Senaste kommentarerna i forumet

med snöfall och gråmulen himmel. Fy så trist. Tror jag byter till sommarväder redan nu. I mitt sinne i alla fall.
Såååååmar såmmar å sool havett å vinden å dåftt av kapriifoool....

Emma79; wineface är riktigt slående, behövs inte beskrivas med fler ord. Jag önskar även dig en härlig vit helg.

Milde tid vilken natt! Det känns och ser ut som om jag har varit på världens party? Fy! Är smått illamående nu på tåget mot mitt arbete. Nykter men känner mig bakfull.

Nu på morgonen fick jag ha huset för mig själv förutom älskade makens besök i kylskåpet och tre "Fräs" som ville ha frukost. Älskar min familjs sällskap men på morgonen är det jag, duschen och kaffekokaren som gäller. Ett snabbt bloss och en kopp kaffe ute i morgonluften är inte heller fel, fast jag inte borde.

Resterna av alkoholgiftet är fortfarande kvar i kroppen. Svag hjärtklappning plus att jag svettas som fan emellanåt. Det påminner om "kärring körare" som vi kvinnor har i övergångsåldern eller som jag har hört någonstans "den andra våren". Låter väldigt bra det där med våren tycker jag. Ansiktet ser lite fräschare ut redan och tänderna vitare och inte svagt missfärgade av rött vin. Tjoho!

Följeslagaren var med mig hela eftermiddagen igår så när jag kom hem var det bara att starta med något direkt så mina tankar skulle fokusera på något annat.

En annan sak som jag inte har gjort dessa dagarna är att fara upp mitt i natten och fixa en macka med kaviar och ett stort glas mjölk. Sitter perfekt när alkoholen jobbar sig ut ur kroppen. Jag hoppas att även mina organ mår bättre. Undrar om dom är lika sladdriga som kycklingfiléer som har tinat för länge. En aning svampiga? Stackars min kropp som jag har misshandlat den med detta gift. Jävligt lätt att sitta på tåget nu och känna sig kaxig, men så vill jag inte se det.

Kanske klarar jag att hålla mig nykter denna gång? Ja, vi får se.

Have a nice day

Attack!

Var det verkligen Miranelle som skrev inlägg 125? Tänkte ett tag att det var jag. Som sagt, igenkänningen är extra stor ibland.

Välkommen tillbaka, Odette, har saknat dig. Kram och lycka till!

...räknar och räknar. Räknandet är en del av min överlevnadsstrategi. Om jag inte räknar, läser här och peppar mig själv går jag under. Trillar dit emellanåt - mer eller mindre - men är tvungen att resa mig igen. Och fortsätta räkna... Hur ska det annars gå?

Läs gärna min tråd "Ett ärligt försök!". För mig funkade det förvånansvärt bra i början, men sedan...

Lycka till! Kram ♡

.

är som den är.....just nu ganska grå...och innehållslös. Din bekännelse var dock befriande för mej som kämpar med att inte duga i detta sammanhang. Det handlar inte om de som skriver självklart..utan bara om min egen urusla egenbild.

...känner ångest över din berättelse. Läs Mirabelles inlägg en gång till. Du måste med bestämdhet hävda att du blev illa bemött därav din tveksamhet.
Din man borde gå in i samtal först ist för dina barn. Han är väl vårdnadshavare också...
Styrkekram.

Mina barn är 13-15 år och jag tror inte dom vet att jag dricker för mycket. Mitt ex vet definitivt inte att jag dricker för mycket.
Jag känner mig bara så himla sviken.
Jag kommer aldrig mer söka hjälp.

Du är aldrig ensam. Finns många som känner som du, även jag. Och många som läser detta, men som kanske inte orkar/våga skriva...

För mig är det en stor tröst att veta att någon känner som jag.

emellanåt blir jag oerhört provocerad av alla som räknar dagar...eftersom mina dagar aldrig blir en vecka...än...
I mina ögon lyckas ALLA utom jag själv, vilket på en gång leder till negativa tankar om mej själv som person.

och hittar dina ärligt vardagsnära inlägg överallt. Själv orkar jag inte ens med mina egna inlägg. Jag nöjer mej gott med dina...och hummar jakande tyst.

Jag gillar den ömhet och ödmjukhet du visar Miss Mary. Jag behöver det. Få veta att jag inte är den enda som tvivlar. Som också känner osäkerhet inför morgondagen. Nej jag klandrar ingen som räknar dagarna, det är säkert ett jättebra sätt att hålla motivationen uppe. För mig blir det lite jobbigt att läsa...men det är ju mitt problem och något som jag får förhålla mig till...är ju frivilligt här på forumet..och insikten att du kommer att snubbla...det är oerhört ödmjukt och realistiskt. Det vore intressant med fler berättelse här, inte bara de som lyckas så bra, utan de som kämpar, misslyckas, faller tillbaka. För mig ger det mer tröst. Att jag inte är så ensam.

Förstår att du känner dig väldigt utsatt och sårbar. Har du en vettig relation till ditt ex, eller kan det hela bli väldigt komplicerat nu? Shit hits the fan osv... Är dina barn tillräckligt stora för att ha viss insikt, och även åsikter?

Jag är en tävlingsskalle. Det är rätt tröttsamt, ett karaktärsdrag jag försöker lägga band på nu för tiden. Inte jämföra. Inte enns tävla mot mig själv, bli ett bättre jag och blablabla... Men jag vet att vill jag något så ser jag till att det blir så. Problemet är bara att motivationen försvinner så snart det inte finns ett berg att bestiga. När det är riktigt jäkla jobbigt finner jag ett slags pervers tillfredsställelse i att lida och streta på. När det inte är jobbigt längre blir det "meeehhh". Så var det tex att springa. När det var omöjligt att springa 15 km bestämde jag att det ska jag banne mig göra. När det var så erbarmligt jobbigt att jag trodde jag skulle dö var det roligt. Sen när 15 km varit vardag ett tag infann sig "meeeehhh". Samma sak blev det med alkoholen. Taggad till tusen när nykterheten var en kamp. Nu är jag i fas "meeeehhh". Nykterhet är ju inte direkt något man kan bli bättre på heller, om man är nykter. Man bara "är"... och är det något jag har svårt för så är det det där enkla varandet...

Det kan ju se olika ut från individ till individ. Men motivation krävs för att hålla fast vid planen och i en plan ligger det säkerligen minst något mål.
Det talas ju mycket om inre målbilder numera, vilket man kan tycka vad man vill om.
Det kanske inte handlar om tävling, men det är lite så jag känner, ur mitt perspektiv. Min känsla.

..är kanske att många här har en plan.

Jag tror inte att det handlar om att tävla mot varken sig själv eller någon annan, utan att följa planen bara.

Och att bestämma sig för hur man ska reagera om man inte kan följa planen. Det är ju också en plan!

Är det lättare att vinna mot A om man är en tävlingsmänniska, som sätter upp långsiktiga mål och går in med fullt självförtroende och motivation? Med en vilja att utmana sig själv?

Jag har aldrig gillat att tävla, vare sig mot mig själv eller med andra. Men ibland känns det som hela livet är en tävling och till och med här på forumet får jag denna känsla. De som räknar sina nyktra dagar, dag för dag, klappar sig på bröstet och känner stolthet för varje dag som går, utan att de lyckats trilla dit igen...och här står jag som famlar. Vet ingenting hur det ska gå dag för dag. Gör det bästa av dagen. Lyckas ibland, misslyckas ibland, rädd för att bli dömd och bedömd. Kanske är det också en slags avundsjuka mot er som är så "duktiga". Vet att jag inte borde känna så, men gör det ändå. Ingen kritik mot någon, problemet ligger hos mig själv. Vad jag ville med detta inlägg vet jag inte, men behövde få ur mig något.

Det "roliga" i det hela är att det var jag själv som sökte hjälp och fick detta tillbaka.
Detta är något jag skäms över och inte vill ha offentligt och nu kommer det att bli så. Dom kommer att prata med mina barn och mitt ex och jag måste försvara mig. För vad? Att jag ville ha vård.

Det är nog så att de måste göra en anmälan när de får kännedom om att det föreligger alkoholmissbruk och de inte ser att personen tar emot vård. Men oavsett deras skyldigheter är det lika förkrossande för dig. Jättetuff situation att befinna sig i. Förbered dig inför mötet med att lista de åtgärder du vidtagit för att ta dig ur beroendet. Skriv ner orsakerna till varför du valde att inte påbörja behandlingen (brister i bemötande, låg tillit), så att du kan läsa innantill ifall du blir överväldigad på sittande möte. Kram

När jag kom hem idag låg det ett brev från kommunen och socialtjänsten. Beroendekliniken hade gjort en orosanmälan mot mig även om jag aldrig påbörjade en behandling.
Jag kontaktade dom, gjorde ett möte där jag blev informerad att jag skulle bli anmäld till soc om jag misslyckades med behandling. Jag valde att inte påbörja behandling på denna klinik då jag inte alls kände mig välkommen där samt att jag inte fick något förtroende för den person jag träffade.
Hon har nu anmält mig till socialen även om jag aldrig påbörjade behandling. (Jag ringde tillbaka dag 2 och sa att jag kommer att söka andra alternativ.)
Nu ska jag, troligen även mitt ex, samt mina barn på samtal. Tack för ingenting.

Jag kan bara rekommendera alla där ute med mineråriga barn - håll er bort från landstingsvården. Den känns som ett stort misslyckande.

Det här duger inte. Ni är så ivriga skribenter så min lazy ass tråd blir nedputtad från första sidan. Så kan vi ju inte ha det, för då lär jag aldrig hitta den igen ;) En uppdatering är på sin plats.

Slutet på veckan har varit riktigt bra, fantastiskt nog. Jag jobbar envetet på med mitt eget förhållningssätt. Good enough. Och när jag misslyckas med det och överpresterar ser jag till att det syns tydligt att det är JAG och ingen annan som levererat. Nu har jag ruttnat på att släpa och dra med mig folk som glider med på en räkmacka. De är förvisso snälla. Kossor är snälla. Kossor får ingen löneförhöjning. Löneförhöjningar ska hamna där de hör hemma. Hos mig.

Galet sugen på vin-lull, men av positivt-speedad orsak, inte slutkörd-modstulen orsak. Nåja, något lull blir det inte oavsett, även om orsaken är av det trevligare slaget. Ikväll är jag nykter! Nu håller vi!

Den där lilla dividerande resonerande rösten känner jag väl igen... Den har hemsökt mig också ikväll. Ett av barnen ville äta på OLearys, och vi planerade utemiddag för hela familjen. Genast var den lilla rösten där och viskade till mig att det vore ju synd på god restaurangmat att inte avnjuta ett glas rött... Men så började det snöa och alla telningarna surnade till och vägrade gå utanför dörren. Hemkörd pizza blir det istället. Inget vin på hemkörning, så jag är nykter, trots bristande karaktär :) Nu håller vi!

Dag 6 idag Fredag! Strategin är klar. Nolltolerans. En liten grupp hjärnceller långt där inne resonerar kring om man måste vara så strikt? Kan jag inte få ta ett glas med flickvännen hemma hos henne? Jag försöker förklara för mig själv att det är just strikt jag måste vara nu i början fö att det ska gå bra! Heja mig!!

Men en sak har jag fattat, och det är att människokroppen har en enastående förmåga att återhämta sig om man ger den chansen. Ge din kropp chansen. Jag vet inget om inläggningar och sådant, men tänker att strunt i vad man "ska" göra. Be om inläggning. Det kanske inte är brukligt, vad vet jag, men om det är det du behöver så ta mod till dig och be om det. Det värsta som kan hända är att de säger nej, det är inte så det går till. Då kan du fråga hur det går till och vilka alternativ som finns. Önskar jag kunde vara till mer hjälp :/ Kram och lycka till!

Drygt två månader som nykter, och just den biten har jag fortfarande svårt med... Att ta helg. Övergången från kraven och kampen mot klockan till ledig och kicked back. Få tankarna att släppa. Träning, enorma pottor te, alkoholfritt bubbel, varma skumbad, knåda ryggen i massagestolen, ligga på spikmattan... Det funkar som avledning. Men nog är det fortfarande ett långsamt bedövande vin-lull jag önskar mig. Jag vet inte hur länge jag ska vara vit. Det kan bli en helg till, eller en månad, eller ett år, eller resten av livet. Men jag vägrar dricka vin igen förrän jag kan slappna av och "hitta lugnet i själen" utan det.