Senaste kommentarerna i forumet

Oj, vad många kloka tankar och vad starkt att du hoppade över a på konferensen. Sen är det ju lite intressant att läsa att det medförde att du faktiskt kopplade av på annat sätt. Det är nog en av de fördelar jag också har märkt av med nykterheten. Förmågan att koppla av på annat sätt kommer tillbaka och stressen som tankarna på a för med sig försvinner. Bra jobbat Nyckelpiga!

Varit iväg o yogat sedan i torsdags. Bara att komma till en miljö där hälsans o andens väg sätts i fokus, genom det man gör o är. Jag kan förstå människor som går i kloster, ger sig in i sekter osv. Man går in i en alternativ, bättre version av sig själv. Det blir så enkelt allt. Har försökt behålla enkelheten sedan jag kom hem igår. Så nu går jag o lägger mig, för kroppen o sinnet behöver sova...

Då finns det alltså ljusning;) Vad kul att höra ifrån dig o vad skönt att allt flyter på! Spännande m utbildning!!!
Ser fram emot din nästa visit hitin❤

Jättebra Nyckelpigan. Jag är mäkta imponerad på sättet du tacklar fienden (A). Du har verkligen kommit en bra bit på vägen. Grattis.

Du har verkligen anledning att känna dej stolt.
Så himla bra gjort!!

Förresten, jag var iväg på konferens i två dagar, det har alltid inneburit a för mig, dels på middagar men dessutom har jag alltid köpt något och druckit på rummet. De senaste gångerna har det eskalerat eftersom det var nästan de enda gångerna jag kunde dricka utan att någon blev besviken på mig. Nu var jag ju iväg igen ich ingen skulle få veta... Jag har dock alltid glömt en person - mig själv. JAG skulle ju veta. Jag köpte godis, sushi och Ramlösa (festade till med en hel 1,5 L), myste på hotellrummet (iofs huvudvärk) och såg serier. Tog t o m ett dopp i bubbelpoolen, alldeles själv. Istället för att få den där fruktansvärda rastlösheten jag annars får (måste ju få tag i a) kunde jag bara koppla av. Vilken skillnad... Kände mig stolt över mig själv att jag klarade av det!

...och att skriva här, dels sätter du ord på vad du känner, du kan vara ärlig och dessutom få stöd och råd - det finns fantastiska människor här! Kram

Välkommen hit! Jag känner igen mig själv i det du skriver, det är likadant för mig. Jag har försökt vara måttlig på olika sätt, det funkar ett tag men sedan är jag där igen. I somras föll polletten tillslut ner... Jag kan inte hantera a, jag har ett missbruk... Jag är inte fysiskt beroende men jag kan inte hantera a. Så enkelt och så svårt är det. Jag kapitulerade till slut... Jag kan inte dricka alls eftersom det förr eller senare spårar ur. Det var en sorg och många förhandlingar men även en eufori... När jag tullslut sa stopp så kunde jag känna den närvaro som kag bara trodde a kunde ge. Mitt tips är att läsa andras trådar här, följa deras resor och hitta DIN väg, du kan få bra råd och tips som hjälper dig vidare. Lycka till!

Hej tjejer! Kom in här på snabbvisit och såg att ni funderade på det här med ålder. Då slog det mig att den åldersnoja jag själv hade massor av när jag var i er ålder (10 år sedan) nästan försvunnit! Bara så där, utan att jag gjort något för att det ska hända. Och jag tycker till och med att jag är snyggare nu än när jag var 48 :) Trots några fler rynkor och mindre spänst i baken. Inte helt fel att vara på andra sidan klimakteriet alltså....

Och jag fortsätter leva nykter och mår bra. Har kommit igång med utbildningen och börjat drömma om att ändra yrkesinriktning så här på gamla dar. Livet är m a o så bra det kan vara.
Kram på er!

Vilket tror du att du kommer att välja?
I min värld hade chokladbollarna haft lika stor chans som en snöboll i helvetet.
Men du är ju inte jag så jag önskar dej lycka till!
Kram

Har just skrivit på ett kontakt
Detta blir så bra!
Att ha nått att göra, nått jag brinner för!
Att känna mig behövd!

Firar med ett glas rött på stan, druckit hälften, mår kanon! Tänk att kunna stanna nu och njuta även i morgon!

Har en på varje axel....
En säger, gott ta en till. Fira! Du är värd detta!
En säger, nu har du firat, åk hem och gör några jävla chokladbollar eller nått. Ingen mer alkohol!

Hörs!

Har skaffat mej ett nytt mantra.....
"livet är ett helvete men jag är åtminstone nykter"

Det känns lite som om du och jag befinner oss på ungefär samma plats i alkoholhelvetet.
Har läst dina inlägg och känner igen mej i så mycket.
Skall vi ta hjälp av varandra i snubblandet mot ett bättre liv.
Jag har börjat räkna från noll igen efter ssenasteg (sista!) fyllan i fredags. Mitt rekord i år lär 28 alkofria dagar. Det vore väl fn att inte kunna uppnå åtminstone det igen.
Hänger du på?
Tänker vi kan peppa varandra på vägen.
Jag har också funderat.på att ta hjälp av ngt läkemedel men är skeptisk till allt vad piller heter.
Vad tror du att du kommer att besluta dej för?
Skulle vilja veta mer om biverkningar och om vad det är för skillnad på campral och naldextrone.
"
l -

Efter fyra dagar med Naltrexone så skippade jag dagens tablett. Jag har fått så ont i magen. Tror att det är en biverkan. Vill testa om magvärken går över utan tabletterna.
Ni som har testat Naltrexone, fick ni några biverkningar? Och i så fall - ger de med sig efter ett tag, eller sitter de kvar så länge som en äter medicinen?

Har varit på mötet idag och har nu tårar som rullar. Jag vet att jag illa däran (därför jag sökte) men nu fått det bekräftat. Jag är "skadligt beroende" med nytt finar ord. Föredetta ord är missbrukare. Som hon förklarade så fint att det är samma sak men man använder inte lika hårda ord....
Hon föreslog att jag skall skaffa Naltrexon eller Campral. Blev ju så skrämd ad de andra tabletterna jag fick utskrivet. Vad tror ni, är dessa bra? Kan jag bli beroende? Kan jag jobba o köra bil med dem? Biverkningar?
Tack att ni finns!

Hej och valkommen.

Oftast dricker jag pa grund av tristess och att det blivit en vana. Ibland for att jag ar glad och ibland for att jag ar ledsen. Tycker inte synd om mig och dricker darfor, jag behover bryta vanan att sta dar med ett glas kl 5 de flesta dagarna. Efter kl 7 ar behovet borta aven om jag inte druckit.

Vad gäller anhöriga känner jag att jag ivf måste prata med min svärmor snart, att det är en belastning istället för ett skydd att skjuta upp det som det var innan. Svägerskan får vänta. Min svärmor är eg världens snällaste, det är bara det att hon tror att Jon vet vad andra behöver och då kör över en. Det svåra (och extremt skamfulla) är att jag har varit i deras skor. Jag vet hur det känns att vara på andra sidan och det går inte att förstå att jag är här nu, att jag utsatt andra för det som jag själv har genomlevt och som har skadat mig så. Visst, mina föräldrar var på en helt annan nivå men det kan jag inte ha som ursäkt. Att jag är här säger mig att det är en sjukdom, jag är normalt väldigt omtänksam och inkännande, JAG hade aldrig skadat mina anhöriga på detta sätt. Missbruket har dock gjort det och är en del av mig, men det finns så mycket annat. Det enda sättet som jag kan titta mina nära i ögonen och säga "jag ska göra mitt allra bästa för att ibte skada dig mer" är om jag har som avsikt att inte dricka alls. Om kag skulle ge mig ut på ännu en av mina måttfullhets rundor hade jag bara kunnat säga "varken du eller jag vet när det kommer att gå åt helvete, men det är så viktigt för mig att ha kvar a i mitt liv att ni och jag måste leva med den ovissheten". Jag skriver inte detta till någon annan än mig själv, jag säger inte att andra inte kan dricka måttfullt, jag sätter detta på pränt så JAG kan gå tillbaka och läsa detta om jag får för mig att ge mig på en runda igen (förhandlingarna finns där). Jag måste minnas barnet jag var, sträcka ut armarna och krama henne så hårt jag kan, stryka bort en hårslinga och viska: "jag är här, jag har dig, jag bär DIG för DU är ett barn och DU ska inte bära allt det du bär. Inget av allt de vuxna ställer till med är ditt fel, du ska inte lösa problemen som du tvingades göra under alla år. Du är inte ensam, du är inte belagd med munkavel. Du ska inte oroa dig för detta en enda dag till. JAG är vuxen och JAG ska ta ansvar för mitt liv och se till att skaffa den hjälp jag behöver för att lyfta detta ansvar och denna börda frpn dina axlar. Jag ska se DIG, se dina behov, vara här och vara närvarande. Jag ska göra allt jag kan för att hålla dessa löften och jag börjar här och nu. Inte imorgon, inte efter semestern, inte efter den där bjudningen, inte när det passar i mitt liv. Inga fler ursäkter. Jag börjar nu och kag finns här för dig, så som det skulle ha varit från början". Jag tänker ibland vd det hade betytt för mig om mina föräldrar gjort eller sagt så... Hur mycket jag hade sluppit, hur ensamheten hade krossats. Ibland tänker jag att den vuxna jag kramar om barnet jag var, ger mig själv det jag inte fick. Idag gör jag det för mina barn. Att ta det steget och erkänna för mig själv att jag var på andra sidan, att det var jag som satte mina barn i min sits, det var det som jag inte klarade av under så lång tid. Det spelar ingen roll att jag inte har sjunkit till mina föräldrars nivå, det spelar ingen roll att kag alltid pratat med mina barn... Om jag medvetet utsätter dem för risken att sättat i sitsen jag sattes i... Då måste jag göra allt jag kan för att kunna titta dem i ögonen och vara ärlig. Ekvationen jag + a är något som inte går att lösa utan risken att jag skadar någon runt mig. Min sjuka hjärna som ändå har en liten dörr på glänt måste ha ovanstående klart för sig. Jag tänker inte spela rysk roulette mer. Även om den sjuka delen vill det.
Dessutom, alla som tror att de närmsta inte vet... Jag kunde efter ett par ord och en blick säga exakt var mina föräldrar befann sig i intagsväg (en a, den andra morfin på recept...). Jag kunde alla knep om att ställa en öppnad öl (det är ju bara folköl) i kylen, jag har spelat med i charaden av att inte "fatta" att det inte är samma öl som står där under dagen... Jag vet hur klumpen i magen känns när man ser på blicken eller kroppsspråket att nu är det dags... Jag vill inte att mina barn ska ha det så. Min uppväxt var inte bara elände, utåt sett var fasaden perfekt och mina föräldrar hade många bra sidor. Jag önskar bara att de hade tagit tag i det som förstörde allt, att de inte hade skyllt på mig utan valt livet. Valt att se sanningen hur ont det än gör. Jag skriver inte denna text för att säga till någon annan hur de ska leva sina liv eller Vilks val som är rätt för dem. Jag skriver detta till mig själv om jag någon gång får för mig att den där ekvationen kanske inte är så olöslig ändå... Då ska jag först läsa detta och vara medveten om vem som betalar priset när jag faller.

Tack för era svar! Jag har inte skrivit på ett tag men varit inne och läst i stort sett dagligen. När jag var på semester och sällan hade tillgång till wi-fi kände jag mig lite vilsen. Tankarna på att "i framtiden kan jag nog gå på vinprovningar, åka på tjejresa ich dricka vin" kom tillbaka. Jag inser att kag behöver forumet och alla kloka människor hör för att behålla mig förankrad i verkligheten. Jag har sprungit så många varv med att på olika sätt försöka kontrollera hur jag dricker, jag vet att det funkar ibland men jag vet även att det inte gör det vid andra tillfällen... Och framför allt har jag inte kontroll, hade jag haft det hade tillfällena när allt spårar ur inte skett. Jag får inte heller lura mig själv när jag läser andras historier och ser att deras a-missbruk var längre gånget än mitt... Jag får inte tillåta mig själv att negligera mina problem bara för att andra har det värre. DET måste väl vara den absolut sämsta orsaken till att fortsätta dricka.
Vi har a i huset, dock inga BiB, där går min gräns. Jag har varit på all inclusive med a överallt utan att dricka. Det betyder INTE att jag är "bättre" än de som inte kan det eller att det är något kag rekommenderar. Det kag menar är att vi alla har triggers och olika problemområden som ställer till det för oss. Jag har (och fortsätter) identifiera mina, hitta min väg och om jag märker att jag inte kan ha a hemma får vi hälla ut/ge bort finwhiskeyn. Det har dock gått 3 mån och tanken har inte ens funnits hos mig att jag ska dricka av det vi har (BiB hade dock varit en för stor frestelse så den vill jag skippa). Det har hänt massor i mitt liv och det är väldigt tufft. Jag mår inte alls bra, men en del tror jag beror på att jag inte längre har den där skammen ich skulden längst in, den som sade till mig att jag inte var värd bättre, som bara körde på. Nu stannar jag upp och känner efter och inser att jag har gått på mina reserver alldeles för länge. Jag har dragit i nödbromsen eftersom jag nu kan sträcka på ryggen ich säga att jag är värd att må bra. Nu ska jag bara hitta vägen dit...

Kallsvettig hand möter varm torr :)

Hej Lena!
Jag har också den uppfattningen, att 12- stegs programmet är mer om självutveckling än något annat. Om att bli hel inifrån o ut, och därmed inte behöva fly m alkohol.
Låter som ett omvälvande möte!

funkade väldigt bra för mig. Suget försvinner inte men när jag drack så försvann viljan att dricka mer efter en öl eller ett glas vin. Mirakel kan man tycka, men det var då jag insåg att jag vill inte ha en öl eller ett glas vin, jag vill bli påverkad och medicinen tar bort den lusten. Värt att prova för alla som slirar runt i alkoholträsket och inte hittat någon lösning än.

...drar ner brallorna som en polare en gång sade....
Vadå, ska man moona åt det?
Nej men skärp dig nu Berra, du drar nytta av det.
Hur ska man kunna dra nytta ur något som går dig dåligt?

Man lääär sig något, ....eller så vänder man på det.....och visar det röven, som du behagar...
Små motgångar som vi hade som äldre tonåringar, man trodde inte det kunde bli värre.
Nyss blivit nekad som femtonåring när man försökte köpa en platta folköl....men misslyckats övertyga kassörskan på OK-livs att man visst var 18 år.

Nu är det precis tvärtom, nu är det jag som sitter i positionen att försöka övertyga tonåringarna att inte ha så bråttom med att testa vuxensakerna, ni hinner tids nog att få er första fylla, och upptäcka nackdelarna med detta...
...för mig tog det .....eh, trettio år till.

Problemen har blivit det motsatta, nu tvingas jag till att antingen ljuga, eller berätta den härskna sanningen om vad som händer mig när JAG blir påbjuden att vara social och dricka tillsammans med alla andra.
Skulle jag inte kunna vara social om jag INTE drack alkoholen?, mer sanning skulle väl vara att de andra inte kan det.
Livet är bra konstigt, precis som om man inte skulle kunna ha roligt utan alkohol, det går väl aldrig?
Nu kommer det, vad är det som händer med människan när hon dricker alkoholen egentligen?
Vad händer i hjärnan som vi inte skulle kunna framkalla när vi är nyktra?
Sinnesintrycken förändras, lättare till skratt, pladdrar på i tvåhundraåttio.....listan kan nog göras lång.
Hur pass svårt skulle det vara att släppa på tyglarna nykter, låtsas vara lite påverkad?
Att inte bjuda till när det bjuds på fest, släppa loss den där efterhängsna nedtryckande känslan av att inte räcka till.
Det fungerar, men det är svårt och tar tid att hitta sin festskådespelare, inte alltid rollen passar en, eller ens festen.
Och att ha modet att tacka nej, eller ta konsekvenserna av att lämna en fest som inte duger.
Det är svårt att vara för ärlig, och rakt fram, men känns bättre för en själv.

Senaste åren har jag försökt vara mer ärlig mot mig själv och min omgivning, det blir enklare så.
Varför krökar inte du?, nej jag tycker det känns överreklamerat, inte så kul som alla tror, det kan man säga faktiskt.
Ibland får man medhåll, och lika ofta för man slåss för sin övertygelse, oftast i kvadrat mot promillehalten.

Igår hade vi en sammankomst för den flickan som miste livet, många deltagare var hennes fotbollstjejer.
Dottern berättade efteråt en kul sak, vet du?, sade hon, Frida sa att jag hade en ball farsa, och om hon inte hade sin egna hade hon önskat att min pappa skulle varit hennes också, så sträck på dig pappa lilla!, du är omtyckt av småtjejerna.
Blev du inte lite stolt då?, frågade jag henne.
Jo svarade hon, men det är ju en sak som jag egentligen inte borde ha berättat, du blir ju så jävla dryg då.
Ja men tack för den passningen svarade jag, så du skulle inte vilja ha Frida som en styvsyster då, eller styvmamma?
Äh men lägg av för fan, du är ju gubbsjuk...
Njaeh...men lite söt är hon nog i alla fall, säg mig ...har hon någon pojkvän?
-Sluta!.....
Så kan konversationen låta i våran familj, man levererar en öppning och då gäller det att hugga.
Hon vet att jag skämtar med henne, och att alla hennes kompisar som vi känner är lite som våra egna döttrar vi bryr oss mycket om dem hur det går för dem i början av det inte allt för lätta vuxenlivet.
Jag och min fru har varit lite som oberoende föräldrar med stöttning och en trygghet att kunna prata med.
Det är mycket som ska falla på plats, fortsatta studier, flytta hemifrån, ordna ett hållbart arbete, skaffa pojkvänner och för några enstaka av dem skaffa familj.
Så blev det inte för en av dem, någon valde att spela gud och kunna härska över liv eller död, och det blev det sistnämnda.
Han/hon/det valde att ta en av mina "döttrar", och det blev ett rov jag har svårt att kunna acceptera.
Hon var ingen som utsatte sig för risker, men blev ändå ett offer, det känns så himla orättvist.
Ibland så knyter det sig runt mitt hjärta i ett krampaktigt grepp i en hastigt påkommen sorg, allting står stilla och allt som finns i mitt sinne är enbart tankarna på henne, och vad ska inte hennes familj orka gå igenom när det känns så hemsk för oss?
Vad är då problemen med att inte kunna dricka i jämförelse mot dessa?

Ibland så känns mina alkoholproblem så små, så små...
När de nyligen kändes så stora, det är märkligt hur omständigheterna vänder på problematiken.
Det betyder heller inte att jag kan förringa dem, tvärsom så stärker de mig,
hur mycket dumheter hade jag då inte gjort OM jag hade valt att dricka.

Så mitt i allt elände så är jag faktiskt väldigt lyckligt lottad som inte längre dricker, det hade bara blivit betydligt mycket värre.

Man står stadigt på jorden när den har börjat skälva, tro mig!

Berra

Förstör är precis vad alkohol gör! Bra att du kan stå emot ditt vin ikväll. Du har helt rätt - det är fantastiskt gott med kaffe efter en nykter sömn, då både kropp och knopp fått vila. Känn in hur bra du mår imorgon och jag hoppas du bestämmer dig att det är så du vill ha det. Jag har vaknat upp nu tjugo morgnar och jag vill ha fler sådana! Men mitt humör är väldigt omväxlande, men jag hoppas det stabiliserar sig.
Sov gott!

... skulle rubriken vara, vet inte varifrån "Hit" dök upp

Har inte läst mycket på forumet nu och helt missat vad du gått igenom med din familj. Vad tungt det måste vara. Jag fastnade för det där med gråt och tycker att du föll på helt rätt sida där. Det är inte manligt att aldrig gråta, bara sorgligt.

Sköt om dig och de dina.