Senaste kommentarerna i forumet

Fantastiskt duktigt av dig, fortsätt så!

Det var det svar min far alltid gav på frågan "hur är läget?". Han började närma sig fyrtio när jag dök upp, på den tiden var det en synnerligen hög ålder för en småbarnspappa, många av hans vänner började ana barnbarn vid horisonten. Det fanns både för- och nackdelar med att ha en far som började komma till åren. Mina föräldrar hade gått igenom en hel del för att över huvud taget kunna få barn och efter ett missfall hade dom nog så smått börjat ge upp hoppet. Så dök jag upp och blev genast oerhört bortskämd. En fattig uppväxt gjorde att dom kanske inte skämde bort mig rent materiellt, dom kunde aldrig riktigt frigöra sig från känslan av att allt dom hade var till låns och kunde försvinna när som helst.

Men i övrigt hade jag det oerhört bra. Jag deltog i alla beslut som rörde familjen; vart vi skulle åka på semester, vilken färg den nya bilen skulle ha osv. Samtidigt visste jag ju att utnyttja situationen till min fördel, jag behövde bara hävda att jag blev åksjuk av att sitta i baksätet så förpassades min mor dit bak och jag kunde stolt sitta i framsätet, bredvid min far. Typiskt för en patriarkalisk familj på den tiden egentligen, männen var viktigast, oavsett ålder, kvinnan var hushållerska och hade att serva männen så att de kunde göra sin grej utan att behöva tänka på allt runt omkring. Så jag växte upp med en känsla av att världen roterade runt mig, att mina behov var viktigast av allt, att jag var ofelbar.

Verkligheten kom väl ikapp så småningom, men då var min känsla av överlägsenhet så befäst att jag inte förstod varför jag skulle behöva gå någon till mötes, jag hade ju alltid rätt. Så, besviken stannade jag kvar i min egentillverkade bubbla av självrättfärdighet och blev så småningom lite av en enstöring. Med åren har en större självinsikt växt fram och jag har gjort en del försök att närma mig världen, men alla dessa år av självtillräcklighet har satt sina spår. Jag trivs rätt bra på egen hand, samtidigt har alla de krämpor som börjat dyka upp med stigande ålder gjort att det hade nog varit trevligt att ha någon att gnälla ihop med. Så nu när jag tycker att jag, med ålderns rätt, har börjat förstå mig själv och trivas med det liv jag har valt, har min kropp börjat förfalla och vill tvinga mig ut ur den bubbla som jag äntligen börjat lära mig leva i. Jämna plågor, som sagt.

Ha en skön dag!

Tack att du finns här, tänker på dig o känner att det är en tröst att vi nu är fler som kämpar samma kamp. Kram

Varför är det så svårt? Jag vet ju den rätta vägen så varför går jag då åt andra hållet?
Skäms idag igen. Det verkar som om detta är en varannandagsvals. Ikväll ska jag göra mig upptagen, det var jag inte igårkväll. Igårkväll var ångesten på besök. Fann en gömd flaska o drack direkt ur. Inte en sekunds reflektion om att avstå. Värmen i bröstet o ångesten släppte taget med ens. Funderar på om jag är lat? Om jag av bekvämlighet väljer snabbaste vägen undan allt jobbigt jag inte vill ta i. När blev jag sån?
Imorgon ska jag till alkoholterapeuten igen o det ser jag så fram emot! Kommer erkänna alla tillfällen jag druckit sedan förra tisdagen, ingen stolt lista men jag behöver höra mig själv berätta detta ärligt för någon. Det var ju inte så att jag upphörde med mitt beteende med ens, inte alls. Mitt sug försvann inte när jag erkände mitt beroende. Alkoholen är starkare än vad jag själv är.
Det jag gjort denna första vecka är att definitivt ha druckit mindre, mycket mycket mindre mot veckan innan. Att jag måste ha det a-fritt hemma är nästa insikt. Men jag har knappast träffat min man denna vecka o har inte bett honom ta bort det vi har hemma. Lite för att en röst i mig vill ha nödutgången kvar...den där jävla destruktiva rösten som förstör allt. "Det är ju så skönt, tar du bara lite så märker dom ändå inget, du ska ju snart sluta, passa på att ta en liten klunk nu, då släpper smärtan i bröstet det vet du ju"...
FAN!! Blir argare o argare ju mer jag skriver. Nej alkoholen måste ut ur huset o till Systemet går jag inte mer, tycker man tittar på mig när jag är där, det är alktid samma personal o de känner igen mig vilket känns gräsligt. Skam skuld självklander självförakt uppgivenhet. Fan vad arg jag är på mig själv, jag håller verkligen på att förstöra allt, och då menar jag verkligen allt...

Idag var en riktigt tuff dag.

Jag vet inte om jag nämnt tidigare att jag jobbar på restaurang. Och att jag har ett ex som misshandlat mig både psykiskt och fysiskt.

Mitt under service kommer han in och ska äta middag. Jag började skaka och kände hur gråten la sig precis innanför ögonlocken. Jag ropade på en av mina kollegor som lugnade mig lite och gick raka vägen till min chef och bad henne sätta honom så långt bort från mig som möjligt. Det spred sig rätt snabbt bland servisen att han var där och hur han betett sig mot mig. Hela min kropp suktade efter något att lugna nerverna med. Jag hamnade såklart helt ur balans och gick med mat till fel bord och glömde flera gånger om vad jag höll på med för stunden. Men jag gjorde mitt bästa för att fokusera på annat. Det är jag glad för. Män som han (eller killar?) förtjänar inte att få ett uns av uppmärksamhet av mig. Han vill provocera fram en reaktion och det är det sista jag borde ge honom. Så dels är jag glad för hur jag reagerade på restaurangen och dels för hur jag reagerade för mig. Det hade varit lätt att dricka sig full och försöka glömma, men icke. Jag gick raka vägen hem. Framsteg!

Under nästan ett och ett halvt år levde jag med misshandeln. Den psykiska misshandeln var nog värst för mig. Jag var fet, en slampa och ovärdig honom. Han fick mig att tro att mina vänner utnyttjade mig, att min familj hatade mig och att alla runt omkring mig missförstod mig. Han knuffade mig ur sängen, spottade på mig och fick mig till och med så rädd att jag sov i min egen dusch. Jag låste in mig på toaletten.
Jag varken ville eller vill nu se mig som ett offer men jag kunde inte ta mig ur det. Han var ju "så snäll egentligen".

Ja, det var imponerande! Två gånger! Och hälla ut har nog jag aldrig lyckats med. ?

59 dagar minus 3 gråa dagar dom vita dagarna leder överlägset:)

Hoppas din dag blivit bra. Tänker på dig.
God natt!

Tack för era fina och stödjande ord det värmer i hjärtat:) Det känns alltid skönt att prata med andra som förstår hur man mår och känner och är i likande situation som en själv så man kan hjälpa varann:) För ensam är inte alltid starkast man behöver varandra för att kunna hitta styrkan att orka plocka upp sin trasiga spegelbild som ligger i tusen skärvor inom en och vägen dit är att man får laga en bit i taget tills speglen blir hel igen. Speglen kommer kanske inte se lika vacker ut som från början med tanke på alla skarvar och lagningar man har gjort, men det viktigaste är att den blir hel igen och alla lagningar man gjort kommer vara en påminnelse av våran egen styrka envishet och kraft som finns inom oss alla bara vi tillåter oss det själva.
Det mesta i livet handlar ju om val man gör i livet och med sina val så kommer det alltid konsekvenser bra som dåliga såna.Som jag sa innan så är jag trött på att ofta välja den destuktiva vägen som urholkar mig på kraft och energi och som bara förstör för mig och den som är ansvarig för det är jag själv och just därför är det viktigt att man försöker bli vän med sig själv och lär sig uppskatta och älska sig själv för när man väl börjar göra det så kommer det vara lättare att gå den sanna och goda vägen som får en att må bra igen:) Jag är glad och stolt över mig själv för mina framsteg jag gjort gällande min minskning av alkoholen och att den inte tar sån stor plats i mitt liv längre som den gjorde förut.Jag har ändrat mitt tankemönster och min livsstil till det bättre och det ger min själ lugn och ro och jag mår så mycket bättre nu även om det kan vara kämpigt ibland. Det viktigaste är att aldrig ge upp för till slut når man sitt mål oavsett hur många misslyckanden man har bakom sig så är det slutresultatet som räknas:) Går du i motvind så vänd dig om så har du medvind istället;) :) Godnattkram på er

Kanon att det inte blev vin och att du vakar med alkoholfritt.
Det kanske inte finns nått att fira när detta är över, då är det inget att spilla vin på :-)
Ha en bra vaka med a-fritt!

Ja du får verkligen sträcka på dig, du har i dag tackat nej till vin två gånger!!
Det är inte illa. Var stolt och glad. En dag i taget!
Kram

Tack för att du frågar.
Jag mår rätt bra, är trött och matt. Mycket tankar så klart, men ändå ok. Vit i dag.
Hunden mår bra nu, det var verkligen synd om honom, när han fick bråttom ut,
så hoppade han upp i min säng och satte försiktigt sin tass på mitt ben,
han trodde jag sov. Lilla gubben, så försiktig trotts att han hade jätte bråttom.
Men nu är det ok.

Undviker människor och platser. Sjukt att man hellre gör så än att sluta dricka nångång.
Känner förresten så mycket igen mig i vad du skrev i början också. Anser mig vara snäll, varm och glad nykter. Sedan blir jag också personlighetsförändrad.
Jag blir bekräftelsesökande, oförskämd, klängig och kan få för mig att jag är attraherad av vem som helst. Spyr på tanken på detta.
Som vinärgott skriver så släpper dock ångesten lite dag för dag. Under 18 dagar nu har jag inte spätt på mina fyllehistorier och då känns det också längre bort till det som hänt genom åren. Ofta för mig så drar hjärnan upp all gammal skit också när jag har ångest efter en ny skandalhelg.
Härligt att du umgicks med folk ikväll. Försök slappna av och skratta och kom ihåg att du tagit ett viktigt steg redan. Kram!

Jag har gjort så många fyllegrejer så jag sjukanmält mig, jobbat hemifrån etc. Det är så pinsamt och så jobbigt att gå tillbaka. Jag försöker alla gånger inte festa med kollegor. Dock är de vissa konferenser men måste gå på, men julfesterna håller ja mig undan ifrån. De tenderar även att spåra för många då och har aldrig slutat bra för mig. Senaste konferensen gick iaf bra, tack gode gud för det...

Jag tycker själv att jag inte har superdåligt självförtroende men de är nog så ändå.. Terapi låter bra, men som du säger tror jag inte ja skulle våga säga allt jag gjort.
Jag läste också att du skrev i en tråd att du vägde rätt lite, de gör jag också, men dricker lika mycket som alla andra, så dumt!
Jag är verkligen allt eller inget, går från supernyttig på vardagar till raka motsatsen på helger, finns inget mellanläge. Jag tror inte det är så trevlig för kroppen att jobba på de sättet, därför vill ja hitta ett mellanläge jag kan jobba med heeela veckan :)

här dömer ingen, alla är i samma sits, även om det ser lite olika ut. Värme finns det gott om här. Ångesten släpper, lite för varje dag.

Idag var jag kallad till företagshälsovården för att jag har en för hög sjukfrånvaro.
Jag hade funderat en del på att lägga korten på bordet och kanske be om hjälp men jag bedyrade bara att allt var ok. Eftersom jag inte har någon frånvaro sedan maj så blev det inga frågor bara att gå tillbaka till jobbet.
Lite besviken på att det är så enkelt. Hade lönesamtal också idag, och fick bekräftat att jag fortfarande är höpresterande undrar hurblänge till jag är det med det här beteendet.
Går inte bra just nu, för stressigt för mansdominerat, helt fel just nu.
Ser fram emot fredag när jag ska ut och ta en öl med bästa kompisen. Just nu går det verkligen inte på rätt håll med drickandet...
Måste man nå botten för att vända?

Hej Hilding, och tack för ditt svar!
Även om det låter fint att "bara dricka när man är ledig", så kommer det klämdagar, halvdagar, jul, semester etc så det blir ju en del när man lägger ihop det. Ibland kan jag räkna in en tor i helgen också, och vips har jag druckit vin 3 av 7 dagar!
Ung och frisk känner jag mig inte i början på v, men resterande del.
Jag håller med dig att de är så skönt att slippa hålla på med träning när man är ledig, då vill man ju bara slapp och ha de bra.
Dricker du främst alkohol hemma, eller ute på middagar eller krog? Vill du sluta dricka helt och hållet?

Du ska verkligen sträcka på dig och vara stolt över dig själv!!

Idag var jag hemma hos min vän. Hon bjöd på en härlig sallad o hade lagt vitt vin på kylning. Jag tackade nej o hon undrade varför. Jag förklarade att jag inte vill dricka på vardagar i november då det hade blivit lite mycket eftersom vi har haft premiär i dagarna 3 och snart kommer december med sin glögg.
Hon förstod fast såg lite fundersam ut. Vatten, sallad, te o bulle! Kanontrevlig!

När jag stod vi bussen nu kl 21, rotade jag i väskan efter mina vantar o hittade en liten 250 cl tetrapack vin!!!!! Som jag glömt då jag köpte för att smygdricka ifrån!!!!!
Herregud! Tänk om min man hade hittat den?!
Tänkte en sekund att den hinner jag självklart dricka upp innan jag kommer hem.
HÄLDE UT DEN I SOPPÅSEN! På busshållplatsen!
JAG hälde ut vin! Fattar ni?!

Sitter nu på bussen stolt som en (tupp) höna! ;)

1-0 till mej! Yeeeeees

Ångesten är fortfarande enorm men jag blev så glad nu när jag ser era svar. Har inte vågat prata om detta innan då jag skäms så mycket för det. Jag är en typisk "duckare", ber om ursäkt till dem jag umgås med mest men undviker helst att prata om det. Har till och med undvikit att träffa personer jag varit runtom när jag haft en sån där fylla. Det är jobbigt, jag förlorar vänner och platser att gå på för att jag undviker dem på grund av skam och ångest. När jag väl bett om ursäkt så är de flesta alltid förstående och då blir jag så tacksam, men det blir ju jobbigare när man sen gör om det bland samma personer eller samma platser.

Tack så otroligt mycket för att ni svarar! Även om jag fortfarande känner mig på botten nu så är det en lättnad att få höra att ni känner igen er och kan berätta hur ni tar er igenom det.
Jag har isolerat mig hela dagen men satte mig en stund i allrummet ikväll (bor i studentkorridor), det va skönt att umgås lite med vänner som kunde få mig på andra tankar en stund. (Berättade dock inget om helgen för det är så jobbigt fortfarande.)

Och hur mår din lilla hund?

Jag fick lära mig att man innan går och lägger sig ska säga högt eller i varje fall tänka på vad man är tacksam för, då ändras inställningen till livet. 7:e dagen nykter! Wow säger jag!!

Tack unicorn för dina ord.
Blir så rörd till tårar att de finns så många som är så snälla och stöttar. Har aldrig haft så här nära till tårar innan. Är de för att de är så mäktigt eller att man faktiskt släpper fram alla känslor denna gång istället för att öppna en flarra? Fatta vad jag gömt under alla dessa år....häll ut flaskan eller ge bort den...kram

Hur mår ni ikväll?

Tränar också mycket på veckorna och försöker ta hand om mig, sen blir helgerna dekandenta istället. Kanske någon ångest som ligger och pyr som man försöker dämpa på olika sätt under veckan?

Unicorn, jag gick i terapi i drygt ett år men sedan tyckte hon att vi gått igenom anledningarna till att jag bokade en tid från början. Jag berättade dock aldrig om vidden av min fylleångest. Det är ju den som gör att jag sjukanmäler mig ibland, drar mig undan från vänner, förstör totalt när jag börjar dejta någon etc etc. Det kändes bara så ovärdigt att berätta om allt jag ställt till med. Samtidigt sitter jag här och dömer inte en enda av er. Trist att man inte kan vara likadan mot sig själv.