära inpå min familj, mycket och ofta, vi är alltid tillsammans och någon skulle kanske våga säga att jag lever mitt liv genom mina barn, och visst, det skulle jag kunna ställa upp på, jag lyssnar och närvarar, och intresserar mig för vad som händer i deras liv.
Ni vet ju att inom några veckor kommer jag att bli morfar, och jag följer med stort intresse hur det går för min kära dotter och havandeskapet.
Hon klagar på att det är tungt och jobbigt nu på slutet, och jag tittar på min fru och säger att jag inte upplevde det när vi väntade henne.
Frugan stirrar hårt tillbaka min blick, och jag förstod direkt att jag hade trampat på en ond tå, ungefär som att kommer du inte ihåg?
Nää, det gör jag faktiskt inte, nog för att det var en lång tid sedan, men kan det bero på att jag inte var lika uppmärksam just då.
Fanns det något som upptog en stor del av mitt liv just då, självklart slår det mig, jag hade ett stort intresse av att behålla min alkohol.
Den upptog en stor del av mitt liv, tillräckligt mycket för att jag inte skulle lägga sådana triviala saker på minnet.

Så långsamt upptäcker man vad alkoholen åsidosatte förut, ganska så viktiga saker.
Idag har jag mer tid över till att tänka och framförallt upptäcka sådan saker, så var det inte förr.
Tankarna för mig till att jag var en ganska dålig och frånvarande pappa egentligen, eller var jag inte det?
Skuldkänslorna vill gärna komma krypandes längs med ryggraden, men jag skakar av mig dem, gjort är gjort och går inte att göra ogjort.
Det jag kan påverka är det som sker nu och framledes, en sak jag har lärt mig med nykterheten, och bära skuld mår ingen bra av.

Och apropå fylla...
Jag jobbar emellanåt tidigt på fredagar och gjorde så i fredags, strax för sex på morgonen glider jag förbi jobbet med bilen i en kall vårsol.
Brevid vägen går en gångväg parallellt med min, en snubbe med öppen täckjacka vinglar ypperligt betänksamt utmed gångvägen,
Jo han utnyttjar faktiskt hela gångvägens bredd, ibland bakåt och han knäar i svängarna på ett ben.
Med en halvbrunnen cigg i höger hand försöker han koncentrera sig på vilken riktning gångvägen tar men blicken ör rätt tom.
Ett femtiotal meter längre fram kommer en man med portföljen i mötande riktning på väg mot busshållplatsen.
Man ser på långt håll hur hans besvärande min över det kommande mötet lite längre fram kommer att bli, han ser inte glad ut.
Kommer han att stoppa honom och sluddra några oförstående meningar, kommer den nyktra mannen att bemöta hans frågor vänligt eller bara nonchalera honom och gå förbi som om han inte fanns...?
Men det får jag inte se när vägen svänger bort ifrån backspeglarnas vinkel, och jag undrar nyfiket hur mötet blev.
Och det slår mig plötsligt hur föränderligt livet kan te sig....
Det där kunde ha varit jag för lite mer är tio år sedan, på väg hem efter en AW en torsdagskväll, full som en spruta.
Inte en chans att gå till jobbet utan får sjukskriva sig med allas vetskap om hur läget egentligen är, de som var med och de som får veta det på jobbet lite senare på nästa fikarast, alla vet men ingen säger något, men det tisslas och tasslas.
Istället så sitter jag här i bilen tio år senare fullt nykter utan en minsta rädsla för farbror blå och hans nykterhetskontroll.
Visserligen lite morgontrött som alltid, men detta piggade till mig ordentligt, jag borde vara rejält lycklig och tacksam.
Ombytta roller, och jag har faktiskt inte tänkt så mycket förrän dess att detta skådespel uppenbarade sig mitt framför mig.

Jag borde vara lycklig och tacksam....!

Men man anpassar sig som vanligt efter situationen, när man befinner sig mitt upp i alltihopa så tänker man inte på det, helt enkelt.
Det enda med klarhet jag kan erkänna är att .....det har blivit så mycket enklare att leva utan alkoholen, problemen hopar sig inte längre.
Och de problemen jag står inför, går lättare att lösa, jag kan använda min hjärna mycket mer effektivt.
Det visste man inte innan, man trodde att problematiken skulle vara densamma, men icke..

Idag hade jag och frugan den lataste söndagen på mycket länge.
Det var kallt, grått och kyligt ute, så vi streamade massor av danska deckarserier på teven under en fleecepläd.
Och vi hade ingen som helst ågren över detta, det förtjänade vi, vartenda minut med chips och praliner.
Vi brukar jaga runt som små illrar jämnt och ständigt, nu tog vi det lugnt och myste bara, precis som en söndag borde vara.
Nykter eller bakis, ja det är upp till var och en att bestämma.
På kvällen kom alla barnen med respektive och vi var åter igen en storfamilj runt grytorna på köksbordet.
Jag kände mig stor, det här är min rätta plats bland mina nära och kära, en söndag utan ångest och skrupler.
Vi skrattar och myser det råder ett lugn och trygghet runt matbordet, jag är kung i mitt egna miniland, min familj.

Berra

Så härlig läsning här ovan - det låter som att du är jag!
Jag märker också av så många fördelar och är så tacksam för att beslutet var mitt och att jag tog vara på chansen att bli nykter! Mitt sätt att tänka och hantera saker samt att ångesten är borta är en magisk skillnad och så värt detta nyktra liv och det är den tanken jag återkommer till varje gång det känns lite jobbigt.
Heja oss!!

/Dee

Hej igen Kattskit!

Lustigt att du nämner detta med att den vän du har är den du får mest stöd av men som också funnits med i bilden vid dina återfall.
Jag har en, som jag räknar till skaran vän som känner mig bäst. Vår relation har alltid inneburit massor med vin. Jag har aldrig gått hem nykter när vi setts. Vi pratar om allt och hon är den jag först erkände för att jag hade alkoholproblem (redan för 2-3 år sedan, blev nykter i december 2018...)
När jag bestämde mig för att vara nykter, tog jag hjälp av det internetbaserade programmet här på forumet (rekomenderar det verkligen) En av de sakerna jag fick fundera kring var platser eller personer som jag behövde undvika för att klara av den första tiden nykter.
Jag förstod att jag skulle leda in mig själv på ett återfall om jag träffade henne, eftersom hennes sätt att så lättvindigt normalisera alkohol och fylla på glaset förmodligen skulle kunna övertala min hjärna att ta ett återfall, därför klippte jag med henne under en period. Det var absolut inte så att jag på någotvis berättade detta för henne, att jag skulle bli nykter och att jag inte ville träffas, jag slutade bara vara anträffbar när hon ringde på kvällarna och jag hörde inte av mig.
Nu har vi börjat höras så smått, inte ofta, men pga vissa jobbuppdrag vi haft ihop.
Ikväll ringde hon, vi pratade en stund, sen frågade hon: "Hur går det med vindrickandet och sådär då?"
Jag berättade om min nyktra resa, hon tyckte det var bra men lät lite besviken, jag vet att hon nu undrar vem hon ska bjuda över för att få en rejäl karatefylla med.. Så jag tror jag vågar säga att jag förstår vad du menar med det du skriver.
Jag tror kanske ett gott råd kan vara att klippa med personen i fråga och involvera andra - uppenbarligen funkade det inte att ha denna person som stöd i och med det att det blev ett återfall. Dumt att prova en andra gång när det inte funkade den första liksom.

(jag kan vara helt ute och cykla med mitt råd och ber isf om ursäkt på förhand, mitt råd är helt i vänligt sinnat syfte och med omtanke formulerat, kände att kopplingen med det du skrev låg så nära till hands med det samtalet jag haft ikväll med min dryckeskompanjon.)

Har inte läst hela din tråd, skall spara den ett tag men vilken hjälte du är.
Du påminner mig om en liten handikappad kille jag jobbade med, han ville kunna cykla på en vanlig cykel. Han välte milijoner gånger, svor och sparkade på cykeln. Men till slut gick det,tror det tog ett år. Han måste ha haft samma vilja som du har,så upp på cykeln igen denna gången går det// Strulan65

Sedan mitt inlägg 12/3 har jag fått absolut noll respons. För att jag helt plötsligt mått bättre trots fortsatt vindrickande? Ingen här som tydligen känner likadant? Ok.
Ha det fint och Glad Påsk!

Idag är det en månad sedan jag skrev på forumet (även om jag varit inne och läst mest varje dag). Det har blivit ytterligare en helvit månad och jag kan idag totalt summera till tre månaders nykterhet. En väldigt kort tid i en normal människas liv men för en alkoholist känns det som en evighet.

Jag har varit ute och rest i Europa i tre veckor och kan ärligen säga att det, i stort sett, gått bra. Jag har inte druckit en droppe, suget har kommit vid enstaka tillfällen. Speciellt då det under några dagar var drygt 20 grader varmt och precis varenda uteservering frekventerades av öl- och vindrickande människor. Ett kort tag tyckte jag riktigt synd om mig själv. Drog sedan i mig en mineralvatten och försökte fokusera på annat. Väl hemma blev det ett par vilodagar och sedan resa vidare för en lite högtidligare familjesammankomst. Det brukar vara en del alkohol inblandat vid dessa evenemang men, för en gångs skull, gick det väldigt städat till och jag tyckte tom att det var trevligt, trots 100-procentig nykterhet.

Är jag då botad och allt är frid och fröjd????

Nej, verkligen inte. Jag är fullt medveten om att jag fortfarande är nynykter och det finns så många fällor att falla i. Jag känner mig fortfarande väldigt ojämn i humöret, stundtals. Morgnarna är absolut bäst med det härliga morgonkaffet och ett samvete rent som snö. Förmiddagarna brukar också vara helt OK. Det är frampå eftermiddagen det ofta kan börja krypa i kroppen. Jag känner mig rastlös, irriterad och har svårt att ta mig för något vettigt. I regel är det enda som hjälper en rask promenad eller någon annan lite tuffare motion. Ett par timmar efter kvällsmålet är allt helt lugnt igen och jag ser fram mot resten av kvällen för att till slut gå och lägga sig med sällskap av en riktigt bra bok. För många kanske det låter som ett riktigt tråkigt "skitliv" men för mig har det varit tre mycket givande månader. Jag är stabilare, inte minst i psyket. Jag är i bättre fysisk form. Jag är lite positivare än annars. Jag känner lite av min gamla kraft återvända. Jag vill fortsätta detta mitt "nya" liv.........

Jag tar fortfarande min insomningstablett på kvällen. Jag har inte kraft nog att ta tag i detta. Många kallar det torrfylla men det orkar jag inte bry mig om just nu. Jag tar min tablett med någorlunda gott samvete och får oftast en lång och bra sömn. Om allt går som det ska kanske jag, någon gång i framtiden, kan dra ner på det också.

Jag följer de flesta av er och ser hur ni kämpar. En del mycket framgångsrika, andra kanske inte fullt så lyckosamma (åtminstone inte hittills...). Mitt råd till er är dock att inte ge upp. Ni som har läst något av min tidigare resa vet hur otroligt många gånger jag försökt att "lägga av" och ändå vara tillbaks på ruta 1 efter ett tag. Det finns hopp och ge aldrig upp.

Jag fortsätter min kamp imorgon bitti, den första dagen på månad 4.
Trevlig vecka på er
Tjalle

Starkt att sluta med både nikotin och alkohol, men kanske lika bra att ta allt på en gång. Jag är inne på 40 dagar, inte berättat för någon men tror de närmsta vet ändå.

Tycker att suget går i vågor, men håller i sig kortare stunder och är bra att leta sina triggar. Jag skriver ned mina för att hitta mönster och rusta för de stunderna, försöker bryta vanor som starkt är ihopkopplade med i mitt fall vin.

Så lycka till med ditt val//Strulan65

Ska de va så svårt.

Tog tid att inse om än jag alltid vetat att min relation till alkohol varit osund började med folk öl som 13åring å druckit mer / mindre i perioder sedan dess..

Jag är uppvuxen med alkoholism i familjen så jag vet vad de innebär och de är de sista jag vill för mina barn så nykter och nikotinfri sedan 8 dagar tillbaka.

Helgen har varit tuff stundvis men känner mig stolt.

Så lite funderingar

När går värsta symptomen / besvären över?

När ger sig värsta suget?

När berättade ni för anhöriga och vänner?

Tips på övningar/böcker mm som distraherar

Hejja på er alla kämpar där ute!

Välkommen hit .. Det låter som en bra idé att sluta med a .. Du har ett nytt liv som väntar på dig därute ... Stor Kram o Lycka till ?

Nu kan det bara bli bättre ?

Så härligt att du var sur men ändå kunde se tillbaka och skratta åt ditt dryckesval, tomatjuice?

Med nya insikter och krafter tar du ett nytt kliv idag! Genom åren har jag gjort många bakslag som jag där och då ångrade djupt. Idag tror jag att man får samma läxa om och om igen, tills man lär sig. Då får man nya test på nästa nivå!
?

Den boken (bl.a) har hjälpt mig genom svåra tider.
Han som skrivit den beskriver hur han själv led av ångest och hur han en natt hittade ”koden” för att komma ur känslan/tvånget/beroendet/vad man än kallar det.
Cool! Vi behöver själslig vägledning i vårt stressade samhälle. Vi är känslovarelser.
?

Du har ju så rätt.

Den vän jag har mest och bäst stöd av är också den jag lättast tar återfall med, haha. Men jag måste nog börja involvera fler i det här även om jag inte riktigt vill.

Att kunna skriva och läsa här hjälper också, eller att bara veta att jag kan öppna mig till jämlika som inte dömer eller känner mig.

Tack, Nejlika. Precis. 6 veckor har gjort underverk med min gamla kropp. Känner mig pigg. Och glad.

Vad trist att du tog dig ett återfall efter 3 veckor. Det är bara upp på hästen igen, det är ju bara du som kan styra över situationen.
Bra att du såg vad nykterheten kan ge dig, för mig är det exakt det samma. Sparar pengar som aldrig förr, unnar mig saker jag inte haft råd med tidigare, slappnar av mer gällande ekonomin som varit en sjuk stress tidigare, utöver den fysiska och mentala vinsten är ekonomin verkligen en av de högsta vinsterna som också är riktigt konkret.

Jag har förstått, under min resa, när jag läst här på forumet, att det där med första glaset är en riktigt farlig grej. Att tänka att "det går nog bra med ett glas nu när jag varit nykter x antal veckor/månader, för jag kan ju uppenbarligen vara utan det" Det tog inte jättelångt tid innan jag fattade att jag aldrig kommer kunna dricka igen. Det är en rätt ångestframkallande tanke så jag väljer att inte låta den ta upp mer tid i mitt huvud än nödvändigt, de enda gångerna jag tänker på mitt livslånga beslut är egentligen stunder som denna, där jag skriver det såhär.

Du har sett de positiva sidorna mer än väl - mental hälsa och ekonomi, så nu är det nya tag och total nykterhet som gäller för att vinna denna kamp och det kommer du att fixa om du har fokus på belöningen!!
Har du något stöd från någon nära vän eller familj?
Det kan vara bra att vara öppen med detta till folk du litar på, och umgås med dom ett tag framöver för att läka ihop och hitta den inre styrkan så du kan gå ut och dricka alkoholfritt när dina vänner dricker alkohol!
Heja dig!
/Dee

6 veckor är en milstolpe, så kände iallafall jag när jag var där. Mycket som hänt i kropp och knopp vid det laget, bara positivt. Grymt bra kämpat! Keep going strong! ?