Senaste kommentarerna i forumet

Det var ett väldigt roligt ord. ?
Jag brukade fixa i trädgården och "svalka mig lite" i värmen.
Växthuset ska också sättas i bruk men utan fem miljoner ölburkar som man måste gömma efter en hård dag i trädgården, typ. ?

Fortfarande i karantän. Tvi! Ingen influensa utan en ordentlig förkyldning. Fortfarande off och helt trög i huvudet. Instängd och sus i huvudet som om jag hade det i en kakburk.

Tack för era ord, det värmer verkligen.

Solen skiner och jag har fällt ner persiennerna.

Tack för ditt stöd, det värmer. :-)

Tack för att du delar med dig. Vi kommer att klara detta! Det är skönt att detta forum finns - att man kan skriva och ta del av andras berättelser.
Kämpa på!

Det känns skönt att höra. Det är ingen enkel resa detta.
Tack för dina fina ord. :-)

Det var tufft den 1:a veckan. Sjukskrev från mig på jobbet och sov och var bara deppig, kunde inte ta mig upp ur sängen.
2:a veckan blev lättare. Men suget finns kvar. Jag kämpar. Vill inte hamna på botten igen. Men alkoholen finns överallt. Jag har en många vänner och de flesta partajar och dricker, men jag drack alkoholfritt på den senaste festen, det gick bra. Mina närmaste vänner vet givetvis, men inte alla. Man har ju en front.
Kram :-)

Tack för era fina kloka ord, genom hela denna resan❣️

Ja, ibland är det jobbiga saker som hjälper till att förstärka ett beslut. Det gäller att ta tillvara allt som kan föra oss framåt. Du är helt klart på rätt väg. Härligt! ♡ Kram

...din historia och lider med dig, trots att det inte lär hjälpa ett dugg.

Tänker som andra här att du borde få avlastning i betydligt större utsträckning än endast hemtjänst.

Ibland kan det vara till hjälp att tänka ett eller två år framåt. Hur ser mitt liv ut? Är jag fortfarande kvar i samma situation? Sitter jag och ser tillbaka och tänker att jag borde brutit upp för längesedan? Eller har jag accepterat det som är?

Bara du vet hur långt du innerst inne vill gå för att få en förändring. Och bara du vet hur den i så fall ska se ut.

Önskar innerligt att du får hjälp på det sätt du önskar och behöver. ♡ Kram

...att ångesten lättat. Den är inte nådig när den sätter in. Inte konstigt att det är lätt att lura sig själv med att alkoholen hjälper. För den gör ju det, förrädiskt och mycket kortsiktigt. Vi vet förstås hur det egentligen förhåller sig, en fylla ger än mer ångest och så håller vi den onda spiralen igång.

Önskar att du snart får känna ett lugn, utan alkohol. Så att du får bekräftelse på att det går. ♡ Kram

Tack för att vi andra får ta del av era historier. Känns nästan som att tjuvläsa någon annans dagbok. Så mycket igenkänning det blir, trots att både bakgrunden och målet kan se så olika ut. Kul att ni hittat varandra, även om det finns många att bli inspirerade av här. ♡ Kram

Vilken förmåga du har att uttrycka dig. Jag som alltid gillat när människor kan beskriva saker på ett osentimentalt sätt läser och ler mitt i allt elände. Du fångar verkligen känslan.

Önskar innerligt att du får den hjälp du behöver. Kris föder utveckling, ett mitt i allt positivt sätt att se på saken. Du är beundransvärd! ♡ Kram

29 dagar, wow! Tror att det du skriver i första stycket om att inte tappa den emotionella kopplingen till nykterheten är viktigt. I alla fall i det här skedet. Senare hoppas vi förstås att vi kan koppla bort tankarna på detta i vardagslivet, även om jag har förstått att vi, som Lerigen säger, på något sätt alltid måste vara på vår vakt - mer eller mindre.

Så många uppvaknanden som kommer med de nyktra dagarna. Med din insikt kommer det att gå vägen. ♡ Kram

29 dagar är riktigt bra och det märks att du är på G .. ? Du kommer att märka Såå många mer fördelar o förändringar ? ... men det gäller att vara på sin vakt , a är lurig o listig ... Pepp Pepp Pepp .. Kram Lerigen

Där kom den. Sammanhängande sömn.
Ibland kommer lite orostankar över sommaren och semesterresor hur det ska gå. Men jag tror jag körde vitt en månad förra sommaren så bör inte vara några problem. Men ogillar att hjärnan börjar smyga in framtidstankar. Så mkt lättare att bara vara här och mu och njuta av att inte dricka och må bättre dag för dag.

Jag vill inte tappa den emotionella kopplingen till att hålla mig nykter. Jag märken att så fort det bara flyter på och allt går bra så börjar de klara ideerna luckras upp i kanterna.

Så jag läser mycket här, för att inse att jag faktiskt bara varit around I ungefär 3 veckor och det är bara en pytteliten början på något.

För att inte få hybris liksom.

För jag har sovit skitdåligt inatt, hostande barn, hugg av ångest av olika slag, såna där dumma nattankar, röriga drömmar.

MEN jag är på G, ett stort glas vatten, en kaffe o en dusch ?

Så var det INTE innan. Då ville jag bara dö eller iaf försvinna. Och ändå påstod jag alltid att “jag blir aldrig bakis”,

Vad fan höll jag på med?

Inte direkt glamoröst. Kanske litet lätt trafikfarligt. Men sopberget fick åka med mig idag. Jag hade inte kunnat flytta på skiten enns om jag haft tid. För tungt för mig. Men det var fasen frestande att bryta ryggen för att lämpa lasset på makens sida av sängen... Så gjorde jag förr med allt hans stök. Samlade ihop allt och öste på hans sänghalva. Näpp. Det blir jäklar inge sova av förrän du tagit reda på ditt mayhem. Men det blev så jäkla dålig stämning. Man tröttnar. Med åren har jag funnit en viss acceptans. Under de första 10 äktenskapliga åren tog jag hans förvirring och totala brist på organisationsförmåga personligt. Brist på bry, brist på respekt för mig. Och han var för ung och stolt för att erkänna att han helt enkelt inte KAN bättre. Insikten att det handlar om ett funktionshinder gjorde stor skillnad för mig.

Jag längtar inte efter vin. Jag längtar till mitt läkarbesök. Det var oväntat. Det måste vara så att orken faktiskt är slut. Kris föder utveckling. Jag undrar jag vad livet vill lära mig nu...

Hej!

Tack för att du berättar. Jag blir väldigt berörd. En nära person till mig led av anorexi under en tid och det var väldigt jobbigt som anhörig, personens kontrollbehov över sig själv och andra påverkade mig och jag hade inga spärrar så det kändes som personen såg ner på mig. Anorexi och bulimi förknippar jag lite med att hindra sig från att leva alternativt att inte vilja leva. Förstår behovet av att ha behövt lätta på spärrarna för att kunna äta - för att kunna överleva, även om alkohol inte är en särskilt sund eller konstruktiv metod i längden.

Som regel handlar det ju mest om att utsätta sig för sin fobi/rädsla i lagom doser, bevisa för sig själv att man tänker fel och på så sätt förändra sitt beteende - och det får man ju hjälp med om man vill gå i KBT. Jag har haft massa saker som jag hakat upp mig på som varit ett hinder i mitt vardagliga liv och rädslan har varit att jag ska spåra ut/få panik och visa mig svag och det har varit i situationer när folk i större grad har tid att lägga märke till mig och bedöma mig - kollektivtrafik, säkerhetskontroller, att dejta, köer i allmänhet. Det där har förekommit till och från men började efter ett misslyckande och min anhöriges sjukdom. Att mitt drickande eskalerade för några år sedan berodde på ett annat misslyckande varav det förstärkte allt det andra. Kan oavsett sova, men sover länge men bättre om jag inte dricker.

För något år sedan tänkte jag ofta på att skärpa till mig men det fanns ingen motivation. Och man får ofta höra av alla moralister att det handlar om att sluta dricka helt och hållet - att det inte finns något mellanting och att det är individuellt. Jag hade inte kunnat dra ner om jag hade vetat att jag aldrig mer får dricka. Det kanske är dåligt att inspireras av Leif GW men han lever ju fortfarande. ;)

Jag mår okej. Försöker bryta min isolering genom att utsätta mig och förändra tankemönster. Ett tidigt mål är att kunna sätta mig bussen själv och bara åka och senare under rusningstrafik. Ett annat att ta en kaffe själv ute. Det låter väl helt galet? Så illa har det inte alltid varit utan snarare tvärtom har jag gillat att vara ute. Vill kunna skriva Hp om något år utan att vara stressad av miljön och det blir ju inget bra resultat om man är full.

Du låter i grunden positiv och medveten och som att du vill förändra ditt beteende. Givande att prata med dig. Fortsätt gärna skriv.

Har du någon idé om hur du ska börja?

Läste på någon sida som har hjälpt mig att om man går över det rekommenderade maxintaget per vecka så ska man ge kroppen minst 48h att återhämta sig mellan varven.

Det blev ganska personligt, hoppas det inte blev för mycket.

Det är precis så man gör. Lägger sig platt tills det värsta blåst över. Sedan reser man sig, borstar av dammet, och fortsätter med bestämda kliv. Kram

Arbetsdagen var inte så överjävlig att du packade ihop och åkte hem? :) De blir sällan det... Kram

Att KBT inte lockar kan jag förstå... Allt tjofräs om att ändra sitt sätt att tänka om omständigheter kan upplevas som något infernaliskt provocerande när det faktiskt ÄR så att livssituationen är skit. Du behöver praktisk hjälp och avlastning. Och du behöver få lufta all den där ilskan. Finns inte längre möjlighet att få kompensation för vård av närstående? För ca 15 år sedan fick en vän till mig ca 8000kr/mån för att hon vårdade sin mamma... Det är ju förjävligt. Om din man inte hade haft en fru (som kan nyttjas som gratis arbetskraft) skulle han ju fått assistans från samhället. Hoppas jag. Eller är det ättestupa man kör med nu för tiden? Det känns inte rätt det här :( Kram

Önskar att jag hade det. Önskar jag vore bättre på ett långsiktigt tänk! Ska jobba på det! Följer dig Emma, härligt att det går så bra för dig :)

...verkar som långsamma utdragna vågor- I mitt liv. Lite här lite där en konsekvens av något en aktiv förändring... har gått I terapi ett par år min man fattar inte varför tycker jag mår sämre nu än när jag började. Men jag tror att jag omedvetet ruckar på stenarna i botten allt rasar för att byggas upp på nytt. Jag litar på processen, den sköter det mesta.

Jag tror att det säkert är bra att lyssna på andra, vara ödmjuk framförallt. Sen kanske man omedvetet tar till sig något fast självständighetstaggarna petar utåt. Och så är processen igång.

Det där var lite tankar som kom när jag läste ditt inlägg. Ha en fin kväll !

Hej Karina, vad fint med svar från dig! Förstår att du är orolig över de fysiska symptomen. Men det verkar ju (som också många här på forumet verkar kunna intyga) att kroppen är fantastisk på att reparera sig så är det alkoholen det handlar om kommer det att ordna sig. OCH, vi är faktiskt väldigt unga! Förstår dock känslan av sorg över att vara bara 29 och liksom fast i något missbruk/beroende/destruktivt mönster. Förstår också känslan av att inte vilja ha hjälp (är exakt likadan) och att vilja fixa själv. Jag kommer göra samma dock ska jag börja prata med någon snart av andra skäl så kanske lyckas den personen lura fram detta om den är skicklig nog..

I övrigt gillar jag linjen med att minska på bruk istället för att gå cold turkey. Kanske är det en ursäkt för att få dricka (vill ju absolut inte leva som nykterist livet ut..) men tror också det förenklar lite. Har som nämnt haft perioder tidigare när jag varit helt utan men då har jag också trillat dit ordentligt när jag väl druckit igen.

Det där med lukt har jag också tänkt på. Min stora fasa är att kollegor eller kompisar märkt det, typ en vanlig tisdag morgon. Jag dricker nämligen såväl öl som vin och starksprit så alldeles säkert är det inget jag lyckats dölja även om jag lyckats hålla mig hyfsat "högfunktionell".

Jag har druckit i minst 10 år men inte alltid på denna nivå, dock alltid med ett destruktivt underdån. Började samtidigt som jag hade bulimi och anorexi och sen blev det ett sätt att "dricka mig ur" ångesten av att bli fri från ätstörningarna. Bytte beroende helt enkelt. I de perioder jag varit nykter kommer ätstörningarna/matfixeringarna tillbaka som ett brev på posten, så det är en teori jag byggt upp med ganska säker grund själv. Också ett "skäl" till att jag ursäktar mig att börja dricka igen, då slappnar jag av med maten och blir mer fri. Riktigt ruggigt beteende.

I nuläget vet jag inte hur mycket jag egentligen dricker, men har en enorm tolerans. Går just nu igenom en stor kris vad gäller relationer och har rört till mig liv rejält med otrohet och uppbrott (kanske delvis pga alkohol = försämrat omdöme??) så dricker mer nu. Lätt 1 liter vin per kväll och ett par stora rom/whisky på det. Kan dricka de flesta äldre män under bordet och då är jag inte värst stor även om jag inte direkt är liten :)

Förstår alkohol som hjälp med sociala sammanhang. Jag använder det också för att lugna mig och för att kunna sova, vilket jag haft stora problem med. Kan du sova med/utan alkohol, märker du i så fall skillnad?

När jag tog mina prover bad jag om ett standardprov inkl lever. Vågade inte be om det förrän efter 3 månader total nykterhet och då var det "lite högt" på levern så kan ju tänka mig hur det var innan. Och det var som sagt 2 år sedan, sen dess har jag knappt haft en enda nykter dag så det lär inte vara toppen nu. Vågar ej testa.

Mitt mål är naivt antagligen men det är inte att helt sluta utan att lära mig leva normalt med alkohol som ett inslag då och då och inte på ett destruktivt sätt. Det är typiskt mig till exempel att idag som "första dag på ny nykterhetsperiod" ändå ta 1 glas vin till maten (men sluta där) liksom för att bevisa att jag minsann inte är nån alkis utan någon som KAN dricka på rimligt vis. Rätt löjligt.. och dumt.

Hur går det för dig idag, hur mår du? Vet du hur ditt drickande började? Varför det eskalerat senaste tre åren?

"Jag vill göra saker på mitt eget sätt". Detta synsätt har alltid präglat mig i livet ända sedan jag var barn, vet inte varför, nog retade det mina föräldrar alltid. Alltid varit självständig och avskytt när andra ska försöka bestämma över mig eller försöka lösa mina problem. Då har alltid "låt-mig-vara-attityden kommit fram, jag klarar det minsann själv. Jag inser också att detta hänger med i vuxen ålder, jag vill vara stark och självständig och klara allt på egen hand. Fast ensam är ju aldrig stark...egentligen...samma här på forumet, svårt när andra kommer med goda råd och förslag på lösningar, vill så gärna ta till mig, men blir oftast back-off-attityden, jag behöver inte hjälp, jag klarar det själv, finner ut en egen lösning. Att det skulle vara en svaghet att ta emot hjälp...

Samma med professionell hjälp, gått i KBT i vissa perioder av livet, mest för att andra tyckt att det är så himla bra. Har gett det flera chanser, men ingenting för mig. De säger: "Du måste lära känna ångesten, den måste bli den vän, våga möta den, vara i ångesten". Men så funkar inte jag, extrema flyktbeteenden så fort den gör sig påmind, det kan ta sig många uttryck, inte bara genom A. För mig finns inget långsiktigt i ångest. Det finns bara kort sikt och det är att ta bort den här och nu. Även om sättet att ta bort den är destruktivt i långa loppet. Nog om det, när jag avslutat mina KBT-timmar, har jag istället blivit förbannad och gjort en konstruktiv förändring i livet, som att bryta negativa relationer, jobb etc. Då har det konstigt nog blivit en positiv mereffekt trots allt. Så kanske det trots allt fanns något bra i dessa KBT-samtal...vad vet jag...