Senaste kommentarerna i forumet

Skriv hur det går.
Vad BRA att du skriver detta!
Är det nu du börjar tycka om dig själv, börjar leva?

Hej Carolina. Svårt att ge tips och råd. Det bästa rådet jag kan ge dig är att lyssna på dig själv. Det som allt måste börja med är att man inser att man har ett problem, och att du skrev här bekräftar det och är nog det bästa du kunde gjort. För mig så har denna sida varit ett sjukt stort stöd för att orka stå emot när det känts helt omöjligt att fixa det själv. Svårt att få "normala" människor att förstå vad man går igenom..Här förstår ALLA. Så fortsätt och skriv hur du känner så kommer du få många uppmuntrande tillrop och stöd på vägen. Sen är det "bara" att kämpa. Som sagt..det viktigaste är att man inte lurar sig själv. Svårt ja. Man har ju så länge gjort självmål på sig själv och trott att man kommit undan med det..men när man till sist står där och inser vad som hänt..jo jag vet hur det känns. Ensam är verkligen inte stark i alla lägen. Önskar dig Lycka till i din kamp!

/Mic

Hej, tack för omtanken! Jo det är ok även om jag har en huvudvärk från helvetet. Kanske abstinens men kan säkert vara sömnbrist, hade svårt att somna och hade en såndär ytlig sömn man har när man "tänder av". Annars är humöret på topp och jag känner mig på nåt konstigt sätt lättad. Jag ska inte tillbaka, jag ska inte må såhär igen. Sitter och funderar på triggers och förutom de där klassiska (fredag kväll, fest etc) så är en stor sådan för mig hemvägen från jobbet. Jobbar utomlands och på tågstationen säljs det väldigt god öl överallt. Denna plats är ju inte direkt något jag kan undvika, så jag har en chans varje dag att visa mig själv att jag kan avstå. Jag behöver inte vänta tills nästa helg ?. Dessutom kommer första eldprovet redan nu i helgen när jag får långväga gäster från Sverige... De kommer nog vara inställda på fest. Men jag SKA stå emot och komma ihåg att jag inte kan ta "en öl". Så fort den är intagen kör alkoholdjävulen ofelbart över mig som ett godståg.

Hur har du det i dag?

... hem igen, heueh.

om knappt 24 timmar är jag hemma. Det var varit en resa i nostalgins tecken, de platser jag har varit på är ställen jag har tillbringat mycket tid på under åren som gått. Här, där jag är nu, tillbringade jag ett par månader för femton år sedan. Jag råkade vara utanför Philadelphia den elfte september, bara ett par mil från platsen där ett av planen kraschade. All flygtrafik stannade, länge, och jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, så jag chansade och körde hit ner och frågade om dom hade något jobb åt mig. Det hade dom, så ända tills det gick att flyga igen var jag en genuin amerikansk knegare.

Det har dykt upp många minnen under den här veckan, en del negativa; som när det blev problem med en maskin en natt och dom ringde mig för att komma in och fixa den. Jag var för full för att köra, så nattportieren på hotellet skjutsade in mig. Jag fick många fundersamma blickar på mig efter det, men ingen sade något och själv höll jag mig i skinnet ett bra tag. Det finns också många trevliga minnen, som den gången barnen var med och vi hälsade på en god vän som bodde bara ett par timmars resa söderut. Hans son var polis och barnen fick följa med i polisbilen några timmar en dag. Dom pratade om det i ett år efteråt. Eller när vi fick följa med en kollega ut på sjön och lära oss åka vattenskidor. Visst har jag varit alkoholist under lång tid, men allt har inte varit nattsvart. Tack och lov för det.

Ha en härlig dag!

Vore inte det lagen om alltings helvete? Nä, förlåt, man ska kanske inte skoja om sånt här. Hur som helst är det intressant. Och du, Heddali, som känner att du kan hänföra dig till den andra gruppen. Var är du, förresten?

Och så har vi dig då, Muris. HEEEEJ!
Den här förändringen av hjärnan som blir rimmar lite illa med det faktum att hjärnan är plastisk. Men om man tänker på det ett steg till så är det kanske inte så underligt. Vad händer med ett stycke trä som anfalls av termiter? Jo, det blir ju ... eh, maskätet. Tar man bort termiterna så är träbiten fortfarande maskäten, det handlar inte om nån reversibel process. Annat är det kanske om man hjärntränar sig till nya spår. Men hur kan man träna sig till nya spår annat än att avhålla sig från termitangrepp? Ah, låter nog vetenskapen finna svar på den frågan...

Missbruksbeteende. Nä, det är liksom ingen hejd. Mat och alkohol, det har varit mina olympiska grenar. Världsbäst. Ingen av mina föräldrar var fet, inte kraftig en gång. Och så kommer jag. Men kanske blev jag en produkt av min uppväxt. Jag har aldrig sett med logiska ögon på mina erfarenheter. Att dom skulle satt spår på nåt sätt. Men förstås har dom det. Kanske är det först nu jag på riktigt kan närma mig vad som hänt. Faderskapet, han dog när jag var i femtonårsåldern. Och hans drickande - jag minns med vilken helig vrede jag hittade dom små snapsglasen bakom kaffebryggaren och gömda i skafferiet, hörde ljudet av en kork som sakta skruvades upp och igen. Den där vreden kunde inte få nåt utlopp eftersom jag från tidig ålder lärde mig att vara rädd för min far. Och när han dog, ja, då var det inte en far jag förlorade. Det var en komplicerad, förbittrad människa som jag aldrig lärt känna och som jag aldrig känt mig riktigt bekväm med.

Nu är det ett och ett halvt år sen jag lämnade alkoholen därhän. Alla fyllor jag sluppit vid det här laget. All ångest, alla skador, all allsköns jäkla skit jag inte behövt befatta mig med. Vet ni? En sådan välsignelse. En sådan lättnad. Ett sånt vackert lyft.

Vägen är måhända inte enkel. För mig var den lång och mödosam. Men vad som däremot är enkelt, och sant, är detta: Vi kan.

... för relationen när man som alkoholist ljuger för att dölja sitt drickande. Det är ett sånt starkt fundament, detta att man ska kunna lita på sin partner. När det inte går plogas en helt ny väg upp, kantad av förakt och osäkerhet och ilska och allsköns elände. Och allt detta förtär och förgör. Och samtidigt förstår jag ljugandets funktion. Eller att inte berätta. Eftersom det är så, SÅÅÅ, av vikt att få i sig alkoholen och man skäms. Så man ljuger - och skäms ännu mer och föraktar sig själv ännu mer. Eftersom man vill vara bättre än så här.

Vilket viktigt beslut du tagit! Bra att du är här, här finns gott om empati.
Hoppas ditt besök gick bra.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpne

frustrationen och svårigheterna att leva kvar i något som man egentligen kanske borde lämna är just lögnerna.
Visst är det så att den som dricker ensam ska bära ansvaret,konsekvenserna osv av det.
Men om man har en överenskommelse om att det är nolltolerans som gäller så blir det väldigt svårt både som partner och den drickande att hantera när nederlag kommer.

Jag förstår att det för den som dricker är lättare att liksom mörka det hela,ta nya tag och smussla undan sanningen att det inte gick som man hade tänkt.
Men då har man också börjat bygga upp en alternativ verklighet som inte är riktigt sann.
Eller rättare sagt,den alternativa sanningen som man inte längre lever i är den sanna och den som man låtsas leva i är osann. För det är ju bara du som dricker som vet. Den som lever på sidan kan ju aldrig veta och det är just denna ovisshet och dessa lögner som förgör en inifrån och ut.

Inte drickandet i sig.
Det är ju en sjukdom,inte något som man som människa bestämt sig för är så himla bra.
Har det kommit till ultimatum eller egen insikt så har man ju en vilja att förändra sitt drickande.

Sen kommer då beroendet och sjukdomen ikapp och trixar med en så att man börjar jiddra med sanningen.
Antingen klarar man att hålla sig nykter,eller inte.
Antingen ljuger man för sin partner eller inte.
Valet är återigen upp till både den som dricker och den som lever på sidan om.

Ju renare och rakare man kan hålla kommunikationen,desto mer skuldfri tror jag den kan bli.
Men det är jag som tycker så ,som kan och vet allt :)

Kul att höra :)
Hur mår du idag?

"Snälla mamma, sluta dricka!" köpte vi på Bokbörsen, ett antikvariat på nätet för 40:- inbunden, ny! Den verkar vara slut i övriga handeln.
hälsar Dion(ysa)

Ja, håller med Ulla-Bulla på sätt och vis om att berätta ändå. jag har en vilja att hålla mig nykter. Jag håller mig nykter. Jag pratar öppet med sambon om beroendet, MEN jag berättar inte om jag snubblar. Ljuger inte heller om han skulle märka det. Jag tar ansvaret. Det var så jag menade inte det beteende som finns på anhörigsidorna där man genom lögnerna och beteendet lägger ansvaret på den man lever med.

Dag 54 torsdag idag. Tänka på att inte träna för hårt och minska godis.

Jag från andra sidan kunde aldrig lära mig hantera lögnerna. Återfallen,det fåniga grälet i fyllan kunde jag klara.
Men inte lögnerna.
Dessutom bygger lögnerna upp en mur. Du skapade dig själv en frizon där du kunde dricka.
Vad säger att du inte kan skapa den igen?
Då har du vid två tillfällen ljugit för din man som tror att allt är ok.
Berätta sanningen, ta smällen och hoppas att han har viljan att hålla dig i handen ett tag till.

jag kan inte heller börja experimentera och försöka bli någon slags måttlighetsdrickare. Jag skulle förr eller senare obönhörligen falla ner i det mörka träsket igen. Så som jag gjort två gånger tidigare efter långa nyktra perioder.

Så för mig är enda alternativet att vara nykter. Och det är bra, för då mår jag bra och har hela tiden möjlighet att både göra och uppleva saker obedövad, samt har möjlighet att få uppleva de verkliga känslorna.

Alltså fortsätter jag att bygga på mitt nyktra liv precis som du Levande.

Så bra skrivet. Jag vill tacka alla här på forumet att ni delar erabtankar. Det är skönt att läsa att jag inte är ensam i livet med att klara av att förändra mitt beteende.

Efter att ha sovit rätt kasst känns det iallafall bättre. Jag känner mig fast besluten. Så dåligt som jag har mått vill jag aldrig må igen. Det är inte bara i den "akuta" bakfyllan jag mått dåligt -det har varit en bakgrundsångest som legat och pyrt hela tiden. De gånger jag hållt upp ett tag förut (typ en månad) har den ångesten nästan försvunnit helt. Jag har vetat det men ändå inte skippat alkoholen. Helt sjukt. Tänk vad mycket intryck och dagar man har offrat. Nu ska jag tillbaka till den där känslan av lugn och självförtroende. Jag ska dit och förbi! Trevlig dag önskar jag er alla.

Håller med om att det är bra att skaka av sig ett återfall och börja om igen direkt och det verkar du ju klara. Sen att du ljög kan jag så väl förstå. Jag ljög/ljuger om mitt intag. Jag har å andra sidan också ibland mått dåligt över det. Ljuger av flera anledningar och den viktigaste är att ansvaret är mitt - berättar jag allt så delar vi ansvar plötsligt - jag är så jäkla omogen så att jag skulle kanske kunna dricka kanske av ren trots om nån försökte kontrollera. Kanske låter som (och är) en efterkonstruktion men jag har alltid varit sån. Jag reder upp jobbiga situationer först och berättar sen. Så lögner är inte alltid svart eller vitt för mig. Jag vet att det är fult att ljuga, men det finns också detta om var ansvaret och bördan hamnar. Ska man berätta om otrohet? Mitt svar är "inte nödvändigt vis" - bördan hamnar då hos den andra. Visst kan det vara skönt att berätta, men man ska då också vara medveten om att man i sanningen lämnar över ansvar och börda på nån annan. Och du valde att ljuga - fundera över varför och gör sen ett medvetet val om du ska berätta eller inte.

Regn och mörkt, hade varit skönt att ligga kvar idag.
Men en skön stund innan dagen startar, skönt att ta en stund att samla sig.
Är inne i en period av stress när det gäller det mesta i livet, men spöket håller sig lugn och min nykterhet har varit stabil.
Funderar mycket över diskussionen som pågår om att lära sig ett bra förhållande till alkohol.
I mitt fall har jag dövat allt, ett inlärt beteende som jag ärvt från min mamma.
För mig skulle det vara en katastrof att börja experimentera, vid första krisen skulle jag falla ned i mörkret.
Min förälskelse att fly in i dimman gör att det inte finns några alternativ för mig.
Detta måste jag påminna mig om, fortsätta att jobba med mig själv och lära mig att hantera livet utan alkohol och flykt.
Skickar tankar till er alla som letar efter eran väg att hantera livet

Det här kanske kan vara intressant att läsa...
http://touch.metro.se/nyheter/darfor-far-du-minnesluckor-nar-du-super-o…

Har exakt samma problem som dig vilket ibland har försatt mig i väldigt negativa situationer.
Ibland "tål" jag fem öl och ibland vaknar jag upp utan att veta hur jag kom hem.
Jag har det inte i mig att känna att "nu räcker det, nu är det bra" och tyvärr resulterar det oftast i minnesluckor de gånger jag går ut.

I min tråd, ska läsa dina skriverier i helgen och hör av mig sedan med mina reflektioner om vad du skriver!

Jag har beställt en liten trave med böcker om beroende i olika avseenden, återkommer så klart!

Bra kämpat. 17 dagar är ju kanonbra. Ett nytt nyktert hem låter vettigt. Kämpa på nu och var stark när det går ner.