Senaste kommentarerna i forumet

Tack coco79 ?. Ja det är mitt mål att att vara en god förebild. Och då kan jag inte dricka som jag gör. Beklagar sorgen det är svårt när familjemedlemmar går bort. Kämpa på du också

Ja, det tar ju lite tid att avvänja den lille inom sig och som vill ha fel tutte... Kyckling med tillbehör är ingen dum början. Vi föräldrar får tänka så. Själv har jag just unnat hen kycklingsoppa; rester från gårdagens hemgrillade kyckling i buljong, grönsaksrester och mycken chilli. Katten sitter bredvid och tittar lystet på utspottade kycklingben.
Tack för att du läst i min tråd och gillat vad du såg! Det är ju inte alltid man förstår att uppskatta sig själv på det viset någon annan kan göra. Man bara stretar på som om det var världens naturligaste sak. Hemmablind kanske.

Har gått och jag mår förbannat bra, när lördagseftermiddag kom drog suget i med buller och bång och tomrummet kändes oändligt stort, jag läste och läste här på alkoholhjälpen vilket hjälpte till att lindra hjärnans tankar, samt att jag försöker tänka på alla dom värsta gånger alkoholen har fått mig att lida i ångest, och sen blev det en middag och långpromenad för att få tiden att gå, återigen vill jag påpeka att det hjälper faktiskt mer än vad man kan tro om man är mätt och inte törstig, iallafall för mig.

Ca kl 21:30 var suget helt borta, det hade då börjat på tidig eftermiddag.
Man kan ju undra vad som händer i hjärnan, hur kan det bara bli så här egentligen?? så fort helgen kommer eller andra lediga dagar så börjar dom mörka krafterna att ge sig tillkänna.

Det gäller att på något sätt ha verktyg och fylla detta tomrum som blir så tankarna fokuserar så lite som möjligt på alkohol, jag vet av egen erfarenhet att fastnar jag för mycket i dom tankarna när suget trycker på som värst så slutar det med att jag går som radiostyrd raka vägen till systembolaget.

Det är varit en kanon fin dag idag med sol och minusgrader och vi har varit med familj och vänner ute på isen och fiskat och grillat, det är 1000 gånger bättre än att ligga på soffan med ångest och vara fyllesjuk.

Hur som helst så känner jag mig stolt när en vit helg har gått, och idag har jag lite bättre självkänsla än vanligt, trots att det är söndag kväll och jag ska upp tidigt till jobbet imorgon.

Trevlig kväll ?

Verkar som jag ridit ut stormen för denna gång! Suget har släppt lite och jag har tillslut vågat mig till den närliggande Coopbutiken (har väntat med det i typ två timmar för att jag var osäker på om jag skulle komma därifrån med mat eller med 18 folköl). Nu blev det grillad kyckling, potatissallad, läsk och chips. Sicken hälsokur va? Jag hade tidigare ambitionen att laga något ordentligt. Tycker egentligen om att laga rejäl mat, men nu var jag mest lättad att jag kände att jag kunde motstå frestelsen...

Däremot är det galet hur det funkar. För på samma gång som jag är ärligt jättelättad, så känner jag mig också besviken för att jag inte gav efter... Imorgon kommer jag nog däremot inte känna det, jag får försöka fokusera på det!

Tycker det går hyfsat. Druckit en 33 cl öl i helgen, ingenting mer än så. Nu har det faktiskt gått över en månad sedan jag var bakis senast, jag saknar det INTE! Riktigt skönt att slippa och skönt att komma ur den där bubblan man levt i med all alkohol.

Hej Malkolm,
Jag tror du och jag kan ha något gemensamt...att börja dricka (eller börja dricka mer, som i mitt fall), efter en stor sorg i livet. Jag vet inte än hur det känns att förlora en förälder, men jag vet hur det känns att förlora en familjemedlem. I mitt fall blev det mitt enda syskon, min lillebror, som dog i en olycka i juli 2014. Han var då 28 år och pappa till en 10 månader gammal dotter, hans första barn. Han var sambo och hade renoverat vårt barndomshem till deras eget hem efter att våra föräldrar flyttat till lägenhet. Han var så lycklig då för hemmet hade precis blivit perfekt och han hade fått bilda familj, som han hade önskat. Och livet tog slut, på en sekund.
Så jag vill säga till dig, Grattis till din son & till en egen familj! Ta vara på den och bli en bra förebild som pappa. Det är alla barn värda.
Min pappa var också alkoholist (idag nykter...jag vet inte hur det gick till?!) när jag o min bror växte upp. Och i tonåren hatade jag min pappa för det. För att jag skämdes. Ville inte ta hem kompisar. Men än idag kan jag ibland få hatkänslor för honom, min pappa lever fortfarande, men jag har inte kunnat prata ut med honom om hurdan han var som pappa under min uppväxt. Jag skulle nångång vilja göra det, men pga hans sorg att ha förlorat sin son så kan jag inte utsätta honom för det. Inte än. Och jag är inte heller redo att konfrontera honom, har inte ens bestämt om jag vill göra det. Kanske kan jag förlåta honom utan att vi behöver prata om det.
Nu blev det mer prat om sorg än om beroende... men jag är också beroende av alkohol, och det finns säkert i generna till en viss del. Ibland är det lätt att bedöva sorgen med hjälp av alkohol, ibland har jag velat bli riktigt full ensam hemma för att sedan få gråta ut ordentligt, har då tittat på bilder av min bror och tänkt på fina minnen.
Ett råd jag kan ge dig är att du skall inte vara ensam om din sorg, kanske du först skulle söka hjälp för det? Jag gjorde det via företagshälsovården och fick gå hos psykolog 8 ggr för att bearbeta sorgen. Samt att jag gick i församligens sorgegrupp 6 ggr, där fick jag träffa andra med sorg. När jag sökte hjälp för sorgen nämnde jag inget om att jag redan då var orolig för min alkoholkonsumtion...för jag ville inte minska eller ändra på något då. Men nu i efterhand förstår jag att jag kanske borde ha berättat det då också. Kanske ett tips för dig? Men framför allt, försök få hjälp till din sorg och var en stolt pappa som ser ditt barn. Jag önskar så att min bror var i livet och fick se sin dotter växa upp, så det är en stor gåva du har fått att få ett barn att ta hand om! Förvalta den uppgiften med ära! Jag önskar dig stort lycka till!

Tack anders ☺

Tack anders ☺

Samma här, jag bor också i Stockholm. Det finns massa olika möten varje dag, från tidig morgon till framåt kvällen. Det måste alltså betyda att vi är väldigt många alkoholberoende / alkoholister, i och med att det kommer folk till mötena. Känns både bra och sorgligt. Bra för att det finns olika tider och att man kan vara mer anonym, sorgligt eftersom det betyder att vi är många som lider / har lidit av denna sjukdomen. Jag har provat runt lite olika möten, både i innerstan och i närförorter.

...och det är därför jag tog steget och började skriva här. Som ett första steg.
Ett par veckor till att börja med låter som en överkomlig period. Det är inte så att jag måste dricka när jag är på jobbresor, mer att jag vill, som ett slags belöning för att jobbdagen var extra tung, som en tröst för att det är tråkigt med jobbresa, skulle hellre vara hemma och kunna ha nån hobby kvällstid....ja, det finns alltid förklaringar till varför jag får dricka, som belöning... Tack Anders för att du håller tummarna för mig!

Och hela kroppen skriker efter Vin! Tur att inget finns hemma, maken är hemma så jag kan inte tulla i spritflaskorna heller.

Ja det är galet det där. Jag förstår inte hur det kunnat bli så... Men det är som du skriver - vi är absolut värda bättre!

F ö har jag läst din tråd om problem i förhållandet nu. Du skriver så utelämnande, självransakande och starkt. Det är en imponerande resa du gör!

(Alltså kan du inte vara sjuk, :)) Det är vad allt mitt resonerande kring varför Dionysa dricker/drack... landat i, det är den sk pudelns kärna?! Jag vill inte svika mig själv genom att beröva mig spriten! Så har det varit i det fördolda, ända tills nu när jag kommit på mig. Jag är värd bättre – and so are you.

Än så länge har jag då inte agerat på tankarna. Det är ju positivt. Men vet ni hur sjuk hjärnan är? Det känns som att jag sviker mig själv om jag INTE dricker ikväll. Alltså va fan?! Ja det är bara att hålla ut...

....att inte kunna sova på hotell. Det kan inte jag heller något vidare. Ibland tar jag en insomningstablett. Ibland så lever jag mig igenom vargtimmarna och sover dåligt/inte alls....-och inser att det också går ganska bra. Tar igen det en annan natt.......

....för ett helnyktert liv. En dag i taget. Jag har inte bestämt mig - även om våra problem ser lite olika ut. Svettningar/mardrömmar/ytlig sömn tyder ju på viss abstinens. Jag är också iväg på en del resor med jobbet - och oftast så dricker jag alkofri öl. Någon gång har någon frågat - och jag har svarat att jag inte är sugen på alkohol. Har funkat bra. Kanske har du det inte så lätt? Hursomhelst - jag tror att du skulle behöva ett par veckor till att börja med - utan alkohol. Bara som en början? Då skulle du kunna passera det jobbigaste som du beskriver. Om du sakta drar ner så kanske det skulle kännas bättre, eller så slutar du tvärt, mår pissskitofan några dagar - och kommer ut på andra sidan..... Jag vet inte vad som skulle vara bäst. Ibland så skall inte "blinda leda blinda" - men det vore synd om du skulle "missa" det nyktra tåget bara för att du "måste" dricka på nån jobbgrej. Det borde inte få stoppa dig...... Håller tummarna för dig. Det skall gå bra. Du har ju börjar i dina tankar......

Så snällt av dig att svara, så glad jag blev att redan ha fått två svar! :) detta kommer att hjälpa mig på vägen.
Det är ett stort dilemma för mig dethär med att sluta eller trappa ner. Jag är inte redo ännu att tänka att jag skulle avstå från alkohol resten av livet, det känns alldeles för tråkigt. Men jag skulle vilja klara av en vit period, har inte bestämt längden ännu, för att därefter avgöra fortsättningen. En dag i taget....
Inkommande vecka har jag en jobbresa tis-ons, vilket innebär en hotellövernattning, då 'måste' jag dricka några glas på kvällen för annars kan jag inte alls sova. Sover så dåligt på hotell, men om jag druckit några glas så sover jag bättre. Det är väl att ljuga för mig själv, men jag 'vågar' inte vara nykter då. Hur sjukt är väl det??
De gånger jag försökt mig på en vit vecka så känner jag igen abstinensbesvären med svettningar, mardrömmar och känsla av att sova bara ytligt. Samt lätt illamående och huvudvärk på dagarna. Men som nämnt tidigare, på två år har jag inte klarat en hel vit vecka, max 6 dagar har det blivit. Ingen ångest har jag haft men suget har varit så starkt att jag igen gett efter. Samt att livet känts tråkigt utan alkohol. Och efter en dag att igen ha druckit så har jag förstås fått skuldkänslor.
Jag bor i en mindre stad så känns lite jobbigt för mig att söka vård också, har bekanta som jobbar inom vården, och vill inte att de skall få veta. Ingen jobbar inom beroendevården dock, tänker bara om nån av mina bekanta ändå skulle se min journal, det borde ju inte få hända, men tänk OM.

Bra att du skriver....-och grattis till sonen!! Härinne har vi problem av alla de slag - med alkohol som största gemensamma nämnare. Det ser olika ut, vägen hit o dit har sett olika ut - men vi sitter här och upplever att vi har problem. Jag har min tråd för att på något sätt få en "dagbok" på hur jag mår/gör/agerar. Det hjälper mig. Jag läser många andras trådar. Det hjälper mig. Ibland skriver jag en "klapp på axeln", ibland klappar jag mig själv på axeln. Du och ditt problem är lika viktigt som något av någon av oss andra. Jag förstår att det måste vara tufft att förlora pappa och samtidigt få barn. Lyckan möter sorgen, där och då, på plats. Finns det något facit på hur man möter det? Nä, antar att det inte gör det....... Så motstridiga känslor kan få problem att existera samtidigt - och då funkar ju alkohol sååååå bra. Tar udden av det mesta, högt eller lågt..... Läs vidare här, släpp inte ditt problem. Du har faktiskt gjort någonting stort - du har startar en tråd här, och har insett att du hanterar alkohol på ett problematiskt sätt. Good job! Häng kvar. Jag håller på dig.......

Jo, jag väljer att vara "stolt" den här gången......men det är skört, på svag is ändå....-jag förstår till punkt o pricka vad det är du beskriver. Att inte tro för mycket. Att inte ha någon förhoppning om att "nu kan jag minsann". Det är ju min akilleshäl, och har varit: nu verkar det funka? Nejdå, jag vill, och hoppas att jag förstår bättre än så. I bästa fall. När det är "rätt så bra" så kilar jag in en fylla mitt i allt. Jävla pucko. Men det blev inte något "långkok". Bra. Som både du och "Monday" skrivit så är jag helt oförstående för att vi kan vara utan alkohol gott, väl och länge - och sen så är det som att Titanic krockar med isberget som vi inte såg komma emot oss - och orkestern spelar hela vägen tills sista radarmasten försvinner under ytan. Så tokigt. Och: De första glasen jag svepte i torsdags var såååå medvetna och såååå snabba. Jag ville åt känslan, behövningen, bedövningen, välbehaget, avslappningen fort och genast......-inget "sitta å mysa med ett glas vitt....." Nåja - nu har det hänt.

Har också då o då fyllt i sådana där "Hur alkad är du egentligen-undersökningar"......blir ju oftast: "Inga större problem". Var finns vi som är nyktra månad efter månad - och sen drag igång som en skördetröska under ett antal dagar? Jag inser ju gott o väl att jag har alkoholproblem - men passar inte alltid in i "mallen". Är ju nykterist 11 månader av 12. Ja, göta petter..........

OM du kan, läs OM du kan, så kan det vara bra att sakta minska intaget. Många kan inte det. Inklusive mig. Men OM du lyckas, att under några veckor ta bort 1-2 glas per dag så skulle det vara bra. Du skulle "plana ut" på ett annat sätt än om du slutar tvärt. Att sluta tvärt är tufft som fan - och blir några dagars "helvete", och ångest som ett brev på posten. Det är f-n i helvete - men det finns något bättre på andra sidan......-det är sååååå värt det, alla lida kvalen om man säger så. OM du kan trappa ner långsamt så gör det. Om du slutar tvärt - och går "Cold turkey" så måste du vara vaksam på din kropp. Blir svettningarna, skakningarna, mardrömmarna, minnesluckorna, hallucinationerna för många - eller dyker upp över huvudtaget så är det mer än läge för dig att söka vård. Gör det då! Det kan bli farligt annars...... Denna förbannade alkohol säger jag. Så underbar och så fruktansvärd. Så härlig och så förrädisk. Usch, och nu svär jag: "fy satan". Jag hoppas på det bästa för dig - på alla sätt. Gör det som behöver göras - om det så är för dig själv på kammaren, eller omhändertagen av professionell personal på någon avdelning för tillnyktring? Har gjort det ett par gånger, och jag har blivit såååå väl omhändertagen. De vet vad de gör - och pekar inga fingrar, eller ser ner på dig på något sätt. Jag prisar dem verkligen. Bor i storstan - så det borde kanske kunna vara både blasé och "kallt" - men inte. Så har inte jag upplevt det iaf.......Styrka till dig min vän. Du vet vad du vill och önskar - och jag hoppas att du lyckas. Den här gången. Kanske blir det fler tillfällen - men då får man ta det då, nu gäller en dag i taget.......

Hej Ikaros,
Tack för din kommentar! Jo jag har läst på nätet om abstinens och tänkt att inte är det väl så farligt för mig ännu... blev bara plötsligt rädd idag när jag läste boken. Men det håller jag med dig om att säkert är kroppen känsligare med åren.
Jag är än så länge ung, 37 år, och har ett ganska krävande jobb som projektledare inom läkemedelsbranschen att sköta. Och hittills har det gått fint med jobbet. Men med jobbresor och konferenser och dylikt kommer också drickandet, då det bjuds på och är lätt till hands. Samt när jag bor på hotell så finns ju minibaren och restaurangen till hands. Min rädsla är att om jag slutar nu så kommer jag att klara av jobbet som vanligt, det är ju helt sjukt att behöva tänka så. Personer som inte har beroende tänker väl tvärtom, att klarar de jobbet följande dag om de dricker en kväll.
Av någon orsak drar jag mig för att söka läkare och få hjälp på vägen... vill åtminstone först försöka klara det själv. Och detta forumet är ett bra stöd verkar det som! Jag gillar också att skriva så det lär nog komma fler funderingar på vägen.

Levande, Ikaros, Börjaom. Tack för ert stöd. Känns så underbart att inte behöva vara ensam.

Hej Coco79
Min erfarenhet av abstinens, och den är mångårig, är att de första tre dygnen är värst med framförallt ångest och oro. Sedan har några veckor med ett skört psyke följt, jag har blivit lättirriterad och stingslig. Sedan har en stabiliseringsfas inträtt. Men detta är alltså min erfarenhet.
Kjell-Olof Feldt var omkring 80 år när han gjort sitt alkoholuppehåll. Förmodligen är man känsligare med åldern.

Att du skulle drabbas av någon medicinskt allvarlig konsekvens av att sluta dricka håller jag för mindre troligt. Men känner du dig osäker skall du kontakta läkare. Läs också om alkoholabstinens på nätet. Det verkligt farliga är ju delirium tremens men för att få det måste man nprmalt sett ha druckit verkligt mycket och länge.

I ditt ställe skulle jag starkt överväga att bryta helt. Det är först då man ger sig själv en riktig chans.

vänligen
Ikaros

Jag bor i Stockholm ja, så antar det är lättare att va anonym här.
Än på andra mindre orter i landet.
Ska kolla nu, vart det finns :)

Du ska int drick. Det är enkelt: låt bara bli att lyfta handen efter första glaset. Så är det bara nuförtiden.