Senaste kommentarerna i forumet

Nyss och nyss men för drygt 13 månader slutade jag. Tro fan din kropp var öm. Antagligen har det mesta hjälpt åt att rensa alkoholen och inte bara levern. Nu kissar du väl mycket för att rensa bort gifter från kroppen. Gissar vilt nu men du kan ju även haft vattenansamlingar i kroppen. Men det är värt att lägga ner åtminstone!

Stesolid är bättre än oxascand enligt mig men de fungerar liknande. Trappa ner tre dagar på dessa. Sen kan du klippa allt och du kommer inte må så jäkla kasst sista dagarna men det är fortfarande en liten kamp. Men enklare än trappa ner på alkohol enligt mig. Och tre dagar ger dig inget nytt beroende om du bestämt dig för tre dagar. Sluta drick på kvällen. Dagen efter tar du en oxascand vid 09, sen en vid 16 och sen en vid 23 när du ska lägga dig (gärna i kombo med en zopiklon). Dagen efter tar du en ny oxascand vid 09, sen en halv vid 14, halv vid 19 och en halv när du lägger dig. Sen en halv vid 09, halv vid 14, halv vid 19 och en halv vid 23 när du ska sova. Sen bör du klara dig bra. Ha två extra vid "akuta behov" för att ta en halv extra. Drick mycket och fyll på med b1 och b12 samt lite övriga vitaminer.

Jag tror du och jag är rätt lika.

Åh, vad svårt och tungt för dig.
All styrka, medkänsla, varma tankar till dig.
Om ett litet tag kanske du kan se att det här är något bra, det är ju när du slår i botten du har chans att vända. Håll ut.
Och du är långt ifrån ensam, vi är många som låtit alkoholen slita sönder.
<3

Fint att du har 7 mån. :-).
Det måste ha varit obehagligt med så hög puls. Har haft 120 vid något tillfälle. Man tror att man ska dö på riktigt.
Har ju bra grundfysik själv som kanske hjälpt mig i viss mån. Är heller inte överviktig och det har nog gjort att jag klarat mig rätt väl
sett över tid, men det har varit jävligt jobbigt en del gånger och svårt att få ner pulsen. Varningsklocka helt klart.
Mängden av A samt hur frekvent drickandet har varit är orsak till hög puls för mig. Måltidernas betydelse är också av vikt
även under perioden man dricker. Viktigt att käka

// John

Läste igenom min egen tråd nu och blev tårögd av alla välmenande och rara inlägg som ni skrivit till mig!
Så mycket värme och så många styrkeKramar jag fått sedan i februari då jag började skriva här på forumet???

Är så himla tacksam för att jag hittade hit till denna underbara gemenskap.

För man känner ju sig så jobbig när man kör i diket gång på gång och pinsamt är det att upprepa sina misstag hela tiden.

Men aldrig att någon fördömer eller ifrågasätter, tvärtom så får man massa pepp och hjälp att lyfta sig igen.

Så himla fantastiska ni är!!!????

Och ni veteraner som lyckats hålla nykterheten i åratal och fortfarande skriver här inne är guld värda???
Att få läsa och ta del av era resor är ju så inspirerande och lärorikt.
Att ni också höll på att "övningsköra" länge innan ni hamnade rätt på den nyktra vägen. Det ger hopp även för oss andra?

Så tack alla ni för att ni finns!
Kramar
???

Ja,
känns lite skönt att jag nu hittat en röd tråd, 12 timmar efter jag druckigt kommer ångesten som ett brev på posten,
det borde helt enkelt vara abstinensen som gör sig påming och triggar ångesten,

har bestämt mig för att under 2 veckor trappa ner till max 2 glas vin /kväll,
för att sedan gå ner till 1 glas, jag har inget problem att låta bli att dricka, mitt problem är abstinensen dagen efter som jag måste få bort.

Jag vill hellre trappa ner på Vin o mindre doser än att ta ngn oxascand, dumt att ge sig in ett nytt beroende.

vad tycker ni om detta, tänk att jag lyckas att dölja detta under så lång tid för vänner och familj? fasen vad jag önskar att jag blev så där galet bakis som mina vänner, dom vill inte se alkohol på ett par veckor efter, själv mår jag prima dagen efter och står och lagar frukost till familjen.

Hur länge har du härdat ut Femina, Och hur mycket drack du!
kör hårt så hjälper vi varandra??

Tack för info. Min kunde ligga på 120-150 när jag hade druckit och dagen efter.. Den tiden emellan jag drack så låg vilopulsen på 100-110 som standard. Ett under att hjärtat pallade. Nu efter 7 månader är jag nere på normal vilopuls, dvs 55-70.

Våga tacka nej! Om du inte känner för att gå, så låt bli. Prioritera dig själv när du försöker göra en förändring och du ser risken i en AW. Behöver inte vara så svårt att motivera ett nej för AW den här gången! Du är inte i form, är trött och behöver ta det lugnt? Kanske kan funka? Är glad för din skull att du är inne på dag 5 (det är inte jag...)

Men du har ju tränat dig själv att dricka mycket/fort. Då måste du säkerligen träna dig själv att göra motsatsen. Lite/långsamt.
Som all träning kräver det tid och disciplin. Finns inget utrymme för att ”gå på känn”. Så om du klarar av att leva efter strikta regler som din kropp och vanor konstant kämpar emot, så går det nog. Det blir antagligen nya vanor på sikt.
Kämpa på!

Vi är fler än man tror som hamnat där. Min historia liknar din. Det upplevs av många som pinsamt att man hamnat där, men det drabbar alla samhällsskikt och har många olika orsaker. Jag har 6 månader nykter på onsdag. Du behöver inte ta allt på en gång. En dag i taget och under tiden kan du fundera på vad du ska och inte ska säga till omgivningen. Suget/impulser är knepigt första tiden, men sen gäller det att komma ihåg så mycket som möjligt kring varför du slutade. Även när det går lätt. Annars kanske man åker på en förtjänat-öl.
Det finns nog väldigt många som inte ens inser att det gått så långt att de skulle behöva välja bort alkoholen. Var glad att du nått den insikten. Du är väldigt långt ifrån ensam. Spendera mindre tid på att skämmas än att fixa. Jag tror att du kan fixa det här, bara du vill.

Hittade din tråd först nu via detta inlägg och har läst igenom den. Kan bara säga wow, du började din resa 2011 och har ramlat och rest dig så många gånger. Och inte vikt ner dig, Utan gång på gång, kommit tillbaka! Stort grattis till dig!

Vad tänker du göra åt saken?
Vill du ha det så? Eller förändring? Det är helt ok om du bara ville skriva ut lite ångest, jag lyssnar.
Låter kanske hårt men jag såg ingen fråga direkt din historia ovan. Men det lät inte vidare kul. Känner igen känslan allt för väl.
Så använd den där ångesten till att lista ut hur du vill må framöver. En förändring kanske innebär att träffa polare som river badrumsinredning lite mer sällan. Hur kom det sig att den vita månaden kom av sig?
Ta nya tag och använd ångesten för att komma vidare. Men förträng det inte, du behöver den för att hålla dig på banan.
Om du vill dra ner är det ju viktigt med stenhårda regler. Tyvär tror jag inte att en vit månad har någon som helst effekt på ditt intag även om du klarat hela. Du måste fortfarande ha regler för när, hur mkt etc. Min erfarenhet av vita månader eller även flera vita är att jag snabbt kommit tillbaka till samma eller högre nivå. Men du kan grejja det med motivation och disciplin. Läs runt lite mer här för inspiration och gemenskap.
Nya tag, kämpa på!

...till ett alkoholfritt år och till din fantastiska förmåga att vända blicken mot ljuset utan rädsla för skuggor och din generositet att dela med dig på ett innerligt och inspirerande sätt här.

Tack, Li-Lo
Alkoholhjälpen

Missade inlägget jag svarar på. Sorry.. Tack för boktipsen och inlägget. Ha en fin vecka..

Kram

John

Jag är så evinnerligt trött på att vara trött. Varför kan man inte få fungera som en normal människa? Har i och för sig aldrig känt mig särskilt normal. Hur hamnade jag då här? Självkänslan, eller rättare sagt bristen på självkänsla, som har präglat hela mitt liv. Har aldrig passat in, första öknamnet jag fick var på lekskolan. Det störde andra att jag alltid var glad så de kallade mig för ”smajlet”. Min mamma berättade att jag kom hem och grät för detta och ville inte visa mig glad för andra sedan. Jag har heller aldrig varit som tjejer ”ska vara”. Har aldrig kunnat sitta still. Har säkert flera diagnoser. Liten till växten med stark vilja, jobbig kombination. Hade det jobbigt hela skoltiden, även gymnasiet, där jag var så tilltryckt, att man kallade mig för minimesen eftersom jag så gärna ville bli omtyckt, och det uppenbarligen inte gick hem genom att jag var mig själv, så jag försökte mest anpassa mig och var väldigt rädd för att säga fel saker. Inte för att det hjälpte. Jag har i stort sett i hela mitt liv varit mobbad genom utfrysning, så även många år i arbetslivet. Jag är så förbannad över att det ska vara så här. Jag har ett mycket bra självförtroende, för jag tycker faktiskt att jag kan en hel del, men den totala paniken kan komma på en millisekund, då jag blir övertygad om att allt jag gör är kass, för att människor inte tycker om mig som person och därför aldrig ser det jag gör som positivt. Det räcker med en blick, eller att det jag säger inte låtsas om alls som om jag inte sagt något. Försöker vara positiv eftersom det ligger i min natur, men det känns ibland mycket tungt, då även de som jag sett som mina vänner kan bete sig på detta sättet. Det är smärtsamt arr inte få leva det sociala liv som jag så innerligt alltid har önskat. Ovanstående text är orsaken till att jag bränt ut mig flera gånger och till min relation till alkohol. Ja, om någon mot förmodan orkat läsa detta inlägg har ni den nakna sanningen om mig.

att ni läser och kommenterar i min tråd❤️? @IronWill @Femina.
Migrän har jag haft sedan 25-årsåldern men insåg inte att det var migrän förrän jag var 40. Guldstunder fick jag både i skogen och med sonen, men det finns ändå ett stort mörker hos mig som tagit mig dit jag är. Vet att det bara är jag som kan ta mig därifrån. Har inte kommit på hur än bara.

Du är värd att firas. Det där att vara otillräcklig och att ha gjort fel är nog en känsla vi alla föräldrar delar tror jag. Men om man har funnits där och gjort så gott man kunnat. Det kanske inte krävs så mycket mer. Jag försöker tänka att man gjorde sitt bästa med vad man visste då. Nu skulle man göra en del annorlunda. Det här med helt frånvarande pappor är en annan sak. Jag vet att många kvinnor använder barnen som vapen mot mannen vid skilsmässa. Jag känner en hel del såna, det är alltför vanligt. Och några pappor ger upp och tror kanske det är bäst för barnen att dom slipper striden. Det kan det aldrig vara, barnen måste veta att pappa aldrig ger upp. Men man gör vad man för stunden klarar av.

1 år, 365 dagar...

Ett år har passerat... Å ena sidan känns det som lång tid, där nykterhet och att alltid vara körbar är det normala. Å andra sidan är inte ett år mycket sett till resten av livet.

Valet att inte dricka är fortfarande det naturliga för mig. Jag tränar, jobbar och har en relation, som tillsammans skapar en helhet där alkohol helt enkelt känns främmande.

Och givetvis har det stora positiva effekter, jag är nu i den bästa fysiska form jag har varit i hela mitt liv, jag sover bra och har hyfsad distans till stress på jobb, allmänna livskriser och samarbete kring barnen.

Så, det är med glädje jag noterar 365 dagar idag. :)

Jag vet inte mycket om framtiden, men just idag har jag hälsa, jobb och kärlek i sån ordning att jag nästan skäms.

Hej och välkommen!
Hur tänker du kring att sluta, mer praktiskt?
Jag har varit där du är nu många gånger, men sen mot fredagen hade den värsta ångesten lagt sig och det var bara att kliva på igen. Men du kommer att hamna där igen, och igen. Någon gång riskerar det att gå käpprätt. Så försök minnas hur du mår nu och se på alla tidigare gånger och fundera över om det är värt det? Hitta motivationen och skriv/läs här.
Kämpa på

Då är jag tillbaka på den vita banan igen. 5 vita att skriva in i almenackan. Men mängden jag drack i återfallet ser inte bra ut. Enl glasmetoden så fick jag under 4 dagars drickande på utlandsresan i mig en ” normal” månadskonsumtion. Suck. Känt mig jäkligt deprimerad de första dagarna, men klättrat uppåt och mår mkt bättre nu. Fick nyss en inbjudan på AW på Fredag. Vill inte ens gå, men är så jävla svårt att komma på ursäkter och bortförklaringar. Ska man ljuga ihop något, eller gå på den och dricka, eller tredje alternativet, gå på den och dricka alkoholfritt? Givetvis önskar jag alt nr 3. Men litar inte på att jag är lika stark som under Oktober. Vet inte om jag har pskyket just nu att stå emot om öl o vin står på bordet.
Jaja, är ju inte Fredag ännu iaf . Kämpa!

Tack för receptet , låter mums .. Björksocker är ngt nytt för mig , har bara hört talas om det .. så ska ut och shoppa idag .. sen ska här bakas ? Återkommer med rapport om resultatet .. Måndag igen .. Ny vecka , nya möjligheter .. ?

...fars dag, om han är värd att fira, har jag tänkt ofta...
Hur menar han, tänker ni?
Tja, om man är en tillräckligt god far för att firas.

Det finns nog många som kan tänka dig att sina fäder inte är värda att firas på fars dag.
De som slagit sina barn och hustru, supit upp matpengarna, eller spelat bort dem, eller som lämnat familjen vind för våg.
Det finns nog många som inte tycker att deras fäder är värda att firas med en egen dag.
Känner en del vänner som aldrig har fått träffat sina biologiska pappor, för små för att hunnit bilda sin egna uppfattning innan deras föräldrar skildes, och som har hållits på avstånd av sina mödrar på ont och gott.
Ingen vet hur deras pappor är idag, kanske har de förändrats till något bättre och är värda att ta upp bekantskapen med igen.
Bittra pappor och bittra mammor där barnen nu vuxna har fått kommit i kläm, resten av livet.

En del fick bara beskedet om att deras pappa nu var avliden, men aldrig hunnit fått träffa honom ens i det levandes livet.
Varför hindrades de att få sin rätt att träffa sin biologiska pappa, och få en relation, bra eller dålig vet ingen.
”Han söp nog ihjäl sig”, fick någon höra, utan ett uns av vetskap om det fanns ett uns av sanning i det.
Han söp nog ihjäl sig...., hur kunde han göra det, kan man dricka tills man dör?
Ville han inte träffa mig, hatade han mig, var jag ett elakt barn som han inte ville veta av?
Vet att min klasskompis i högstadiet ställde sig dessa frågor gång på gång, och fick inte ens gå på hans begravning.
-Varför ska du behöva gå på en begravning där du aldrig kände eller ens hade träffat personen...?
Hennes egen far, och tillräckligt vuxen för att förstå vuxentankar, men inte myndig nog att få ta sina egna beslut.
Hon berövades sin pappa ända in till slutet, utan en chans att få träffa honom...
Hennes relation förändrades till hennes mor därefter, den blev aldrig densamma, och på hennes 18årsdag bestämde hon sig att flytta hemifrån för gott, visserligen till en pojkvän med lite suspekt bakgrund, men hon var fri att ta sina egna vuxna beslut.
Anki heter hon, och är idag en frånskild tvåbarnsmamma, jag tror att hon fortfarande har problem med sin tonårsbesvikelse.
Ryktena lite senare sade att hennes mamma inte var hennes biologiska utan fostermamma, så det låg nog mer i fatet än så.
Men hon berättade aldrig det, aldrig ett ord om att hon hade en annan mamma, men en frånskild pappa berättade hon om.
Jag tror hon saknade honom, och måste se det som ett enda stort svart hål att försöka fira sin fars dag.
Undrar om hon låter sina barn träffa sin fader?, eller om hon låter traditionen och bitterheten få leva vidare.

Själv hade jag en bra barndom, och en god förtroendegivande om än respektfull tillit till min närvarande pappa.
Och inte drack han, inte ens en lättöl, helnykterist genom hela livet, en tradition som jag inte efterlevde de första 40 åren.

Idag har jag blivit firad av mina två vuxna barn med tårta och kaffe, och jag funderar fortfarande om jag är en värdig pappa att firas.
Kunde jag ha gjort på något annat sätt, har jag gjort allting rätt, det finns ingen instruktionsmanual för blivande föräldrar.
Barnen älskar sina föräldrar oavsett vad de än gör, även de som aldrig har träffat dem.
Klart att man vill att ens egna barn ska kunna se tillbaka på sin barndom och kunna säga att de var lyckliga i den.
Jo jag drack då den större delen av den, men hoppas att det inte har satt allt för stora avtryck på dem.
Kanske min snart tioåriga nykterhet har kunnat förlåta en del av de dumheter jag gjorde då.

Oron av att man inte är en värdig fars dag firare så kanske jag smygäter av den chokladasken jag fick av barnen, under veckan, tröstäter...
Tanken över att jag borde ha hängt den där traditionsenliga slipsen jag alltid gav min pappa på fars dag men nu på gravstenen.
Den känslan är lite makaber...

Jag tittar ofta upp i taket i mörkret när jag är ensam och skänker min pappa en tanke, frågar honom om han kan höra mig, om han tycker jag gör ett gott jobb som hans efterträdare, och om jag är en god far i hans syn på uppfostran.
Nu är den ju lite mer gammelmodig än min, men jag har en del av hans värderingar kvar.

Men jag får inga svar, och vet inte om han stilla tiger samtyckande eller håller käft för att inte såra min känslor....
Jag hyllar min far, och mina barn hyllar sin, i båda fallen har jag en känsla över att inte räcka till, inte duga..

Det jag vet är att jag har vänner i min ålder som kanske inte vill hylla sina fäder...
Och att det finns de som vill hylla sina fäder, men vet inte vilka de var, för de hann aldrig träffa dem, Anki är en av dem.
Ibland får jag för mig att det var just papporna som lämnade sina barn, men det kan lika gärna vara så att de tvingades bort ifrån dem.
Och att det finns pappor där ute i världen som inget mera vill, än att just bli firade på fars dag.

Så om någon säger visst gillar du väl att bli firad på fars dag, och det vill jag så gärna...
Men det finns alltid lite smolk i bägaren som får min magkänsla att knorra till lite...

Berra

Riktigt bra jobbat. Alla är nog lite olika, men beroende på missbrukets omfattning brukar det gå lite upp och ner första halvåret. Roligt upplever jag att det är på ett annat sätt. Inte så där flamsigt roligt som under påverkan av alkohol.
Är efter en tid lättare att acceptera. Fortsatt lycka till!
//PP

Nu har jag varit nykter i 10 veckor? Livet rullar på och tankarna om alkohol kommer inte upp lika ofta längre och livet känns inte riktigt lika meningslöst. Jag har funderat mycket på varför jag har druckit och kommit fram till att det troligen var för att dämpa ångest och för att minska stress, skulle nog egentligen behöva söka hjälp för min ångest men det vågar jag inte riktigt, får bli senare i livet av olika anledningar..
Snart är julen här och jag kollade på en serie där en familj satt och hade julmys med vin och julöl. Fick direkt en sorgkänsla över att sådär kommer jag ALDRIG kunna göra igen? Sen började jag fundera på, har det någonsin varit sådär mysigt när det kommer till alkohol? Jag har väl aldrig setat där nöjd i soffan med ett glas vin i handen, jag har ju alltid setat och planerat på vad jag ska ta i nästa glas eller hur mycket de andra i sällskapet har druckit och om jag har druckit fortare än dom, eller om mannen kommer bli arg om jag bara tar ett glas till...
Julen kommer inte bli ett problem för mig att hålla mig nykter, det händer så mycket den dagen ändå och jag ska koncentrera mig på att göra mina barn glada?
Min mamma fyller 70 i januari och det ska firas med en kryssning. Jag kommer hålla mig nykter då med det är jag säker på men kommer jag kunna ha kul utan alkoholen, jag är nervös att jag inte ska kunna tycka något som jag har älskat förut, vara kul utan att vara full. Och detta gäller inte bara kryssningen utan speciella tillfällen överlag, kommer jag kunna uppleva glädje, eller ska livet bara bestå av vardag?
Hoppas med hela mitt hjärta att jag kommer ha kul på kryssningen, det skulle ge mig hopp om framtiden..