Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att sömnen behöver några dagar till att normalisera sig.
Du är strong som klarat 10 dagar och orkar även peppa alla som behöver stöd här på forumet.
Kram och fortsätt kämpa!

Så grymt imponerande ❤️
Det där svarta stora hålet känner jag igen men det tog mej säkert 20 år att koppla ihop det med PMS , fy satan vad jobbigt det var ! Det märkliga var att varje månad blev jag lika förvånad och överrumplad , varför känner jag så här ?!?
Nu är den tiden över men jag känner verkligen med dej . Vad skönt att du ska till läkaren, jag hoppas du får den hjälp du behöver!
Fram tills dess , apoteket har en tablett som heter Sedix, naturpreparat mot oro. Hjälper faktiskt min man att koppla av när det blir riktigt tungt

Om du fortsätter kämpa så gör jag det med. Låt oss krossa bilden av det där förbannade glaset till förmån för tidiga morgonpass och sena Netflixkvällar där vi faktiskt minns vad serien/filmen handlade om nästa morgon!

Ska jag börja med känslorna eller lite logiskt tänkande kring helgen? Egentligen hör det väl ihop så jag börjar med känslorna.

Idag har jag haft ett lätt tryck över bröstet. Jag har fått andats medvetet och något ansträngt emellanåt. Tårarna har bränt i ögonen och hotat med att börja rinna mitt på ljusa dagen. När jag väl satt mig ner har det varit tungt att resa sig upp igen. Hade svårt att äta lunch idag igen pga illamående och hoppade över eftermiddagsmellisen. Dålig uppladdning inför min joggingtur som gick tungt. Ville avbryta ungefär varannan minut. Helst av allt har jag bara velat sitta ner och inte göra ett skit. Den gråa dagen matchar hur jag känner mig. Allt är grått och trist. Jag är rädd för att det svarta ska komma. Jag orkar inte med det nu. Varför, varför känner jag såhär? Därför. Det har inte hänt något, det bara blir såhär ett par veckor varje månad. Månad efter månad, år efter år. Ska träffa en läkare nästa vecka och se om det går att ordna.

Jag är rätt skör just nu.
Jag mår inte så bra.

Nå, så till det logiska då. Jag ska hem imorgon. Hem, till en plats fyll av så mycket kärlek, trygghet och ... rutiner. Nu har jag klarat min försa nyktra helg på länge och känner mig stolt över det. Jag har fortfarande inget sug efter alkohol, jag känner mig fast vid beslutet att fortsätta samla vita dagar, men jag så väldigt medveten om att alko-rösten börjat viska om att ”det här gick ju lätt, en öl för att fira/varva ner/du förtjänar det/det är helg går ju bra, bara en enda”. Visst skulle det bli en enda, just den helgen. Sen, nästa helg och helgen efter det, skulle det bli en till och lite vin och lite mer och ännu mer och så är jag tillbaka där jag började. Nej tack. Jag väljer att lyfta fram den rösten här, skrika ut dess budskap och skratt åt hur löjlig den är som tror att den kan komma här och lura mig. HAHAHA tror du jag går på det? Rent logiskt förstår jag vad som händer, att det händer och varför det händer. Jag har varit med om det tidigare. Både den viskande rösten och mitt sköra mående. Jag ser alla delar och förstår att de går att koppla samman men jag kan inte riktigt ...

Jag tänker att det är lugnt för jag ser det här, jag gör kopplingen. Ändå är jag livrädd för vad som kommer hända. Jag planerar, är tacksam för att jag har ett viktigt möte fredag förmiddag vilket förhindrar drickande på torsdag kväll (en öl för att slappna av och kunna sova bättre...) och så är det dop på lördag eftermiddag (två öl blir ingen bakis av, du hinner bli ok innan dess...) och så slänger jag in ett långpass på lördag förmiddag också (men lördag kväll går fortfarande bra ...).

Hur jag än lägger om det här pusslet så är rösten där och viskar, kommer med förslag och försöker omkullkasta mina planer. Jag känner mig stark. Jag vill inte. Jag vill och kommer därför välja nykterheten!

Jag blir livrädd. Tänk om jag ger efter? Tänk om jag inte står emot? Tänk om allt lugn, all självsäkerhet och all beslutsamhet bara försvinner. Tänkt om ... tänk om jag skulle sluta tänka så mycket. Tänk om alla de här jobbiga känslorna bara kunde försvinna så jag fick vara trygg i min nykterhet igen!

Dag elva går mot sitt slut och jag är fortfarande nykter.

Det som jag dövar, ja du. Jag tror att det handlar om att jag dövar för att slippa behöva ta beslut, att slippa oroa mig för att jag ska säga fel, för när jag dricker så går ju allt sånt på autopilot.

Även någon sorts meningslöshet ligger ju lite i mitt sätt att tänka om livet. ”Vad gör det om 100år tänket”

Och när man tänker så för ofta och för länge så tappar man fotfästet, slutar bry sig och lever destruktivt. Ja då har alkoholen tyvärr blivit en enkel lösning. För den sätter lite färg i livet, det händer någonting, även fast det inte är bra. Så är det någonting iaf.

Även en oerhörd rastlöshet är nog stor orsak. Kan aktivera mig med dom mest endorfin givande sakerna i flera dagar, men det är när jag tänker på en stor drink som jag faktiskt blir glad på riktigt. Det är sjukt och något som äcklar mig.

Vill även tacka er för att ni tar er tid att skriva ❤️

Känslan suger o enda man vill e o dricka igen... men de fem första dagars e värst va ja förstått ? Har du väl kämpat kan de nog inte bli värre ?

... som du dövar med alkohol?
Är det stress? Meningslöshet? Sociala problem?
Jag tänker att du måste försöka hitta vad det är som du känner att alkoholen ”hjälper” dig att hantera. Och vem gömmer du dig för? Och varför tror du att du behöver gömma dig?

Det är fruktansvärt jobbigt att inte hitta förklaringar, jag vet, jag själv blir galen om jag inte vet VARFÖR något alls är som det är. Det är ett konstant sökande och hjärnan vilar aldrig... Jag har alltid fungerat på ett visst sätt, lite bakvänt, inte alltid så konstruktivt och min hjärna tar så underliga vägar ibland att jag seriöst undrat om jag är helt galen. Men nej det är jag inte, jag fungerar. Ibland är jag absolut briljant och ibland är jag bara konstig. Ointelligent är jag dock inte, inte du heller, men tänk om det bara är så att våra hjärnor är byggda på ett annorlunda sätt? Det får man väl lov att acceptera helt enkelt. Min son har neuropsykologiska störningar men han är underbar, annorlunda och briljant. Däremot kommer hans liv inte bli så lätt alla gånger därför tar jag all hjälp jag kan få nu, från början.
De allra flesta av oss använder alkohol som självmedicinering, jag själv är inget undantag, jag tror du gör detsamma. Ta hjälp men skit i alkoholen for now, jag menar lägg inte all fokus på den utan försök få hjälp att förstå din hjärna, varför den beter sig som den gör, och har gjort även innan alkohol kom in i bilden. Var inte rädd för att du ska tvingas släppa alkoholen, kanske det kommer en lösning på ditt missbruk när du fått en förklaring på varför du är som du är? Nu menar jag naturligtvis inte att du ska fortsätta dricka men när man mår bra och är harmonisk tror jag behovet av att självmedicinera med alkohol blir mindre.
Jag var den jag var innan jag drack första gången, och den jag var och är älskar när alkoholen tystar vansinnesfärden av tankar som normalt sett pågår i min hjärna. Just nu går det bra att vara nykter för jobb och studier ger mig samma effekt. Det jag menar är att du dricker av en anledning, hitta den så vet du nog sen hur du bör förhålla dig till alkohol.
Min man är deprimerad. Han dricker för att bli glad. Kunde han acceptera att ta hjälp för sin depression som pågått så länge jag känt honom, har inte fattat förrän nu, skulle det vara betydligt enklare att ta itu med alkoholen. Men det blir en ond cirkel, det ena ger det andra så lätt är det inte.... Men man måste ju börja någonstans eller hur?
Kram❤️??‍♀️

Ja tack!=)) jag känner att om jag redan kommer att få ta två olika sugdämpande.. och sen ångestdämpande i 5 dgr och gå på pissprov 2 ggr i veckan är de tabletterna överflödiga... om jag dricker kommer det en anmälning till socialen och det blir mitt antabus... så trött på tabletter i allmänt då jag har haft många år med depression och har slutat med ena sortens antidepressiva men har en kvar... så ska jag då börja om o ta massa annat.... känns jobbigt...vilken dag har du tid? Uppdatera gärna! Har du barn?

Var nere och gymmade, med allt det jag drack igår var det en riktig pina - var inte långt borta att spy. Nu måste det bli ett slut.

Mitt stora problem är sömnen. Minns inte när jag sov normalt sist. Igår och idag så djävla trött, vet inte hur jag ska orka dagen.. Ska ringa läkaren imorgon. Inget direkt sug efter alkohol (än). Tycker Forumet börjar kännas avslaget.. Antingen mår alla bra? Eller/och så är man ute i de fina vädret ist f hänga här.. Även de fyndigaste skribenterna lyser m sin frånvaro.

Pax vobiscum

Är otroligt svårt! Det finns nog lika många sätt som det finns människor. Själv är jag tillbaka på dag 11 så ... Men innan dess hade jag en längre nykter period och för mig handlade det mycket om att vara medveten. Att ta medvetna beslut kräver väldigt mycket av en, hela tiden. När jag skulle sluta äta godis och fika fick det bli en markering i kalendern för varje dag jag klarade. Fick också göra upp strategier om att aldrig handla hungrig eller stressad (risk för autopilot) och göra upp planer för vad jag skulle säga om någon ville bjuda. På samma sätt tänker jag nu tackla alkoholen. En dag i taget, ett medvetet beslut efter ett annat.

Netflix är en mycket bättre ”drog” som jag också brukar för att slappna av till och från. Känner igen mig i den där likgiltigheten (även om jag tittar bort när jag ser 3,5:orna) men där under ytan så lurar faran. Lite ”sommarlukt” i naturen, diskussion om en aw, tankar på semester så hugger det till. Pang så får jag en klar bild av mig själv med en öl i handen. Men hittils har jag dock kunnat kämpa emot, men det är skönt när det släpper. Jogga på! Det gör jag med och kan dessutom göra det en helgkväll eller morgon numer!

Funderar på hur det kan ha blivit som det blivit, hur jag kan ha blivit den jag är.

Vad är det som får mig att söka berusningen.
Vad är det som får mig att vilja gömma mig, varför vågar jag inte möta livet nyktert.

Hur kan det gå så långt att hellre vill dö än att leva ett nyktert liv.

Hur kommer det sig att jag inte vågar söka hjälp? Är det pågrund utav jag innerst inne är för rädd för att släppa alkoholen.

Jag har ett suveränt jobb som jag har kommit väldigt högt upp för min ålder. Jag har bra vänner och en fantastisk familj. varför kan inte allt det vara nog. Varför?

Det finns ingen anledning att tro att man får ett sämre liv utan alkohol. Som du skriver så är ju de negativa långsiktiga konsekvenserna i form av MER ångest bara det ett skäl. Sen tänk vad grym du kan känna dig sen! En männsika helt utan exponeringa för risk mot alla de skadliga effekter som alkoholen medför. Du har helt plötsligt full kontroll över ditt liv. Jag tycker vi som kämpar med att sluta eller har slutat är coola, vi vet vilken hemsk drog det är! Avslöjad! Häng i det är en skumpig resa mot en mycket ljusare tid.

Edit: Jag har en bra dag idag, därav all optimism. Men logiskt sett så tror jag på allt ovan, men det blir svårare när suget kommer.

Också lätt för mig att säga, men överväg att berätta mer/allt för din sambo. Jag tror inte att han kommer att stöta bort dig alls. Snarare kanske du kan få mer stöd i ditt beslut. Det är inte ditt fel, och det händer massor med framgångsrika, snygga, beundransvärda personer varje dag.
Och tänk också vad nära ni kommer varandra om ni kan prata om hur ni känner och mår även i riktigt dåliga stunder. Kämpa på!

Hur bryter man en vana? Kan utan problem vara nykter flera dagar, men helt utan sug så dricker jag igen bara på ren vana. Orkar inte med detta längre, jag vill ha ett helt nyktert liv. Törs inte söka hjälp efterspm jag inte vill ha en "plump" i protokollet eller någon anmälan som kan vara emot mig i framtiden, måste fixa detta själv.

Jag har aldrig haft kontakt med någon beroendeklinik innan, utan det var min psykolog som tyckte jag skulle testa antabus. Beroendekliniken här ville ha en remiss från vc elr liknande. Så ska ta mig dit idag
Har hällt ut all A som är min här hemma, men inte min partners "findricka" för det skulle krävas lite mer förklaring om hur illa det verkligen är. Som tur är så är den redan i stort sett slut och den vet jag att han har stenkoll på, så den vågar jag inte närma mig.
Igårkväll tog jag ändå tag i att prata lite mer med honom, för jag har svårt att se hur jag ska fixa det här helt själv. Så jag förklarade att jag inte vill dricka alls längre för att det inte är bra för mig. Han vet ju att jag har svårt att hantera det och det blir oftast lite för mycket även när vi är ute.
Så hans förslag om att också vara nykter med mig nu i början känns så himla skönt.
Men jag kan säga att jag redan nu är livrädd för helgerna han ibland åker iväg och jag vet att suget är som värst. Då har man bara sig själv. Och jag hoppas jag kan hitta lite stöd här då.
Det är fantastiskt att man försöker döva sin ångest mer alkohol, som man egentligen vet att det i slutändan ger en mer ångest. Men allt för att rymma från de där ensamma stunderna man inte kan leva med sig själv.
När jag haft mina vita månader elr försök att sluta dricka så har jag tränat och pusslat väldigt mycket. Så får köpa hem lite nya pussel! Försöka hitta ro och bli bekväm i att umgås med mig själv.

Vilka viktiga reflektioner Mellanmjölk! Det låter som att du är något på spåret gällande hur du pressat dig själv med väldigt lite avlastning. Och att det är "det andra drickandet" som har utvecklat sig till något destruktivt som är viktigt att förändra. Håller tummarna för dig!

Hoppas boken kan ge inspiration!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Gårdagen, dag tio, gick utan problem. Gjorde två och en halv timmars övertid på jobbet, gick förbi affären och sedan var det Netflix tills sängen kallade. En väldigt skön och lugn dag. Inne på affären gick jag förbi 3,5:orna och kände mig inte ens sugen då jag var på jakt efter Loka. Även om värmen gett med sig något i denna del av landet är det fortfarande inte svalt och jag börjar inse att min kropp inte är gjord att fungera när det är så varmt. Jag blir seg. Kanske är det en fördel nu, det hjälper mig att ta det lugnt.

Idag ska jag försöka komma ifrån jobbet lite tidigare till förmån för tvättstuga och en joggingrunda. Jag är glad åt känslan av att inte vilja ha alkohol, jag känner mig nästan likgiltig inför den men är på min vakt och vet att suget eller autopiloten kan slå till när som helst.

Dag elva har börjat och idag är jag nykter!

Gud så fint ni skriver Miss_blondy och Vinäger.. Och tack snälla ni för välkomnandet. Har aldrig nånsin förut pratat med någon som förstår till 100%. Endast tre nära vänner vet om mitt problem. Jag älskar dem och de bryr sig och stöttar mig och så, men de kan naturligtvis aldrig sätta sig in i exakt hur jag känner, eftersom de själva inte är i min situation. Men era ord är så otroligt ärliga och förstående bara, ni skriver totalt utan att döma, och jag har inte förstått fram tills nu hur värdefullt det är att få en sådan förståelse. Fick tårar i ögonen när jag läste, av lättnad och värme att äntligen bli förstådd på riktigt, hela vägen liksom.

Det här Miss_blondy, som du skrev, gick rakt in i bröstet på mig:
"Alkoholen har fått dig att tro att du inte klarar dig utan den. Den påverkar självkänslan och kritiserar vem man är och vad man kan prestera eller inte. Men de är bara en illusion där alkoholen lurar en och tro saker som inte stämmer. Du kom där du är idag pga din röst och beslutsamhet- Inte pga alkoholen.Du skulle förmodligen fått dessa jobb ändå-Men alkoholen får dig att tro annat."

Herregud, så HIMLA sant.. Det är A som fått mig att tro att jag inte kan, inte jag själv. Men så in i helvete svårt att övertyga sin tröga hjärna om att det är så också.
Men ska i dagarna även ta kontakt med en idrottspsykolog som jag fått tips om, vet många artister som går till sådana, då de ju är specialiserade på prestationer och ångest i samband med det. Mycket gemensamt "tänk" där med artistvärlden: Man får EN chans. Hoppa 2.40 nu, annars förlorar du. Gör det här framträdandet nu, ikväll, det går inte i repris, du kan inte sjunga om tonerna som blev fel. Osv.
Har även tänkt börja meditera. Nån som har erfarenhet av det? Dvs märker man nån skillnad, minskar panikångest o dyl? Och i så fall hur lång tid tar det innan det börjar hjälpa?
Ska även leta mer info och hjälp här på denna sajten, redan sett och läst mycket bra saker..

Än en gång tusen tack för era fina svar.. Betyder mer än ni anar..❤️ Jag är inte ensam..??

P.S. Kan man få typ "notifications" på något sätt när någon svarat i ens tråd? Eller måste man gå in och aktivt klicka på den här tråden för att se om någon svarat? Kramar!☺️

Hej! Hade mitt första besök hos en sjuksköterska på beroendecentrum för ett par veckor sedan. Nästa vecka ska jag träffa läkaren och förhoppningvis få tabletter mot suget. Vi kanske kan dela erfarenheter och peppa varandra här i tråden! Vad med antabusen skrämmer dig? Styrkekram

välkommen hit! Känner så väl igen detta med scenskräck, trots att jag inte är i närheten av ditt jobb. Måste dock genomföra föreläsningar/presentationer emellanåt och tycker att det är jättejobbigt. Kanske till viss del beroende på att jag inte gör det varje dag.

Tycker att Miss_blondy sätter ord på mycket av det jag skulle vilja skriva. Tänker att samtalen med terapeuten är jätteviktiga. Hoppas verkligen att de blir fortsatt givande. Ser fram emot att följa din fortsätta berättelse.

Önskar dig lycka till! ♡ Kram

Först av allt, vad glad jag blev av att se att du följer min kamp för att kunna leva ett nyktert (och därmed mycket bättre) liv. Tänker oftast inte på att det finns andra som läser än nick som ofta kommenterar, även om vi ibland blir påminda om att vi är många fler än vi tror här inne. På gott och ont!

Känner igen din förtvivlan. Mannen bortrest = fritt fram! A-hjärnan går i gång direkt: Passa på!

Precis så har jag alltid tänkt. "Bara den här gången!" Men det som blir problem om man ska sluta är att de där tillfällena alltid kommer att dyka upp. Hur gör jag nästa gång?

Önskar dig all styrka du kan uppbringa gör att orka ta dig ur din situation. Fortsätt att skriva, jag kommer att följa din resa. ♡

Kram

.. om att mina tankar om ett alkofritt samhälle är en utopi.. Svårt skydda människor från dem själva. Men tanken kom upp iallafall. Nog så god tanke som andra man kan få..

God natt alla

som lever i beroende /medberoende som har en önskan om en enklare vardag ....