Senaste kommentarerna i forumet

Inte ens en månad har gått. Känns som en evighet. Suget kommer och går. Idag något starkare. Ingen ångest, ingen oro. Suget handlar mer om den där euforiska och upprymda känslan som kommer efter ett eller två glas. Måste finna ett substitut.

Gällande min behandling så kommer jag påbörja samtal på en beroendemottagning. Det känns bra. Läkaren skrev ut läkemedel som skall minska suget. Bestämde mig idag för att hämta ut, men då är produkten restnotetad hos tillverkaren! Just my luck. Nåväl, ska försöka stå ut. Hoppas ni alla har det bra där ute - och kämpar på!

Som rubriken anger, fortsätt kämpa! Nya tag! Skriv gärna här hur det går. A är lömsk, likaså hjärnan. Du följer programmet som finns här på sidan, det är bra. Kämpa på. Du är bäst!

En fråga till litetill. Jag hoppas att det löst sig för dig på bästa sätt. I ett annat forum frågade du om gurkmeja och leverprover. Jag är nyfiken om du provade gurkmeja och förbättrade dina prov

igen för dina inlägg Berra! Har käkat i mig tre stycken. Som flera andra skriver, att du håller fast vid att skriva här är jätteviktigt för att känna framtidstro!

Gammalt inlägg från dig ser jag nu men svarar ändå... känner igen det där med ryckningarna i musklerna, framför allt vid insomningen. Brukar få som en elektrisk stöt samt hastig andnöd samtidigt som det liksom rycker till som fan i hela kroppen. Visst lägger sig väl detta redan efter någon vecka utan alkohol, inte sant? Har inga insomningstabletter eller nåt, vill verkligen inte belasta min kropp med mer skit som den måste ta hand om... illa nog att jag snusar samt käkar Escitalopram (cipralex). Hur går det för dig nu 2019?

Jag lever mitt liv, låtrad, för låtrad. Jag tröstar, lyssnar och finns där när de går sönder. När de inte längre vet hur de ska överleva dagen. Då är jag stark, då är jag där, då står jag stadigt.

Jag lever mitt liv, som om jag vore skapad av den där gruppen jag alltid har älskat. Som talar till mig, till mitt innersta, till det som ligger gömt djupt under oändligt tjocka lager. Som om de förstår när ingen annan gör det. För ingen förstår. Inte på riktigt. För hur ska de göra det när jag själv inte förstår, inte kan förklara?

Jag kan prata om det, kliniskt sett, helt utan känslor, som om jag pratade om någon helt annan, någon jag läst om någonstans. Men det är mitt liv. Det är mitt jävla liv jag inte ens kan relatera till, inte kan känna för, inte kan fälla en enda tår för. Mina murar är så höga och så tjocka att jag inte vet om de någonsin kommer kunna rämna.

Och allt det där slapp jag tänka på, slapp jag ta tag i när jag drack alkohol. Min ljuvliga medicin som dämpade varenda känsla, varenda tanke som gjorde det minst ont, varje ord som kunde sätta igång en brand, en brand som ingen hade kunnat släcka. Och jag är livrädd för de där tankarna, för den där branden, för känslorna. Jag är fortfarande klinisk. Jag kan berätta så att du tror att jag ger dig ett förtroende. Men jag väljer mina ord väl, de som inte gör ont, de som inte kan skada. För orden som kommer ur min mun är inte kopplade till det som är verkligt. Du kommer tro det, men så är det inte. Jag lurar dig, precis som jag lurar mig själv.

Men när det är tyst, när ingen är i närheten, när ensamheten tär och sliter i mig. Då känner jag, då går jag sönder, då vill jag inte mer. Och plötsligt står jag där, livrädd, liten och sårbar, utan min ljuvliga medicin. Jag måste ta mig genom det där som skaver när jag helst av allt vill döva varenda känsla, varenda tanke, varenda ord. Göra som jag alltid har gjort. Dränka mina sorger, bokstavligen.

Och hur gör man när det inte går, när man inte får? Hur överlever man? Hur tar man sig genom allt det där som gör så ont att man bara vill skrika och slå någon riktigt hårt på käften för att man inte vet bättre, för att man inte har någon annan utväg. För att man inte ser solen för alla molnen. När intet är det enda som verkar finnas och i det ska man på något sätt leva och verka och vara "normal".

Det är dag 48 och på något sätt inser jag att alkoholen är mitt minsta bekymmer. Fuck!

Lider med dig, själv upplevt liknande abstinens. Abstinens kan ju vara farligt och behöva vårdöversyn. Har du någon beroendemottagning eller liknande nära dig att prata med?
Håller med Femina, jag har försökt sluta själv 20 ggr och alltid fallit tillbaka - och varje gång blir det värre - och svårare och svårare abstinens. Min väg ut som förhoppningsvis håller var antabus efter abstinensfasen följt av sponsor och AA. Var sjukt skeptisk men det enda som funkat för mig.
All lycka till med ett bra beslut.

fick jag när du skriver om din hustrus utbrott. Det kunde har varit jag som skrev det för 6 år sen.

Tack, då vet jag att det har med mitt beroende att göra. Som jag misstänkte.

21 dagar utan alkohol.
Tänker allt mindre på alternativet.
Längtar till den dagen då jag VERKLIGEN känner att alkohol inte är ett alternativ. Hoppas att den dagen kommer. Att det inte blir tvärtom, att jag börjar förhandla med mig själv att jag nog kan börja dricka igen.
Under dessa veckor utan har suget kommit och gått men numer allt mer sällan.
Många nya positiva saker har istället kommit in i mitt liv. Både stora och små.
Har börjat springa så smått igen. Hoppas komma i bättre form då vinet och ölen satt rejäla spår runt midjan.
Här om dagen sade min partner att han också ska ta en vit period. Både för att stötta mig men också för sin egen del. Han har alltid druckit måttligt och jag har aldrig sett honom berusad.
Ihelgen drack vi bara lättöl till maten och fick så mkt gjort. Vi kom tom på att vi kunde ta bilen på lördagkvällen när vi glömt nåt från affären. Ny upplevelse, annars knäcks första ölen runt 15-16 en ledig dag.

Tack och lov har sömnen varit bättre i natt. Skönt. Härligt också att luften känns sval och frisk genom mitt fönster.
Jag är också nöjd med att jag har börjat se fram mot att äta frukost igen. Länge nu har jag haft ett lätt illamående på morgonen, trots hunger känslor, som gjort att jag skippat frukosten. Det är inte bra. Tidigare i mitt liv har frukosten varit jätteviktig och något jag absolut inte kunnat missa. Det känns bra att längta efter frukost igen.

Min sponsor har gett mig en ny uppgift. Att ständigt ha med mig ett litet anteckningsblock för att skriva upp vilka oförrätter som jag ältar i huvudet. Ojojoj, det hon inte vet är att jag lätt skulle kunna skriva en hel roman om alla dem... Men, jag förstår uppgiften. Vi har alla, mer eller mindre, saker i våra liv som vi inte kan släppa. Sånt som grämer oss. Vad andra gjort mot oss eller vi mot dem. Det kan vara saker flera decennier bakåt i tiden eller saker som är relativt nya. Gemensamma nämnaren är att vi ältar dessa minnen och upplevelser i vårt inre, om och om igen, nästan tvångsmässigt, utan att komma vidare till en lösning. Lite som PTSD (blev det rätt nu?). Detta ältande är dränerande för oss känslomässigt och en stor anledning till vårt fortsatta drickande. Jag lärde mig en del om detta på mötet i söndags. Om jag fick bestämma så skulle den där föreläsningen besöka alla AA grupper för informationen var så fängslande och bra.

Ikväll är det möte i "min" grupp igen och det ser jag fram mot. Jag kan dela med mig av att jag klarat en hel vecka!

Oj så jag känner igen mig i din berättelse och dina reflektioner.
Starkt att skriva vidare när du snubblar till!
Återkommer, jag ville bara säga att jag uppskattar tråden!

Ja, det blev ett lärande. Att stå ut i ett beslut och inte släppa det så fort det blir tråkigt. Tänk att jag berörs på riktigt av ett problem. Det går inte att borsta av det från axeln som lite skräp. Det är i min personlighet. Skrämmande men nödvändig insikt. Programmet hjälper mig att förstå mer av vad problemet består av.

Jag måste planera noga. Kan inte chansa. Så enkelt är det. Avstår resten av sommaren, en del höjer på ögonbrynen men jag förklarar att jag både behöver och faktiskt vill avstå alkohol nu. Kanske sen också. Skön insikt.

Ha en fin tisdag!

Kroppen börjar ju känna på riktigt nu. Innan har den haft fullt upp med annat. Därför man märker saker bättre, plus ett köarare sinne...

Jag är ju på dag 8 och känner likadant! Jag trodde att jag kanske hade nån bacill på gång.

Ja stress har man ju haft i rätt många år. Får vara slut med det där tramset nu.

Att kroppsvärk och liksom en vag ”sjukkärnsla” är vanliga symptom på att man druckit för mycket för länge... Det är ju även symptom på långvarig stress, och stress är ju just vad man utsätter kroppen för när man dricker. Jag har samma symptom som du iaf. Känns som man är typ 85 år... Vi får hoppas att det går över. Helst snart.

Jag är inne på dag 9 nu och känner mig inte alls sugen på alkohol. Öl, ja men det blir alkoholfria. Jag mår dock lite skumt. Ingen jätteångest men nått som oroar mig. Sen så känns det i kroppen. Som feber, lite värk. Är det vanliga symptom efter en längre tids drickande?

Haft en riktigt dålig helg när det gäller konsumtion. Har tränat, mått bra OCH tillåtit mig själv att ”fira” detta! Hur tänker man, hur kan jag låta det ske?
Nu är det nya tag som gäller igen, otroligt snabbt man glömmer hur bra man mår när man inte tar någon A.
Arghhh...

Idag bjöd jag hit min mamma på middag och vi grillade. Min man drack som vanligt, min mamma tar gärna ett par glas rödvin och jag drack a-fri öl. Inget sug för min del. Inga problem alls faktiskt, trots att de dricker. Jag kan inte förklara det här miraklet som plötsligt inträffat. Jag vet ju själv hur jobbigt det kan kännas att stå emot suget när man bestämt sig för att man inte får dricka, trots att man egentligen innerst inne vill. Hur suget upptar hela ens huvud, hur minuterna sniglar sig fram, hur allt känns totalt meningslöst och hopplöst utan A. Hur man dividera med sig själv... Hur man vänder och vrider på allt för att hitta ett sätt att få äta kakan och samtidigt ha den kvar... Det går inte!
Men så nu plötsligt är suget borta och jag behöver inte dividera alls med mig själv. Otroligt. Jag förstår inte hur, men ber till Gud att denna känsla kommer bestå så länge som möjligt för då kommer nykterheten gå som en dans!
Min man har semester nu i två veckor. Tyvärr skulle jag föredra att ha honom på jobbet om dagarna. Jag märker redan hur han blir irriterad på mig. Det kan jag inte göra något åt så det får jag acceptera. Alla, utom han, är glada över mitt beslut att inte dricka. Min nykterhet rubbar ju balansen i vårt förhållande enormt! Han klarar inte av det. Men det är hans problem. Vi drunknar båda två och jag kan inte rädda någon annan medan jag drunknar själv. Jag måste rädda mig själv först, annars är jag inte till någon nytta för någon. Dags för en kopp te!

Var växer du?

Vi alla slåss med demonerna på ett eller annat sätt. Många leker med elden!

Hej på er.
Der här kommer att vara ett de mera kaxiga inlägg och jag kommer förmodligen att få äta upp det. Jag växte upp med en alkoholiserad far på 50/60/70-talet, men jag var nog över 55 innan min alkoholkonsumtion tilltog. Jag blev singel och hade tråkigt helt enkelt, ungarna vuxna och klarar sig själv (Jodda, sluta tjata, pappa skall skärpa sig). Soffan och TV´n blev mitt liv. Så mycket skit som är på TV, var jag ju tvungen att kompensera. Först drog vi till lite extra på helgerna, sedan har vi ju vardagarna också. Jag är helt öppen med mitt missbruk, vänner, familj och jobbarkompisar vet -jag hela Facebook vet och det är ett av problemen, ”Jag är ju helt öppen med mitt missbruk, jag sköter mitt jobb, alltid på plats och på gott humör. Då kan det väl inte vara så farligt?” Har aldrig abstinens -men när jag anländer Placa Del Home, -en öl -och det blir alltid 3-4 Arboga 10,2 -man vill ju att den ”skall ta”. Varje morgon innan jag åker på jobbet ”blåser jag” för att se om jag är ”grön” -har inte missat en arbetsdag än.

Men på helgerna har det eskalerat -och denna helgen var droppen. Jag har skrivit flera FB-inlägg, jag har pratat med folk i telefonen och jag minns inte ett skit. Från onsdag eftermiddag till natt till söndag gick det åt 15 Arboga, en 75:a Captain Morgan och 2 tetror blaskvin. Det räcker nu, så jag har sökt hjälp -dels bland vänner som jobbar med missbruk och på mitt lokala HC, som är jätteseriösa på området -och ja; jag har druckit en öl i dag med, men jag köpte bara EN. En jäkla öl, -dom skrattade åt mig i kassan.

Många med missbruk tror dom är ensamma, men vänner köar för att vara stöd, bara vi vågar släppa in dom. Men det känns ju lite tryggt och komfortabelt att krama om missbruket och ha det för sig själv -men jag tror många blir överraskad om dom släpper in folk runt sig.

Nu skall jag ta min första GABA, den har inte kolsyra, så det blir ingen riktig kvällsrap, men jag har på känn att det är steg ETT :)

Roligt att läsa din text igen! Träningsmotivation kan vara svår att hålla igång. Så har det gått med min löpträning ett antal gånger. Antingen hälsseneskada eller så blir det vinter. Tur att jag rider regelbundet och dessutom har hund. Det gör att jag aldrig tappar formen och konditionen helt, även om jag inte skulle klara att springa milen just nu. Kanske aldrig mer... Vem vet??

Bra att du kunde avstå från alkoholen kvällen efter festen! Blyghet kan mildras med åldern och med social träning. Fint att du kan stötta ditt barn i det, och själv vet hur det kan kännas.

Ha en fin kväll

Jag har precis gått igenom det där helvetet. Jag är inne på dag 9. Det går över så håll ut. Räkna med 3 tuffa dagar, och sen blir det bättre. Lycka till